Foto: Bildbyrån

2009 blev ett år för historien. Ett decennium av drömmar avslutades med att drömmen blev verklighet. Och det slog till med en kraft som vi aldrig hade kunnat vänta oss. 2009 har liknats vid en saga. Men bortom sagan vilar en tomhet. En tomhet som gnager och en påminnelse om att nuet är på väg att försvinna. Att det är dags att ställa sig på start igen. Det är hög tid att minnas. Och hög tid att börja längta igen.

AIK spelade sin första match på nollnoll-talet på Ryavallen i Borås. Elfsborg stod för motståndet, Stuart Baxter stod på linjen och Pontus Kåmark fanns med i startelvan. Året innan hade man spelat i Champions League och kommit tvåa i Allsvenskan. Djurgården hade åkt ur samma serie. Och alla som tyckte sig kunna se in i framtiden såg en svartgul storhetstid. Den 4:e november 2000 avslutade AIK allsvenskan det året mot samma Elfsborg på Råsunda. Det skulle komma att bli Stuart Baxters sista framträdande som AIK-tränare. Och starten på en tränarkarusell och ett förfall som ledde spikrakt ner i Superettan. Det känns som en evighet sedan, och den enda gemensamma nämnaren förutom AIK heter Tjerna.

Innan Rikard Norling tog över ett AIK på ruinens brant 2005 hade klubben lyckats avverka fem efterföljare till Stuart Baxter (i tur och ordning: Olle Nordin, Peter Larsson, Dusan Uhrin, Richard Money och Patrik Englund). I kortsiktig törst efter framgång tycktes styrelse och ledning hugga på allt som rörde sig. Mest av alla minns jag Dusan Uhrin. Han hade ju för fan lett Tjeckien till EM-silver och hade en meritlista i ryggen som dom andra allsvenska tränarna bara kunde drömma om! Ingen tänkte på att gubben såg döende ut och dessutom knappt pratade ett ord engelska, än mindre svenska.

Det här var knappa år. Samtidigt som Lukic/Åkeby fick det att mullra som aldrig förr i Djurgården hade AIK blivit fartblinda. I all iver att bli Nordens ledande fotbollsklubb hade man försakat såväl ekonomi som själ och hjärta. Den totala förnedringen blev fullbordad när AIK (tillsammans med hela övriga fotbolls-Sverige) avundsjukt sneglade på antagonisterna och försökte spela ett 4-3-3-system som man varken hade trupp till eller klarade av. I en snålblåst Solna-miljö där pengar stod i fokus snarare än klubbens bästa anade många gnagare vartåt det barkade. Och i en krönika från april 2004 skrev Johan Esk följande:

”AIK är en främlingslegion med legospelare från jordens alla hörn. Att tro att de ska ha någon känsla för klubben AIK är att begära för mycket.”

Eller att begära för lite av ledarskapet? Och mycket riktigt – i juniorlaget, som lustigt nog vann SM-guld det året, fanns det en man som fem år senare skulle visa att han är Sveriges skickligaste lagbyggare. Och att Esk hade fel.

All den samlade frustration och ilska över penningstinna och överbetalda lycksökare utan intresse för vare sig klubben eller dess fans utmynnade den 10 november 2008 i ett fullständigt kaos. Mannen som hade drivit djävulen och girigheten bort från Karlberg hade fått sparken som chefstränare i AIK Fotboll. Och när Rikard Norling ser tillbaka på sin AIK-karriär tror jag att han förbannar att 2006 gick så bra. Att det året faktiskt tog tillbaka förväntningarna till nivåer som han inte var redo att möta.

Så när Mikael Stahre presenterades som ny AIK-tränare redan dagen efter Norlings avsked stod nog förväntningarna lägre än någonsin under AIK:s allsvenska år på nollnoll-talet. En dimma av hopplöshet och misstro mot att AIK någonsin skulle kunna vinna något igen la sig som ett täcke över Solna. Ett år senare var stod det dubbla pokaler på Karlberg – för första gången någonsin.

Men Mikael Stahre och Björn Wesström har inte bara tagit titlar till AIK. Man har även infört en ”köra-mentalitet” som är svår att begripa, men som uppenbarligen fungerar. Som får karaktärer att blomstra, men som inte tillåter att någon avviker ifrån gemensamma regler (minns Dulees petning inför Hammarby-AIK). Och framförallt, ett ledarskap som aldrig låter kortsiktiga resultat gå före klubbens fortsatta existens (minns att både Örlund och Obolo hade sålts i sommar om allt gått i lås). I knappa tider som nu är det helt avgörande att de vågar.

