Foto: Bildbyrån
Ännu är ingenting klart. Men att Pierre Bengtsson lämnar laget för två träningsdagar hos Nordsjälland borde betyda att parterna har kommit överens om att gå skilda vägar. Om inte under augusti så säkerligen efter säsongen. Säkert vettigt både för Pierre och för AIK. Men också oroväckande att AIK släpper iväg ytterligare en av landets främsta talanger utan att spelaren har utvecklats avsevärt i klubben. På lång sikt är det ohållbart och en utveckling som inte rimmar väl med den pågående Väsbysatsningen.
Pierre Bengtsson debuterade i AIK under Rikard Norling succésäsongen 2006 mot Öster på Råsunda. Då var han 18 år gammal. Det blev ytterligare fyra framträdanden den säsongen och sex till året därpå. 2008 valde Norling Bengtsson som sitt förstaalternativ på vänsterbacken och det året spelade han hela 17 matcher från start. Många tyckte att han var en svag länk defensivt – jag tyckte att han var en frisk fläkt offensivt med en duglig defensiv.
Såhär i efterhand erkänner jag att det var fel. I år har vi en defensivt skicklig vänsterback med en duglig offensiv och det har visat sig vara en säkrare lösning. En lösning som framförallt har genererat fler poäng. Och faktum är att Bengtsson inte klarar av att konkurrera varken som innermittfältare eller yttermittfältare heller. Kanske är det helt enkelt så att Pierre inte har det fotbollskunnandet som krävs för att spela i AIK?
Likväl känns det surt att behöva släppa Pierre. Inte bara för att man unnar honom framgång, speltid och en ny miljö, utan också för att AIK behöver bevisa att man klarar av att förädla talanger. Massor av pengar pumpas in i Väsbyprojektet och för att det ska ge avkastning på lång sikt måste AIK lyckas omvandla talanger till allsvenska stjärnor. Det är uppenbarligen lättare sagt än gjort.
Innan Mikael Stahre kom till AIK var han känd som en talangfrämjande tränare. Det måste han fortsätta vara. Självförsörjning handlar om att våga spela med sina talanger snarare än att köpa in motsvarande kvalité, trots att kraven på kortsiktiga resultat är hårdare i AIK än någon annanstans. Samtidigt har underliggande ”instans” i näringskedjan, nämligen Väsby, ett stort ansvar när det gäller att ta tillvara på spelarnas talang. AIK kommer aldrig att kunna använda talangfulla spelare i A-laget om de inte visar relativt omgående att de håller måttet.
Härnäst i ledet talanger som förväntas ta steget i en AIK-elva är Viktor Lundberg, Kevin Walker, Niklas Backman, Pontus Engblom och Daniel Gustavsson. I år har ingen av dem varit i närheten av kontinuerlig speltid (inte så konstigt för Walkers del, givetvis). Nästa år bör det vara dags för åtminstone någon av dem.
När AIK åker till Göteborg ikväll för att ta sig an nollpoängaren Örgryte, utan såväl Allbäck som Santos, gör man det som solklara favoriter. Man skulle kunna tänka sig att optimismen flödar. En snabb överblick av supporteropinionen ger dock en annan bild. AIK kommer att få det tufft mot Örgryte ikväll.
Varför svenska lag har så svårt att bära ett favoritskap, varför man hellre skjuter över trycket det innebär på någon annan och varför man presterar bättre när förväntningarna är lågt ställda, varför svenska supportrar snabbt börja tvivla när det går lite för bra – det förtjänar ett eget blogginlägg. Kort kan man spekulera i att det hela går tillbaka till pojkåldern. Svenska fotbollsspelare tränar inte på att vinna, lär sig inte att hantera press, lär sig inte att offra vad som krävs för en seger. I Sverige är det viktigaste att man har roligt. Gott så – men sker det på bekostnad av en odlad vinnarkultur? Det skulle jag kunna tänka mig att tro.
I AIK har vi sett otaliga exempel på spelare som inte klarar av pressen det innebär att spela i svartgult. En press som utländska spelare, likt Jorge Ortiz och Ivan Obolo skrattar högt i ansiktet. Att pressen skulle vara så våldsamt hård i AIK är väl snarare än myt vi gärna odlar om oss själva. Eller åtminstone inte värre än att en professionell spelare ska kunna klara av att hantera den.
