Jag vet inte vad det är med den här våren. Men det är i alla fall inte kärlek som kommer med årets första värmande strålar. I tid och evighet (så kändes det i alla fall) sökte AIK med ljus och lykta efter en tränare som var meant to be. En som man tog oss igenom stormar och som ledde oss till framgångar. Vår Ferguson eller Wenger. Efter år av misär och misskötsel så hittade vi Rikard Norling som sedermera plockade fram Mikael Stahre. Och när han satt på podiet, log sitt karakteristiska leende och sa att målet var att vinna många matcher i november 2008 så kändes det i hela kroppen. Frälsaren hade landat. Mikael Sthare andades långsiktighet och tillsammans med Björn Wesström angav han en ton som skulle bära Sveriges största klubb i många år framöver.

Firma Wesström/Stahre briljerade alltid med en självklar, synkroniserad timing när de agerade tillsammans. De gjorde ett lag av individer och svåra beslut blev enkla. Mitt i all sorg över att vi har blivit svikna av en man som vi aldrig skulle ge upp hoppet om, så är det nästan lika sorgligt att fotbolls-Sveriges mest kompletta radarpar nu tvingas gå skilda vägar. Att alla de drömmar de närde tillsammans, och som demonstrerades i den fantastiska kramen när slutsignalen löd på Gamla Ullevi den 1:a november 2009, bara blev uppfyllda till hälften. Stahre/Wesström skulle göra AIK till Nordens bästa klubblag. I slutändan fick man nöja sig med tre inhemska titlar.

Jag förstår att många är upprörda. Att Mikael Stahres avhopp känns som ett svek. Att han lämnar oss precis när vi behövde honom som mest. Men Stahre har alltid varit AIK trogen. Och som han själv säger; jag har varit den här klubben lojal och trogen i tolv år. Han är en produkt av AIK och det ska vi vara förbannat stolta över en dag som denna.

Det är så otroligt lätt att stå handfallen och ge upp när man blir lämnad. Att skita i allt och inbilla sig att livet är slut. Men ingen, inte ens Mikael Stahre, är större än AIK och när vi vaknar upp imorgon så väntar precis samma verkligenhet som innan. Nu, mer än någonsin, när det blåser kallar stormar och resultaten går emot, så måste AIK lyckas sluta leden, komma över chocken och gå vidare. Jag tror att Björn Wesström är rätt man för att få alla att inse det.

Mikael Stahre kanske kommer tillbaka till AIK en vacker dag. Kanske gör han inte det. Jag tror att alla som blir dumpade någonstans djupt inne hoppas att kärleken ska växa tillbaka. Att allt ska bli som det var. Samtidigt som man förstår att relationen aldrig kan bli densamma. Men å andra sidan kan den faktiskt bli bättre. Mikael Stahre kommer aldrig att sluta älska AIK.

Det kommer att ta tid, men det kommer att gå över. Mikael Stahre har hittat en annan och det finns inget vi kan göra åt saken. Och om vi ska komma vidare måste vi släppa taget. Släppa drömmarna. Släppa sveket. In Wesström we trust. Och tack för allt Micke. Vi glömmer aldrig.

Jaha, så har det varit måndag i AIK världen och som vanligt kan vi konstatera att det e full fräs, dock utan Stefan & Krister ska tilläggas.. Grekiska ligatian Panionios har försöt att värva vår huvudtränare, vår Guardiola som norsk kringkastning så fint kallade Stahre. Lika otippat som otänkbart så det blev förstås inget med det. 

En nätt summa om femton millar har vi också bestämt oss för att låna, eller låna o låna, refinansiering heter det tydligen. Detta för att betala det brygglån (ännu ett ekonomiskt begrepp som jag svänger mig med utan att ha en susning, typ) vi tog i höstas för att Bolo blev kvar. Jag måste ju erkänna att jag är kvar på ruta ett både vad gäller det ekonomiska och rent mattematiska för jag undrar fortfarande hur i fasiken vi kan vi tvingas till detta mångmiljonlån över huvud taget. Men det e klart. Det sportsliga föll ju inte så väl ut, vi vann ju bara allsvenskan, nån fattig cup (lex dübblish) och publikligan för trettiotolfte året i rad. Sålde spelare för dryga 20 mille gjorde vi också men  man kanske ska gå minus då, va vet jag? Men håll med om att det ändå är liiiite besynnerligt, eller?

