Men såhär då. Om vi vänder på perspektivet och funderar över vilka positiva konsekvenser som de återkommande läktarskandalerna får i förhållande till hur man ska komma rätta med problemen. Vad tror ni om det?
Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om att problematiken sitter i att den ena sidan (förbundet, journalisterna) inte förstår den andra (supportrarna, klubbarna). Den är en komplex dynamik däremellan som saknar vattentäta skott. De som arbetar på förbundet har klubbsympatier, journalister är supportrar, klubbarna är beroende av journalister, osv. Ni hajjar. Men i svallvågorna av det som hände igår kan vi i alla fall strukturera och sortera våra mediala åsiktsmaskiner utifrån i vilken mån de tycks uppfatta vari problemen faktiskt sitter. Och utifrån vilken grad av lösningsfokus som de har nått.
För att göra det hela enkelt, låt oss utgå ifrån två motpoler. I ena ringhörnan sitter en Mattias Larsson. Han är bloggare och krönikör i Expressen. Han skriver såhär:
Jag blir så ledsen att jag vill gråta. Vad fan gör ni med min fotboll? Ni ryggradslösa idioter som kommer till det jag älskar för att få utlopp för tomrummet som ekar där era hjärnor hjärnor borde ha suttit. Vad gör ni här? Försvinn. Jag vill inte ha er här. Ingen vill ha er här. Bara dra åt h-vete. Låt oss ha vår fotboll i fred. Låt oss som älskar det här få göra det. Det ni gör kan ni göra på de samhällenas bakgårdar där det hör hemma.
I all ilska över att problemen tycks vara omöjliga att komma till rätta med kanske man tycker att det här, det är ju ett jävligt vettigt inlägg. Tittar man närmare på det doftar det riktigt unket. Graden av lösningsfokus är ungefär lika stor som bortaklacken på Råsunda när Häcken är på besök. Och hela resonemanget visar närmast på människoförakt och en obefintlig förståelse för både hur supporterkultur fungerar och vad det är som driver en 18-åring att springa in på planen och knuffa till en av spelarna. Det här är ett destruktivt inlägg i debatten. Ett inlägg som ökar klyftorna mellan alla de särintressen som ju faktiskt vill samma sak; att svensk fotboll ska komma tillrätta med problemen.
I den andra ringhörnan sitter en Simon Bank. Han är bloggare och krönikor i Aftonbladet. Han skriver såhär:
Om en artonåring springer in och slår mot en spelare så är det för att han tror att det är så supporterskap fungerar. Men om klubben dragit sin gräns? Om det stora supporterkollektivet gjort det? Om det inte hjälper? Då är vi framme vid juridiken, då knackar vi på hos politikerna.
Det närmaste det politiska Sverige kommit en lösning på arenaproblemen är tandlösa tillträdesförbud och godtyckligt tummande på rättssäkerhet och integritet, en av justitieminister Beatrice Asks starka grenar. Idrottsminister Lena Adehlson Liljeroth har inte ens försökt låtsas vara insatt i huliganfrågan, och Per Unckel har utnämnts till något som heter ”samordnare mot idrottsrelaterat våld”, vilket är kanslisvenska för ”Batman”.
Ja, ni är ju inte dumma. Ni förstår ju skillnaden. Och ni förstår ju att journalisterna har ett avgörande ansvar för var den här frågan tar vägen. Jag tror att journalister som Simon Bank vinner förtroende hos supportrar och klubbar. Ett förtroende som sprider sig och bygger tilltro hos förbundet. Och summan av det förtroendet kan han förvalta i de mediala kanaler han har att tillgå. Det måste fungera så. Lobbyarbetet gentemot de som faktiskt kan se till att rätt regler stiftas måste vara integrerat i alla de grupper människor som älskar fotbollen. Det måste bygga på förståelse. Tillfällen som detta, i direkt anslutning till en händelse som konkretiserar och gör läktarproblemen tydliga, ska handla om att bygga broar mellan dessa särintressen. Inte till att fördöma enstaka individer, klubbar, förbund eller journalister.
Just nu slår stora delar av den samlade fotbollsfamiljen bara in öppna dörrar. De dörrar vi behöver ringa in och öppna för att lösa problemen hittar vi bara tillsammans.
Fotnot:
Hela Mattias Larsson blogginlägg och hela Simon Banks krönika. (pingar även P3Nyheter som ställer frågan ”Hur stoppar man fotbollsbråken”).
/ Daniel
