Mina inlägg på den här bloggen lyser oftast med sin frånvaro och när jag väl får fingrarna på bordet så är jag sist på bollen. Vi fyllde i vilket fall 120 år i förra veckan. Detta firades med skumpa och ståt och en ny AIK-platta – Keep it black. Det var ju nio år sedan ”Åh vi e AIK” och när klubben fyller 120 fantastiska år så är ju en skiva det minsta den förtjänar. Men AIK och skivor har ju aldrig varit speciellt mycket öronporr. Och det är det dessvärre inte den här gången heller.

Ett gäng gnagare i en buss eller en bil på väg till Göteborg eller Helsingborg eller Malmö. Med ett par burköl innanför västen. Och en jävligt påtaglig fotbollsfylla på intågande. Då funkar Trubaduren. Då är Trubaduren bäst. Det är då man vill höra ”Bortamatch i bondeträsket”. Det är då man garvar åt ”Efterlyst” eller ”Bajare och taliban”. Det är då man skrålar med i ”Hetast när det gäller”. Trubaduren är låtar med skön självdistans som är situationsbaserade på ett alldeles briljant sätt. Men det är liksom ingenting man sitter och njuter till över en gammal whiskey hemma i soffan. Det är inget man reflekterar över på samma sätt som supporterskapet i sin helhet. Och det var därför man gick och köpte ”Åh vi e AIK”.

Det finns ett par hyggliga spår på den plattan. Fjodor känns autentisk i ”Underbara lag”. ”Drömmar om guld” fångar alla drömmar. ”Det gyllene snittet” har verkshöjd och en genomtänkt text. ”Lycklig man” är skriven av Mats Rubarth. Och jag trodde liksom att man hade sneglat på detta och tänkt något i stil med ”nu gör vi något ännu jävla bättre” när man klubbade igenom att man skulle släppa 120-årsplattan Keep it black.

Därför så klappar man närmast igenom av besvikelse när man hör det första spåret på plattan. Låten heter The A.I.K. song (!!) och texten håller ungefär samma litterära nivå som en lågstadietext. Efter ungefär 3000 vändor ohwoo ohwoo ohwooohoo AIK så tar låten äntligen slut och därefter följer… Lili & Susie. Med en låttitel som tydligen ska se till att den otroligt lyckade punchlinen ”Kom och ta oss” aldrig någonsin ska glömmas bort. Därefter så gör Dogge Doggelito rapmord på Maskinens ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän” i ”Alla som hoppar är AIK”… ja, va fan, ni hör ju själva vartåt detta barkar.

Vi får visserligen en välbehövlig andningspaus när Hoffmaestro intar spår fyra med ”En brokig kärlekshistoria”. Och Trubaduren levererar i vanlig ordning en text som sätter sig på huvudet. Jag håller tummar och tår för att refrängen i ”Idrottsmagistern” blir en stående ramsa på Norra under 2011. Och om man är en god människa med lite vänlighet i botten (som jag) så finns det ett par tre till spår på plattan som man inte kan döma ut helt och hållet. Leo Rubio, till exempel. Han röst känns på egen hand massor av Gnaget. Men det här är verkligen inte bra. Det här är jättedåligt. Av 13 spår så är flera stycken covers eller rena rip offs. Dessutom så lyckas Allmänna Industri Klubben (fyndigt namn förvisso!) göra den sämsta AIK-låten någonsin i ”Dricka bärs”.

Man vill ju liksom kunna spela dom här låtarna för en djurgårdsjävel och vara jävligt stolt över att de här låtarna är AIK. Man vill ju kunna kräma ur högtalarna allt vad dom kan när det är derbydags. Man vill ju kunna nynna dom här låtarna högt på tunnelbanan. Man vill ju INTE skicka in den längst in i skivsamlingen och vänta tio år till på nästa släpp.

Om man ska köpa den? Jag det ska man göra. Det gör man helt jävla oavsett.

Foto: Bildbyrån

Tog en vända förbi Resturang Råsunda på vägen hem idag. Sades en del intressanta saker och Stahre/Wesström gjorde sin vana trogen ett riktigt bra och förtroendeingivande intryck. Körde någon form av live-twitter från mötet och jag tror en sammanställning av detta fungerar bra som sammamfattning av mötet. Finnes nedan! (Droppade in några minuter sent så det är möjligt att jag missade något i början..)

