6 Maj 2009 av Daniel Olemyr - 2 kommentarer

Stahre får inte ordning på offensiven

Sju matcher, sex mål och ännu har vi inte sett AIK prestera riktigt bra. Jag hann hem precis till avspark igår och fick se hur det mesta fallerade mot Trelleborg. Nisse Johansson lade ribban lågt när han höll på att skicka in bollen i eget mål med ett bakåtspel redan efter tio sekunder. Därifrån kunde passningsspelet bara bli bättre… Det blev sämre.

Även om förlusten, mot bakgrund av tidigare insatser, i ärlighetens namn var ganska väntad, kan man å andra sidan konstatera att vi snart har spelat en tredjedel av serien. Snart måste det hända. Snart måste vi få se energi. Och attack. Såhär bara timmar efter att AIK bjudit på den allsvenska säsongens sämsta uppvisning i passningsspel känns possession football långt borta. Ändå, paradoxalt nog, väntar vi på att det ska lossna.

Stahre ska inte bedömas efter tabellplacering när årets säsong ska summeras. Men, och det kan inte poängtera nog många gånger, det är av största vikt att vi inte halkar efter toppen i ett tidigt skede. Just nu får vi förlita oss på att resultaten går vår väg och att domaren dömer rätt, snarare än egen förmåga.

Jag hade tre önskningar innan matchen igår. Att vi skulle skapa chanser, att vi skulle få med oss en pinne hem och att vi skulle bli skonade från fler skador.

Optimisten säger att vi klarade två av tre, pessimisten att vi misslyckades med samtliga.

Själv tillhör jag den senare kategorin: Tjerna tvingades lämna återbud innan matchen, chanser fanns visserligen men var snarare resultatet av slumpen än konstruktivt AIK-spel och gällande poäng råder det knappast tvivel.

Matchen avgjordes inom loppet av några sekunder, när pannbandsmannen Drugge tog fart från mittcirkeln, alldeles för enkelt höll undan Ortiz och vände undan för Nisse som krälade i gräset. Avslutet var väl avvägt och långt bortom Örats händer. Deja vú.
Att Ortiz viker ned sig vid en spelomställning och att Nisse missar en enkel brytning i mittförsvaret – mer 2008 än så blir det inte. Två saker att konstatera:

  1. Ortiz måste kapa Drugge och ta ett kort i det läget.
  2. Nisse ska inte spela mittback. I mittförsvaret ger han upphov till orimligt mycket sveda och värk.

Miran Burgic var tillbaka, missade ett läge han inte får missa, men är en av få som kommer undan med godkänt betyg. Deja vú igen. Men att Miran är klasser bättre än både Thorsten och Saihou råder det inga tvivel om.

En man som har förbrukat sina chanser är Kenny Pavey. Ändå sedan våren och sommaren 2006 har vi väntat på att han ska ”höja sig och hitta tillbaka”. Nu är det dags att inse att det inte existerar en extra växel. Pavey blir inte bättre, heller inte mer än en kämpe. Bra så, men om jag får välja spelar Lundberg till höger mot Häcken.

Häcken, ja. På lördag, ett kokande (eller mer troligt; ganska ljummet) Råsunda. Mentalt är det extremt viktigt att vi vinner den matchen.

30 April 2009 av Daniel Olemyr - 11 kommentarer

En tidsfråga – och tiden var inne

Jag hade det på känn. Att AIK match efter match skulle lyckas vinna trots knackigt spel kändes inte realistiskt. Helsingborg visste att AIK hade offensiva problem. Man väntade ut – och högg föredömligt på de chanser som gavs. Mest trist att konstatera efter kvällen är ändå att Pierre Bengtsson inte höll måttet på innermittfältet. Gång på gång blev han överkörd av Chansa och Lantz. Varje gång kändes det lika illa – varje gång var man beredd att göra en pudel och skrika Tjerna tillbaka in från start.

Det var längesen jag lämnade Råsunda i förtid två matcher i rad. Längesen vi spelade så tafatt på hemmaplan som vi gör nu. Även i våra sämsta stunder förr om åren lyckades vi nästan alltid få med oss poäng från borgen. Det oroar mig.

Att AIK:s offensiv inte klickar överhuvudtaget, att vi inte skapar chanser, att vi bortsett från en tiominutersperiod i andra halvlek, tycks sakna offensiv idé. Att vi saknar spelare som likt Kevin Wallker klarar av att spela bollar bakom backlinjen. Det oroar mig.

Att Bojan anses sämre än Yussuf och att varken Walid eller Per Karlsson imponerar bredvid Jos. Det oroar mig också. Egentligen har jag aldrig känt mig lugn under upptakten av den här säsongen. För om vi ska vara ärliga mot oss själva – prestationen mot Helsingborg är varken bättre eller sämre än tidigare. Men den här gången studsade inte bollen med oss.

Jag såg som sagt inte sista tio. Har hört på annat håll att AIK sånär på gav upp och för att använda Stahres ord; Örlund räddade oss från att det skulle bli total jävla bacon. Nu har AIK äntligen en dryg vecka ledigt från matchspel. En vecka på sig att träna anfallskombinationer. Mot Trelleborg vill jag se målchanser.