När Daniel Tjernström tittar upp, med stor chock i blicken, efter att ha gjort AIK:s sista allsvenska mål under nollnoll-talet så gör han det som en symbol för det här årtiondet. Och som den enda spelaren som har varit med hela vägen. Ett helt decennium har nått slutet. Ett helt decennium som har plöjt igenom alla aspekter av vad ett supportskap kan vara.

AIK fick sista ordet. Så är det alltid och så kommer det alltid att vara. Gott nytt år, gnagarvänner. Vi har nått slutet på en resa. Idag påbörjar vi en ny.

***

Godbitar från 2009.

HIFDIF-kampanjen (noterbart såklart att HIFDIF blev slagna av AIK med 10 poäng).

AIK tifo mot Djurgården den 18 maj.

AIK vänder cupsemifinalen mot Häcken.

Andreas Alm skriker in 1-0 mot Gefle.

Kenny Pavey gör 2-1 mot Hammarby. Och Hegerfors sätter kaffet i halsen.

Daniel Tjernström gör AIK:s sista allsvenska mål på nollnoll-talet.

Foto: Bildbyrån

Ikväll drar den 23:e allsvenska omgången igång. En för AIK:s del betydelselös match i Göteborg mellan GAIS och Gefle. För andra har matchen all betydelse i världen.

Snart har tre hela dygn passerat sedan AIK tog tillbaka serieledningen. Den som man tillfälligt lånade ut över helgen. Först till Kalmar, sedan till Göteborg. Vi tog den tillbaka med eftertryck, på ett sätt som övertygar. Och som antagligen skrämmer hela det svenska fotbollsetablissemanget.

För att AIK-supportrar som överdriver lagets egna framgångar, drabbas av hybrissyndrom och tror på SM-guld trots att en fjärdedel av serien återstår – det är inte nytt. Men i måndags. När AIK hade hållit nollan för tolfte gången den här säsongen. När lagets anfallare gjorde ett mål var. När Jos Hooiveld spelade som seriens bästa mittback. Då var det nog många utanför Solna som började bli oroliga på riktigt.

Men AIK:s framgångar hittills (ja, hittills) under 2009 är också ytterligare ett bevis på hur marginalerna blir så avgörande i världens jämnaste liga. AIK har spelat bra. AIK har visat upp en överjävlig lagmoral. Men AIK har också haft tur. Och man har haft tur i rätt matcher. När jag ser över de matcher som vi har spelat är det framförallt två stycken som sticker ut. Två matcher där man skrek lite extra i slutet. Där det kändes att; fan, det här blir en bra säsong! Brommapojkarna borta och… Brommapojkarna hemma.

Med marginalerna i ryggen, en defensiv som är som ett hänglås, en sportslig ledning som värmer upp AIK-hjärtat varje gång den yttrar sig i offentligheten… om man tänker på allting som är bra med AIK just nu och försöker föreställa sig den totala motsatsen till det. Då hittar man Djurgårdens IF. En förening som håller på att haverera fullständigt. Åtminstone några dagar till får vi garanterat leva i ruset av ett historiskt ögonblick. Jag har lovat mig själv att njuta av varje sekund. Och det gör jag.

Men likväl. Hur bra det än känns en eftermiddag som denna. När AIK leder serien och gulddoften är starkare än den varit på väldigt länge. När ett stort biljettkaos har brutit ut inför den förmodade guldmatchen mellan Göteborg och AIK i Allsvenskans sista omgång. Likväl har jag lite ont i magen när jag tänker på det. Både när jag tänker på att Göteborgsmatchen kan komma att bli ett fruktansvärt antiklimax. Och när jag tänker på att Göteborgsmatchen kan bli det mäktigaste vi får vara med om i våra supporterliv. Det gör ont i magen hur jag än tänker.

Ovisshet, oro och förväntningar. Tillsammans utgör dom nästan hela supporterskapet. Krossade drömmar eller drömmar som går i uppfyllelse. Ibland är det jävligt jobbigt att vara supporter. Det är nästan alltid jobbigt att vara AIK-supporter. Vi har en vidrig höst framför oss. Det gäller att suga i sig så mycket kraft det går, nu när AIK leder serien och Djurgården ligger sist.