Är framme på Resturang Råsunda. Slås direkt av att Björn och Micke har grymt snygga slides. Och att dom pratar om rollacceptans. Ofta.

Typ 70-80 pers. Är på plats. Långt ifrån lika många som förra året när ledningen var ny.

Stahre: Vi kommer att prata mycket om förhållningssättet mot säsongen på lägret i Singapore. Likt förra årets läger handlar det om att enas.

Wesström: All forskning visar på att den bästa fysträningen är att spela fotboll.

Stahre: Hooiveld var en go och snäll kille och en bra fotbollsspelare. Men nu får någon annan ta flaggan istället.

Ang. resan till Brasilien efter säsongen: En inventeringsresa När vi reser till Brasilien söker vi primärt offensiva spelare.

Wesström: En Brasilien-resa till är planerad innan säsongen startar.

Tveksamheter kring fysupplägget luftas i en fråga. Stahre och Wesström försäkrar att fysen inte är nedprioriterad.

Özkan inte helt 100 och följer inte med till Singapore. Kommer att vara på Bosön och förhoppningsvis i full träning när laget är tillbaka.

Utöver Özkan är inte Per Karlsson med i Singapore (landslaget). Saleh stannar i Sthlm för att visa upp sig för andra klubbar.

Mest noterbart: Att Özkan har fortsatta problem att komma igång och att Saleh verkar på väg bort. Dessutom värt att nämna att en skada i CH:s lår tar lite längre tid än en vanlig lårskada med hänvisning till att CH:s lårmuskel är större en än ”vanlig” spelares lårmuskel.

Spontan känsla: 2010 blir ett bra år. Och det kände jag efter supportermötet förra året också.

Upcoming: Har inte riktigt hunnit smälta att Jos och Ivan har lämnat och heller inte reflekterat över vad det kommer att innebära. Återkommer i ämnet.

Sagan om AIK 2LAX9. Så lanseras guldvideon om AIK:s väg till dubbeln i nollnoll-talets sista Allsvenska. Men snarare än själva sagan är det den breda repertoaren av intervjuer med såväl spelare som ledare, där i princip alla inblandade får en syl i vädret, som gör videon sevärd. Många bra analyser, flera citat som kungör och symboliserar AIK:s säsong och när man har tittat klart har man förstått mer vad AIK handlar om under Stahre/Wesström.

Däremot – någonstans på vägen tror jag att man tappar bort den grundläggande idén om en saga. För sagan är liksom matchbilder rakt upp och ner i kronologisk ordning, följt av kommentarer, ända fram till ”avgörandet” och bilderna ifrån Göteborg. En saga förutsätter liksom en dramaturgi – att man bygger upp en känsla hela vägen som avslutas i klimax. Och jag saknar känslorna på vägen. Alla tvivel under våren, känsloexplosionen mot Brommapojkarna, när man började fatta att AIK faktiskt kunde hålla och all fruktansvärd nervositet under de sista matcherna på hösten. För fram till helgen och söndagen den 1:a november 2009 bjuds vi på ett ganska platt historieberättande. Och därefter något som snarare liknar dokumentär än en saga. Jag vet inte om det egentligen gör filmen så förbannat mycket sämre. Men jag gillade liksom konceptet saga.

Vad som däremot gör filmen sämre rent konkret är att det saknas kommentatorsspår på stora delar av matchsekvenserna. En sådan sak bidrar definitivt till ett tapp av närvaro och en återgång till de känslor som man faktiskt hade under den här säsongen. Jag har viss förståelse för om detta har varit svårt att lösa, men tycker likväl att det är synd och att det gör videon sämre.

När jag såg guldvideon första gången hade jag ingen benchmark. Sen såg jag Fotbollskanalens Allsvenskan retro – en kortare videovariant av AIK:s guldsäsong. Inte lika bra intervjumaterial, men lite bättre känsla i klipp och återblickar. Att det finns ett kunnande om videoproduktion på TV4-huset som kanske saknas internt hos AIK är väl inte sådär jäkla konstigt, men det sätter fingret på vad guldvideon skulle kunna ha varit om den tilldelats större resurser.