Jag tycker det är lite creddigt att en utländsk (nej jag räknar inte gamla provinser som t ex Danmark) klubb vill köpa vår tränare. Det är inte speciellt ofta som utländska klubbar försöker värva allsvenska tränare och när det väl händer så är det vår top man. Även om vi redan visste så är det en härlig bekräftelse på att den mannen verkligen är så rätt för oss. Micke är för övrigt i Brasilien med Björn för att spana in spelare och att han också åker ner är ett ganska säkert tecken på att vi snart är minst en brasse rikare.

Hockey har man också hunnit gå på sen sist. Ingen vidare publiksiffra i söndags heller, var vi ens över 2000? Riktigt trevliga PP mål bjöds vi dock på. Faktiskt helt underbart att se. Synd att Heino inte fick hålla nollan dock.

Det har blivit dags att rösta fram årtiondets innermittfältare. Ett snudd på omöjligt uppdrag för det var sjukt svårt att välja. Tjerna, Boa, Dulle, Jorge, Krille. Snacka legender allihop, på sitt sätt liksom. Hade Nordin fått tillgodoräkna sig alla åren i klubben så hade han vunnit, men bara nätt o jämnt. Min röst föll emellertid på Boateng, jag va fan kär i den mannen när han var som bäst sommaren 05 till sommaren 06.  Tjerna förstås  men näe, jag väljer Derek.

Sportal hade  en intressant och längre intervju med årets MVP Jorge Ortiz. Hoppas verkligen att vi kommer överens om en förlängning med honom. Work your magic Wesström! 

För övrigt så måste jag sluta kommentera eller gilla Joakim Halls status på Facebook. Man kan ge sig fan på att ens hotmail blir faceraped inom några timmar. Love the man though. Jocke gjorde mig just uppmärksam på faktumet att det kommer en ny AIK platta 2011, läs mer om det hans blogg.

Både Bolo o Jos var/är i farten i respektive klubblag ikväll. Tyvärr så var jag på fotbollsträning o stukade foten samt allmänt upptagen så jag försökte inte ens hitta en stream. Celtic torskade mot Kilmarnock medan Arsenal med Bolo just nu har 0-0 mot Velez Sarsfield.  Kvarten kvar…

Läste på GF idag att vi bara äger 60% av Flavio och det var iaf nyheter för mig. Var inte han ett fynd för 3 miljoner? Kommer ihåg att Björne uttryckt sig väldigt kritiskt mot just den typen av delat ägande. Det var bland annat därför som vi inte agerade på Chatto som hamnade i BK Röven för att typ 18 man skulle dela på kakan. Jag kan ju inte portugisiska så någon mer språkbevandrad får gärna kolla in detta klipp och översätta själv vad som sägs.

Näe, nu ska jag ta och hoppa i säng och vila min stackars stukade fot. Sayonara svenska mästare!

G

Foto: Bildbyrån

Tog en vända förbi Resturang Råsunda på vägen hem idag. Sades en del intressanta saker och Stahre/Wesström gjorde sin vana trogen ett riktigt bra och förtroendeingivande intryck. Körde någon form av live-twitter från mötet och jag tror en sammanställning av detta fungerar bra som sammamfattning av mötet. Finnes nedan! (Droppade in några minuter sent så det är möjligt att jag missade något i början..)

Är framme på Resturang Råsunda. Slås direkt av att Björn och Micke har grymt snygga slides. Och att dom pratar om rollacceptans. Ofta.

Typ 70-80 pers. Är på plats. Långt ifrån lika många som förra året när ledningen var ny.

