Foto: Bildbyrån
Om ett par dagar kommer jag ta flyget över Atlanten för att uppleva de två avslutande omgångarna av Allsvenskan på Råsunda och på Gamla Ullevi. Men innan jag ger mig iväg ska jag följa helgens derby mot Hammarby på distans. Är jag orolig? Nej, inte alls faktiskt. Fortsätt läsa…
Foto: Bildbyrån
Dagen är kommen. Och precis som inför derbyt i våras väljer AIKBLOGGEN att släppa in antagonisterna i finrummet, för att delge sina tankar inför kvällens drabbning. Läs och le! Våra funderingar hittar ni följdaktligen på DIFBLOGGEN.se.
***
Dagens datum är något som obönhörligt snabbt har närmat sig och imorse tvingades jag konstatera att nu är dagen här. Derbyt i kväll är som ni förstår inget som någon Djurgårdare har sett fram emot. Det finns helt enkelt ingenting som talar för att det kommer att bli det minsta glädjande får vår del. Vissa snackar om att ”det är skönt att slå ur underläge” men det är ju bara försvarsmekanism. Är det ju så fan heller. Fortsätt läsa…
Mycket Bajen såklart. Tony Gustavsson nyligen kickad, Janne Mian i studion och John Holmström med en skön blänkare runt halsen, som i alla fall drog till sig min uppmärksamhet. Rolig anekdot om Charlie Davies och hamburgare. Hade missat helt att Bajen-AIK spelas 12.30. Men är väl inte direkt överraskad – klart det suger, men va fan. Att man tidigarelägger snarare än senarelägger är ju inte så jäkla konstigt. Så länge det stökar kommer lobbygrupperna som vill försämra för oss supportrar att vinna mark.
Den här bloggen handlar ju inte om antagonisterna. Men det är ju svårt att inte uppmärksamma detta. Och dra lite extra på smilbanden. Dom kommer att få jobba hårt på Öfre Malm.
Youssef Bennani bjuder på ett räkneexempel, men var är de hypotetiska resultaten? Man vill ju veta hur han har tänkt. Jag gjorde själv ett räkneexempel för ett tag sen. Det tipset ser rätt bra ut – just nu ligger vi två poäng före (efter tre poäng i Halmstad mot budgeterat en poäng).
När lugnet efter stormen hade lagt sig i Solna och stundens heta känslor hade omvandlats till rationella funderingar blev det tydligt. AIK hade en bättre organisation, en tätare defensiv och en starkare offensiv. På alla tänkbara sätt spelade laget AIK bättre fotboll igår. På alla tänkbara sätt är AIK bättre än Djurgården.
Norra inledde kvällen med ett fantastiskt tifo som i all sin enkelhet var både kreativt och mäktigt. En maktdemonstration som lös ännu starkare i ljuset av motsvarande sidas tafatta insats.
Det syntes tidigt i matchen att AIK spelar med ett mod som Djurgården saknar. Obolo sliter sin vana trogen som en hund längst fram och är ofta starten på en AIK-defensiv över hela banan som är beundransvärd. Djurgården fick ingen tid och besitter i ärlighetens namn heller inte de kvalitéer som krävs för att spela sig ur en våldsam AIK-press. Gång på gång kunde ”bortalaget” enkelt återerövra bollen och sätta igång nya anfall – nio gånger av tio med Ivan Obolo som strateg och fördelare.
Med en tydlig striker, läs Miran Burgic, hade AIK haft minst 2-0 i paus.
I den andra halvleken sjönk AIK onödigt tillbaka. Mot ett bättre motstånd hade det antagligen straffat sig. Mot Djurgården blev det en relativt behaglig resa till en 1-0-seger, bortsett från några mindre positionsmissar vid fasta situationer.
Jorge Ortiz skrek till sig en varning och missar Elfsborg. I övrigt kan vi notera att både Jos och Obolo står på två varningar och missar en match vid ytterligare kort.
Elfsborg på torsdag, ja. En poäng är en vinst. Mer behöver knappast sägas.
Ikväll är det dags igen. Dagen i ära bjuder vi på ett derbyspecial. I ett gästinlägg delger DIFbloggens Tomas Wahlstedt sina tankar inför matchen. AIKbloggens dito läser du på DIFbloggen.se.
***
Att gå på derbyn brukar vara en vidrig upplevelse. Nervositeten och känslan inombords, allt det där som ett tvillingderby så gärna för med sig. Den här gången betyder derbyt mer än på mycket länge och det är faktiskt det som gör att jag känner mig segersäker, trots att mitt lags säsong hittills skulle kunna beskrivas som ett enda långt svek.
För om man bortser från AIK:s krigarmatch mot Kalmar så är det ingen insats från Solnaklubben som har imponerat på mig. AIK är ett luftslott nära att brisera och det tror jag även att fansen har börjat inse, även om poängen lite turligt har trillat in.