Inför matchen ikväll har AIK vunnit tre av fyra matcher medan Örgryte står på noll pinnar och 1-12 i målskillnad. Pessimisten inflikar snabbt att Örgryte har varit duktiga i det offensiva spelet mot både GAIS och Göteborg. Att Örgryte kommer att samla sig defensivt ikväll och antagligen gör en bra match mot AIK skulle jag kunna skriva under på. Däremot hoppas jag att Stahre tar favoritskapet till sig, lär sig av det och låter spelarna lära sig av det. Om ambitionen är att vara Nordens ledande fotbollsklubb är det en förutsättning att man klarar av att vara favoriter. Inte likt Haglund eller Bergstrand skicka över det på någon annan så fort det hettar till och börjar bli jobbigt.
I december, strax innan jul, offentliggjorde AIK att man satsar på en ungdomsakademi. I samband med offentliggörandet uttalades också visionen:
Sveriges ledande fotbollsklubb för utbildning och fostran av unga spelare och ledare – hur man än mäter.
Elias Mineirji utsågs till chefstränare för akademin – i våra ögon ett anonymt namn. Av den anledningen kontaktade vi Elias för att låta honom berätta mer om vem han är och hur han ska se till att akademin infriar sina mål.
Fortsätt läsa…
Alltsedan jag skrev ett inlägg om AIK ungdomsakademi har jag haft en diskussion med AIK-bloggaren Gambleputti om huruvida tidig elitsatsning. Diskussionen har nu flyttats från kommentarsfältet till nya inlägg. Bidra gärna du med!
Till att börja med kan vi nog konstatera att det finns varken rätt eller fel i den här frågan. Talangutveckling är inte svart eller vit. Vad vi däremot vet är att tidig selektering kan löna sig precis som en sådan satsning ska slå bakut. Jag vidhåller min ståndpunkt och om jag fick bestämma skulle jag vara beredd att bära risken.
Kanadensisk forskning känns tveksam i sammanhanget då vi talar om fotboll (för jag antar att den handlar om något annat – det finns säkert skillnader från sport till sport) och den forskning du nu hänvisar till från Malmö undersöker endast svenska fotbollsklubbar. Jag har hela tiden hävdat att vi bör rikta blicken mot Europa där det de facto bedrivs framgångsrik elitsatsning i tidig ålder. Och jag vänder mig hellre till faktiska resultat än till teoretiska resonemang. Därmed inte sagt att man ska stirra sig blind på spelare i 7-10-årsåldern – poängen är att man vågar bryta mönstret och den inslagna vägen när det gäller svensk talangutveckling. Det handlar egentligen inte endast om att selektera tidigt – det handlar om att rikta resurserna för att nå ett effektivt resultat. Väljer man att sprida ut resurserna ökar risken för att man bara får tillbaka mellanmjölk.
Ang. när på året man är född. Precis som jag har konstaterat innan finns det inget som säger att man inte skulle kunna kombinera en bred verksamhet med en elitsatsande. Jag har själv tillhört elitsatsande verksamhet i en annan lagsport och spelat med både yngre och äldre – där spelare har blivit nedskickade och uppskickade mellan lagen. Själv är jag född sent på året och är relativt liten till växten – men det har främst inneburit att jag tvingats utveckla nya egenskaper för att klara mig i konkurrensen.
Säg att du exempelvis har en kull om 20 spelare (eller två lag) som du satsar mestadels av akademiresurserna på. Bakom dem har du resterande ungdomslag i motsvarande åldersgrupper. Vartefter du ser en utveckling i lagen under kan du plocka upp och plocka ner spelare från elitlaget. Det blir också en morot för spelare i alla lag och en sund konkurrenserfarenhet inför framtiden. För dem som känner att man vill spela fotboll i en ”tryggare” miljö finns det mängder med andra klubbar i Stockholmsområdet. Jag tvivlar starkt på att en sådan spelare har vad som krävs för att lyckas varför förlusten det innebär att tappa denne är således lika med ingenting (generaliserat som ni förstår).