Foto: Bildbyrån

Eller att älska AIK. För det är ju vad detta handlar om.

Under alla år som jag har följt klubben (ja, det börjar bli ganska många) har frågan om kärleken till AIK ständigt debatterats supportrar emellan. Vem som är mest supporter eller vem som älskar AIK mest har såklart aldrig besvarats. Men vi har alltid kunnat enas om att när supportrar flyttar ner på planen och blir spelare, när dom drar på sig stället, ger sig ut på mattan och krigar i AIK:s namn – då är dom hjältar utan dess like.

Det finns ingenting som får oss att skaka så mycket av glädje, upphetsning och kärlek som när spelare deklarerar känslor som liknar våra. Som vi kan känna igen oss i och som vi kan relatera till. På något sätt förstärker det våra känslor och skänker trygghet i vår tro på dom som representerar oss. Spelare som förankrar bilden av AIK. Spelare som kung Johan Mjällby, Tomas Lagerlöf, Sven Dahlkvist och Krister Nordin.

Bojan Djordjic stannar i AIK. Och Bojan, rik av egen erfarenhet, vet precis hur han ska smörja den krävande AIK-pöbeln. Att Bojan Djordjic är en person som trivs i rampljuset har knappast undgått någon, och ibland ger han intrycket av att så ivrigt vilja rusa till legendstatus i AIK-led att han tar till alla möjliga knep. Likväl är han en fantastisk karaktär, en bra spelare och antagligen en oersättlig personlighet i truppen. På ett sätt är Bojan redan en legend. Han har ett sätt som gör honom oförglömlig. Men han är ingen AIK-legend. Ännu.

Så… All den kärlek som nu kastas mot Bojan Djordjic är säkert genuin. Den kanske är befogad. Eller rent av; den kanske inte är tillräcklig för en man som har varit AIK:are som barnsben och som aldrig missar ett tillfälle att berätta om klubbens förträfflighet. Och som hatar DIF som pesten. Och som dessutom väljer bort stora pengar i Israel för guldjakt i Sverige.

Men ytterst kanske all denna kärlek bara är ett bevis på att vi trånar till förbannelse efter den genuina känslan som är AIK – också bland våra spelare. Bort från kommersialisering. Bort från jippo. Bort från pengar och jakten på något bättre. När Bojan slår sig för bröstet, rakt över den svartgula skölden, sådär stolt som om han vore en av oss. Då kan vi glömma, om än bara för någon sekund. Då är han kraften som förenar AIK på planen med AIK på läktaren. Då är vi AIK – historia, tradition och kärlek.

Foto: Bildbyrån

Den 30:e oktober 2006. Platsen är ett sedvanligt Göteborg, med gråa kulisser, vräkande regn och stormbyar. En plats där ingen vill vara. På ett spöklikt Nya Ullevi, arenan som lämpar sig för allt utom fotboll, sitter 5213 personer. De flesta av dom är från Stockholm. Dom våndas. Inte bara på grund av vädret. Utan för att AIK tvingas resa hem med ett svidande 0-0 i bagaget. Veckan efter står det klart att SM-guldet hamnar i Borås. Och Göteborg hyllar sitt väder.

Kanske var det med den här händelsen i bakhuvudet som måndagens seger kändes som mycket mer än just en seger. Som gjorde att det kändes som ett tecken. Och som skapade gulddofter på bortasektionen på Örjans Vall. Trots att inte ens två tredjedelar av serien är spelad.

Alltsedan 2005 när Norling och Nebo tog över laget har AIK varit ett spelande lag som ska vinna matcher genom ett offensivt och frejdigt anfallsspel. Många talade om att Stahre liknande Norling i sitt se att se på fotboll, att AIK skulle fortsätta spela på ungefär samma sätt… Men redan i januari minns jag röster som viskade om att Stahre fullständigt sågat Norling-epokens försvarsspel vid fotknölarna. Idag kan vi med säkerhet gissa att rösterna viskade sanning.

Men mer än det konkreta i form av defensiva uppgifter och system skiljer Mikael Stahres AIK från Rikard Norlings. Där Norlings AIK fallerade för motgång, har Stahres mannar en abstrakt förmåga att fortsätta tro på vad de gör. När benen är tunga, spelet sviker och frustrationen trycker på. AIK vinner matcher trots att man spelar dåligt. AIK vinner matcher i alla väder. Och i Allsvenskan sållas agnarna från vetet på blöta höstplaner i oktober.

