Seger med guldkant

Matchen mot Trelleborg kom som ett perfekt avbrott från all spekulation och fokus kring Ivan Obolos vara eller icke vara i AIK. Såsom matchen såg ut så var det nästan som en kur mot allt som oroat oss de senaste dagarna. Det mesta av spelet som AIK skapade kom via kanterna och de riktiga långbollarna mot Obolo lös med sin frånvaro. Obolo var inte alls så tongivande som han brukar vara och det var istället Antonio Flavio som klev fram och tog huvudrollen på topp.

Det var guldkant på spelet i vissa stunder, även om tempot ibland haltade och målen som vanligt inte trillade in i massor. Det vi fick se mot Trelleborg var tveklöst det bästa kantspelet vi sett i år. Till stor del kan detta förklaras med att Trelleborgs defensiv sviktade rejält på kanterna och att deras offensivt lagda yttrermittfältare ofta hamnade helt fel i sina positioner. Detta ledde till nästan löjligt stora ytor i vissa moment, men även när ytterbackarna låg på så såg AIK överlägsna ut i en-mot-en situationerna. Trots Trelleborgs defensiva svagheter så ska man inte bortse från att kantspringarna i AIK gjorde det mycket bra. Pavey, idag högerback, löpte i precis rätt ytor hela tiden samtidigt som Mutumba briljerade i en-mot-en spelet. Om inläggen hade varit battre från högerduon hade det kunna bli riktigt många mål idag. På vänsterkanten hade Bojan lekstuga tillsammans med Markus Jonsson under de första tio minuterna, men Trelleborg lyckades stänga ner den kanten efter en minst sagt skakig inledning.

En anledning till att kantspelet fungerade så bra var att AIK lyckades suga in mycket Trelleborgsspelare centralt. Både Jorge Ortiz och Dulee Johnson spelade oerhört stabilt och det kändes tryggt att ha Ortiz tillbaka på mitten. De var säkra i sitt enkla passningsspel och även defensivt lyckades de stoppa Trelleborg från att bygga upp det livsfarliga djupledsspel som de ofta visat upp på hemmaplan. Framförallt Ortiz stod ivägen for det mesta och det är i just balansspelet som han visar sin riktiga klass.

Om man ser till individuella prestationer så lyser Antonio Flavios uppvisning absolut starkast. Han visade upp en bländande teknik vars like inte setts på en allsvensk plan den här säsongen. Han var outstanding i långa stunder och var ett ständigt orosmoment for ett Trelleborgsförsvar som gång på gång föll för hans finter. Han hade även en del skott, men han behöver skjuta in sig innan första målet kommer. Det första av många vågar jag faktiskt säga.

Någon som hade siktet inställt var Dulee Johnson. Vid två tillfällen kunde han ohotat driva fram mot Trelleborgs raka backmur. Från läktarhåll skreks det ”skjuuuuuut” tills luften tog slut i 25 000 lungor, men Dulee var kylig de två gånger han fick chansen och han sköt i precis rätt lägen. Det första skottet styrdes strax över, men i den 64:e minuten satt hans skott precis där det skulle och 1-0 var ett faktum. Det var en skruvad projektil som gick rakt upp i krysset. Helt var otagbart för annars duktige Viktor Noring.

Trelleborg har massvis av talang offensivt, men trots att AIK drog ner på tempot och lät Trelleborg komma in i matchen efter 1-0 så skapade de inte tillräckligt många farliga chanser. Deras bästa läge kom i matchens absolut sista sekunder då en djupledsboll med lite tur letade sig igenom AIK:s försvar till en friställd Marcus Pode. Men Daniel Örlund visade att AIK har kvalitet på alla platser med en matchvinnande räddning precis innan slutsignalen ljöd.

Den återvunna serieledningen var precis vad som behövdes för att lätta lite på oron inför transferryktena. Om det här var Obolos sista match i AIK var det knappast en avskedsmatch värd att minnas. Han var inte direkt dålig, men inte heller så stabil som han brukar vara. Det var en del svaga avslut och ett antal missade passningar där hans speciella vricknigar inte gick hem. Man kan roa sig med att spekulera om Ivan mörkade formen för att inte bli såld, eller om han redan är såld och har tankarna någon annanstans. Förmodligen var det helt enkelt inte hans match idag. Hans relativt svaga insats idag kanske gör så att det gör lite mindre ont om han blir såld. Men jag skulle ändå vilja säga att eftersom detta inte var ett värdigt avslut för vår argentinska idol så skulle han gärna kunna få fortsätta i AIK lite längre.