Stahre: Vi kommer att prata mycket om förhållningssättet mot säsongen på lägret i Singapore. Likt förra årets läger handlar det om att enas.

Wesström: All forskning visar på att den bästa fysträningen är att spela fotboll.

Stahre: Hooiveld var en go och snäll kille och en bra fotbollsspelare. Men nu får någon annan ta flaggan istället.

Ang. resan till Brasilien efter säsongen: En inventeringsresa När vi reser till Brasilien söker vi primärt offensiva spelare.

Wesström: En Brasilien-resa till är planerad innan säsongen startar.

Tveksamheter kring fysupplägget luftas i en fråga. Stahre och Wesström försäkrar att fysen inte är nedprioriterad.

Özkan inte helt 100 och följer inte med till Singapore. Kommer att vara på Bosön och förhoppningsvis i full träning när laget är tillbaka.

Utöver Özkan är inte Per Karlsson med i Singapore (landslaget). Saleh stannar i Sthlm för att visa upp sig för andra klubbar.

Mest noterbart: Att Özkan har fortsatta problem att komma igång och att Saleh verkar på väg bort. Dessutom värt att nämna att en skada i CH:s lår tar lite längre tid än en vanlig lårskada med hänvisning till att CH:s lårmuskel är större en än ”vanlig” spelares lårmuskel.

Spontan känsla: 2010 blir ett bra år. Och det kände jag efter supportermötet förra året också.

Upcoming: Har inte riktigt hunnit smälta att Jos och Ivan har lämnat och heller inte reflekterat över vad det kommer att innebära. Återkommer i ämnet.

- Dogge Doggelito är ju en skön snubbe annars. Men vem fan hade tagit det ”briljanta” beslutet att använda honom som uppladdning och konferencier. Jag trodde inte det kunde bli värre när han försökte få igång en trött och orolig publik med nykomponerad AIK-rap. Eller när han uppmanade alla att sätta ”händerna i luften och ropa AIK”.  Eller när Gnagis dansade samtidigt som han försökte gömma sig. Men det blev det så fort han började ”intervjua” spelare…

- Drygt tio spelare från AIK Fotboll fanns på plats. Jag vet inte om det var för att maskera bortfallet, men AIK äntrade isen tillsammans med en hel jäkla sambaorkester som aldrig ville sluta spela. Jag tror aldrig att samba kryddat med dansande sambabrudar har varit mer malplacerat. Publiken ville sjunka under jorden. Dogge tjoade.

- AIK Fotboll hade med sig en stafettpinne som skulle överlämnas till hockeyn. Stahre lämnade pinnen till Gozzi som gjort entré genom att komma in på isen i full hockeymundering, snappa upp en puck, sånär tappat den på blå, innan han sköt ett misslyckat handledsskott som gled över mållinjen. Tjejerna dansade, orkestern spelade, publiken led.

- Bojan, Tjerna och Stahre stod visserligen för stabila framträdanden men alla inne på Hovet drog en suck av lättnad när Dogge verkade vara färdig. Då satte den där jäkla sambaorkestern igång igen. Smärtsamt långsamt tog sig spelare, dansare och trumslagare av isen. Kvar satt drygt 3000 personer. Nerhasade i stolarna som generade, blöta fläckar.

Jag knyter mina händer och hoppas att alla som har fått spektaklet på fil raderar omgående – att det som hände på Hovet stannar på Hovet. Och att vi slipper se något liknande igen.

PS. Växjö vann matchen med 2-0. DS.

***

Micke Stahre i Laul Calling.

Jos Hooiveld som säger att Hysén ska få flyga på söndag.

Daniel Tjernström, som kritade på för ett nytt år med AIK idag, om att ha chansen att lyfta bucklan på söndag.

Obolo lovar en säsong till i AIK.

Därför tar AIK guldet.

Chat med Gary Sundgren inför söndag.

IFK-profilen sågar AIK:s stjärnor. Gentzel och Hegerfors kanske borde starta en ny Facebook-grupp tillsammans med Anton Abele?