Förvisso väl så långt men vid samma tidpunkt för tre år sedan var vi många som skulle ha låtit Norling skriva på ett livstidskontrakt utan att blinka. Allt han gjorde var rätt, allt han rörde vid blev till guld och inget i hela världen kunde gå fel så länge Rikard Norling tränade AIK. På precis samma sätt håller vi på att bygga en kult kring Stahre/Wesström. Därmed inte sagt att dessa herrar gör ett dåligt arbete – precis tvärtom – men den rationella blicken blir snabbt blind när framgångar staplas upp, den ena efter den andra på kort tid och mot bakgrund av ett par mindre lyckade år. Därför väljer jag hylla försiktigt vid sidan den här gången, snarare än att gå med i den stora hyllningskören. Tills vidare i alla fall.

Nu väntar Kalmar FF på lördag. På en strålande fin Råsunda-matta som dessutom lär vara torr. Det är något att se fram emot.

Den jämförelsenojan som jag syftar på i synnerhet är den ack så aktuella frågan om det hårda matchandet som varit i Allsvenskan i år och förra året. Eller förresten, är det verkligen så hårt?

Många är de, journalisterna, som skriver om hur dåligt tränade spelare i allsvenskan är, då de inte klarar av att spela två matcher i veckan.  Sedan drar de sin jämförelse med Premier League där det minsann spelas minst två matcher i veckan hela tiden och där verkar ingen klaga?

Jo, det klagas precis lika mycket på andra sidan sundet, men medierna är antagligen ganska trötta på att ta upp det. Sedan kanske man även skall kika på vilken sorts matcher det är som spelas. Jag tar gärna emot tips om ni kan hitta en enda liga i Europa som spelar två ligamatcher i veckan!

Det är väl så att man skall vara konsekvent i sitt jämförande. Därför kommer här en härlig bakläxa till våra journalister. Jämförelse ett; storlek på trupp, jämförelse två; ekonomiska möjligheter att ha en stor trupp, jämförelse tre; cupmatch kontra ligamatch. Har man efter dessa genomgångar fortfarande kommit fram till att svenska spelare är veka och för dåligt tränade, så tror jag att det är dags att byta jobb.

Allsvenskan i år är jämn och baserad på tur. De lag som haft turen att undgå skador på viktiga spelar klarar sig bättre än lag som haft oturen att få dessa kuggar i laget skadade, visserligen så är poängen något ojämnt fördelade, speciellt till oss AIK:ares fördel. Men det som kvarstår är att de lag som har sina spelare hela spelar en bättre fotboll, med undantag för Djurgården och Hammarby som inte har så många bra spelare.

Min slutledning som amatörvetare är därför att vi i Sverige bör återgå till söndagsmatcher en gång i veckan, där undantag kan göras för derby- och högriskmatcher. Skippa de två månaders uppehåll som läggs varje sommar och se för fanken till att vi har spelbara planer redan i början på mars.

Svensk fotboll mår dåligt och det blir inte bättre av att man försöker trycka in fler matcher på kortare tid.

För svensk fotbolls framtid! Ge publiken tid, söndagsmatcher och bättre underhållning, då kommer de tillbaka!

Det är lätt att förundras över spelet fotboll, hur små enstaka moment kan avgöra om du är en vinnare eller en förlorare. En felstuds och 1-1 hade varit ett faktum, en felträff och 0-0 hade kvarstått, lite mer fot under bollen och vi hade haft bekväma 2-0.
När fotboll spelas som på Fredrikskans mellan Kalmar och AIK så är det alltid marginalerna som avgör. När det är mer kamp än skönspel är det alltid små, små avgörande moment som sätter sig i våra huvuden och som vi minns efteråt. De som allt som oftast är avgörande för en match.

I skrivande stund har jag precis fått bevittna en historisk kamp mellan två giganter på andra sidan nordsjön, Chelsea – Liverpool, 4-4! Även här slås man av hur lite som krävs för att bollen skall leta sig fel – eller rätt. Även i denna match bjöds vi stundtals på bristande kvalité, möjligen inte lika låg som i gårdagens uppvisning nere i Kalmar, men nog så låg för handla om europeisk toppnivå. Ibland undrar man om det inte är slumpen som faktiskt avgör, slumpen som får bollen att studsa in och slumpen som sedermera skapar självförtroende.

