Dom sitter i samma båt

Alltför många medier springer förbundets agenda och tar (med undantag givetvis, för exempel läs Esk) ytterst lite ansvar för hur de framställer svensk supporterkultur. Det borde ju ligga i det journalistiska uppdraget att ifrågasätta huruvida de nya reglerna är korkade eller inte, snarare än att nedstämt konstatera att ”såhär är det bestämt”. Förbundets regelverk ska väl inte styra vad som är en nyhetsvärdig skandal eller inte? Och det är ju på alla sätt märkligt att rapporteringen tar olika utgångspunkt när förbundet är arrangör i jämförelse med när (stor)klubbarna är detsamma.

Så länge stora delar av den samlade sportjournalistiken fortsätter att blunda för det inflytande de har över bilden av svensk fotboll och svensk supporterkultur, så lyckas de alltjämt bara skapa större klyftor mellan de särintressen som utgör svensk fotboll samtidigt som de kväver fotbollsintresset i den breda allmänheten. Men det kanske är så de vill ha det?

Destruktivt kontra lösningsfokuserat – när slutar vi slå in öppna dörrar?

Men såhär då. Om vi vänder på perspektivet och funderar över vilka positiva konsekvenser som de återkommande läktarskandalerna får i förhållande till hur man ska komma rätta med problemen. Vad tror ni om det?

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om att problematiken sitter i att den ena sidan (förbundet, journalisterna) inte förstår den andra (supportrarna, klubbarna). Den är en komplex dynamik däremellan som saknar vattentäta skott. De som arbetar på förbundet har klubbsympatier, journalister är supportrar, klubbarna är beroende av journalister, osv. Ni hajjar. Men i svallvågorna av det som hände igår kan vi i alla fall strukturera och sortera våra mediala åsiktsmaskiner utifrån i vilken mån de tycks uppfatta vari problemen faktiskt sitter. Och utifrån vilken grad av lösningsfokus som de har nått.

För att göra det hela enkelt, låt oss utgå ifrån två motpoler. I ena ringhörnan sitter en Mattias Larsson. Han är bloggare och krönikör i Expressen. Han skriver såhär:

Jag blir så ledsen att jag vill gråta. Vad fan gör ni med min fotboll? Ni ryggradslösa idioter som kommer till det jag älskar för att få utlopp för tomrummet som ekar där era hjärnor hjärnor borde ha suttit. Vad gör ni här? Försvinn. Jag vill inte ha er här. Ingen vill ha er här. Bara dra åt h-vete. Låt oss ha vår fotboll i fred. Låt oss som älskar det här få göra det. Det ni gör kan ni göra på de samhällenas bakgårdar där det hör hemma.

I all ilska över att problemen tycks vara omöjliga att komma till rätta med kanske man tycker att det här, det är ju ett jävligt vettigt inlägg. Tittar man närmare på det doftar det riktigt unket. Graden av lösningsfokus är ungefär lika stor som bortaklacken på Råsunda när Häcken är på besök.  Och hela resonemanget visar närmast på människoförakt och en obefintlig förståelse för både hur supporterkultur fungerar och vad det är som driver en 18-åring att springa in på planen och knuffa till en av spelarna. Det här är ett destruktivt inlägg i debatten. Ett inlägg som ökar klyftorna mellan alla de särintressen som ju faktiskt vill samma sak; att svensk fotboll ska komma tillrätta med problemen.

I den andra ringhörnan sitter en Simon Bank. Han är bloggare och krönikor i Aftonbladet. Han skriver såhär:

Om en artonåring springer in och slår mot en spelare så är det för att han tror att det är så supporterskap fungerar. Men om klubben dragit sin gräns? Om det stora supporterkollektivet gjort det? Om det inte hjälper? Då är vi framme vid juridiken, då knackar vi på hos politikerna.

Det närmaste det politiska Sverige kommit en lösning på arenaproblemen är tandlösa tillträdesförbud och godtyckligt tummande på rättssäkerhet och integritet, en av justitieminister Beatrice Asks starka grenar. Idrottsminister Lena Adehlson Liljeroth har inte ens försökt låtsas vara insatt i huliganfrågan, och Per Unckel har utnämnts till något som heter ”samordnare mot idrottsrelaterat våld”, vilket är kanslisvenska för ”Batman”.