Sagan om AIK 2LAX9 är en väldigt bra sammanfattning av säsongen med ett väldigt bra intervjumaterial. De unika bilderna ifrån Göteborg är fantastiska och tar oss nästan skrämmande nära laget, men mer exklusivt från hela säsongen hade suttit som en smäck. Och lite mer känslor. Jag kan inte påstå att jag sitter rödgråten och snorig när jag har sett klart filmen. Man fick liksom klämma fram en tår. Trots det – ett must buy för alla gnagare!

Betyg: 7/10.

Rikard Norling är tillbaka på allvar i svensk fotboll. Och även om jag aldrig tillhörde Norling-kramarna så känns det bra att kunna konstatera. Rikard Norling fick AIK på fötter igen, och bygge en grund som Micke Stahre sedermera lyckades förvalta på bästa sätt. Rikard må ha avslutat i AIK på ett ovärdigt sätt, och vi vet inte vad som har sagts mellan Rikard och AIK efter uppsägningen. Men vi vet att Rikard aldrig talade illa om klubben offentligt. Att han alltid strävade efter AIK:s bästa. Det ska han ha all heder för.

Och nu, när han är tillbaka och vi påminns om fornstora (nåja) dagar.. ja, då är det lätt att bli nostalgisk. Eller vad sägs som det här utdraget från Anders Lindblads artikel i Svenska Dagbladet:

Han säger att han har blivit starkare och mer ödmjuk efter det som hände i fjol.

–Det handlar om att förfina min filosofi. Bottnar man så kanske man vill ut på djupare vatten, men är man på djupt vatten är mitt jobb att se till att man bottnar.

Bara Rikard Norling säger så. Med det vill jag kort och gott önska Rikard lycka till i Assyriska. Krossa Bajen!

- Dogge Doggelito är ju en skön snubbe annars. Men vem fan hade tagit det ”briljanta” beslutet att använda honom som uppladdning och konferencier. Jag trodde inte det kunde bli värre när han försökte få igång en trött och orolig publik med nykomponerad AIK-rap. Eller när han uppmanade alla att sätta ”händerna i luften och ropa AIK”.  Eller när Gnagis dansade samtidigt som han försökte gömma sig. Men det blev det så fort han började ”intervjua” spelare…

- Drygt tio spelare från AIK Fotboll fanns på plats. Jag vet inte om det var för att maskera bortfallet, men AIK äntrade isen tillsammans med en hel jäkla sambaorkester som aldrig ville sluta spela. Jag tror aldrig att samba kryddat med dansande sambabrudar har varit mer malplacerat. Publiken ville sjunka under jorden. Dogge tjoade.

- AIK Fotboll hade med sig en stafettpinne som skulle överlämnas till hockeyn. Stahre lämnade pinnen till Gozzi som gjort entré genom att komma in på isen i full hockeymundering, snappa upp en puck, sånär tappat den på blå, innan han sköt ett misslyckat handledsskott som gled över mållinjen. Tjejerna dansade, orkestern spelade, publiken led.

- Bojan, Tjerna och Stahre stod visserligen för stabila framträdanden men alla inne på Hovet drog en suck av lättnad när Dogge verkade vara färdig. Då satte den där jäkla sambaorkestern igång igen. Smärtsamt långsamt tog sig spelare, dansare och trumslagare av isen. Kvar satt drygt 3000 personer. Nerhasade i stolarna som generade, blöta fläckar.

Jag knyter mina händer och hoppas att alla som har fått spektaklet på fil raderar omgående – att det som hände på Hovet stannar på Hovet. Och att vi slipper se något liknande igen.

PS. Växjö vann matchen med 2-0. DS.

På lördag klockan 16.00 spelar AIK mot Gefle på Råsunda i en match som vi måste vinna. På söndag klockan 16.00 spelar AIK mot Leksand på Hovet och alla som var där på matcherna mot Leksand ifjol vet att det är en match man inte vill missa. Jag kommer att se båda på plats – kommer du?

För övrigt vill vi berätta två saker:

Dels att AIKBLOGGEN figurerar i det senaste numret av Offside. I Olof Peronius artikel om Ivan Obolo är vår ”inför AIK-Trelleborg-text” citerad i inledningen. Det tycker vi såklart är förbannat kul.

Dels att det numera finns annonser på AIKBLOGGEN. Initialt kommer alla eventuella inkomster ifrån dessa att skänkas till någon typ av AIK-relaterad verksamhet, exempelvis ungdomsfotbollen eller AIK Tifo.

