Foto: Bildbyrån
Okej. Det var fruktansvärt nära mirakel på Gamla Ullevi igår, men heller inte oväntat att Göteborg skulle vända. Somliga hävdar att vändningen ger ett redan uppumpat Göteborg ytterligare en moralboost i ryggen inför söndagens avgörande, andra att de visar tydliga tecken på guldfrossa. Vilket som – det oavgjorda resultatet igår innebär att AIK har ett upplägg som man bara behöver smälla in för att skaffa sig en poängs försprång och avgörande matchboll på söndag. Det viktigaste är att man gör det utan att skada utgångsläget inför vad som komma skall. Fortsätt läsa…
Ända sedan bollen sparkades av i april – eller egentligen ända sedan den 10:e november 2008 – har jag drivit AIK i mig själv framåt genom att ingjuta en kontinuerlig känsla av pessimism. Genom att ständigt förvänta mig att det går åt helvete förr eller senare. Det är så jag har skyddat mig – byggt upp en fallskärm som ska rädda mig mot motgångar och besvikelser. Det blir väl så, efter år av Superettan, fall på mållinjen och en stor, fet organisationskris. Men nu, när allt ska ställas på sin spets, har det blivit dags att kasta allting överbord. Släppa taget, gå all-in och tro på att vi vinner den här skiten. Det är så lite som skiljer mellan svart och blåvitt. När slumpen och tillfälligheter ska avgöra var SM-guldet hamnar 2009 är hoppet och modet det enda vi har att luta oss emot. Och jag tror på AIK. Jag vet att dom vågar. Fortsätt läsa…