Faktum är att om inte AIK:s skulle haft sin osmakliga argentinare på topp skulle klubben ligga i botten av serien, hjälplöst uddlösa. Obolo har gjort sju poäng senaste sju matcherna (3+4) vilket betyder att han har varit inblandad i allt som AIK producerat framåt. En styrka skulle en del säga, men jag skulle nog vilja påstå att det är en svaghet. En svaghet som vi kommer att älska att utnyttja. En spelare som håller koll på Obolo och sedan är hela AIK:s offensiv neutraliserad.
Vi å andra sidan har en spirande offensiv med en pånyttfödd Rajalakso och en Mwila i högform. De två kommer förmodligen turas om att springa i åttor runt överviktige Nils-Eric Johansson. Dessutom har vi ett antal spelare som haft svårt att tända till under inledningen, dessa killar kommer med Södras stöd i ryggen inte att vika ned sig.
Något motstånd på läktaren har jag inte räknat med. Det enda som har kunnat urskiljas från den norra läktaren under de senaste derbyna är ett trumdunk från några genetiska missfoster. Det kanske är dags att försöka bjuda upp till kamp på den fronten, om ni överhuvudtaget ska ha en chans att plocka några poäng mot ett hungrigt Djurgården, som kommer att vara bäst när det gäller.
/ Tomas Wahlstedt
Efter en trevande inledning av Allsvenskan för småbröderna parkerar de på nedflyttnings- respektive kvalplats. För Djurgårdens del har röster redan höjts ang. tränarkonstellationens val av spelsystem och i Hammarby kretsar mycket kring målsättningen. Etablissemanget lägger all sin övertygelse på hög – bägge Stockholmsklubbarna kommer att gå en hård match i bottenstriden.
I AIK-lägret har antagonisternas motgångar givetvis bemötts med glädje och hånfullhet. De som siade om att AIK kommer att bli bästa 08-lag har fått ytterligare vatten på sin kvarn och på Gnagarforum går diskussionen varm om huruvida det skulle vara positivt eller negativt om Bajen och DIF tvingades lämna Allsvenskan i november.
För egen del har jag följt diskussionen med ett ständigt leende. Mest för att den är både hög och låg, pinsam och vettig, på ett sätt som den bara kan vara på GF. Så här långt har åtta omgångar har spelats – den som känner sin allsvenska väl vet att i princip ingenting pekar på att varken dif eller Bajen lämnar allsvenskan i höst. Än så länge.
Däremot är det hypotetiska resonemanget intressant. På vilket sätt är Stockholmsklubbarna beroende av varandra? På vilket sätt skulle det påverka AIK om DIF och Bajen trillade ur?
Ingen säger emot att både Bajen och DIF på olika sätt stärker AIK:s identitet. Både varumärkesidentiteten och supporteridentiteten bygger på rivalitet. Lika ofta som vi lyfter upp oss själva konstaterar vi vad vi inte vill vara (DIF och Bajen). Precis på samma sätt som vi jämför oss med varandra. Våra framgångar smakar ännu bättre i ljuset av DIF:s och Bajens misslyckanden.
Därmed inte sagt att tiderna kan förändras. För AIK:s del förväntas vi sannolikt spela på en arena för 50.000 åskådare om ett par år och för en oöverskådlig framtid därefter. Att tre lag ska slåss om Stockholmspubliken på sikt är en svår ekvation att få ihop. Ur ett sådant marknadsperspektiv skulle AIK antagligen tjäna mest på att DIF havererade totalt och förpassades till lägre divisioner för gott, medan Hammarbys vara eller icke vara är av sekundär betydelse. Geografiskt ligger AIK- och DIF-supportrar närmare varandra.
Medialt skulle fotboll som familjeunderhållning tjäna på att derbyna försvann. Oavsett om den mediala skildringen av Stockholmsklubbarnas drabbningar är orättvis eller inte går det inte att blunda för att den skrämmer iväg publik. På sikt behöver Stockholmsklubbarna marginalpubliken om man ska vara konkurrenskraftiga gentemot klubbar som driver egna arenor.
Det finns såklart fler aspekter av detta. Detta får ses som ett inlägg skrivit i all hast och utan vidare eftertanke. För egen del skulle jag tycka att det vore tråkigt utan åtminstone ett Stockholmslag i Allsvenskan. För mig är rivaliteten viktig – DIF:s existens är en viktig förutsättning för AIK och vice versa. Därmed inte sagt att en sådan hållning är huggen i sten. Eller att jag inte skulle njuta av att se DIF harva runt i Superettan under ett par år.
Vad tycker och tänker du?
Det pratades om att 11500 biljetter hade förköpts till matchen AIK-Häcken. Enligt officiella siffror dök det upp drygt 8000 personer. Oavsett om dessa siffror stämmer eller inte är publikutvecklingen oroande. Av olika anledningar har fotbollsintresset i Stockholm svalnat betänkligt.
Utan att älta matchen för mycket; vi var aldrig riktigt nära att hota Malmö offensivt. Malmö å sin sida hade mer fart framåt, mer kreativitet och en stundtals briljant Labinot Harbuzi mellan backlinje och mittfält. I mina ögon bärgade Malmö en rättvis seger.