Ikväll återkommer vi med ett längre inlägg om huligandebatten som fått ny fart i samband med Svenska Spels kampanj Supporterlaget.

Någon skriver om något som kallas för Tatttersall. Tattersall? Jag googlar. Långt ner i sökresultatet hittar jag en länk som pekar mot Tattersall.nu. Jag förstår att jag har hittat rätt när webbläsaren har laddat klart. Men att Tattersall är ett initiativ som skyr webben förstår jag ganska snabbt och det ska komma att bli ännu tydligare två dagar senare när jag slår mig ner i soffan och studerar texten av sammet; Tattersall.

Namnet, ja. Jag sökte ganska länge utan att hitta svar. Det kändes så intetsägande och i kombination med en svartgul groda gjorde det mig nästan illa berörd. När jag såhär i efterhand förstår att det anspelar på vad som sägs vara en före detta krog, tillika stamhak, för AIK:s fotbollsherrar blev jag lite… besviken. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men jag hade väntat mig något annat.

Innehållsmässigt rör sig Tattersall snabbt mellan historia och nutid, i en salig blandning av briljans och något som närmast kan betecknas som pretentiöst. Det senare en egenskap som är ganska vanlig bland ”den äldre supporterskaran”; dom som hellre än inget annat alltid ska definiera vad AIK är och inte är. Men mitt i all arrogans, som påtagligt präglar ganska stora delar av det första numret, lever en tydlig supporteranda – en slags själ som faktiskt, ja, är AIK.

Att Tattersall har satsat på originella texter står klart tidigt in i det första numret. Man skulle kunna betrakta det historiska perspektivet, som tar betydande del i innehållet, tillsammans med pappersformatet och retrodesignen, som författarnas jakt på en svunnen tid. Ett faktum som förstärks när man konstaterar att en blogg inte är AIK. För egen del hade jag hellre sett att historien om Tattersall hade utspelat sig i en innovativ webbmiljö, där man hade tagit det traditionella Fanzinet till en ny nivå. Å andra sidan, Tattersalls huvudsakliga läsarskara kommer med all säkerhet att vara sådana som anser sig lite för fina för det naiva nätet. Som vill sitta på en lite högre piedestal än dom vanliga supportrarna. Sådana som fortfarande tycker att riktiga texter ska tryckas på papper.

Tattersall är fanzinet för dig som känner att du vill bryta mönstret i din AIK-relaterade informationskonsumtion. För dig som känner att du vill vara en sofistikerad AIK:are. En som är lite mer intellektuell och som nostalgiskt och säkert vill kunna blicka tillbaka på 80-talet tillsammans med likasinnade. Och stundtals står faktiskt Tattersall i en klass för sig. Inte att förglömma att den dessutom utgör utmärkt prydnad på vardagsrumsbordet.

Vi börjar med Dulee. Han har alltså befunnit sig på The Lab på Stureplan klockan 03.30 natten till måndag, där han gripits misstänkt för bedrägeri. Misstanken bygger på att han har försökt betala något med ett spärrat bankkort. Så länge det handlar om en misstanke känns det hela mest löjligt ut brottssynpunkt – antagligen har Dulee lånat kortet från en polare. Likväl är det rätt korkat av honom att springa ute inpå småtimmarna med tanke på hans tidigare track record i Stockholmsnatten. Klart som fan att han har ögonen på sig. Skönt dock att AIK hanterar situationen väl.

Och så journalistiken. Många verkar tro att nyhetsflödet kring Dulee är ett resultat av journalistkårens orubbliga AIK-hat och ett försök ifrån samma kår att sätta käppar i hjulet för AIK:s framgångar den här säsongen. Och visst, många gånger skjuter mediernas bevakning av allsvensk fotboll, derbyn, AIK och Råsunda långt utanför. Och många gånger har jag varit jäkligt förbannad på journalisternas tolkningar av både det ena och det andra. Mediernas bevakning har lett till att man som fotbollssupporter nästan alltid måste försvara sig för att inte bli tagen för huligan och en tro om att det är farligt att gå på fotboll. Det är kort och gått åt helvete. Alla hatar oss.

