Foto: Bildbyrån
Jag kom till Råsunda ganska sent igår. Missade tifo, inmarsch och spelarpresentation. Sen satt jag i min stol i 90 minuter, såg två lag som försökte spela fotboll utan att lyckas särskilt bra och hade faktiskt rätt tråkigt. Hur jag än vrider och vänder på det känner jag mig rätt nöjd innan säsongen ens börjat. Guldmätta läktare och guldmätta spelare. Det var energilöst på Råsunda igår. Fortsätt läsa…
Har inte skrivit på ett tag och man sulle kunna tro att det beror på att jag har haft fullt upp med att kolla på OS som slutade i dagarna men så är det absolut inte. Har helt enkelt haft fullt upp med annat, som att hålla full koll på allt som händer i Gnaget t ex. Det är ju som vanligt a heeps of stuff!
Det är nu helt klart att det blir en Supercup på Råsunda på lördag. Det sägs att man ska vara försiktig med vad man önskar sig för det kan slå in. Jag önskade mig en Supercup på Råsunda och ångrar mig nu bittert. Kan inte se hur man ska få planen tillbaka i något som ens liknar spelbart skick till den Allsvenska premiären. Kallt som fan kommer det vara också men likt förbannat kommer man vara på plats. Kan inte alls förlika mig med alla de Gnagare som säger att de ska skita i matchen för att ”ge igen” på Kentaro och TV4 som planerat spektaklet. Fan, var iaf ärliga och säg som det är, soffan behöver sällskap…
Hockeyn bråkar vidare med Solna Stad om hyran för Ritorp och det hela ser ut att gå till rättegång. Desto roligare är då den sportsliga delen av hockeysektionen. Min gamla barndomsvän, som jag började gå på AIK med för en 20 år sen, hade den goda smaken att bjuda med mig till Hovet igår. Gratis håkky, bira o käk är ju inget man säger nej till. Matchen som sådan var kanske ingen höjdare men vi vann och det räcker för mig. Nu räcker det med att tvåla dit bönderna från gnällbältet på fredag så är vi i alla fall i kvalserien. Väl där får det fan i mig vara slut på bortförklaringarna från alla soff-fetton som hitills inte tagit sig till Hovet. Det är nu eller aldrig som gäller, annars kanske vi aldrig mer får se hur Hovets is är blank och klar. I och med att fotbollens b-lag vann mot ett av superettans topplag i form av Syrianska får man ändå konstatera det blev en riktigt bra onsdag.
Jag har tidigare nämnt att vår sportsliga ledning inte är tillfreds med vår målvaktsbesättning och idag så skriver Norsk media att vi funderar på att värva Espen Johnsen från Rosenborg. Tror dock inte det blir av för han är både för dyr och för bra för att ha på bänken. Tomi har sett bättre och bättre ut i träningsmatcherna samtidigt som Berget nu är helt ute ur diskussionen pga sin skada. Borde det då inte vara rimligare att plocka in en billig back up från någon av klubbarna i den så kallade näringskedjan? Speciellt med tanke på att även Baxter fungerar som tredjekeeper vid behov. Fortsätt läsa…
Några dagar senare än vanligt är det dags att sammanfatta förra veckans AIK-nyheter. En vecka fylld av förväntan kulminerade på söndag eftermiddag när AIK besegrade Halmstad med 1-0 i årets första match. En match som inte bjöd på någon sambafotboll, men som lovar mer inför framtiden.
Antar att de flesta som läser den här bloggen redan har läst en och annan matchartikel, där nästan all fokus hamnar på Özkan och Mutumba. Kul! Inte minst med tanke på Jan Majlards krönika dagarna innan premiären, där det spekulerades i om Stahre skulle våga satsa på dessa kreativa herrar. Själv väljer jag att fokusera på tyckandet efter matchen, vilket känns mer intressant såhär i upptakten på säsongen.
Johan Esk väljer främst att föra ett resonemang om AIK:s supporterflirt (#1) som jag inte riktigt förstår. Om matchen skriver han att AIK saknar en spelare ”som är så målkåt att det spränger i hela kroppen”. Inte minst sedan Obolo lät sin nya offensiva utgångspunkt lysa med sin frånvaro. Mattias Gurestam På Stockholm City drar samma slutsats, precis som Erik Niva på Aftonbladet.
