Alltför många medier springer förbundets agenda och tar (med undantag givetvis, för exempel läs Esk) ytterst lite ansvar för hur de framställer svensk supporterkultur. Det borde ju ligga i det journalistiska uppdraget att ifrågasätta huruvida de nya reglerna är korkade eller inte, snarare än att nedstämt konstatera att ”såhär är det bestämt”. Förbundets regelverk ska väl inte styra vad som är en nyhetsvärdig skandal eller inte? Och det är ju på alla sätt märkligt att rapporteringen tar olika utgångspunkt när förbundet är arrangör i jämförelse med när (stor)klubbarna är detsamma.

Så länge stora delar av den samlade sportjournalistiken fortsätter att blunda för det inflytande de har över bilden av svensk fotboll och svensk supporterkultur, så lyckas de alltjämt bara skapa större klyftor mellan de särintressen som utgör svensk fotboll samtidigt som de kväver fotbollsintresset i den breda allmänheten. Men det kanske är så de vill ha det?

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om att problematiken sitter i att den ena sidan (förbundet, journalisterna) inte förstår den andra (supportrarna, klubbarna). Den är en komplex dynamik däremellan som saknar vattentäta skott. De som arbetar på förbundet har klubbsympatier, journalister är supportrar, klubbarna är beroende av journalister, osv. Ni hajjar. Men i svallvågorna av det som hände igår kan vi i alla fall strukturera och sortera våra mediala åsiktsmaskiner utifrån i vilken mån de tycks uppfatta vari problemen faktiskt sitter. Och utifrån vilken grad av lösningsfokus som de har nått.

För att göra det hela enkelt, låt oss utgå ifrån två motpoler. I ena ringhörnan sitter en Mattias Larsson. Han är bloggare och krönikör i Expressen. Han skriver såhär:

Jag blir så ledsen att jag vill gråta. Vad fan gör ni med min fotboll? Ni ryggradslösa idioter som kommer till det jag älskar för att få utlopp för tomrummet som ekar där era hjärnor hjärnor borde ha suttit. Vad gör ni här? Försvinn. Jag vill inte ha er här. Ingen vill ha er här. Bara dra åt h-vete. Låt oss ha vår fotboll i fred. Låt oss som älskar det här få göra det. Det ni gör kan ni göra på de samhällenas bakgårdar där det hör hemma.

I all ilska över att problemen tycks vara omöjliga att komma till rätta med kanske man tycker att det här, det är ju ett jävligt vettigt inlägg. Tittar man närmare på det doftar det riktigt unket. Graden av lösningsfokus är ungefär lika stor som bortaklacken på Råsunda när Häcken är på besök.  Och hela resonemanget visar närmast på människoförakt och en obefintlig förståelse för både hur supporterkultur fungerar och vad det är som driver en 18-åring att springa in på planen och knuffa till en av spelarna. Det här är ett destruktivt inlägg i debatten. Ett inlägg som ökar klyftorna mellan alla de särintressen som ju faktiskt vill samma sak; att svensk fotboll ska komma tillrätta med problemen.

I den andra ringhörnan sitter en Simon Bank. Han är bloggare och krönikor i Aftonbladet. Han skriver såhär:

Om en artonåring springer in och slår mot en spelare så är det för att han tror att det är så supporterskap fungerar. Men om klubben dragit sin gräns? Om det stora supporterkollektivet gjort det? Om det inte hjälper? Då är vi framme vid juridiken, då knackar vi på hos politikerna.

Det närmaste det politiska Sverige kommit en lösning på arenaproblemen är tandlösa tillträdesförbud och godtyckligt tummande på rättssäkerhet och integritet, en av justitieminister Beatrice Asks starka grenar. Idrottsminister Lena Adehlson Liljeroth har inte ens försökt låtsas vara insatt i huliganfrågan, och Per Unckel har utnämnts till något som heter ”samordnare mot idrottsrelaterat våld”, vilket är kanslisvenska för ”Batman”.