Men ibland måste vi inse att ansvaret för fotbollens framställning i massmedia är ett ömsesidigt ansvar. Ett ansvar som inte bara ligger på media, utan också på oss supportrar. Det räcker med att reflektera kort över varför vi är intressanta för media överhuvudtaget. Många gånger har vi oss själva att skylla. Dulee Johnson har sig själv att skylla. Och den här gången tycker jag inte att det är ett skit konstigt att media skriver artiklar om Dulee.

Nog om detta. Nu går vi vidare.

En strålande måndag! Kan man tycka annat efter den 18:e allsvenska omgången, då det äntligen blev dags för AIK att avancera i tabellen. En femteplats blev en tredjeplats, blott en poäng efter ledande IFK Göteborg. Om drömmen levde innan så lever den ännu mera nu. Och fastän man kan tvista länge om huruvida AIK verkligen var värda segern mot Brommapojkarna i lördags råder det ingen tvekan om att AIK är ett av seriens mest svårslagna lag. Det kan räcka långt i höst.

Lördagsmatchen mot Brommapojkarna var en trevlig tillställning på ett stekhett Råsunda. Stämningen var gedigen, Norra var så småningom någorlunda välfylld och det kändes som fel i räknesystemet när publiksiffran annonserades.

På den södra läktaren satt det en hel drös med barnfamiljer som hade roat sig med att titta på djur inför matchen. Om än jag inte riktigt förstår sambandet mellan AIK och djur (det kanske är kul för barnen, vad vet jag…) så uppskattar jag sådana initiativ. Tanken om ett välfyllt södra kombinerat med normalstor uppslutning på övriga läktare lockar. AIKBLOGGEN tog kontakt med kommunikationschef Sophie Josefsson och bad henne berätta mer om djurdagen och hur AIK jagar marginalpublik.

- Djurdagen är ett led i vår satsning för att rekrytera fler barnfamiljer till våra matcher. Förutom våra ”äldre” supportrar så gäller det ju för oss att fylla på underifrån. Tanken är att man börjar på Södra som barn, går över till Norra (och föräldrarna till Östra och Västra) när man inte måste gå med en vuxen, för att sen kanske sätta sig på Östra och Västra. Och när man sen får egna barn gå tillbaka till Södra igen och så vidare, säger Sophie.

Trots att AIK har vunnit publikligan i många år tar man ingen publik för given och arbetar med flera kringarrangemang riktade mot barn- och ungdomar, men också för äldre supportrar. Familjedagar på Karlberg, Förspel och Supporterdagar är några exempel. Och många av satsningarna är lyckade, inte minst de som riktas mot barnfamiljer.

- Barnfamiljerna är vår kommande baspublik – vi arbetar väldigt långsiktigt för att bygga upp framtidens publik som sen fyller ut även andra läktare. Vi är jättestolta över hela vår publik och att vi har så stor familjepublik! Vi har faktiskt fler personer på ”familjeläktaren” än vad vissa andra lag har i snitt på matcherna. Barnfamiljernas andel hos oss har ökat de senaste åren. 2500-3000 personer finns vanligtvis på den Södra läktaren – det bådar gott!

Länge har det pågått en diskussion om barnfamiljernas vara eller icke vara på derbymatcher och många menar att skandalrubriker och onyanserade huliganskildringar skrämmer bort barnfamiljerna från derbymatcher. Sophie pekar på andra faktorer som gör att barnfamiljerna uteblir från derbyn.

- Till att börja med så ingår inte derbyn i familjeårskortet och derbymatcher brukar spelas kl 20.00 – så det i sig gör att de inte kommer hit just på derbyn. Men självklart är skandalrubriker inte bra för vår publikrekrytering. Men att barnfamiljerna inte vågar gå på Råsunda är en myt tycker vi! Det var inte längesen det var en intervju i SVD med en av ”våra” barnfamiljer som själva dementerade det påståendet. Jag tror AIK har det största antalet barnfamiljer på läktarna i Allsvenskan.

Igår spelades ett av flera förmodade helgderbyn i Stockholm och Madeleine Sjöstedt är givetvis inte sen att hylla. Vilket inflytande det får på publikutvecklingen återstår att se. Klart är att helgmatcher bjuder in till större variationer och flera segment av publik. Å andra sidan, barnfamiljer i all ära, men en fotbollsarena får aldrig förvandlas till ett dagis. Likväl är det viktigt att AIK aktivt söker framtidens publik. Och mot BP kan jag känna att den gemytliga barnfamiljsstämningen är helt OK.

Foto: pelle_T