Självförtroende, ja. Kom på mig själv flera gånger under gårdagens match sittandes, med nerbitna nagelband, och förbanna över felpassar och felstudsar som självfallet kommer resultera i att en Rydström ramlar in bollen i våra nätmaskor. Denna känsla är naturlig för mig då Kalmar under förra året alltid hade stolpe in, felstuds åt rätt håll och medvind bägge halvlekar. Men slumpen ville annat.  Samma slump som vi hade under gårdagen hade vi inte förra året. Kalmar hade dock en ohälsosam mängd av den, och de plockade också hem pokalen som ni minns. Så är det inte slumpen som avgör, är det inte så att det nu är vår tur att ha den på vår sida, att ha självförtroendet som skapas där av i våra mannar, att vinna guldet tillbaka till Solna?

Nu skall jag väl kanske inte växla upp till femte växeln direkt så här efter två omgångar men visst blir det hybris och storhetsvansinne, man är ju inte mer än AIK:are. Och vad är hybris om inte en omskrivning för väldigt bra självförtroende. Vanligtvis presterar ett lag över sin förmåga när man har bra självförtroende, och är det något vi AIK:are kan beskyllas för att ha så är det just detta. För vi har ju Sveriges största, bästa och vackraste lag. Så tänk om när ni sansar er, fundera inte en gång till när ni fantiserar iväg om hur Aftonbladets guldlöp kommer se ut i november. Låt istället hybrisen flöda, behåll tron om oövervinnlighet, för det är den som Stahre slår in i sina mannar inför varje fight och det är den känslan som laget vill ha ryggen när vi möter upp dem inför match.

Nu på torsdag är det alltså dags att plocka fram hybrisen på nytt, för självförtroendet att höjas och för poängen att plockas in. Jag menar, det är ju bara Real Malmö som kommer på besök – och vi vet ju hur det slutat de senaste säsongerna. Promenadseger!

Våga tro, våga vinn och hylla AIK-hybrisen!

Jag tror att ni känner igen er. Lite som ett lotteri innan man fått veta de vinnande siffrorna. Och där man vet att man har en god chans att få vara den som i slutet står högst upp på kullen, längst fram i ledet.

Känslan kommer i sin helhet två gånger per år. Det är nu och det är under sommaruppehållet när jag analyserar tabellen sönder och samman för att se hur många vinster respektive förluster som hjältarna har råd med i kommande matcher. Men känslan kan även smyga sig på mitt under säsong, exempelvis efter att en måltorka har avslutats. Då sitter jag direkt och räknar på hur många poäng som krävs för att komma i kapp eller dra ifrån.

Jag försöker verkligen tänka på andra sätt, att ställa ner fötterna på jorden igen, men jag tror att det är fysiskt omöjligt när man håller på AIK. Vi beskylls ofta för att vara dryga och högfärdiga, för att ha för hög tro på vårat lag och för att inte inse att AIK bara är hyfsade i en minst sagt medelmåttig liga som inte kan mäta sig med andra Europa. Jag är beredd att ge dem rätt. Vi är högfärdiga, vi har hög tro på oss själva och vi tror att AIK kan vinna mot i stort sett vilket lag som helst, men det är också det som gör oss till AIK:are.

Vi är störst, bäst och vackrast för att vi tror det. Vem vill egentligen gå och hoppas på att man i skall vara bäst i Stockholm eller ”bara” bäst i Sverige. Vi vill vara bäst i Norden, och vi vill etablera oss i Europa. Hybris? Kanske, men den som siktar högt kommer oftast högre än andra.

Så, mina likasinnade, fortsätt vara högfärdiga, fortsätt tro på Gnaget som laget som vinner allt. Fortsätt tro att vi återigen ska få möta Barcelona och ge dem match och motstånd. Det är det som gör oss till AIK:are. Vi har förväntningar, vi har krav men vi ger också stöd och kraft åt Sveriges största och vackraste klubb.

Vår bästa tid är nu. Höj förväntningarna, analysera tabeller, nedvärdera motståndarna och förvänta er underverk. Lyckan kommer till henne som tror på den!

Nu till övrigt:

I anda av att alla vill göra samma typ av annorlunda saker tänkte jag nu, för er, visa den startelva jag skulle vilja se på söndag.

