AIKBLOGGEN

Har en nära bekant som alltid klagar på gruset på trottoarer och gator så här när våren nalkas.

Själv gillar jag gruset. Och dammet som kommer därav. Det innebär ju vår, ljusare tider och inte minst nära till fotbollspremiär. Nära till nygräsdoften från innerplan på Råsunda, nära tills man hör Norra stå skandera ramsorna som man så väl minns från året innan. Jag trivs verkligen som handen i handsken i gruset.

I söndags var det dags, återigen, för ”nästa år då djävlar”. Varje nystart känns som startskottet på en resa mot guld och Europa. Och visst är det väl härligt med denna känsla av förväntan. Man går genom spärrarna, hör ett sorl av röster som fullkomligen bubblar av visioner, oro och glädje. Man hör sågningar och lovord från grannarna på bänkraden bredvid. Premiären är här!

Och vilken premiär vi fick! Mutumba överraskade alla, inklusive sig själv antagligen. Özkan kalibrerade in sin högerfot till slut och gav oss ett premiärmål att minnas. Ortiz tog upp burken med ”förra säsongens bästa spel” och öppnade den direkt. Nisse spelade vänsterback som om han blivit felplacerad i både Bayern München och Blackburn tidigare i karriären.  Det var ömsom kallt och ömsom sol. Det var i min mening årets första och riktiga vårdag i Solna (vädret dagen innan till trots).

På senare tid har man fått gå hem efter premiären antingen besviken eller fundersam, men igår var det faktiskt med en stor känsla av glädje och förhoppning. Kanske inte om guld, men om en bra säsong med trevlig fotboll!

I korthet:

Jag saknar Walker, Burgic och Tomi, men i övrigt ser det riktigt lovande ut.

Daniel Tjernström är hjärta rakt igenom, men är det tillräckligt för att spela som mittfältsmotor? Tyvärr gör det inte det, och det lilla vi fick se från Pierre Bengtsson tyckte jag räckte för att Tjerna skall få börja på bänken i nästa match.

Örat är vansklig, nervös och feltajmad, men sägas bör att han inte släppte in något mål. Och vem vet, kanske höjdes självförtroendet så pass mycket så han kan plocka fram ”Örat årgång 2006″ igen.

Micke Stahre ser sjukt förbannad ut under 90 minuter, sedan blir han lugn och glad igen. Nästan som om han har ett inövat matchfejs. Imponerande.

Gräsmatta och gräsmatta, åker med en grönaktig färg, säger jag.

Norra stå är gårdagens största hjältar, vilket tryck! Här ser man att kampanjerna faktiskt gör skillnad.

Kort och konsist uttryckt så trivs jag med att vara ett fan av världens vackraste klubb!