Ja, ni är ju inte dumma. Ni förstår ju skillnaden. Och ni förstår ju att journalisterna har ett avgörande ansvar för var den här frågan tar vägen. Jag tror att journalister som Simon Bank vinner förtroende hos supportrar och klubbar. Ett förtroende som sprider sig och bygger tilltro hos förbundet. Och summan av det förtroendet kan han förvalta i de mediala kanaler han har att tillgå. Det måste fungera så. Lobbyarbetet gentemot de som faktiskt kan se till att rätt regler stiftas måste vara integrerat i alla de grupper människor som älskar fotbollen. Det måste bygga på förståelse. Tillfällen som detta, i direkt anslutning till en händelse som konkretiserar och gör läktarproblemen tydliga, ska handla om att bygga broar mellan dessa särintressen. Inte till att fördöma enstaka individer, klubbar, förbund eller journalister.

Just nu slår stora delar av den samlade fotbollsfamiljen bara in öppna dörrar. De dörrar vi behöver ringa in och öppna för att lösa problemen hittar vi bara tillsammans.

Fotnot:
Hela Mattias Larsson blogginlägg och hela Simon Banks krönika. (pingar även P3Nyheter som ställer frågan ”Hur stoppar man fotbollsbråken”).

/ Daniel

Jag erkänner gärna och snabbt. Jag tycker inte att det går att motivera dom 160 kronor det kostar att sitta på långsidan och se AIK Hockey spela transportmatcher på Hovet. Jag pyntar med hjärtat därför att AIK är AIK. Men jag tycker inte att underhållningsvärdet står i proportion till priset. Och i slutändan handlar det om att konkurrera med annan underhållning. AIK är inte allt för alla AIK:are.

Så när jag pratar om kampanjer så menar jag inte primärt kampanjer som iscensätts av supporterföreningarna för att dra folk och hypa enskilda matcher. Det funkar inte över en hel säsong eller ens över tio hemmamatcher. Jag pratar om kampanjer som främjar plånboken. Som gör det betydligt billigare att gå på hockey. För det är hela grejen. Efterfrågekurvan.

Det finns säkert en massa hinder när det gäller priset. Och det är inte säkert att en sänkning hjälper. För i slutändan kvarstår två avgörande problem som är svåra att överbrygga. Serien är inte tillräckligt intressant. Och för väldigt många AIK:are är det ett ganska knöligt projekt att ta sig Hovet. Särskilt på vardagar.

Foto: Bildbyrån

Tog en vända förbi Resturang Råsunda på vägen hem idag. Sades en del intressanta saker och Stahre/Wesström gjorde sin vana trogen ett riktigt bra och förtroendeingivande intryck. Körde någon form av live-twitter från mötet och jag tror en sammanställning av detta fungerar bra som sammamfattning av mötet. Finnes nedan! (Droppade in några minuter sent så det är möjligt att jag missade något i början..)

Är framme på Resturang Råsunda. Slås direkt av att Björn och Micke har grymt snygga slides. Och att dom pratar om rollacceptans. Ofta.

Typ 70-80 pers. Är på plats. Långt ifrån lika många som förra året när ledningen var ny.

Stahre: Vi kommer att prata mycket om förhållningssättet mot säsongen på lägret i Singapore. Likt förra årets läger handlar det om att enas.

Wesström: All forskning visar på att den bästa fysträningen är att spela fotboll.

Stahre: Hooiveld var en go och snäll kille och en bra fotbollsspelare. Men nu får någon annan ta flaggan istället.

Ang. resan till Brasilien efter säsongen: En inventeringsresa När vi reser till Brasilien söker vi primärt offensiva spelare.

Wesström: En Brasilien-resa till är planerad innan säsongen startar.

Tveksamheter kring fysupplägget luftas i en fråga. Stahre och Wesström försäkrar att fysen inte är nedprioriterad.

Özkan inte helt 100 och följer inte med till Singapore. Kommer att vara på Bosön och förhoppningsvis i full träning när laget är tillbaka.

Utöver Özkan är inte Per Karlsson med i Singapore (landslaget). Saleh stannar i Sthlm för att visa upp sig för andra klubbar.

Mest noterbart: Att Özkan har fortsatta problem att komma igång och att Saleh verkar på väg bort. Dessutom värt att nämna att en skada i CH:s lår tar lite längre tid än en vanlig lårskada med hänvisning till att CH:s lårmuskel är större en än ”vanlig” spelares lårmuskel.

