Publiksiffrorna på Råsunda blir sämre och sämre (även om säsongens sista hemmamatch mot HIF lär dra till sig ett par stycken extra. Det ÄR ju så coolt att se Henke Larsson live!). Samtidigt som publiksiffrorna på Hovet verkar bli högre och högre (även om matchen mot Borås inte blir en ny ”Leksand”)
I mitten på nittiotalet var hockeyn bra mycket större och mer attraktiv än fotbollen. Trots att Gary Sundgren hade skjutit fotbollsguldet till Solna 1992. Samma sak på åttiotalet. Hockeyn regerade i Stockholm. Men går vi ännu längre tillbaka hittar vi till slut en ny fotbollsepok, liknande den som vi har haft de senaste tio åren. Den där inte ens AIK:s gästspel i fotbollens fulrum fick publiken att överge Råsundas läktare för Hovets dito.
Frågan är om vi står inför ett nytt paradigmskifte. Bara mot Boden och Frölunda i Superettan har AIK Fotboll haft sämre publiksiffror än mot Örebro igår. Och åren innan Superettan bjöd inte heller på särdeles många matcher under 10 000 åskådare. För mig som följer och pratar om AIK på daglig basis är stagnationen i intresse påtaglig. Samtidigt som intresset för AIK Hockey är på väg tillbaka till samma nivåer som under början av 2000-talet. Det snackas helt enkelt mera hockey i förhållande till fotboll just nu.
Jag är övertygad om att fotbollsintresset hos AIK-publiken kommer att hinna tillta igen, under världens längsta försäsong. Och än så länge är det fotbollen som är odiskutabel publikfavorit hos AIK-supporters. Men låt oss för sakens skull anta att hockeylaget lyckas ta steget upp i Elitserien, kanske redan i år, eller nästa säsong. Samtidigt som fotbollslaget fortsätter sin kräftgång. Då blir hockeyn större igen.
AIK-publiken är flyktig mellan våra olika lag. Och inte sällan flyttar vi efter framgång. Jag tror att det bor en liten medgångare i alla av oss, även om det är något vi har fruktansvärt svårt att erkänna. Men, i ärlighetens namn, hur många av dom som står och skriker Que Sera på Råsunda gick på fler än tio hockeymatcher förra säsongen?
Det är ju givetvis så att framgång föder marginalpublik. Av de 30 000 som var på AIK-Malmö 2006 skulle jag tippa på att runt 2000-3000 (om ens det) skulle gå på AIK-Ängelholm i en mittenmatch i Superettan. Betyder det att övriga 27 000 är medgångssupportrar? Fastän diskussionen om medgångssupportrar egentligen är meningslös – för dem som ändå vill gå hela vägen:
Vilka kan slå dessa herrar på fingrarna? Är dessa de enda två som med handen på hjärtat kan vråla ramsor som Que Sera eller uttrycka sin kärlek till AIK med orden ”i med och motgång”?
FOTNOT:
Att vi AIK-supportrar snabbt skyndar efter framgång är inte helt sant. Fråga innebandyherrarna, damfotbollslaget eller AIK:s mesta mästare på senare år, dambandylaget.
Åsikterna verkar gå isär på Sveriges två största sportredaktioner. Lasse Anrell på Aftonbladet tycks vara road av AIK-klackens kontroversiella tifo-arrangemang, medan Expressens Tomas Pettersson kallar aktionen brutal.
Supportrarna till de bägge lagen är också av olika åsikter (givetvis). AIK-sidan menar att det hela bör betraktas som ett practical-joke, medan Leksingarna hävdar att AIK har skämt ut sig.
Min spontana reaktion lutade mer åt AIK-hållet. Jag drog på smilbanden när snopparna, en efter en, droppade ner på isen. Med lite distans till händelsen och med insikt i efterspelet tycker jag fortfarande att påfundet är väldigt lustigt. Men frågan om var den etiska gränsen går känns ändå angelägen att lyfta. Hur laglös får idrottsvärlden vara?