Ja, ni är ju inte dumma. Ni förstår ju skillnaden. Och ni förstår ju att journalisterna har ett avgörande ansvar för var den här frågan tar vägen. Jag tror att journalister som Simon Bank vinner förtroende hos supportrar och klubbar. Ett förtroende som sprider sig och bygger tilltro hos förbundet. Och summan av det förtroendet kan han förvalta i de mediala kanaler han har att tillgå. Det måste fungera så. Lobbyarbetet gentemot de som faktiskt kan se till att rätt regler stiftas måste vara integrerat i alla de grupper människor som älskar fotbollen. Det måste bygga på förståelse. Tillfällen som detta, i direkt anslutning till en händelse som konkretiserar och gör läktarproblemen tydliga, ska handla om att bygga broar mellan dessa särintressen. Inte till att fördöma enstaka individer, klubbar, förbund eller journalister.

Just nu slår stora delar av den samlade fotbollsfamiljen bara in öppna dörrar. De dörrar vi behöver ringa in och öppna för att lösa problemen hittar vi bara tillsammans.

Fotnot:
Hela Mattias Larsson blogginlägg och hela Simon Banks krönika. (pingar även P3Nyheter som ställer frågan ”Hur stoppar man fotbollsbråken”).

/ Daniel

En uppvisning i konsten att förlora sina kunder

Jag har precis läst Järnkaminernas öppna brev till SvFF och SEF. Och så har jag läst Tommy Theorins kommentarer på detta brev i Aftonbladet. Jag vet inte om det finns något hopp kvar för nationell fotboll i Sverige. Men det måste ju stå bortom allt tvivel för i princip vem som helst att varken Lagrell och Theorin  har vare sig förtroende eller omdöme för att kunna vända på den nedåtvändande publiksituationen. För Allsvenskans skull måste Lars-Åke Lagrell lämna sin post. Det behövs nya visioner, nya idéer och nya perspektiv.

Att följa ett fotbollslag, eller snarare att älska ett fotbollslag, är en känslomässig berg- och dalbana. Vi blir luttrade, vana att det går åt helvete och egentligen ingenting får oss att sluta återkomma till arenorna. Det är en kärlek som utnyttjas gång på gång, inte bara av klubbarna utan också av förbund och andra kommersiella intressen runt fotbollen. Det får man acceptera. Det är ju så det är att vara fotbollssupporter.  Det är inget konstigt. Däremot är det väldigt konstigt att de som bestämmer över svensk fotboll i Sverige inte utnyttjar den ofantliga resurs som den sammantagna massan av fotbollssupportrar faktiskt utgör.

Svenska fotbollsförbundet med Lagrell i spetsen säger att man vill nå nya målgrupper. I praktiken har det snarare inneburit att man vill byta ut den nuvarande publiken mot en ny. I samma ögonblick som man skrider till verket med diverse aktiviteter för att nå det målet så hamnar man i ett moment 22. Det vet alla fotbollssupportrar, alla vi som förstår varför marginalsupportern går på fotboll. Men som Järnkaminerna mycket riktigt kommenterar i sitt brev – det är ingen som frågar oss.

Det här har sagts tusentals, eller miljontals, gånger. Men det går tydligen inte in. Det finns två huvudsakliga anledningar till att marginalsupportern kommer till allsvenska arenor.

1. Favoritlaget spelar bra och placerar sig högt i tabellen (detta råder inte förbundet över)

2. Den etablerade publiken skapar en stämning, atmosfär och inramning som är unik och som kan konkurrera med andra typer av underhållning (detta råder förbundet i allra högsta grad över genom att skapa förutsättningar för en positiv och tilltalande läktarkultur)

I alla diskussioner gällande publikrekrytering till allsvenska arenor så måste man alltid utgå ifrån eldsjälarna, de som går på fotboll oavsett, Allsvenskans främsta ambassadörer. Lyckas man skapa en dialog och en relation till dessa så kommer man att få dit marginalpubliken också. Det är enkel marknadsretorik som tydligen har flugit över huvudet på de som bestämmer över den nationella fotbollen i Sverige.

Med reservation för att jag är subjektiv i den här frågan så handlar det även om att selektera bland klubbarna i Sverige. Om man vill driva publikutvecklingen i Sverige framåt så bör man ta utgångspunkt i de stora klubbarna som faktiskt har potential att driva publik på såväl hemmaplan som bortaplan och ge dessa förutsättningar och mandat att föra publikutvecklingen i Sverige framåt.