Örlund (självskriven)
Markus Jonsson – Walid Atta – Jos Hooiveld – Nisse Johansson
Yussuf Saleh – Pierre Bengtsson (så trist med Kevin!) – Jorge Ortiz – Gabriel Özkan
Ivan Obolo (släpande) – Pontus Engblom (djupled)

Möjligen tycker ni att Pontus Engblom är en skräll, men jag anser att han har ett bredare register i djupled än vad Torstensson har. Tycker att ”Torsten” är något för lik Obolo i sin spelstil. I övrigt vill väl många gärna se Kenny Pavey från start, men jag tycker att han är för mycket ovän med bollen för att få spela från start i premiären – Saleh är i min mening bättre med boll. I övrigt kanske Atta är ett frågetecken, men vill se honom hellre än Per Karlsson då han har bättre känsla med boll.

Hur ser din elva ut? Skriv den i kommentarsfältet!

Övriga allsvenskan då? Egentligen har jag dålig koll på hur andra lag spelat under försäsongen men tror att Elfsborg blir bra som vanligt. Jag tror att Kalmar kommer underprestera och att Göteborg riskerar att bli säsongens fiasko, mycket på grund av den press som de tvingas leva med i år. Årets överraskning blir BP som har en mycket intressant trupp. Tror till och med att lillebror Djurgården och kusin Bajen får det tufft att förekomma BP, vilket skulle vara hur trevligt som helst.

Nog om allt!

AIK mot framgång!

Ses på söndag!

I kristider finns det många problem, men också många möjligheter. Man kan förlora marknadsandelar men också ta marknadsandelar, man kan förlora kunder men också vinna nya. Det handlar om att våga satsa, om vem som gör rätt val vid rätt tillfälle till en smart investerad peng.

En av de större nötterna som måste knäckas är kundlojalitet. När konkurrensen hårdnar så diskuteras det kring huruvida det ens finns kundlojalitet inom den dagliga marknaden, eller om det är något som endast förunnas de företag som snarare säljer ett varumärke än en produkt/tjänst (läs: Ferrari, Gucci, Porsche m. fl.). Frågan är svår och väldigt viktig i tider när folk kniper hårt åt plånboken och endast spenderar pengar på det som ligger närmast hjärtat.

Nu undrar ni kanske varför jag på en blogg om AIK skriver om tråkig ekonomi och lågkonjunktur? Jo, för att jag vill ta upp kundlojalitet i förhållande till AIK.

AIK är ett företag som precis som alla andra företag behöver pengar för att bollen ska rulla vidare. Pengar som kan betala löner och spelarköp m.m. Och i sämre tider berörs ju självklart AIK som företag i form av färre betalande åskådare, mindre sponsorintäkter och sämre matchdagsintäkter. Hur kan då AIK vara en av de aktörer som handlar smart vid rätt tillfälle?

Det vi första att ta hänsyn till är AIK:s fördel gentemot konkurrenter, både inom och utom fotbollen. Vad kan AIK erbjuda, skapa eller bidra med som ingen annan i Sverige kan? Vad har AIK som ingen annan har?

I konkurrensen gentemot andra fotbollsklubbar så har man storleken och fansen. Gentemot andra marknader har man en otrolig kundlojalitet. Fansen är kunder som vill att företaget skall gå med vinst. Läs det högt för dig själv, för här har vi själva essensen av mina tankar. AIK:s fans är kunder som vill att företaget AIK skall gå med vinst. Fansen byter inte ut leverantören om de inte är nöjda med en produkt eller tjänst. För innerst inne betalar man inte för att få underhållning. Snarare för att man vill se sitt lag segra, se sitt företag gå med vinst.

Gentemot andra affärsdrivande fotbollsklubbar finns det självklart också en konkurrenssituation, dock är denna i mångt och mycket försumbar då kunden inte kommer byta ut klubben mot en annan om man inte är nöjd. Att vara kund till AIK är detsamma som evig lojalitet – kund är man i stort sett för livet (borträknat medgångs-/marginalsupportrar).

AIK har alltså en väldigt lojal kundgrupp som är villig att betala för att AIK som företag skall tjäna pengar. I utbyte vill man endast ha bollen i mål så att man kan spendera mer pengar på fler matcher – gärna dyrare, exklusiva matcher med mycket publik om motståndet är rätt så som det ofta är i Europacupspel.

Hur hanterar man då denna absoluta fördel inom AIK?

I ett större perspektiv så gör man bra ifrån sig. Man erbjuder matchbiljetter i många kanaler, souvenirer, mat, dryck m.m. Dessa produkter och tjänster allt som oftast i samband med match. Man har en restaurang och en klädbutik som i en normal situation genererar intäkter vid sidan om match.