AIK fruktar attack mot sina spelare.

AIK menar att Hysén är halva Bloowit.

Bojan jämför finalen på söndag med El Clasico.

Mutumba stod över dagens träning på grund av en lättare förkylning.

Hannes Stiller fanns med på Göteborgs träning idag men klev av i förtid.

Ivan Obolo är Håkan Milds AIK-favorit…

…och Tobias Hysén är Wesströms IFK-favorit

Daniel Andersson ersätter Daniel Örlund?

***

AIKBLOGGEN fortsätter att ha ögon och öron öppna fram till och med söndag. Häng med! Nu jävlar kör vi!

Foto: Bildbyrån

Snart stannar hjärtat. Det är allvar. Match efter match, hela jäkla hösten har jag suttit och svettats, våndats, plågats och lidit varje gång AIK spelar fotboll. Varje jäkla match har jag känt att när som helst så går det åt helvete. Jag vet fan inte om jag vågar titta på guldmatchen. Å hälsans vägnar kanske man gör klokast i att trycka i sig sömnpiller i lagom tid för att falla i djup sömn lagom mellan 15.00 till 17.00 på söndag eftermiddag. Men jag ska försöka att njuta av läget. Försöka intala mig själv att det här är något man kanske bara upplever en gång i livet. Att det är nu man lever – inte bara existerar.

Att AIK, precis som Göteborg, börjar känna hur allvaret trycker på märktes med all tydlighet på Råsunda ikväll. Såväl som på planen som på läktaren. När nervositeten står en upp i halsen är det inte så jäkla lätt att varken trycka ur sig vettig läktarsång eller slå en passning på fem meter. Men AIK redde ut stormen, fick tillräcklig ordning på ben och huvud och fick med sig den poäng som kan visa sig vara en av de viktigaste i klubbens historia. Det betyder mer än allt.

Den första halvleken kändes närmast avslagen. AIK hade kontroll men anföll givetvis sparsamt. Örebro hade visserligen en boll i mål. Regelrätt dessutom. Men mot bakgrund av IFK Stolpfusks metoder för att sätta konsekvent fuskande i system under den här säsongen kan man inte hävda annat än att rättvisa skipades. Lika lycklig som jag är över en poäng – lika glad är jag över tanken på förtvivlade sillstrypare när Canal Plus vevade reprisbilderna på offsidesituationen. What comes around goes around.

Stahre valde inte att gå på den linjen som jag och många med mig förespråkade inför matchen, nämligen att ställa över en eller flera av de centralfigurer som bara var ett Strömbergsson-kort ifrån avstängning i den sista omgången. I efterhand och med alla korten på bordet går det givetvis inte att klandra Stahre för beslutet. Men det var inte direkt svårt att se vilka spelare i AIK som riskerade att missa guldmatchen. Hooiveld spelade konstant på säkerhet och gjorde en av sina sämre insatser i svart, Ortiz klappade inte ens tillnärmelsevis på som han brukade och Obolo tog inte en enda glidtackling under hela matchen. Allt som allt gjorde återhållsamheten alla tre till sämre spelare, vilket också bidrog till en svag AIK-insats allt som allt. Mot Göteborg kommer vi att få se helt andra prestationer från dessa herrar – det kan varenda fiskebåt i hela Götelaborg kallt räkna med.

Den andra halvleken började i samma sävliga stil. Frånsett Martin ”bara gå och vinna grejen” Mutumba, som har tajmat sin formtopp i precis rätt läge, fanns inte mycket glädjeämnen i AIK idag. Logiskt därför att Mutumba fick rulla in 1-0 på AIK:s första riktiga målchans, som för övrigt föregås av ett grovt försvarsmisstag, i den 57:e minuten. Och just då kändes minst en poäng kassaskåpssäker. Resten vet ni ju själva.