Spontan känsla: 2010 blir ett bra år. Och det kände jag efter supportermötet förra året också.

Upcoming: Har inte riktigt hunnit smälta att Jos och Ivan har lämnat och heller inte reflekterat över vad det kommer att innebära. Återkommer i ämnet.

Foto: Pelle_T

På lördag klockan 10.00 tränar AIK för sista gången innan laget beger sig till Göteborg för att bärga hem guldet till Stockholm och Solna. När spelare och tränare lämnar Stockholm under lördag kväll ska de ha en bild och en vilja i huvudet – SM-guld, sjungande supportrar och en fantastisk fest.

För att stärka spelarna i strävan efter något som är så stort att vi knappt kan förstå måste vi supportrar göra allt som står i vår makt för att gjuta mod och förtroende i laget vi älskar.

Därför uppmanar AIKBLOGGEN alla som läser detta att följa Alexander Wåland och Daniel Perez initiativ DET AVGÖRANDE STÖDET. Det innebär kort och gott att bege sig till Karlberg på lördag förmiddag för att om möjligt ytterligare understryka hur mycket den här matchen betyder.

Alexander Wåland skriver på Facebook:

Det är vår förbannade plikt att göra allt som står i vår makt för att inspirera, motivera och entusiasmera det lag som kan ge oss det vi lever för. Det är vår förbannade plikt att se till att alla i vår närhet får vetskap om hur viktig var enskild individs närvaro är på lördag. Det är vår förbannade plikt att dra vårt strå till stacken!

Nu jävlar kör vi!

Intressant att idén med Supporterlaget rör upp så mycket känslor. Vissa tycker att det är det sämsta de någonsin sett, och upprörs över att man inte går rakt på problemet (huliganerna). Andra tycker att frågan med supporterproblem överdrivs och att det snarare handlar om medias snedvridning i bevakningen. Och att man därför borde ta utgångspunkt i det.

Jag funderade på det där och plockade upp tre inlägg i debatten, från tre typiska tyckargrupper: supportrar, journalister/experter och politker/intresseorganisationer. Om man ska generalisera grovt om varje grupps ställning i frågan skulle det kunna se ut såhär:

Supportern tycker att fotboll är passion. Och för varje fotbollsår som går så upplever han att krafterna kring svensk fotboll urholkar den passionen. Bengaler förbjuds, huliganlagar stiftas och skandalrubrikerna haglar. Det finns tre huvudsakliga motståndare; journalister, Svenska Fotbollsförbundet och polisen. Allt som är åt helvete med svensk fotboll går att härleda till dessa tre. Kritiken är alltid hård, ibland relevant, ibland inskränkt.

Exempel: Matthias Rienzburg – Som ett grinigt trotsande barn

Journalister/experter drivs av en personlig agenda i den här frågan. Den agendan är generell över hela den svenska sportjournalistkåren: man ska tycka att det är fullständigt förjävligt att svensk fotboll terroriseras av våldsverkare och man ska inte tillåta supportrarna att bortförklara detta genom att hänvisa till ”passion”. Det finns en och annan journalist som vågar avvika och diskutera frågan på ett vidare plan, men generellt går det ut på att döma ut huliganer så mycket man kan och orkar så fort tillfälle ges. Och när det ska diskuteras lösning återkommer man ständigt till samma slutsats; gör som i England.

Exempel: Petter Karlsson – Usama Bin Laden kan se fotboll på Råsunda

Politiker/intresseorganisationer är nästan alltid dåligt insatta i grundproblemet. Anledningen till att man ens ger sig in i debatten överhuvudtaget är att man ser en medial möjlighet. Man PR-kuppar helt enkelt. I exemplifierande text tror IOGT-NTO:s förbundsordförande att alkoholservering UNDER matcherna är ett stort huliganproblem. Det avslöjar att hon inte är vidare påläst, men det betyder därmed inte att hennes text saknar poänger. Alkohol i samband med fotbollsmatcher kanske är en fråga som behöver diskuteras mer?

