Fotboll är kultur och fotbollsklubbar är ännu mer kultur. Jag är nästan onödigt romantisk när det handlar om kultur. Jag tror det beror på att jag har saknat det i AIK. Och att jag har saknat det så förbannat länge. Jag har sneglat avundsjukt på klubbar runtom i Europa som fullständigt bubblar över av stolthet och identitet. Sett att AIK har haft potentialen att uppnå samma sak, men aldrig riktigt lyckats. Det har varit fruktansvärt frustrerande år.

Under de senaste åren har AIK närmat sig det där. Det kändes bra av två skäl. Dels därför att det stärker min egen identitet som AIK:are, dels därför att jag tror att kultur och tradition är nödvändigt för att nå långsiktiga framgångar, även i en modern fotbollsvärld.

Inför förra säsongen fanns det några viktiga pelare som den där kulturen var tänkt att bygga på. Ett huvudtränare och en sportchef som arbetade oerhört nära varandra och som pratade om ambitioner och näringskedjor i alla led av AIK och periferin. Som odlade uttryck och känslor som betydde mer än ord, som fylldes med riktig mening. Självklara ledarfigurer, starka karaktärer, spelare som band ihop planen med läktaren. Tillsammans blev vi ett svårspelat kollektiv och ett framdundrande PR-maskineri. Myten om AIK, myten om ”alla hatar oss”, myten om att AIK är ett lag som kör utav bara helvete, den började leva på riktigt.

Nu står vi där vi står. Nu är vi ihåliga. Urholkade och karaktärslösa. Jag tror inte det, jag tror att styrelse och andra är och cyklar åt helvete i fel riktning. Men det kanske kommer att fungera. Jag blir gärna överraskad. Men det spelar ingen roll just nu, det känns det liksom inte lika kul att hålla på AIK längre.

Mållös. Jag känner mig bara helt jävla mållös.

(AIK berör och Simon Bank tvingas avbryta VM-rapporteringen för en kommentar. Bra läsning).

För första gången på ganska många år står AIK-truppen helt utan argentinska spelare. Ortiz har lämnat skeppet och fullbordar flytten av den bärande centrallinje som tog AIK till SM-guld 2009. Klart man kan sitta och sura över att Ortiz lämnar oss nu. Men man kan också minnas tillbaka och komma ihåg vilken vilja och moral han visade när allt och alla var honom emot.

Jorge Ortiz blev klar för AIK i mars 2008. Snabbt stod det klart att ahn sedan länge var etablerad i den argentinska förstaligan och att affären var en av klubbens största genom tiderna. AIK pungade upp dryga sju miljoner och förväntningarna sköt i taket. Egentligen hade vi bara behövt backa bandet tillbaka till Derek Boateng för att förstå vartåt det barkade.

2008 var ett riktigt skitår för Jorge. Norling fortsatte att spela honom, trots småskador och uteblivna prestationer. I slutändan ledde det bara till dåligt självförtroende och misströstande supportrar. När det var som värst haglade ju faktiskt glåporden över Ortiz. Med all rätt förvisso. Efter halva säsongen började jag tappa räkningen över Ortiz-orsakade bolltapp på mittplan som ledde till livsfarliga kontringar varje gång.

Men med facit i hand så är det ju svårt att inte beundra honom. Han kom tillbaka från allt det där. Bestämde sig för att bevisa vad fan han kan. Och han gjorde det ju med en fantastisk övertygelse. Efter förra årets säsong korade jag Årets AIK-spelare. Jorge vann, och han hade vunnit även om det handlat om årets allsvenska spelare. Jag skrev såhär:

Som jag har försvarat den här mannen. Bitit ihop och gett mig fan på att inte sluta tro. Under hela 2008 när kritiken haglade mot Ortiz som sades vara alldeles för tunn, alldeles för långsam och alldeles för dålig i största allmänhet. Därför känns det så otroligt bra nu. Många glömmer bort Ortiz när de talar om nyckelspelare hos svenska mästarna. I mina ögon råder det inga tvivel. Jorge Ortiz kombinerar ett internationellt passningsspel med ett tacklingsspel och en uthållighet som är unik i Sverige. Allsvenskans bästa mittfältare och AIK:s mest värdefulla spelare guldåret 2LAX9.