AIK:s defensiv såg stabil ut i söndags, om än det är svårt att avgöra om det var AIK som var bra eller Halmstad som var uddlösa. Mattias Lühr såg dock samma potential i Jos Hooiveld likt de som har varit på Skytteholm i vinter. Robert Laul valde dock att inte sälla sig till skaran av imponerade.
Flera spelare figurerar i vanlig ordning i tidningarna förra veckan. DN gjorde ett reportage om Örlund som hastigt blev nummer ett igen. Många tyckte att Örlund såg darrig ut i söndags – jag tycker han gjorde en fullt godkänd insats.
Sundsvalls Tidning verkar ha satt specialbevakning på traktens stora fotbollshopp Pontus Engblom. Den här veckan bjuder man på en lång och bra intervju med denne, som dock hamnade utanför truppen mot Halmstad. Gissar att det är först och främst matcher med Väsby som gäller i år.
Bojan skrivs det om flera gånger varje vecka och förra veckan var inget undantag. Jag undrar hur många artiklar jag har läst om att han snart är tillbaka och kör 100 %? Här snackar Stahre om Bojan och hur han kommer att bidra till konkurrenssituationen. Här säger Bojan att han närmar sig full form.
Bakgrunden till Kevin Walkers märkliga skada uppdagades också förra veckan – blodförgiftning löd förklaringen. Och när man läser den här artikeln (som visserligen tillhör den här veckan, jag gör ett undantag) förstår man varför AIK har uttryckt att man vill vara försiktiga med Kevin och att det lär dröja innan han är tillbaka för fullt.
Wiltons övergång till Malmö FF förra veckan gav upphov till att många arga röster höjdes, inte minst på GF. Just den diskussionen har många avhandlat innan mig så jag släpper helt enkelt den för nu. Återstår att se om den blossar upp på nytt när MFF besöker Råsunda den 16:e april..
AIK offentliggjorde i veckan att supportrarna föräras med nummer 1 och att detta nummer inte kommer att bäras av någon spelare i framtiden. Till detta tillkom en jäkligt snygg film, en stor matchtröja som skänktes innan spelarentrén i söndags och en supporter på samtliga truppfoton inför årets matcher på Råsunda. Det sista hade man kunnat skippa.
Jonas Arnesen skriver mycket intressant om publikparadoxen och huliganproblemen. 2009 är ett ödesår för svenska klubbar, dels ekonomiskt men också när det gäller förändringsarbete. Jag har skrivit det förut: det ska bli spännande att följa vilken skillnad Supporterunionen tillsammans med Bosse Johansson kommer att utgöra. Ur artikeln:
Med större makt följer också ökat ansvar för supportrarna. Nu kan de inte längre skrika ”avgå” från läktarplats, och inställningen ”vi-mot-dem” som präglat attityden hos många supportergrupper mot egna klubben är inte längre lika gångbart.
Nu handlar det om självsanering för att rensa ut huliganer som förstör från supportrarna som stödjer.
Lyckas inte det riskerar både Supporterunionen och de enskilda klubbarnas supporterorganisationer att tvingas leva med att mannen på gatan även fortsättningsvis sätter likhetstecken mellan begreppen supporter och huligan – hur oriktig jämförelsen än är.
Och inte att förglömma. Att även media fortsättningsvis gör samma sak. Hur oriktig jämförelsen än är eller hur lite verklighetsförankring krigsrubrikerna än har. Lars-Åke Lagrell tror dock inte att 2009 blir ett så mörkt, lågkonjunktursdrabbat fotbollsår som många misstänker.
Nu i veckan väntar träningsmatch för AIK på torsdag mot samarbetsklubben Akropolis innan Stahre plockar ut den trupp som ska åka till Kalmar och Fredrikskans för att matcha mot svenska mästarna på annandag påsk. Jag hade planerat att ta mig ner till Kalmar men skräms bort av att matchen startar först 20.00 (på en helgdag!). Helt i linje med förbundets profetia antar jag…
Precis som Tommy har gjort nedan vill jag också dela med mig av några korta tankar efter säsongens tre första pinnar igår.