Exempel: Anna Carlstedt – Förbjud alkoholföretag att sponsra fotbollen

Slutsatsen är ganska enkel. Parterna står långt ifrån varandra därför att de inte förstår varandra. Intresseorganisationen förstår inte supportern, supportern förstår inte journalisten, och så vidare. I slutet av varje inlägg i debatten står alla och kastar paj på varandra – och det är inte konstruktivt. Alla behöver ta ansvar för att debatten når en ny nivå. Vi supportrar också.

Foto: Bildbyrån

Eller att älska AIK. För det är ju vad detta handlar om.

Under alla år som jag har följt klubben (ja, det börjar bli ganska många) har frågan om kärleken till AIK ständigt debatterats supportrar emellan. Vem som är mest supporter eller vem som älskar AIK mest har såklart aldrig besvarats. Men vi har alltid kunnat enas om att när supportrar flyttar ner på planen och blir spelare, när dom drar på sig stället, ger sig ut på mattan och krigar i AIK:s namn – då är dom hjältar utan dess like.

Det finns ingenting som får oss att skaka så mycket av glädje, upphetsning och kärlek som när spelare deklarerar känslor som liknar våra. Som vi kan känna igen oss i och som vi kan relatera till. På något sätt förstärker det våra känslor och skänker trygghet i vår tro på dom som representerar oss. Spelare som förankrar bilden av AIK. Spelare som kung Johan Mjällby, Tomas Lagerlöf, Sven Dahlkvist och Krister Nordin.

Bojan Djordjic stannar i AIK. Och Bojan, rik av egen erfarenhet, vet precis hur han ska smörja den krävande AIK-pöbeln. Att Bojan Djordjic är en person som trivs i rampljuset har knappast undgått någon, och ibland ger han intrycket av att så ivrigt vilja rusa till legendstatus i AIK-led att han tar till alla möjliga knep. Likväl är han en fantastisk karaktär, en bra spelare och antagligen en oersättlig personlighet i truppen. På ett sätt är Bojan redan en legend. Han har ett sätt som gör honom oförglömlig. Men han är ingen AIK-legend. Ännu.

Så… All den kärlek som nu kastas mot Bojan Djordjic är säkert genuin. Den kanske är befogad. Eller rent av; den kanske inte är tillräcklig för en man som har varit AIK:are som barnsben och som aldrig missar ett tillfälle att berätta om klubbens förträfflighet. Och som hatar DIF som pesten. Och som dessutom väljer bort stora pengar i Israel för guldjakt i Sverige.

Men ytterst kanske all denna kärlek bara är ett bevis på att vi trånar till förbannelse efter den genuina känslan som är AIK – också bland våra spelare. Bort från kommersialisering. Bort från jippo. Bort från pengar och jakten på något bättre. När Bojan slår sig för bröstet, rakt över den svartgula skölden, sådär stolt som om han vore en av oss. Då kan vi glömma, om än bara för någon sekund. Då är han kraften som förenar AIK på planen med AIK på läktaren. Då är vi AIK – historia, tradition och kärlek.

En strålande måndag! Kan man tycka annat efter den 18:e allsvenska omgången, då det äntligen blev dags för AIK att avancera i tabellen. En femteplats blev en tredjeplats, blott en poäng efter ledande IFK Göteborg. Om drömmen levde innan så lever den ännu mera nu. Och fastän man kan tvista länge om huruvida AIK verkligen var värda segern mot Brommapojkarna i lördags råder det ingen tvekan om att AIK är ett av seriens mest svårslagna lag. Det kan räcka långt i höst.

Lördagsmatchen mot Brommapojkarna var en trevlig tillställning på ett stekhett Råsunda. Stämningen var gedigen, Norra var så småningom någorlunda välfylld och det kändes som fel i räknesystemet när publiksiffran annonserades.

På den södra läktaren satt det en hel drös med barnfamiljer som hade roat sig med att titta på djur inför matchen. Om än jag inte riktigt förstår sambandet mellan AIK och djur (det kanske är kul för barnen, vad vet jag…) så uppskattar jag sådana initiativ. Tanken om ett välfyllt södra kombinerat med normalstor uppslutning på övriga läktare lockar. AIKBLOGGEN tog kontakt med kommunikationschef Sophie Josefsson och bad henne berätta mer om djurdagen och hur AIK jagar marginalpublik.