Nu väntar matchen som hela fotbolls-Sverige har drömt om och dreglat över i flera veckor. Dagarna fram till söndag kommer att vara fantastiska för svensk fotboll i ett bredare perspektiv. I tider när Allsvenskans misshandlas värre än någonsin är detta det bästa som kunde hända.

Mina sista minnesbilder från Råsunda ikväll är hur en adrenalinpumpad Stahre gick runt Råsunda och visade med pekfingret att det är en match kvar. En match som avgör allt. Inga epitet är goda nog för att beskriva vad som händer på söndag. Två timmar som kommer att vrida ur både det bästa och det sämsta i oss. En match som vi ska njuta av. En match som låter all kärlek leva.

Och just det.. Bye bye Bajen.

Trots att AIK säkrade den sjätte (!) derbysegern i år och gick upp i fortsatt serieledning i söndags fanns det liksom ingen tid till vila för nerver och hjärta. Redan ikväll kommer Göteborg att sätta förutsättningarna inför årets sista allsvenska match på Råsunda. Mitt i alla tankar inför söndagens avgörande lever det fortfarande en irrationell förhoppning om att guldstriden kan vara över redan imorgon. Trots att vi vet att Göteborg antagligen grusade alla sådana drömmar redan genom Selakovics övertidsmål mot GAIS och Tomas Olssons bredsida på Swedbank stadion.

Matchen imorgon handlar om att hålla nerver och mjölksyra under kontroll samtidigt som man trycker tillbaka ett av seriens bättre lag tillräckligt mycket för att komma undan med segern. AIK har förvisso haft relativt lätt mot Örebro de sista åren, men förutsättningarna imorgon är extrema. Dessutom står hela centrallinjen – Örlund, Hooiveld, Ortiz och Obolo – ett enda gult kort ifrån en förödande avstängning. AIK har förvisso en bred trupp, men dessa fyra måste vara med i en eventuell guldmatch på söndag. Vetskapen om att det krävs en maxprestation och en fortsatt extrem vinnarinstinkt för att besegra Örebro, kombinerat med en inbygg försiktighet för att undvika varningar, är säkerligen svårhanterligt för våra nyckelspelare. Det återstår att se hur de klarar av detta.

Men matchen imorgon handlar också, oavsett resultat i Göteborg, om att skapa förutsättningar för framtiden. Att döma av resultatet AIK har gjort den här säsongen är just detta firma Stahre/Wesströms bästa gren.

Tills vidare och innan vi fortsätter avhandla förutsättningar inför imorgon avvaktar vi ett nytt styrkebesked från rikets andra stad – eller mot förmodan ett halländskt mirakel. Som Stahre säger ang. matchplanen mot Örebro; låt mig få alla förutsättningar först.

Det enda vi vet vi är att det är nu det händer. Att det är dags att kasta alla tvivel över bord. Att ta sig till Råsunda. Och tillsammans med laget se till att AIK blir svenska mästare 2009. Dom spelar för oss och vi lever för dom. Hur det än går finns all anledning att vara stolt!

Foto: Bildbyrån

Tiden för lycka har runnit ut. Det gjorde den redan för några dagar sedan. I en serie så hoptryckt som Allsvenskan finns det liksom ingen tid att vara lycklig för länge. Med potentiella skador i backlinjen och Bojan avstängd kastades man ganska snabbt tillbaka i fasen oro. En fas som har intensifierats ytterligare sedan i måndags. Fastän det egentligen inte borde vara fysiskt möjligt.

Anledningarna är flera. Inte nog med att AIK befinner sig i en brinnande guldstrid och faktiskt så nära ett SM-guld att det gör ont i kroppen varje gång man tänker på det. Nej, dessutom bestämmer sig Lennart Johansson, i all välvilja förvisso, att misstro såväl Yderberg som AIK-styrelsen på bästa plats i Aftonbladet. Och i följderna av Wanderson-soppan var vi många som hann sätta kaffet i halsen.

För övrigt väldigt lustigt att följa hur högt moralens väktare skriker så länge de tror att de kan vinna poäng de inte har gjort sig förtjänta av. Och hur snabbt de tystnar när de begriper att de faktiskt har allt att förlora. Jag tror ni kan gissa vilka jag menar.