Men här tar det slut. Möjligen kan detta i en optimal tid vara tillräckligt, speciellt om det sportsliga går som på spåret och matcherna blir fler och mer attraktiva. Men vad händer när det sportsliga inte går som förväntat och när det ekonomiska läget i Sverige och världen inte ser lika ljust ut? Jo, då får vi dagens läge, 15 miljoner i förlust och en massa felaktiga beslut som kostar mer än de smakar. Vad kan man då göra mer?

Man kan självklart jobba hårdare med sponsorer för att försöka täcka upp missade intäkter, men även dessa är ju påverkade av sportsliga resultat och konjunkturer. Mitt svar är att istället bygga vidare på B2C, buisness to consumer. Hitta nya möjligheter att tjäna pengar på supportrarna, de som mer än gärna är villiga att betala mer.

Här är några konkreta förslag:

Träningsrapporter via sms, prenumerationstjänst på veckans träningsrapport som veckovis leveras till mottagarens mobil mot en månatlig kostnad.

Startelvan via sms, används idag men är gratis.

Videoupptagningar på träningar, som videomedlem får man se rörliga bilder på träningen mot en månatlig betalning.

SMS-donationer, för supportrar som känner för att ge lite extra ett par gånger då och då är det bara att skriva ett sms.

Medlemskap med premiumerbjudanden, en flergradig skala av medlemskap från exempelvis brons till platinum där man för varje grad får betala mer pengar för att få ut ett större värde.

I den tid av Internet och nya mobila tjänster som vi lever i så är idén om ”många bäckar små” mer aktuell än någonsin, därför måste AIK anamma nya intäktsmöjligheter likt de ovan. Om inte får man svårt att i ett land med 51%-regeln öka omsättningen likt önskat.

Östra Filosofers Sällskap har gett sina tankar. Om ni också har ytterligare bra idéer likt ovan så tveka inte att både göra er hörda här och till Charlee eller Sophie på AIK Fotboll. Tillsammans kan vi göra AIK:s och vår vardag än trevligare.

// T-Bone

Under helgen som var besökte jag Emirates Stadium i London för att bevittna den nu i efterhand minnesvärda kampen mellan Arsenal och Blackburn.

En mycket härlig tillställning med mycket bitterhet över danskar (Niklas Bentner), glädje över ryssar (Andrej Arshavin) och förvåning över en arena.

Min upplevelse börjar när jag märker hur mycket pengar som rullar kring ett evenemang i norra London. Frisörer, barer, souvenirer, gatukök – all världens olika tjänster och produkter finns där och drar fördel av Arsenals varumärke. Säkerligen generar allt detta många sköna miljoner i kassan till ”Gunners”.

Så långt känns det ändå genuint och äkta, detta bidrar till en festivalkänsla kring arrangemanget. Vi går vägen förbi Arsenal station och ser ingången till gamla Highbury och känslan byggs på, detta är otroligt häftigt. På gångvägen, byggd med stora vita stålpelare som går kors och tvärs, skådade jag det monster till arena som Emirates är för första gången och känslan är mäktig. En Arsenal-logga stor som Grimsta pryder arenans kortsida och man får en nästan religiös upplevelse.

Maffigt är ordet som hela tiden ligger top of mind. Mina förväntningar är nu så höga som de kan bli. Vi går genom spärrarna som är av samma system som det som SL misslyckas med att genomföra i Stockholms tunnelbana. Efter en intervallträning i trappor så kommer vi äntligen fram till vår entré, jag tar de sista stegen i trappan in mot planen och min känsla är… närmare besviken än hänförd. Det känns litet och opersonligt, ungefär som att stega in på Globen. Jag får ingen upplevelse om storhet, ingen känsla av att jag är liten på jorden.

Missförstå mig rätt här, för visst är det en stor arena som tar 60.000 åskådare, men känslan är ändå att det är häftigare att komma in på Råsunda inför ett derby. Det är en ganska medioker ljudbild och arenan känns mer byggd för business än för kärlek. Mer för VIP än för fans. För många sektioner och alldeles för uppdelat. För sporadiskt.

Jag är och har varit en förespråkare av Swedbank arena, men denna upplevelse fick mig ändå att tänka till en extra gång. Den fick mig att känna tacksamhet för det jobb som AIK-Alliansen gör för att vi skall få en arena som vi fans förtjänar. För Emirates är ett tydligt exempel på när det kommersiella får ta överhanden om något som ligger en fotbollsklubb närmast om hjärtat. Dess hem!