Tomas Pettersson skriver att det handlar om sexuella trakasserier och ”den brutalaste mobbning av en spelare jag någonsin sett”. Det måhända vara brutalt, men mobbing känns inte som rätt ordval. Relationen mellan spelare och supportrar blir aldrig tillräckligt personlig för att kunna klassa som ”riktig” mobbing. Även om Houkko säkerligen tar illa vid sig så vet han likväl att detta endast inträffar för att han spelar hockey med Leksands klubbmärke på bröstet. Han blir ett skäl för motståndarlaget att håna Leksand som klubb. Personliga uppfattningar läggs åt sidan och i verkligheten är det inte människan Jan Houkko som mobbas, det är Leksandssymbolen Jan Houkko. Alla som lägger upp en sexvideo på Youtbe blir inte per automatik utsatta för trakasserier. Helt enkelt för att det inte finns några incitament.
Frågan om sexuella trakasserier känns betydligt mer angelägen än frågan om mobbing. Varför föreskrifter inte gäller innanför arena-murarna är för många en gåta. Jag har hört argument som låter entligt; ”tänk er liknande aktioner på en arbetsplats, där någon möts av tio dildos på skrivbordet när man kommer på morgonen. Eller att man helt besinningslöst slår ner någon man lackar på under mötet.”
Idrotten och det som händer inom idrottsgränserna tycks inte alltid omfattas av det juridiska ramverk som det övriga samhället. I många fall ska det givetvis också vara så – en utdelad käftsmäll framför motståndarmålet i en hockeymatch är inte misshandel. Däremot bör man både som supporter och idrottsman fundera över hur man faktiskt beter sig emellanåt. Jag skulle aldrig aktivt välja att kasta in dildos på isen när jag går på hockeymatch. Bara ett exempel.
Till sist, familjevinkeln har jag svårt att acceptera. Tomas Pettersson:
Jag är verkligen ingen moralpredikant. Våra barn ser ofta dagligen betydligt värre saker än vad vi vuxna förfäras över.
Men, som sagt, det här var något extra. Och det är svårt att undvika tanken på den ovetande föräldern som tagit sina barn på matchen och så…
- …pappa? Vad är det dom kastar in på isen? Och vad är det där på läktaren? Pappa? Svara då!
Ni hajar läget.
Nej, hajjar inte läget. Svar: Det är en plastsnopp.
20 år sen sist lappen hängde på luckan. Och inte en enda av alla 8237 som var där lär säga emot mig när jag hävdar att entréavgiften var värd varenda krona. Grym hockeymatch. Grym inramning. Grym dramatik. Hockey när den är som allra bäst! Längesen jag hade så ont i magen sista 30 sekunderna i en hockeymatch. OS-finalen i Turin är det senaste jag kan påminna mig om.
Några korta reflektioner:
- Heino-Lindberg var grym. No doubt. Han kan se lite svajjig ut ibland och släpper några onödiga returer rätt ut i banan. Men vilken följsamhet och kyla! Så här bra måste han spela om AIK ska nå kvalserien.
- AIK är bedrövliga i Powerplay men fantastiska i Boxplay. Dock, det skulle ju inte skada om vi drog på oss lite mindre utvisningar.
- Dick Tärnströms 3-0 är hockeygodis. Ett NHL-mål. Kort, snärtigt tillslag, stenhårt i bortre krysset. Såna mål ser man sällan på stor rink.
- Hemmapubliken agerade verkligen 6:e spelare idag. Vibrationer och tungt eko fick taket att lyfta på Hovet!
Uppdatering: Aftonbladet toppar just nu med en artikel om Hockeyallsvenskan. Stor bild med Tärnström i centrum, rubriken ”Utsålt Hovet – tände AIK”. Det har börjat mullra. Vi är på väg tillbaka. Vi ska tillbaka!
AIK Hockey ersätter Johan Ryno genom att värva Niklas Sundblad (som för övrigt provspelade för AIK i somras). Jag hade väl naivt nog hoppats på en vassare ersättare. Även med Ryno frisk behöver hockeygrabbarna en gedigen förstärkning i offensiven. Sån är min känsla! Nåja, Sundblad är väl OK. Men hans senaste klubbadresser får knappast seriekonkurrenterna att sätta kaffet i halsen. Började säsongen i Japan för att avsluta i Italien? Hmm…
Sundblad är spelklar redan imorgon – mot ny seger!