Tommy Theorin bollar över ansvaret på klubbarna och menar att dessa har kontakten med supportrarna och att den kontakten sedermera överförs till förbundet och SEF. Det är inte bara en onaturlig kommunikation, den är dessutom fullständigt onödig. Idag finns det ingen anledning att inte föra en direkt dialog på löpande basis. Jag tycker att bristen på såväl förstående för vikten av rak och kontinuerlig dialog samt missförståndet när det gäller prioritering av målgrupp tyder på att det behövs nya människor, både på förbundet och i SEF, om svensk fotboll ska komma upp på benen igen. Sådana som förstår att vi som älskar våra klubbar är Allsvenskans största resurs.

Provocerande ambitionslöst

Mitt i all glädjeyra och förväntan ska det givetvis hällas lite smolk i bägaren.

Till att börja med vaknar man till ljudet av att Arne Hegerfors proklamerar hur mycket han hatar AIK (kolla här) och oss AIK-supportrar, samtidigt som han antyder att Kenny Pavey uppviglar i samband med målet igår. Arne Hegerfors tycker uppenbarligen att svensk fotboll ska vara såsom den är när BP möter Gefle på Grimsta. Att Arne inte har varit på banan, vare sig som kommentator eller expert, på flera år kan knappast ha undgått någon. Men dagens uttalanden tar ändock priset som de dummaste han har droppat hittills. Fortsätt läsa…

Fight on, LSK!

Har precis läst företrädare för Ljungskile SK:s brev till förbundet. Om än jag kanske skulle kunna ifrågasätta vissa sakfrågor i skrivelsen beundrar jag LSK. En liten, kaxig förening som inte drar sig för att sticka ut hakan. Och i mångt och mycket har jag stor förståelse för klubben och varför de känner sig särbehandlade. Är uppgifterna om hot korrekta är det inget annat än en praktskandal.

Dessutom är LSK-brevet en väckarklocka för oss som supportar de stora klubbarna i serien. Vi ser kanske inte alltid hela verkligheten.

Inkonsekvent och oåterkalleligt

Diskussionen om Hammarbys påföljd efter fyrverkerikastningen från Södra den 25 augusti går varm. Själv har jag (förhoppningsvis och mest troligt tillfälligt) vandrat in i en hopplöshetsfas, övertygad om att aktörerna inom svensk fotboll aldrig kommer att kunna lösa konflikten som grovt står mellan förbundet, klubbar och supportrar. Diskussionen idag är allt annat en konstruktiv och från supportrarnas sida handlar den alltför mycket (övervägande?) om att peka finger åt förbundet och konstatera att de har fel, är korkade, är idioter, borde avgå, etc, etc (vill påpeka att jag på inget sätt drar alla över en kam här). Den retoriken leder oss ingen vart. SvFF har blivit ett skällsord i supporterkretsar. Jag tror inte att det gynnar våra syften.

När det gäller Hammarbys påföljd var den ogenomtänkt från första början, och precis som konstateras av Besvärsnämnden, en säkerhetsrisk. Inga konstigheter att straffet revideras. Däremot, det finns två stora problem gällande Disciplinnämndens straff som delas ut ofta och gärna.

1.    Inkonsekvens gällande påföljdsbestämning. Straffen är oförutsägbara, det är svårt att följa en röd linje och påföljdsbestämningen tycks bygga på orimligt subjektiva uppfattningar, snarare än faktiska händelser. Detta har historiskt lett till att samma läktarbrott har lett till olika straff. Här spelar givetvis media en viktig roll i sin rapportering.
2.    Möjligheter att revidera/riva upp beslut. Medial uppmärksamhet sätter press på SvFF. Hammarbys påföljd lyftes upp som en säkerhetsrisk i rikstäckande tidningar, vilket sedermera ledde till att Besvärsnämnden mer eller mindre tvingades ändra på Disciplinnämndens ursprungliga beslut. Att AIK straffas för felaktig reprisering, trots att det inte är klubben som har upphandlat tjänsterna som är kopplade till storbildsskärmen (utan SEF) har däremot inte uppmärksammats och beslutet står således fast. Läs mer här.