Råsunda, storpublik, tre poäng, stabil defensiv. Men det som värmde allra mest under gårdagen var Gabriel Özkans välplacerade bredsida i 55:e, glädjescenerna efter målet och lyckan direkt efter matchen. Finns det någon i fotbolls-Sverige som är värd lite medvind så är det just Özkan.
AIK som helhet gör en gedigen insats mot Halmstad – varken mer eller mindre. På GF står höga betyg som spön i backen. Den uppfattningen delar jag inte. Defensiven verkar hålla men offensiven behöver bli bättre. Om än den lovar betydligt mer kan ingen påstå att AIK spelade särskilt bra framåt igår. Men med en glädjepumpad Özkan, en Mutumba som chockade såväl supportrar som en enig presskår och en Obolo som kommer upp i normal standard blir AIK:s offensiv jäkligt spännande att följa framöver.
***
Häftigt att se Mutumba. Med förvånade ögon konstaterade jag att han var tillbaka redan inför fjolårets säsong; hade inte han lagt av? Det slutade med Väsby United, ett lyckat år i Superettan under Micke Stahre och inför i år, tillbaka till drömmen om AIK. Att han har drömt råder det inga tvivel om. På samma sätt som det lyste i ögonen på Özkan lyste det om Mutumba i mixed zon efter matchen. Utan att egentligen veta känns det som om Mutumba har mognat som person. Och igår visade han med all önskvärd tydlighet att han är mogen för allsvenskan.
***
Jorge Ortiz har bitit ihop under motgångarna förra säsongen och att döma av hans insats igår går han ett betydligt bättre år tillmötes. Om än man fortfarande kan skymta ett och annat filmningsförsök agerade han resolut, vann mer boll på mitten än tidigare och kladdade inte på bollen såsom vi är (eller var?) vana att se. En insats som lovar gott, även om jag fortfarande vill se Ortiz högre upp i banan.
***
Flera spelare i truppen väntar alltjämt med att förnya sina kontrakt, däribland Markus Jonsson, Ivan Obolo och Gabriel Özkan. Även om jag till skillnad från många andra inte förväntar mig att någon av de fotbollsspelare som representerar AIK i modern tid ska visa hjärta och lojalitet, hoppas jag innerligt att Gabriel Özkan värderar det stöd han har fått av AIK under flera år av skadebekymmer. Men jag har likväl en känsla av att det kan bli några intensiva sommarmånader för herr Wesström.
***
Ikväll blir det AIK-SSK på Hovet. Ett alldeles utmärkt tillfälle att tacka hockeylaget för en fantastisk säsong. Och att hjälpa dem hålla fast vid det sista halmstrået hela vägen till sista omgången.
Har en nära bekant som alltid klagar på gruset på trottoarer och gator så här när våren nalkas.
Själv gillar jag gruset. Och dammet som kommer därav. Det innebär ju vår, ljusare tider och inte minst nära till fotbollspremiär. Nära till nygräsdoften från innerplan på Råsunda, nära tills man hör Norra stå skandera ramsorna som man så väl minns från året innan. Jag trivs verkligen som handen i handsken i gruset.
I söndags var det dags, återigen, för ”nästa år då djävlar”. Varje nystart känns som startskottet på en resa mot guld och Europa. Och visst är det väl härligt med denna känsla av förväntan. Man går genom spärrarna, hör ett sorl av röster som fullkomligen bubblar av visioner, oro och glädje. Man hör sågningar och lovord från grannarna på bänkraden bredvid. Premiären är här!
Och vilken premiär vi fick! Mutumba överraskade alla, inklusive sig själv antagligen. Özkan kalibrerade in sin högerfot till slut och gav oss ett premiärmål att minnas. Ortiz tog upp burken med ”förra säsongens bästa spel” och öppnade den direkt. Nisse spelade vänsterback som om han blivit felplacerad i både Bayern München och Blackburn tidigare i karriären. Det var ömsom kallt och ömsom sol. Det var i min mening årets första och riktiga vårdag i Solna (vädret dagen innan till trots).
På senare tid har man fått gå hem efter premiären antingen besviken eller fundersam, men igår var det faktiskt med en stor känsla av glädje och förhoppning. Kanske inte om guld, men om en bra säsong med trevlig fotboll!
I korthet:
Jag saknar Walker, Burgic och Tomi, men i övrigt ser det riktigt lovande ut.