Serieledning har vi, åtminstone i en dag till. Och visst känns det efter den här matchen som om vi har ett lag som kan vara med och kriga i toppen. Men visst - Obolos vara eller icke vara; det är kanske fortfarande frågan.

Inför AIK-Trelleborg. Ivan Obolo tillbaka där allt började

När Trelleborg kommer på besök till Råsunda brukar det vanligtvis inte leda till någon större adrenalinkick för oss supportrar. Matcherna brukar vara målfattiga tillställningar med ett bortalag som bygger upp en betongdefensiv framför eget straffområde. När även två hyperviktiga matcher spelas i Göteborg i helgen så skulle man kunna tro att matchen mellan AIK och Trelleborg kommer att hamna lite i skymundan.

Men vi gnagare borde fortfarande förvänta oss att det blir både rampljus och hjärtsvikt den här helgen. Det beror inte på att TV4 valt att visa vår match och det beror knappast på att Patrick Ekwall därmed är på visit i Solna. Det har inte heller något att göra med att AIK har en god chans att ta tillbaka serieledningen den här omgången. Den riktiga nervositeten och det mediala fokuset kommer istället handla om Ivan Obolo. För hur tungt det än känns så måste man acceptera att Ivan kan vara på väg bort. Det mesta har sagts om vad en forsäljning skulle innebära och även om det är nödvändigt så skulle det kännas oerhört bittert att förlora Ivan i det här läget. Men risken finns alltså att matchen mot Trelleborg blir Ivans absolut sista framträdande på Råsunda.

Vem vet hur saker och ting kommer se ut när helgen är över? Egentligen är det kanske dumt att oroa sig för framtida försäljningar och tabellplaceringar. Ett sätt att bevara sin kardiovaskulära hälsa är att liksom Micke Stahre ta en match i taget och helt enkelt lägga all sin fokus på vår närmaste uppgift, Trelleborg.

Eftersom Trelleborg är ett av de mest anonyma lagen i Allsvenskan så tänkte jag dra upp lite korta fakta. Laget kommer från den Nordtyska staden med samma namn och de spelar sin fotboll på anrika Tjångavallen. Deras supporterklubb kallades länge for Evy Palm eftersom staden Trelleborg givetvis är mest känd for sina vackra palmträd. Supporterklubben bytte sedemera namn till True Blue, ett namn som nyligen ändrades till True Blues då en fördubbling av medlemsantalet gjorde att man äntligen kunde börja använda pluralformen.

Trelleborgs nyckelspelare inför den här säsongen var Rasmus Bengtsson, som trots sin ringa ålder har gjort sig känd för sin styrka i defensiven, sitt säkra positionsspel och sin förmåga att skriva på två kontrakt samtidigt. Tyvärr ledde den senare färdigheten till att han nu inte längre spelar i Trelleborg.

Men laget har faktiskt, om man ska vara allvarlig för en stund, klarat sig bra utan Rasmus Bengtsson. 4-0 senast mot Halmstad vittnar om ett Trelleborg som är slagkraftiga på hemmaplan och faktiskt mycket starka i offensiven; ryktet till trots. Med talanger som Andreas Drugge, Fredrik Jensen, Kristian Haynes och Marcus Pode har Trelleborg gått från att vara ett noll-noll-gäng till att bli ett riktigt målfarligt lag med ett djupledsspel av hög allsvensk klass. Problemen för Trelleborg återfinns snarare i det defensiva mittfältet och i deras usla facit på bortaplan. Något som kanske kan båda gott för AIK.

Något annat som talar för Gnaget är att Jorge Ortiz och Bojan Djordjic är tillbaka från sina avstängningar. De båda saknades enormt i senaste matchen mot Kalmar och deras frånvaro var ett stort skäl till att vi förlorade mittfältskampen i den matchen.