I år har han inte alls levt upp till det där. Jag tror att han har varit fruktansvärt besviken över uteblivna bud ifrån större klubbar i Europa. Han om någon har gjort sig förtjänt av en sådan chans. Jag kommer i alla fall aldrig att glömma vad han gjorde för oss. Hur han bar fram oss till vad som skulle bli ett SM-guld. I mina ögon är Jorge en minst lika stor, antagligen större, AIK-ikon än Derek Boateng.

Att följa ett fotbollslag, eller snarare att älska ett fotbollslag, är en känslomässig berg- och dalbana. Vi blir luttrade, vana att det går åt helvete och egentligen ingenting får oss att sluta återkomma till arenorna. Det är en kärlek som utnyttjas gång på gång, inte bara av klubbarna utan också av förbund och andra kommersiella intressen runt fotbollen. Det får man acceptera. Det är ju så det är att vara fotbollssupporter.  Det är inget konstigt. Däremot är det väldigt konstigt att de som bestämmer över svensk fotboll i Sverige inte utnyttjar den ofantliga resurs som den sammantagna massan av fotbollssupportrar faktiskt utgör.

Svenska fotbollsförbundet med Lagrell i spetsen säger att man vill nå nya målgrupper. I praktiken har det snarare inneburit att man vill byta ut den nuvarande publiken mot en ny. I samma ögonblick som man skrider till verket med diverse aktiviteter för att nå det målet så hamnar man i ett moment 22. Det vet alla fotbollssupportrar, alla vi som förstår varför marginalsupportern går på fotboll. Men som Järnkaminerna mycket riktigt kommenterar i sitt brev – det är ingen som frågar oss.

Det här har sagts tusentals, eller miljontals, gånger. Men det går tydligen inte in. Det finns två huvudsakliga anledningar till att marginalsupportern kommer till allsvenska arenor.

1. Favoritlaget spelar bra och placerar sig högt i tabellen (detta råder inte förbundet över)

2. Den etablerade publiken skapar en stämning, atmosfär och inramning som är unik och som kan konkurrera med andra typer av underhållning (detta råder förbundet i allra högsta grad över genom att skapa förutsättningar för en positiv och tilltalande läktarkultur)

I alla diskussioner gällande publikrekrytering till allsvenska arenor så måste man alltid utgå ifrån eldsjälarna, de som går på fotboll oavsett, Allsvenskans främsta ambassadörer. Lyckas man skapa en dialog och en relation till dessa så kommer man att få dit marginalpubliken också. Det är enkel marknadsretorik som tydligen har flugit över huvudet på de som bestämmer över den nationella fotbollen i Sverige.

Med reservation för att jag är subjektiv i den här frågan så handlar det även om att selektera bland klubbarna i Sverige. Om man vill driva publikutvecklingen i Sverige framåt så bör man ta utgångspunkt i de stora klubbarna som faktiskt har potential att driva publik på såväl hemmaplan som bortaplan och ge dessa förutsättningar och mandat att föra publikutvecklingen i Sverige framåt.

Tommy Theorin bollar över ansvaret på klubbarna och menar att dessa har kontakten med supportrarna och att den kontakten sedermera överförs till förbundet och SEF. Det är inte bara en onaturlig kommunikation, den är dessutom fullständigt onödig. Idag finns det ingen anledning att inte föra en direkt dialog på löpande basis. Jag tycker att bristen på såväl förstående för vikten av rak och kontinuerlig dialog samt missförståndet när det gäller prioritering av målgrupp tyder på att det behövs nya människor, både på förbundet och i SEF, om svensk fotboll ska komma upp på benen igen. Sådana som förstår att vi som älskar våra klubbar är Allsvenskans största resurs.

Jag skulle precis fylla 13 år när AIK vann Allsvenskan 1998. Det var en helt fantastisk upplevelse och många minnen ifrån den kvällen kommer aldrig att dö. Men inte desto mindre blev den skalpen svanshuggen av att jag precis skulle fylla 13. Efter slutsignalen fick jag snällt finna mig i att farsan ville sätta sig i bilen och åka hem, när jag ville stå kvar på läktaren och insupa varenda känsla som ett SM-guld genererar. Snällt finna mig i att komma hem och förstå att verkligheten kom ikapp snabbare än den borde efter ett SM-guld.