- Djurdagen är ett led i vår satsning för att rekrytera fler barnfamiljer till våra matcher. Förutom våra ”äldre” supportrar så gäller det ju för oss att fylla på underifrån. Tanken är att man börjar på Södra som barn, går över till Norra (och föräldrarna till Östra och Västra) när man inte måste gå med en vuxen, för att sen kanske sätta sig på Östra och Västra. Och när man sen får egna barn gå tillbaka till Södra igen och så vidare, säger Sophie.

Trots att AIK har vunnit publikligan i många år tar man ingen publik för given och arbetar med flera kringarrangemang riktade mot barn- och ungdomar, men också för äldre supportrar. Familjedagar på Karlberg, Förspel och Supporterdagar är några exempel. Och många av satsningarna är lyckade, inte minst de som riktas mot barnfamiljer.

- Barnfamiljerna är vår kommande baspublik – vi arbetar väldigt långsiktigt för att bygga upp framtidens publik som sen fyller ut även andra läktare. Vi är jättestolta över hela vår publik och att vi har så stor familjepublik! Vi har faktiskt fler personer på ”familjeläktaren” än vad vissa andra lag har i snitt på matcherna. Barnfamiljernas andel hos oss har ökat de senaste åren. 2500-3000 personer finns vanligtvis på den Södra läktaren – det bådar gott!

Länge har det pågått en diskussion om barnfamiljernas vara eller icke vara på derbymatcher och många menar att skandalrubriker och onyanserade huliganskildringar skrämmer bort barnfamiljerna från derbymatcher. Sophie pekar på andra faktorer som gör att barnfamiljerna uteblir från derbyn.

- Till att börja med så ingår inte derbyn i familjeårskortet och derbymatcher brukar spelas kl 20.00 – så det i sig gör att de inte kommer hit just på derbyn. Men självklart är skandalrubriker inte bra för vår publikrekrytering. Men att barnfamiljerna inte vågar gå på Råsunda är en myt tycker vi! Det var inte längesen det var en intervju i SVD med en av ”våra” barnfamiljer som själva dementerade det påståendet. Jag tror AIK har det största antalet barnfamiljer på läktarna i Allsvenskan.

Igår spelades ett av flera förmodade helgderbyn i Stockholm och Madeleine Sjöstedt är givetvis inte sen att hylla. Vilket inflytande det får på publikutvecklingen återstår att se. Klart är att helgmatcher bjuder in till större variationer och flera segment av publik. Å andra sidan, barnfamiljer i all ära, men en fotbollsarena får aldrig förvandlas till ett dagis. Likväl är det viktigt att AIK aktivt söker framtidens publik. Och mot BP kan jag känna att den gemytliga barnfamiljsstämningen är helt OK.

Foto: pelle_T

Igår gjorde Hammarby allsvensk omstart och sköt fast Djurgården ännu hårdare i botten. AIK gör det idag och allt fokus hamnar på en man. Ändå sedan Dulee Johnson presenterades som AIK-spelare den 14:e juni har han varit i det mediala blickfånget och återkommande berättat för både dags- och kvällspress att han har mognat sen senast. Mogen eller inte… det ska bli jäkligt kul att se dom karakteristiska rörelserna, dom mjuka bollmottagningarna och dom eleganta glidtacklingarna på nytt.

AIK har haft nästan oroväckande enkelt att hämta poäng i Mats Rubarths hemstad Örebro de sista åren. 13-2 på tre möten gör i alla fall mig snarare misstänksam än avslappnad. Klart är att Örebro spelade stundtals väldigt bra fotboll under våren och inte har förlorat sedan omgång 7. Å andra sidan avslutade man vårsäsongen med tre raka oavgjorda matcher, mot i tur och ordning Malmö, Brommapojkarna och Halmstad. En logiker skulle hävda att en förlust står på tur men fotbollen är ju sällan logisk. Örebro- AIK känns vidöppen.