Nu ligger AIK efter Trelleborg i tabellen. Rubarth förtjänar beröm, men i övrigt lika tafatt som vanligt. Vi skapar inte en enda vass målchans på hela matchen. Kommentatorn imponerades av Atta, ”nyförvävet som kom ifrån Vasalund i somras”. Atta var OK.
Regnet har öst ner över Solna hela dagen. Aporna vann säkert över Sundsvall. (Hur fan kan man anställa ”Snuffe” med 6 omgångar kvar? Övergår mitt förstånd!) Jag är bakfull. Det känns helt enkelt inte särskilt bra. En matchanalys känns onödig och överflödig.
Hockeylaget har i skrivande stund 1-1 mot Huddinge. Alltid något.
Hökbloggen (som jag i det här fallet betraktar som en del av Sveriges större nyhetsbevakare) blev först (såvitt jag vet) med att kommentera Ryno-skadan. En stort, fett misslyckande i mina ögon! AIK ska vara snabbast och bäst på nyheter om AIK. Det är en service som alla idrottsföreningar är skyldiga sina supportrar!
Att det finns ett behov av information upptäcker jag inte minst när jag ser vad folk söker på för att sedermera hamna på den här bloggen. ”johan ryno skadad” är väldigt vanligt förekommande.
Säker seger mot Mariestad igår. Enligt plan. Dock fortfarande ineffektivt enligt matchrapporten på aik.se (som för övrigt kort nämnde att Ryno saknades på grund av skada. Det hela är så oerhört löjeväckande).
AIK tycks ha fått upp farten, i alla fall någorlunda, och det ska bli spännande att se hur pass mycket man kan störa Leksand och Malmö så småningom.
Härnäst väntar Huddinge på söndag och Bofors på Hovet på onsdag. Inte alls omöjligt att vi står på sex raka efter dessa två matcher. Första riktiga eldprovet blir Malmö borta den 19 oktober.
Enligt Aftonbladet klättrar AIK i den allsvenska tabellen. Rätta mig om jag har fel, men AIK låg väl på tredje plats även innan den senaste omgången?
Btw – fan vad kul det är med hockey igen!
Enligt obekräftade uppgifter har Johan Ryno opererats i helgen och väntas bli borta länge. Men ett officiellt meddelande från AIK lyser med sin frånvaro. Om vi utgår ifrån att ryktena stämmer känns det hela väldigt märkligt.
Det var i fredags, under TV4 Sports direktsändning av AIK-Mora, som Johan Ryno utgick skadad. TV4-teamet följde upp men konstaterade kort att Ryno hade avbrutit matchen på grund av smärtor i foten. Efter detta har det inte hörts ett knyst. Inte någonstans. Endast i forumet på Golden Hill kan man läsa om Ryno och den påstådda skadan. I ett av alla inlägg om Ryno låter det såhär:
Roger Melin har klargjort att han inte tänker gå ut med skadade spelare överhuvudtaget. Mer kan jag inte göra (med tanke på att det är jag som gjort intervjun med Melin). Därför frågade jag vilka som skulle ta de skadade spelarnas plats.
Visst kan man gå ut med en notis om Rynos skada men till vilken nytta egentligen? Jag fick som sagt reda på detta igår om hur allvarlig den var. Alla andra som sköter hemsidan har suttit i ledningsgruppsmöte sen i lördags (fram till måndagen).
För mig är detta helt obegripligt. Såväl i fotboll som i ishockey tycks AIK lida av en extrem intern inkompetens när det kommer till kommunikationsfrågor. Ständigt väljer man den stängda vägen. Kommunikationspolicyn tycks gå ut på att; desto mindre kontakt med media och supportrar, desto bättre. Allting läggs tillrätta, allting sker inom stängda dörrar, omvärlden får inget veta. AIK skulle tjäna mycket på att lära sig ett och annat om det nya medielandskapet. Där transparens är viktigare än någonsin. Idag sker alldeles för lite från AIK:s sida i syfte att förädla relationen med sin supportrar och sin omvärld. Varför inte snabbt informera om Rynos skada för att senare ha en öppen chatt i en timme med Gozzi som förklarar hur man tänker hantera den uppkomna situationen?
(inte för att vi förlorar, men för att vi får offra blod och svett för våra segrar.. ja ni fattar!)