Själv gillar jag Micke Stahres hållning i Wanderson-frågan: ”Jag är inte insatt i fallet överhuvudtaget så jag vet inte. Jag har valt att inte sätta mig in i det.” Han kunde lika gärna ha sagt. ”Jag koncentrerar mig på vårt och det vi ska göra. Allt annat skiter jag i.”

Och det gör han ju rätt i. För på söndag står AIK öga mot öga med ett motstånd som är ett av de sista hindren på vägen. Tittar ner på en plan av låtsasgräs där vi aldrig har vunnit. Det är så förbannat nära nu, men ändå så långt borta. I all iver och förväntan vill man att den här säsongen ska ta slut. Samtidigt som man önskar att tiden kunde stanna upp. Att AIK alltid skulle leda serien och att ett inneboende brinnande känsloinferno äntligen kunde ta slut.

Jag tror aldrig att jag har gått under en längre tid och känt såhär. Varit oupphörligen, gnagande nervös. Inte sådär intensivt, utan mera störande i periferin. Somliga säger att vi har allt att vinna. Ändå känns det som om vi har allt att förlora. I slutändan kommer man att känna sig tom – oavsett.

Nu börjar helgen. Början på slutet av densamma händer på söndag kväll, klockan 19.30. Kommer vi att kunna vara oss själva fram till dess?

***

Expressen hänger ut huliganer

Trodde anledningen till att man inte publicerat innan var att det helt enkelt inte fanns bilder?

Mutumba: ”Tauer – en av de sämsta”

”Tauer var en av de sämsta jag mött faktiskt. Han kan blogga om matchen istället” – M9. Mitt i allt raljerande gör han ganska träffsäkra analyser. I all sin enkelhet. Det här derbyt var ju inte så förbannat svårt att analysera förvisso.

Nu vete fan alltså om inte AIK tar guld

Mutumba, Mutumba. Han bjöd indirekt in sig själv i Laul Calling. Det vore ett misstag av Aftonbladet att inte nappa på den.

AIK planerar värvningsturné i Brasilien

Jättebra att dom vill ligga steget före. Men om Väsby-satsningen ska slå väl ut gäller det att man verkligen vågar satsa från egna led. Och att man vågar ge dem den tid som krävs.

En hyllning till Kaptenen

En strålande text om en strålande kapten.

Per Karlsson missar nyckelmatch

Dessvärre ett väntat besked. Eftersom Per och Jos har spelat ihop i stort sett varenda match (eller är det rentav varenda?) har vi ingen naturlig ersättare. Nisse skulle kunna flyttas in men på vänsterbacken har vi ingen backup. Jag gissar att Walid får starta på söndag. Detta innebär att Markus Jonssons hälsa nästan måste bli tillräcklig för spel. Vi har inte råd med två tapp i backlinjen.

AIK-hjälten Flavio: ”Jag ber om ursäkt…”

Ännu en sån där artikeln som får AIK-supportrar att hata kvällspressen. Och visst, det är en riktig pissartikel byggd på en icke-händelse och en sill som gråter ut. Inte sådär jättesvårt att lista ut att Flavio inte hade en aning om vad som stod på tröjan. Och mitt i allt segerfirande och alla hyllningar kände han väl inte att det var prio ett att fråga någon heller.

Flávio tycker inte illa om Göteborg

Lite löjligt att AIK publicerar en offentlig ursäkt. Men det är klart. När kvällspressen hugger på allt så gäller det att vara proaktiv. Och artikeln föll ju ut som man hade planerat, antar jag. Bra så. Det är ju synd om hela Götelaborg ska må dåligt för att en 22-årig AIK-brasse sprider ”anti-budskap” om staden. Det gör ju ingen annan i Stockholm.

Djurgården hade tur som ens kom upp i noll

Alla krönikörer skrev. Simon Bank skrev bäst. Johan Orrenius och Johan Esk är också läsvärda.