I elva år byggde jag upp drömmen om ett nytt SM-guld och drömmen om att få vara på plats så som jag ville vara på plats. Jag bytte östra mot Norra, bytte Cola mot starköl, bytte farsans bil mot tunnelbanan, bytte Stockholm mot Umeå – bytte framgångar mot motgångar. Och började till och med tvivla på att jag någonsin skulle få tillbaka allt det jag tyckte mig ha förlorat den där novemberkvällen 1998.

Så när jag satt där på Råsunda, på höstkanten 2009, när drömmar om guld växte ifrån löjliga förhoppningar till verklig verklighet så var jag världens största pessimist. Jag trodde aldrig att AIK skulle orka hela vägen fram. I den nästa sista omgången ledde Halmstad mot Göteborg med 2-0 på Gamla Ullevi. Jag satt på Cirkus och följde den matchen via SMS. Och allt bubblade upp. Alla drömmar, alla förväntningar, allt jag skulle göra om vi vann, allt som bara hade funnits i mitt huvud i elva år.

Jag tror att baksmällan slog till redan på kvällen den 1:a november 2009, både bokstavligt och mentalt. Efterfesten blev ett fiasko och dagen efter räckte varken forum, youtube eller tidningar till. Jag var fullständigt omättlig. Jag ville aldrig sluta surfa på framgången och jag ville att segerruset aldrig skulle ta slut. När den väl gjorde det, när jag gick hem ifrån Råsunda och Black Celebration så slog tomheten lika hårt och mer därtill som varenda motgång under de elva år jag väntat. Jag blev proppmätt och mållös. Jag undrar om spelarna kände samma sak när de mötte Mjällby i april?

Det bådar både gott och ont inför hösten. En mättnadskänsla är ju aldrig bra, men vi har snabbt förstått att Allsvenskan är alldeles för hård (eller alldeles för jämn) för att vi ska kunna glida en säsong innan vi hittar ny segerlust. Bottenstriden är på många sätt uppfriskande, en säsong som kan komma att bli ihågkommen som den mest nyanslösa någonsin. Uppfriskande därför att den slår oss i huvudet, gör oss så där skönt enade igen. Och så har vi ju Champions League i juli/augusti. Det kanske blir roligt ändå till slut, detta.

1. Vad händer med Tomi Maanoja?
2. Kommer Ivan Turina att leverera?

Det är svårt att bortförklara alla de misstag som Tomi faktiskt stått för den här våren. Och det är svårt att bortförklara vilken impact det har haft på AIK:s defensiv i stort. Vi kan konstatera att målvaktsspelet och den oro som Maanoja utstrålat spridit sig som ett virus ut i varje lagdel under hela vårsäsongen. Men i grunden är Tomi Maanoja en bra målvakt. I längden kommer han att vilja vara nummer ett. Jag tror att Tomi har spelat sin sista match i AIK, avhängigt att skadedjävulen inte bestämmer sig för att straffa Turina såsom han gjort med i stort sett varenda målvakt vi haft i våra ägor de senaste fem åren. Maanoja lämnar inte i sommar, det har han varit alldeles för dålig för, men han lämnar efter säsongen. Det är bra, men det är tragiskt också.

Om Turina levererar eller inte, ja, det har jag såklart inte en blekaste aning om. Men att döma av utseendet, bakgrunden, det kroatiska blodet och rapporterna från Karlberg – ja, det kommer att bli bra. Det måste bli bra. Nu väntar vi med spänning på en ny anfallare.

Foto: Bildbyrån

Revansch. När Tomi Maanoja tippar bollen i insidan av stolpen framför ett darrande Norra så fick han en upprättelse han förtjänar. Visst, han har varit rädd hela våren, men han har betydligt mindre än rädd en normal människa med ett normalt psyke hade gjort. Nu när vi antagligen tackar Maanoja för hans insatser den här säsongen tycker jag att att han ska creddas för det.

I fotboll i synnerhet och i Allsvenskan i allmänhet är skillnaden mellan botten och toppen – misslyckande eller framgångar – marginell. Jättemarginell. Förra säsongen hamnade AIK i en positiv spiral av framgångar som smittade av sig på spelare och supportrar. I år ser vi motsatsen. Men det är vackert att se hur mycket spelarna vill, hur de firar målen, hur de är beredda att offra allt för att tillfredställa förväntningar och förhoppningar på läktaren. Det har gått åt helvete, men det var vackert att se hur hela AIK slöt samma igår kväll. Visade hjärta.