Så nu vill jag att vi alla står upp bakom Alliansen och den nytillsatta kommittén i deras jobb ge oss AIK:are den borg vi förtjänar. Se och lär från norra London, inte bara av det positiva utan även från det negativa.

I korthet:

Vinst med 4-0 för Arsenal förresten. Fotbollen var alltså väldigt trevlig.

Vi behöver verkligen uppdatera vårt register på ramsor. The Gunners har ytterst komiska som vi kan översätta och kopiera. Gå in på youtube och lyssna till ”good to, good to be, good to be a gooner” eller ”your Totteham in disguise” eller varför inte ”fastest team in the world”.

Min personliga favorit skulle nog ändå vara: 1-0 till vårt AIK, 1-0 till vårt AIK o.s.v. beroende på resultat… (mel. Go west, Pet shop boys)

// T-bone

***

Som en snöstrom kom han en januaridag… nä, poesi åt sidan, men man känner nästan för att tala i vers när man beskriver Jos Hooivelds intåg i alla AIK:ares hjärtan. Vi har i flera år saknat en ledare med ben av titanium och skalle av stål som skriker, gestikulerar och tar nödvändiga gula kort för att sätta stämpel på matchen och motståndare. En ledare som skriker på de lata och peppar de ambitiösa. Kort och gott – en ny Johan Mjällby.

Läste i CITY idag att Jos är med i Stockholms första elva, det vill säga en blandad kompott av AIK, Bajen, dif och BP. Vad som är roligast med detta är att ingen har sett Jos i mer än träningsmatcher och att dessa träningsmatcher har bjudit på minst sagt mediokert motstånd. Ändå har man skaffat sig uppfattningen om att Jos är AIK:s nästa storback. Undertecknad är inte sämre utan står med samma åsikt.

Visst skall man ta CITY:s journalistik med en nypa salt, men när Lindholm idag på SvenskaFans benämner Jos som en man för de större ligorna om han bara hade haft bättre fysik så får man genast en glädjetår i ögat. Redan nu ser man inom sig hur Jos glidtacklar en tysk djurgårdare så flätorna flyger, varpå han sedan plockar upp bollen och lägger en 40 meters kross till Gabbe och MÅL!

Varför har då denna man lyckats vinna hjärtan genom hela Solna med omnejd. Är det kvalitén? Hjärtat? Tillslaget? Nej, även om dessa egenskaper kan vara bra hos Josen, så har vi inte sett nog för att kunna bedöma det ännu. Nej, det som jag tror gör hans popularitet är hans sätt, hans pondus och hans utstrålning. Jos är en vinnare som blöder med sitt lag i motgång, och som korkar upp champagne i medgång. Han går in i varje fight, varje situation, övertygad om att den skall utfalla så som han önskat. Han är bestämd, han bestämmer!

För mig kom denna uppenbarelse när han i matchen mot Örebro blir utvisad. Eller rättare sagt, stunden innan han fick skåda rött. Han ser att Örebroaren går hårt åt en yngre medspelare i AIK ( Pontus Engblom), och går fram med bestämda steg och stirrar, käftar och tar smällen. Han gör inget felaktigt utan får själv sig ett strypgrepp, men han står upp för laget, för Pontus, för fansen. Han blir orättvist straffad, men går lika stolt och kraftfullt ut från planen. Han hör hyllningarna, men viker inte en tum från situationen, han tackar inte, han firar inte, han är förbannad.

Det är här som jag ryser till och känner; tack Björn, Ola, Rikard, eller vem det nu än var som insåg att den flygande holländaren är det som AIK saknat de senaste åren. Vi har finlir, vi har bollskicklighet och vi har talang. Numera har vi även ett stort glas med Jos!

I korthet:

Kevin Walker, startelvan? Japp!
Yussuf Saleh, kan han spela höger? Om så – stoppa in honom.
Kenny Pavey, Undrar vad han gjort mot bollen som gör bollen så arg på honom. Ovän är bara förnamnet. Hjärtat sitter dock som vanligt på rätt ställe.
Jorge Ortiz, djup oro, var är du, vad har hänt? Lårskador har vi dåliga erfarenheter av.
Tomi Maanoja, så jävla tråkigt, så jävla orättvist!

// T-Bone