Till att börja med kan vi nog konstatera att det finns varken rätt eller fel i den här frågan. Talangutveckling är inte svart eller vit. Vad vi däremot vet är att tidig selektering kan löna sig precis som en sådan satsning ska slå bakut. Jag vidhåller min ståndpunkt och om jag fick bestämma skulle jag vara beredd att bära risken.

Kanadensisk forskning känns tveksam i sammanhanget då vi talar om fotboll (för jag antar att den handlar om något annat – det finns säkert skillnader från sport till sport) och den forskning du nu hänvisar till från Malmö undersöker endast svenska fotbollsklubbar. Jag har hela tiden hävdat att vi bör rikta blicken mot Europa där det de facto bedrivs framgångsrik elitsatsning i tidig ålder. Och jag vänder mig hellre till faktiska resultat än till teoretiska resonemang. Därmed inte sagt att man ska stirra sig blind på spelare i 7-10-årsåldern – poängen är att man vågar bryta mönstret och den inslagna vägen när det gäller svensk talangutveckling. Det handlar egentligen inte endast om att selektera tidigt – det handlar om att rikta resurserna för att nå ett effektivt resultat. Väljer man att sprida ut resurserna ökar risken för att man bara får tillbaka mellanmjölk.

Ang. när på året man är född. Precis som jag har konstaterat innan finns det inget som säger att man inte skulle kunna kombinera en bred verksamhet med en elitsatsande. Jag har själv tillhört elitsatsande verksamhet i en annan lagsport och spelat med både yngre och äldre – där spelare har blivit nedskickade och uppskickade mellan lagen. Själv är jag född sent på året och är relativt liten till växten – men det har främst inneburit att jag tvingats utveckla nya egenskaper för att klara mig i konkurrensen.
Säg att du exempelvis har en kull om 20 spelare (eller två lag) som du satsar mestadels av akademiresurserna på. Bakom dem har du resterande ungdomslag i motsvarande åldersgrupper. Vartefter du ser en utveckling i lagen under kan du plocka upp och plocka ner spelare från elitlaget. Det blir också en morot för spelare i alla lag och en sund konkurrenserfarenhet inför framtiden. För dem som känner att man vill spela fotboll i en ”tryggare” miljö finns det mängder med andra klubbar i Stockholmsområdet. Jag tvivlar starkt på att en sådan spelare har vad som krävs för att lyckas varför förlusten det innebär att tappa denne är således lika med ingenting (generaliserat som ni förstår).

Om man blir bortskrämd av konkurrens har man inte vad som krävs. Svenska spelare (och i synnerhet AIK-spelare) måste bli bättre på att hantera krav och press utifrån. Min övertygelse är att en sådan mentalitet odlas på ett väldigt tidigt stadium. I Sverige har vi av tradition en mentalitet som förkastar elitism och utslagning. Decennier av ett socialdemokratiskt styre har lett till folkhemmets jantelagsmentalitet där allas prestation är värd lika mycket och där alla ska få äta lika mycket kaka. Ödmjukhet är det ständiga rättesnöret. Men i ett allt hårdare och kargare fotbollsklimat, där kommersialism, stenhårda krav och snabba resultat blir ovärderliga, är en sådan mentalitet förödande. Vi måste våga bryta normen för att vinna.

Därmed inte sagt att vi måste gå den vägen – följa i fotbolls-Europas upptrampade fotspår. Men då får vi acceptera att AIK är och framöver kommer att fortsätta vara en klubb som kanske vinner någon titel i Sverige var 10:e år och som aldrig kommer att kunna skörda framgångar i Europa. Vi kan inte å ena sidan ställa så höga krav som vi gör och å andra sidan förvänta oss att klubben ska syssla med någon slags välgörenhet. Antingen eller. Den moderna fotbollen ÄR en råvarumarknad, en fotbollsakademi ÄR en talangfabrik – vare sig vi vill eller tycker att det är moraliskt förkastligt här i Sverige. Är man med i leken får man leken tåla, i annat fall skiter man helt enkelt i att leka överhuvudtaget.