Bojan är nu inte direkt den sortens spelare som man vinner mittfältsstrider med. Han kan till och med ses som lite utav en defensiv risk ibland. Men han är en av mycket få spelare i dagens AIK som har tillräckligt med offensiv kvalitet för att kunna lägga exakta passningar som river upp sår i motståndarförsvaren. Bojans klass lyser kanske bara igenom i enstaka moment under en match, men det är precis dessa moment som har avgjort flera matcher i AIK:s favör den här säsongen. Jämnheten och styrkan har istället Ortiz stått för, och tillsammans med Bojans spetskompetens och vinnarmentalitet skapas det en mycket bra balans på mittfältet. Det är knappast en slump att AIK inte har förlorat en enda match där både Ortiz och Bojan varit på planen.

AIK får lov att klara sig utan avstängde Nils-Eric Johansson, som faktiskt är vår mesta målskytt på Råsunda i år. Om vänsterbacksplatsen lämnas över till Pierre Bengtsson så undrar man om även Talangen då spelar sin sista match i AIK. Det kanske är läge att ge honom en extra applåd efter matchen.

Eftersom det här mycket väl kan vara sista gången vi ser Ivan Obolo på Råsunda så bör vi verkligen ta chansen att njuta av hans smokinglir, för om han försvinner kommer det dröja länge innan vi får se en spelare av den kalibern i AIK igen. Ta även tillfället i akt och hylla Ivan riktigt rejält. Om Ivan sedan trots allt stannar säsongen ut så vore en hyllning efter Trelleborgsmatchen ändå inte alls fel, eftersom han om någon förtjänar att bli hedrad sju dagar i veckan. Med det sagt kan man alltid hoppas att vi får chansen att hylla honom igen en vecka senare, i cupmatchen mot Häcken. Men helst av allt skulle jag vilja kunna tacka honom efter matchen mot Göteborg i november.

Ah, visst fan. En match i taget var det… Nu kör vi över Trelleborg!

Stahre får inte ordning på offensiven

Sju matcher, sex mål och ännu har vi inte sett AIK prestera riktigt bra. Jag hann hem precis till avspark igår och fick se hur det mesta fallerade mot Trelleborg. Nisse Johansson lade ribban lågt när han höll på att skicka in bollen i eget mål med ett bakåtspel redan efter tio sekunder. Därifrån kunde passningsspelet bara bli bättre… Det blev sämre.

Även om förlusten, mot bakgrund av tidigare insatser, i ärlighetens namn var ganska väntad, kan man å andra sidan konstatera att vi snart har spelat en tredjedel av serien. Snart måste det hända. Snart måste vi få se energi. Och attack. Såhär bara timmar efter att AIK bjudit på den allsvenska säsongens sämsta uppvisning i passningsspel känns possession football långt borta. Ändå, paradoxalt nog, väntar vi på att det ska lossna.

Stahre ska inte bedömas efter tabellplacering när årets säsong ska summeras. Men, och det kan inte poängtera nog många gånger, det är av största vikt att vi inte halkar efter toppen i ett tidigt skede. Just nu får vi förlita oss på att resultaten går vår väg och att domaren dömer rätt, snarare än egen förmåga.

Jag hade tre önskningar innan matchen igår. Att vi skulle skapa chanser, att vi skulle få med oss en pinne hem och att vi skulle bli skonade från fler skador.

Optimisten säger att vi klarade två av tre, pessimisten att vi misslyckades med samtliga.

Själv tillhör jag den senare kategorin: Tjerna tvingades lämna återbud innan matchen, chanser fanns visserligen men var snarare resultatet av slumpen än konstruktivt AIK-spel och gällande poäng råder det knappast tvivel.

Matchen avgjordes inom loppet av några sekunder, när pannbandsmannen Drugge tog fart från mittcirkeln, alldeles för enkelt höll undan Ortiz och vände undan för Nisse som krälade i gräset. Avslutet var väl avvägt och långt bortom Örats händer. Deja vú.
Att Ortiz viker ned sig vid en spelomställning och att Nisse missar en enkel brytning i mittförsvaret – mer 2008 än så blir det inte. Två saker att konstatera:

  1. Ortiz måste kapa Drugge och ta ett kort i det läget.
  2. Nisse ska inte spela mittback. I mittförsvaret ger han upphov till orimligt mycket sveda och värk.