Foto: Bildbyrån

Det var upplagt för en fantastisk fest. Förutom en liten klick tappra blåblå på Södra kokade arenan av serieledningstörstande AIK-supportrar.  Och AIK bjöd upp till, eller snarare bjöd Djurgården på, en fantastisk dans. Djurgården hånades. Förnedrades. Jag satt kvar lite längre än vanligt på Råsunda efter matchen. Tittade på hur Djurgården lämnade arenan med hängande huvuden. Hur ett fullproppat Norra hyllade våra hjältar. Hur Råsunda tystnade. Inatt så drömmer vi, att AIK tar SM-guld och Djurgår’n åker ur. Imorgon laddar vi om. På söndag spelar vi säsongens viktigaste match.

Innan matchen var det säkerligen en och annan som var orolig över hur AIK skulle agera i matchinledningen. Stundtals den här säsongen har vi liksom haft en tendens att vara lite avvaktande i början av matcherna. Mot Djurgården hade Stahre sagt till sina mannar att lägga i högsta växeln direkt. Jag undrar vad som for genom Djurgårds-spelarnas huvuden när AIK skapat tre chanser under matchens två första minuter. Klart är att Djurgården förlorade matchen där och då. Den lilla mentala tron på mirakel som trots allt kanske fanns i bakhuvudet i DIF:s elva hängde redan på en skör tråd och for all världens väg i och med AIK:s rivstart. Det var i sanning fantastiskt att beskåda.

Resten av matchen klädde AIK av Djurgården fullständigt. Man brukar ju säga att förutsättningarna i ett Stockholmsderby är annorlunda – att tabellplacering och dagsform spelar mindre roll. AIK förpassade den tron till högen av klyschor och missbrukade talesätt. Man bevisade en gång för alla att skillnaden mellan toppen och botten i Allsvenskan 2009 är större än den varit på länge.

Flavio hade lekstuga, Markus Jonsson såg ut som Dani Alves, Jos Hooiveld var kompromisslös, Tjerna höll landslagsklass och Martin Mutumba skickade Jan Tauer av banan efter blott 37 minuter. ”Jan Tauer var en knäckt man efter derbyförlusten”, skriver Aftonbladet. Någonstans innerst inne är han nog ganska glad över att slippa spela mot Martin Mutumba nästa säsong.

När man är på en riktigt bra fest vill man aldrig att den ska ta slut. Så kändes det ikväll också. Men redan imorgon, när krönikor, FANTV-klipp och blogginlägg har avverkats så är det dags att titta framåt. Och framåt så ligger en fruktansvärd rysare och lurar på söndag kväll klockan 19.30 i Borås. Vill det sig illa saknar AIK utöver avstängde Bojan Djordjic dessutom Per Karlsson (som likt många andra var alldeles magnifik ikväll) i den matchen. Men som sagt. Det tar vi imorgon. Ikväll njuter vi. Och drömmer. Och minns en fantastisk festmatch och en lillebror som försvann.

Partyt i punkter:

Hetast på dansgolvet: Flavio trummade på bra med benen, men Mutumba är svårslagen i den matchen. Det får bli oavgjort.

Däckade först: Jan Tauer. Kräksjuk efter alla turer och till slut orkade tysken inte titta på Mutumbas ryggtavla längre.

Partydödare: Varför dra av typ 30 bengaler i paus? Det kändes verkligen fullständigt meningslöst. Finns det någon som tycker att det är kul att titta på ett gäng bengaler? Som en del i ett kaostifo, visst. Men bara bengalerna? Jag förstår det inte. Men priset går ändå till flaskkastaren. Kunde ha resulterat i en avskedsfest för guldchansen som försvann.

Bästa allsången: Samtliga läktare stämmer upp i en mäktig version av Å vi é AIK sista fem minuterna. Många Djurgårdare som lämnade arenan då. Ett gott betyg, sannerligen.

Bästa utstyrsel: Norra Stå förklädda till – liemannen.