Daniel Tjernström är hjärta rakt igenom, men är det tillräckligt för att spela som mittfältsmotor? Tyvärr gör det inte det, och det lilla vi fick se från Pierre Bengtsson tyckte jag räckte för att Tjerna skall få börja på bänken i nästa match.
Örat är vansklig, nervös och feltajmad, men sägas bör att han inte släppte in något mål. Och vem vet, kanske höjdes självförtroendet så pass mycket så han kan plocka fram ”Örat årgång 2006″ igen.
Micke Stahre ser sjukt förbannad ut under 90 minuter, sedan blir han lugn och glad igen. Nästan som om han har ett inövat matchfejs. Imponerande.
Gräsmatta och gräsmatta, åker med en grönaktig färg, säger jag.
Norra stå är gårdagens största hjältar, vilket tryck! Här ser man att kampanjerna faktiskt gör skillnad.
Kort och konsist uttryckt så trivs jag med att vara ett fan av världens vackraste klubb!
En dag som denna är det lätt att ta stora ord i munnen. Sex månaders väntan, spekulation, frusna fingrar på Skytteholm och framförallt längtan är över. Förväntningarna inför en allsvensk premiär är nästan löjligt stora. Världens längsta försäsong sätter onekligen sina spår.
Tommy Cronebäck skrev i en tidigare krönika att vår bästa tid är nu. Youssef Bennani skrev samma sak. Och visst är det så vi känner. Idag är allt möjligt. Idag står vi enade. Idag låter vi all frustrerad saknad bryta ut. Idag går det att ta på stämningen. Ta på drömmen.
Jag längtar efter att få komma tillbaka till de staplande sista stegen upp för trappa sex. Blicka ut. Minnas och konstatera; här älskar jag att vara.
Om fem timmar är kulan i luften. Om fyra timmar släpper Stahre ut sin första allsvenska startelva i offentligheten. Om en timme beställer jag dagens första öl. It’s game day, baby! Here we go! Nu jävlar! Och allt det där… Eller som Stahre säger: Nu är det bara att köra!
Ses på Råsunda!
Imorgon är det dags. Efter sex månaders väntan ska våra svartgula hjältar beträda Råsundas matta på nytt. Väl där väntar Halmstad BollKlubb. I vanlig ordning är det noll koll på motståndarna som gäller – man har ju inte sett dem spela på ett halvår. Därför tog AIK-bloggen kontakt med Glenn Abrahamsson, HBK-supporter, för att höra om läget i motståndarlägret.
Fortsätt läsa…
AIK offentliggör idag att man skänker tröja nummer 1 till supportrarna. Detta innebär att numret aldrig mer kommer att bäras av någon spelare. Björn Wesström till aikfotboll.se:
Många klubbar talar om sina supportrar som spelare nummer tolv. Vi inom AIK har aldrig känt oss riktigt bekväma med det. Vår publik är mycket viktigare än så, de är grunden för hela verksamheten, därför skänker vi tröja nummer 1 till dem.
Även om AIK-publiken har fått tröjor av AIK förut känns det mer speciellt den här gången. Ett kvitto på att vår passion uppskattas. Men också ett kvitto på att klubb och supportrar närmar sig varandra på nytt. Och att ambitionen är att det ska förbli så för all framtid.
Känslorna svallar lätt över just nu. Man har så fruktansvärt mycket spretande nervös laddning i kroppen sista dagarna fram till premiär. Sådana här små initiativ får kroppen att skaka av förväntan. Och ögonen att vattnas lite grann.
Som så många andra gånger så här i slutet på mars sitter jag med blandade känslor av välbehag och förväntan. Det är på något sätt denna tid som är den bästa för mig som AIK:are. Ännu har inget skett. Jag försöker stå kvar med båda fötterna på jorden. Inte sväva iväg i huvudet. Inte skapa mentala bilder över hur det kommer att kännas och se ut när AIK har 5 raka vinster i början av maj. Inte inbilla mig att vi är totalt överlägsna andra lag. Men det är svårt… väldigt svårt. För den känslan som jag har nu, känslan av ett vitt ark som skall målas… Det är nog den bästa känslan som finns.