Många AIK-supportrar väntas till Örebro och det är ingen högoddsare att våra sånger ljuder högst på Behrn Arena ikväll. Det är förlösande att åter få läsa om bortamatchförväntningar, bortasektioner och busskaravaner. Hösten bjuder ju inte bara på fotboll. För AIK:s del står en rad viktiga beslut på spel vid sidan om fotbollsplanen och för Supporterunionen handlar det om att hitta en retorik som för svensk supporterkultur framåt. Frank Ågren svingar vilt mot ”de maktfullkomliga cigarrklubbsnissarna i klubbarnas styrelser som pissar på supportrarna och som tror att det är de som äger klubbarna” i Aftonbladet idag. För nu nöjer jag mig med att sucka, konstatera att Ågren bara slår i luften, hoppas att debatten når nästa nivå i höst, klappa ihop datorn och ladda för ikväll.

Game day – nu kör vi!

Såg gamle Mats Olsson sitta och flamsa med dom andra i SVT:s så kallade Sportpanel häromdagen (notera att detta händer innan matchen igår). Han pratade om det fantastiska U21-EM, där han kunde strosa gatorna i lugn och ro, utan polishästar och helikoptrar. Utan att behöva gömma sig, utan rusningar och utan slagsmål.

Mats Olsson gillar uppenbarligen att sitta och titta på fotboll på stendöda, halvtomma arenor, där till och med en och annan unges gälla skrik hittar igenom TV-rutan. Han gillar att titta på fotboll som inte omgärdas av passion, som inte betyder ett skvatt för dom som är på plats.  Han gillar att se sig om och titta på tomma sponsorstolar, biljetter som aldrig löstes in när företaget hellre gick och drack drinkar. Mats Olsson är beredd att offra supporterkulturen så länge det är lugnt kring arenorna. Men så är han ju inte supporter heller.

Mats Olsson har uppenbarligen varit en duktig journalist i många år, men hans uttalanden och krönikor i fotbollsfrågor numera känns mest okunniga. Han väljer alltid den enkla vägen, konstaterar att våld ska bort och hyllar den engelska modellen. Men han glömmer gång på gång bort varför Allsvenskan är så fantastisk och traditionsrik som den är; passionerade människor.

Våldet måste givetvis bort, men inte till vilket pris som helst. Frågan om supporterkultur kontra huliganer är inte svart och vit. Fotbollen i Sverige får aldrig bli mer jippo än passion. Sådana som resonerar som Mats Olsson tenderar att lägga ribban alldeles för lågt.

I England la man ribban alldeles för lågt, förvandlade fotbollsmatcher till jippon och skrämde bort de mest passionerade från arenorna. Ur Erik Nivas bok, ”Den nya världsfotbollen” om fotbollen i England och Liverpool i synnerhet:

Är det en tillfällighet att stämningen på Anfield har blivit skit sedan folk inte har råd att gå. När ”You’ll never walk alone” spelas ur högtalarna före avspark på Anfield brukade The Kop överrösta skivan hundra gånger om. Idag sitter vissa och lyssnar på skivan för att lära sig texten. [...] Jag blev chockad när jag kom tillbak till Anfield några år efter att ståplatsen försvunnit. Det var så tyst att det inte ens kändes som samma arena. [...] Jag satt på det de kallar The Kop, i en av de där jävla plaststolarna, och det var kallt som fan och stämningen det sämsta jag upplevt i hela mitt liv. Jag tänkte för mig själv: Vad gör jag här? När jag inte kunde svara reste jag mig och gick. Jag har aldrig gått tillbaka

För att skapa en mer nyanserad bild av frågan borde supportrarna få mer plats i debatten och kanske borde till och med den konservativa journalistiken kompletteras med en modernare form av supporterjournalistik. En ”objektiv” bild kan bara skapas genom en mängd subjektiva åsikter.

***

En liten parentes. SVT borde väl kunna presentera bättre namn i Sportpanelen än Tommy Engstrand, Malin Ewerlöf, Pamela Andersson (vad gör hon där?) och Svante Weyler (vem är det?). Har alltid gillat panelen – den är en trevig avslutning på måndagsmorgonen innan det bär iväg till ny arbetsvecka. Men nu har den börjat bli jävligt grund. Sporttugget hamnar på en skamligt låg och populistisk nivå, främst personifierad av Chris Härenstam (som är så bred och således grund en sportjournalist någonsin kan bli). Känns ungefär som när man sitter och smyglyssnar på hur övriga kontoret snackar huliganism – man blir lite less och orkar liksom inte ta diskussionen. Man slutar lyssna.