Men matchen var jämn. Och när matcher är jämna som dessa vågar jag nästan lova, dock utan vetenskapligt belägg, att fasta situationer fäller avgörandet minst 8 gånger av 10. Skillnaden mellan att vinna och förlora ligger i en väl slagen hörna eller frispark. Så också i den här matchen. Och även om marginalerna är små, Pierre hade en frispark i stolpen (AIK:s enda avslut på mål), så har jag ännu inte lyckats begripa vad Christer Swärd har gjort för att AIK ska bli mer effektiva på fasta situationer (hörnor i synnerhet). Jag tycker det ser ut som det alltid har gjort – uddlöst.
Sedan sommaren 2007 har AIK varit osunt beroende av Ivan Obolo. Tomas Lagerlöf har uttryckt det väl och sagt att Obolo är löjligt viktig för laget. Och det är han. Det är därför jag börjar bli uppriktigt orolig över att han inte presterar som tidigare hittills under 2009. Under försäsongen trodde man att det skulle släppa när Allsvenskan drog igång. Det har det inte gjort.
Däremot har det släppt på rejält för Jorge Ortiz. Överlägsen, totalt överlägsen, i AIK igår.
Att AIK förlorar på hemmaplan mot ett Malmö som ser ut som en guldkandidat är egentligen inte särskilt förvånande. Klart det svider, men mina förväntningar på årets AIK är lågt ställda. Ändå hade jag ont i magen när jag lämnade min stol på Råsunda med övertidsminuterna kvar att spela.
Trots den bästa starten i Allsvenskan sedan 1997, förstasidor om ett nytt AIK, bättre bevakning och mer information än någonsin – något har hänt med fotbollen i Stockholm. På Gnagarforum hånar man Djurgården för deras publiktapp. Procentuellt hamnar vi själva på samma nivå. 19 569 har blivit 16 936. Fan vet om inte Yderberg och gänget har tagit i för hårt när de budgeterat ett snitt på 15 000.
För några år sedan var Råsunda en upplevelse. Fotbollen kokade i Stockholm, derbyn var slutsålda dagar innan matcherna skulle spelas. Igår blev Norra stundtals utsjungna av en liten klick skåningar i hörnet på Södra. Det händer inte längre. Det känns slappt, avslaget… det känns inte som tidigare, det känns inte som det borde kännas. Samtidigt som dif och Bajen presterar dåligt vilket knappast kommer att skjuta intresset i Stockholm i höjden.
Själv har jag köpt en biljett till derbyt mot dif den 18:e maj. Med hopp om vårsol, publikfest, derbystämning och bra fotboll. Jag lär bli jäkligt besviken – och ångrar som fan att jag pyntade 400 spänn. Tåget som ska ta svensk fotboll till en ny tid lämnar snart perrongen. Bönderna har bestämt sig. Med nya arenor och en fotbollstörstande publik ska dom upptäcka Europa. I Stockholm har vi bestämt oss för att stanna hemma.
Diskussionen om huruvida AIK är ifrån Solna eller Stockholm verkar aldrig se något slut. Skansen gör sig ofta lustiga över att Solna är en förort och eftersom bananerna inte duggar tätt nuförtiden kan man väl unna dem den glädjen. Faktum kvarstår. AIK bildades på Biblioteksgatan 8 den 15:e februari 1891 – således först och dessutom störst i Stockholm.
Å andra sidan. Sedan AIK Fotboll växte ur Stockholms stadion 1937 är man en Solna-klubb. I Norrland tror man på fullaste allvar att AIK:s korrekta och fullständiga namn är Solna AIK, varför förståelsen för att vi stör oss på att kopiorna i Skellefteå kallar sig för AIK, är lika med noll från deras sida.
Att AIK är en Solna-klubb innebär att vi har hela vår verksamhet förlagd till Solna. Vi har vår klubbledning och vi har vårat klubbhus (nåja.. men vi säger så) i Solna, våra ungdomslag håller till på Skytteholm och vi har samarbeten med skolor och liknande i Solna-området. Solna är AIK. Går man rakt igenom gallerian i Solna Centrum ser man med säkerhet klubbmärket flera gånger och går man och käkar på Max i Solna en söndag är det knökfullt med små AIK-knattar.
Så… vad händer om AIK lämnar Solna när Råsunda ser ljuset för sista gången om ett par år – om vi mot förmodan skulle hitta en bättre lösning än den nya nationalarenan. Vill vi verkligen flytta ifrån Solna? Vad skulle det betyda rent ekonomiskt att flytta på oss? Hur många supportrar skulle välja att sluta gå på hemmamatcherna om vi valde att flytta till en annan stadsdel? Hur lång tid skulle det ta innan AIK lyckas etablera sig på eventuellt ny mark? Kan det vara så att det är värt att spela på en alldeles för stor arena bara för att få stanna i Solna-trakten?
Själv är jag kluven – vill ogärna lämna Solna men tycker å andra sidan att Nationalarenan är ett bedrövligt alternativ. Men tryggheten i Solna bör vägas in och undersökas när vi tittar på andra arenaalternativ. Att han en trygghetszon, för att citera Stahre, är viktigt också för oss supportrar. Den ska inte underskattas.
AIKBLOGGEN på Twitter