Jag tror att ni känner igen er. Lite som ett lotteri innan man fått veta de vinnande siffrorna. Och där man vet att man har en god chans att få vara den som i slutet står högst upp på kullen, längst fram i ledet.
Känslan kommer i sin helhet två gånger per år. Det är nu och det är under sommaruppehållet när jag analyserar tabellen sönder och samman för att se hur många vinster respektive förluster som hjältarna har råd med i kommande matcher. Men känslan kan även smyga sig på mitt under säsong, exempelvis efter att en måltorka har avslutats. Då sitter jag direkt och räknar på hur många poäng som krävs för att komma i kapp eller dra ifrån.
Jag försöker verkligen tänka på andra sätt, att ställa ner fötterna på jorden igen, men jag tror att det är fysiskt omöjligt när man håller på AIK. Vi beskylls ofta för att vara dryga och högfärdiga, för att ha för hög tro på vårat lag och för att inte inse att AIK bara är hyfsade i en minst sagt medelmåttig liga som inte kan mäta sig med andra Europa. Jag är beredd att ge dem rätt. Vi är högfärdiga, vi har hög tro på oss själva och vi tror att AIK kan vinna mot i stort sett vilket lag som helst, men det är också det som gör oss till AIK:are.
Vi är störst, bäst och vackrast för att vi tror det. Vem vill egentligen gå och hoppas på att man i skall vara bäst i Stockholm eller ”bara” bäst i Sverige. Vi vill vara bäst i Norden, och vi vill etablera oss i Europa. Hybris? Kanske, men den som siktar högt kommer oftast högre än andra.
Så, mina likasinnade, fortsätt vara högfärdiga, fortsätt tro på Gnaget som laget som vinner allt. Fortsätt tro att vi återigen ska få möta Barcelona och ge dem match och motstånd. Det är det som gör oss till AIK:are. Vi har förväntningar, vi har krav men vi ger också stöd och kraft åt Sveriges största och vackraste klubb.
Vår bästa tid är nu. Höj förväntningarna, analysera tabeller, nedvärdera motståndarna och förvänta er underverk. Lyckan kommer till henne som tror på den!
Nu till övrigt:
I anda av att alla vill göra samma typ av annorlunda saker tänkte jag nu, för er, visa den startelva jag skulle vilja se på söndag.
Örlund (självskriven)
Markus Jonsson – Walid Atta – Jos Hooiveld – Nisse Johansson
Yussuf Saleh – Pierre Bengtsson (så trist med Kevin!) – Jorge Ortiz – Gabriel Özkan
Ivan Obolo (släpande) – Pontus Engblom (djupled)
Möjligen tycker ni att Pontus Engblom är en skräll, men jag anser att han har ett bredare register i djupled än vad Torstensson har. Tycker att ”Torsten” är något för lik Obolo i sin spelstil. I övrigt vill väl många gärna se Kenny Pavey från start, men jag tycker att han är för mycket ovän med bollen för att få spela från start i premiären – Saleh är i min mening bättre med boll. I övrigt kanske Atta är ett frågetecken, men vill se honom hellre än Per Karlsson då han har bättre känsla med boll.
Hur ser din elva ut? Skriv den i kommentarsfältet!
Övriga allsvenskan då? Egentligen har jag dålig koll på hur andra lag spelat under försäsongen men tror att Elfsborg blir bra som vanligt. Jag tror att Kalmar kommer underprestera och att Göteborg riskerar att bli säsongens fiasko, mycket på grund av den press som de tvingas leva med i år. Årets överraskning blir BP som har en mycket intressant trupp. Tror till och med att lillebror Djurgården och kusin Bajen får det tufft att förekomma BP, vilket skulle vara hur trevligt som helst.
Nog om allt!
AIK mot framgång!
Ses på söndag!
Som ni har sett har det legat uppe en omröstning en längre tid. Fråga: Vilka innermittfältare tror du att Stahre ställer på benen i premiären mot Halmstad?
Drygt 175 svar har inkommit och närmare hälften gissar att det blir Jorge Ortiz och Kevin Walker som får förtroende den 5:e april. 20% sätter sina slantar på Ortiz/Tjerna och 10% på Tjerna/Walker.
Av försäsongen att döma är Kevin Walker den enda som känns given inför premiären – att Stahre skulle ställa honom åt sidan efter en riktigt bra försäsong känns inte troligt.