Miran Burgic var tillbaka, missade ett läge han inte får missa, men är en av få som kommer undan med godkänt betyg. Deja vú igen. Men att Miran är klasser bättre än både Thorsten och Saihou råder det inga tvivel om.

En man som har förbrukat sina chanser är Kenny Pavey. Ändå sedan våren och sommaren 2006 har vi väntat på att han ska ”höja sig och hitta tillbaka”. Nu är det dags att inse att det inte existerar en extra växel. Pavey blir inte bättre, heller inte mer än en kämpe. Bra så, men om jag får välja spelar Lundberg till höger mot Häcken.

Häcken, ja. På lördag, ett kokande (eller mer troligt; ganska ljummet) Råsunda. Mentalt är det extremt viktigt att vi vinner den matchen.

AIK-veckan, v.18

Mycket fokus förra veckan hamnade på torsdagens drabbning med Helsingborg på Råsunda. Precis som mot Malmö hade jag en bra känsla inför matchen. Precis som mot Malmö kändes det tidigt att AIK skulle få det jobbigt. Tre Jönsson-mål senare hade AIK två raka torsk på hemmaplan. Mest oroande är alltjämt anfallsspelet som lyser med sin frånvaro. Mutumba ska inte spela centralt!

I övrigt hände det inte särskilt mycket förra veckan. För egen del packade jag ihop väskorna ganska snabbt i torsdags kväll, for ut till Skärgården och isolerade mig från allt nyhetsflöde i tre dagar.

Innan dess han jag läsa i Nyheter24 att Kevin Walker kunde komma att bli borta länge – en nyhet som publicerades samma dag som Walker själv deklarerat via Facebook att han skulle börja träna igen. Hög tid också för sportjournalisterna att kasta sig ut i sociala medier alltså.

Daniel Tjernström skadade sig på uppvärmningen inför Helsingsborgsmatchen. Tyvärr skulle den skadan komma att bli tydlig i spelet, när Pierre Bengtsson inte levererade som man hade hoppats. Tjerna skänker nog en viss trygghet till laget med sin balanserade framtonig, men berättar själv att han aldrig känner sig riktigt trygg på planen.

Tidigare har AIK-bloggen skrivit en hel del om AIK ungdomsakademi.
Expressen meddelade förra veckan att AIK P95 Ungdomsakademi både har slagit Arsenal och är obesegrade i St Erikscupen. Framtiden ser ljus ut. På tal om framtid kan du tävla om Viktor Lundbergs signerade tröja här.

Förra året drabbades AIK-legenden Lennart Johansson av en stroke. Senare i år fyller han 80. I Dagen berättar han om sitt förhållande till Gud i ett, faktiskt, ganska intressant reportage.

Martin Åslund skriver en krönika på Eurosport om sorgebarnet Svenska Cupen. Igor M Hedman kommenterar den här. Det viktigaste för Cupens framtid är att SvFF på ett eller annat sätt samarbetar med supportrarna i frågan. Utgångspunkten är enkel: varför går ni inte på cupmatcher?

En annan gammal AIK:are, Brwa Nouri, som en gång i tiden klassades som en av AIK:s största talanger, kanske den allra största, berättar om hur han kastade bort en framgångsrik karriär och hur han hoppas kunna börja om i division 2-klubben Dalkurd från Borlänge.

Slutligen kan man konstatera på nytt att vår ”nya” sportchef Björn Wesström ger ett sympatiskt och kompetent intryck varje gång han framträder i offentligheten.
I 08 Fotboll pratar han om den heta potatisen Ivan Obolo och hans eventuella framtid i AIK. Och fastslår enkelt att en spelare som inte vill spela i AIK heller inte ska göra det. AIK kan inte tvinga Ivan kvar – det är helt enkelt upp till honom och om AIK kan matcha de eventuella bud som kommer utifrån. Sen får supportrar hit och dit skrika hur mycket de vill om bortsålda guld och annat.

***
Inför kvällens drabbning i Trelleborg har jag tre punkter som känns viktiga.

•    att AIK skapar målchanser
•    att AIK får med sig minst en poäng tillbaka till Stockholm
•    att vi blir skonade från fler skador

För egen del kommer jag inte att kunna följa matchen via TV. Följaktligen blir det till att skruva in rätt radiofrekvens. Det finns inget vidrigare sätt att följa en fotbollsmatch.