Om man blir bortskrämd av konkurrens har man inte vad som krävs. Svenska spelare (och i synnerhet AIK-spelare) måste bli bättre på att hantera krav och press utifrån. Min övertygelse är att en sådan mentalitet odlas på ett väldigt tidigt stadium. I Sverige har vi av tradition en mentalitet som förkastar elitism och utslagning. Decennier av ett socialdemokratiskt styre har lett till folkhemmets jantelagsmentalitet där allas prestation är värd lika mycket och där alla ska få äta lika mycket kaka. Ödmjukhet är det ständiga rättesnöret. Men i ett allt hårdare och kargare fotbollsklimat, där kommersialism, stenhårda krav och snabba resultat blir ovärderliga, är en sådan mentalitet förödande. Vi måste våga bryta normen för att vinna.
Därmed inte sagt att vi måste gå den vägen – följa i fotbolls-Europas upptrampade fotspår. Men då får vi acceptera att AIK är och framöver kommer att fortsätta vara en klubb som kanske vinner någon titel i Sverige var 10:e år och som aldrig kommer att kunna skörda framgångar i Europa. Vi kan inte å ena sidan ställa så höga krav som vi gör och å andra sidan förvänta oss att klubben ska syssla med någon slags välgörenhet. Antingen eller. Den moderna fotbollen ÄR en råvarumarknad, en fotbollsakademi ÄR en talangfabrik – vare sig vi vill eller tycker att det är moraliskt förkastligt här i Sverige. Är man med i leken får man leken tåla, i annat fall skiter man helt enkelt i att leka överhuvudtaget.
Förra veckan slängde Robert Laul ur sig några korta frågor rörande talangutveckling. Under helgen läste jag Offside (2008/06) och ett i raden av alla utsökta reportage där läsaren fick följa med till Sporting Lissabon och gavs inblick i klubbens framgångsrika scoutning- samt ungdomsarbete. Idag offentliggjorde AIK klubbens satsning på en ungdomsakademi. Talangutveckling är alltid hett. Göteborg, BP och Hammarby har varit duktiga historiskt. Förhoppningsvis står AIK redo att gå ikapp och springa förbi.
Lägger ingen övrig värdering i Robert Lauls ”talkshow” Laul Calling – har inte sett programmet tillräckligt mycket. Men i fredags hade jag lite tid över och tycker att jag bjöds på en ganska givande diskussion (minut 8-15 i det här klippet) vilken tog sin utgångspunkt i Oscar Lewickis liv som ungdomsproffs i Bayern München. Klubben vars akademi enligt egen utsago bara tar de bästa, tar dem tidigt och kräver segrar i såväl de yngsta pojklagen som ändå upp i A-laget.
Just vinnarmentaliteten sägs saknas i svensk ungdomsfotboll. Tror det ligger mycket i det. Vi lever fortfarande i ett land skadat av jantelagen. Förhoppningsvis skjuts den undan naturligt i takt med att kommande generationer sätter sig själva främst.
Sveriges ledande fotbollsklubb för utbildning och fostran av unga spelare och ledare – hur man än mäter.
Så låter visionen för AIK ungdomsakademi. Lite konstig formulering men jag köper den rakt av. Tror att vägen till framgång går via följande punkter.
- Satsa extremt ungt – våga gå emot etablissemanget. Många av Europas stora akademier hittar spelare i åldrarna 7-10.
- Värva Sveriges bästa tränare, ledare och scouter – tanken på ett svenskt Ajax eller ett svenskt Sporting borde locka tillräckligt. Lägg ribban jävligt högt!
- Tålamod – såväl hos ledning som supportrar. Framgång föds inte över en natt.
- Extremt individorienterat – i unga år handlar det snarare om individen än om laget. Alla kommer inte att lyckas. Mer individuell träning, mer individuell feedback.
- Vinnarmentalitet som rättesnöre – lär dem att vinna är viktigare än allt och att de ska vilja vinna till vilket pris som helst.
- Förankra akademin – allt måste vara enhetligt. Allt ifrån akademi, vidare till Väsby eller annan samarbetsklubb och in i A-laget. Den som går hela den långa vägen ska känna igen sig rakt igenom när det gäller allt från system till mentalitet.
Att det fungerar om man gör det rätt råder det inga tvivel om. Jag tror att AIK är på helt rätt väg – inte minst Väsby-satsningen är strålande. Vår satsning känns betydligt mer förankrad och strategisk i jämförelse med exempelvis antagonisterna.
Läs intervju med Elias Mineirji – chefstränare AIK ungdomsakademi här.
Svenska Dagbladet skriver om akademin här.