Vem som ska spela bredvid är mer ovisst, mest för att Kaptenen eller Ortiz har haft skadebekymmer under försäsongen och därför bara visat upp sig sporadiskt. Enligt rapporter från Spanien ligger dock Ortiz närmast, sedan Tjernström tvingades till en enklare operation och endast kunde delta i spel i slutet av träningslägret.
Pierre Bengtsson har spelat mycket tillsammans med Walker och gjort det bra – trots det har paret fått få röster i undersökningen. Jag tror inte heller att Stahre vågar ställa Pierre på mitten tillsammans med Walker i premiären – och det gör han nog helt rätt i.
Vilka som spelar från start mot Sundsvall i genrepet på lördag (27/3) kommer antagligen att vara desamma som startar mot Halmstad. Min gissning är Ortiz/Walker.
Fotnot: Jag har alltid betraktat Bojan som yttermittfältare. Vissa rykten säger dock att Stahre primärt kommer att använda honom som innermittfältare den här säsongen. Det återstår att se om Bojan kan överglänsa konkurrensen under våren, men i premiären är han knappast aktuell.
Jag vet, jag är lite trög.. men.. Halmstad hemma, Kalmar borta, Malmö hemma och Brommapojkarna borta. Så ryktades det på Hovet kvällen innan och så inleder AIK det allsvenska seriespelet 2009 enligt det preliminära spelschemat från SvFF. Första derbyt är förlagt till den nionde omgången – Djurgården-AIK. Precis som Gsus på City konstaterar jag att vi, bortsett från Kalmar, tar emot förmodade topplag hemma på våren och sedermera möter desamma på bortaplan under hösten. Man kan konstatera så mycket som att AIK brukar spela sämre på våren och bättre på hösten. Om spelschemat mot bakgrund av det är en fördel eller en nackdel låter jag vara osagt.
Jag ställde frågan om önskad premiärmotståndare till bloggen läsare. Uppslutningen kring röstningen var dålig men Djurgården fick flest röster, medan BP, Kalmar och Örebro hamnade på en delad andraplats. Själv känner jag mig tillfreds med HBK och hemmapremiär för åttonde (!) året i rad.
***
Bojent provtränar med Ålesund. Det enda sättet att få in nytt i truppen är att kränga bort spelare vi inte vill ha eller behöver. Skulle kännas bra med försäljningar av Mendes och/eller Örlund/Bergh. Tycker Burgic hänger på en skör tråd men lyfts förhoppningsvis av ny tränarstab. Jag hoppas att han blir kvar.
***
AIK har under förmiddagen genomfört årets första träningspass och jag tror att GF har man på plats för bevakning. Detsamma gäller pressbjudningen som pågår i skrivande stund. Lär dyka upp artiklar under dagen. Själv kommer jag att bevaka supportermötet på onsdag.
Om en vecka har Svenska fotbollförbundet spelordningsmöte och räknar antagligen med att spika spelschemat för säsongen 2009 i samband med detta (huruvida det verkligen blir så är visserligen oklart – sannolikt kommer protester mot det ena och det andra att ljuda högt). Inte sedan 2001 har AIK inlett det allsvenska seriespelet på bortaplan – den gången blev det förlust mot Malmö FF sedan Zlatan Ibrahimovic gjort både 1-0 och 2-0 bakom Daniel Andersson i AIK-målet. Har för mig att det andra målet var en tabbe från Andersson som aldrig riktigt glänste i AIK-dressen.
Mot bakgrund av hemmapremiär sju år i rad känns en bortapremiär nära. Även om hemmapremiär är att föredra ur ett supporterperspektiv tror jag att det rent sportsligt spelar mindre roll var vi börjar – kanske kan det innebära mindre press och därav faktiskt en fördel att börja borta? Så länge vi slipper titelförsvarande Kalmar för tredje året i rad eller derby känner jag mig någorlunda nöjd.
Har kastat upp en liten undersökning högst upp i högerspalten. Rösta gärna på vilken motståndare du helst ser att AIK tar sig an i premiären och säg åt andra att göra detsamma! När du har röstat kan du motivera ditt val av bara farten i en kommentar!
AIKBLOGGEN på Twitter