Att AIK är ett skadeskjutet och försiktigt lag utan självförtroende kommer vi dessvärre inte ifrån genom att besegra Åtvid på Råsunda. Det spelar ingen roll att AIK ser ut som ett mästarlag, och med ett mästarlags trygghet, i 60 minuter. Så fort det börjar bära emot bubblar nervositet och ängslan upp. Den kommer vi bara att kunna kriga undan om vi fortsätter att leva med stor självinsikt – i år är vi ett bottenlag.

Nu lämnar Miran Burgic AIK. Och Sebastian Eguren. Kanske Jorge Ortiz. Kanske Dulee Johnson. Spännande månader väntar. Men först ska vi besegra Öster i Svenska Cupen. Det är den enda titel vi har en potentiell chans att försvara. Och vår enda potentiella väg ut i Europa nästa säsong.

När ångesten ligger som en tät dimma, när spelet hackar och när media törstar efter nya krisrubriker – då knyter hela AIK näven. Allt gnäll som har yppats på sistone förvandlades till konstruktiv läktarsång igår. . Det känns att både AIK och vi supportrar tar situationen på allvar. Och det känns att man är beredda att betala priset som krävs för att klättra uppåt.

AIK spelade inte bra igår. Det var ingen snygg seger. Trelleborg gjorde nog en av sina sämsta insatser den här säsongen. Det var längesen AIK hade så lite boll mot en så svag motståndare på Råsunda. Mot slutet lös all nervositet och ångest igenom och allt hade lika gärna kunnat brisera. Ett enda Trelleborgsmål och AIK hade varit nere och grävt i botten igen. Nu har man i alla fall kasta bort spaden och börjat vifta med armarna uppåt. Det här var tre livsviktiga poäng. När slutsignalen ekade en stor enig pust. Ångestdimman blandades med hopp. Det var vackert att se spelarna framför Norra efteråt. Det var vackert att se hur många som stannade kvar för att hylla våra hjältar. Motgång enar.

För sex år sen satt vi och trodde att knutar kunde knyta upp sig själva. Idag vet vi betydligt bättre. Mitt i all förtvivlan över hur svagt AIK har inlett den här säsongen, över att risken att åka ur faktiskt kan komma att hänga över oss, så skänker den sjukdomsinsikten hopp. Sansad panik, en jävla vilja och vi på läktarna. Åtvid hemma kommer att bli magiskt. Men först ska vi åka till Borås och stjäla en poäng av Elfsborg, som inte kommer att vinna SM-guld i år heller.

AIK blev förnedrade igår men ingen kan hävda annat än att förlust var ganska väntad. Nu slog den visserligen hårdare än vi hoppats och trott, men Göteborg på bortaplan hör inte till de matcher där AIK ska ta sina poäng i år. Att förlora mot såväl IFK som Djurgården inom loppet av några dagar får vilken AIK-själ som helst att vissna. Men som läget är finns det ingen tid att deppa ihop.

Wesström påpekade mycket riktigt efter matchen att VM-uppehållet kommer lägligt för AIK. I efterhand kan vi bara pusta i lättnad över att förbundet valde att stänga ner Allsvenskan trots att serien så när som ett par, tre stycken namn inte kommer att vara representerad i den turneringen. Å andra sidan kan vi inte sitta och vänta på att slicka såren i juni. Vi har två fruktansvärt viktiga matcher framför oss. Två matcher som kan vara skillnaden mellan överlevnad eller död i november.

På söndag besöker Trelleborg Råsunda. Den 17:e maj kommer Åtvidaberg i den sista matchen innan uppehållet. Ibland så kan det blåsa kalla stormar. Just nu blåser det jävligt kallt. Det handlar om att knyta näven – AIK tillsammans. Vi ska vinna dom här matcherna. Vi måste vinna dom här matcherna. Ta med dig morsan, farsan, syrran, grannen, hunden och alla andra och kom till Råsunda och slut upp bakom laget. De behöver det nu, mer än någonsin.

Taktiskt hoppas jag att Wesström flyttar upp Pavey på mittfältet, skickar in Tjerna på mitten och låter Pontus börja på topp. Vi behöver löpförmåga, vilja och kraft för att vinna matcherna nu. Och så får vi helt enkelt hoppas att defensiven inte ställs på några större prov.