Sjukdomsinsikt

Fotboll, Allsvenskan, AIK - Trelleborg:  © Bildbyrån – 43001

När ångesten ligger som en tät dimma, när spelet hackar och när media törstar efter nya krisrubriker – då knyter hela AIK näven. Allt gnäll som har yppats på sistone förvandlades till konstruktiv läktarsång igår. . Det känns att både AIK och vi supportrar tar situationen på allvar. Och det känns att man är beredda att betala priset som krävs för att klättra uppåt.

AIK spelade inte bra igår. Det var ingen snygg seger. Trelleborg gjorde nog en av sina sämsta insatser den här säsongen. Det var längesen AIK hade så lite boll mot en så svag motståndare på Råsunda. Mot slutet lös all nervositet och ångest igenom och allt hade lika gärna kunnat brisera. Ett enda Trelleborgsmål och AIK hade varit nere och grävt i botten igen. Nu har man i alla fall kasta bort spaden och börjat vifta med armarna uppåt. Det här var tre livsviktiga poäng. När slutsignalen ekade en stor enig pust. Ångestdimman blandades med hopp. Det var vackert att se spelarna framför Norra efteråt. Det var vackert att se hur många som stannade kvar för att hylla våra hjältar. Motgång enar.

För sex år sen satt vi och trodde att knutar kunde knyta upp sig själva. Idag vet vi betydligt bättre. Mitt i all förtvivlan över hur svagt AIK har inlett den här säsongen, över att risken att åka ur faktiskt kan komma att hänga över oss, så skänker den sjukdomsinsikten hopp. Sansad panik, en jävla vilja och vi på läktarna. Åtvid hemma kommer att bli magiskt. Men först ska vi åka till Borås och stjäla en poäng av Elfsborg, som inte kommer att vinna SM-guld i år heller.

11/10 – 2008 – och allt som hände(r)

När stormen har lagt sig, när vintern kommer, när årets säsong förpassas till andra parkett i våra huvuden… när vi förhoppningsvis sluter leden på nytt – först då kan vi sammanfatta vad som faktiskt händer just nu. Och först då kan vi låta våra känslor och åsikter rinna av oss.. låta oss själva blicka framåt. För ingen eller inget är större än klubben AIK.

Livet går ju vidare som man brukar säga. Jag anslöt aldrig till supportermötet igår. Av personliga skäl. Ibland tror man att AIK betyder allt. Men när saker och ting ställs på sin spets finns det annat som betyder mer.

Livet kan aldrig rymma ifrån verkligheten. Hur mycket man än önskar att det var möjligt ibland. Inte ens när livet handlar om fotboll. Per Bystedts liv handlar väldigt mycket om fotboll just nu. Det ska aldrig behöva innebära att han blir hotad till detsamma. Makt är förenat med ansvar – det måste även vi supportrar förhålla oss till. När vi utövar vårt inflytande och när vi har Sveriges alla ögon riktade mot oss.

Dialog och kommunikation

Jag vill påstå att samtliga händelser som sedermera ledde dit där vi står idag kan sammanfattas ner i två avgörande termer; dialog och kommunikation.

Kommunikation därför att styrelse och ledning har visat på en skrämmande oförmåga att förstå beteendet hos klubbens supportrar. Varje beslut företaget AIK Fotboll AB tar påverkar tusentals människor. Det innebär att varje beslut måste underbyggas med mycket information som är absolut fri från osanningar eller faktafel. Genom brist på information har ledning/styrelse skapat ett skadligt stort utrymme för spekulation och när information har delgetts, via såväl media som hemsida, så har denna inte stämt med vad som senare beslutats.

Den enskilt största mediala missen var att under pågående säsong vid upprepade tillfällen kommunicera att Norling skulle utvärderas EFTER säsongen, för att sedan sparka densamma bara timmar efter serieslut. Sättet beslutet togs på vill jag hävda är en av de enskilt största anledningarna till det kaos som nu har uppstått (och som förhoppningsvis är på väg att lugna ner sig). Ett senare och redan från början motiverat beslut hade givetvis ställt styrelsen i bättre dager.

Dialog därför att den markerar viktiga aspekter av såväl supporterskap och hur man kan kombinera fotbollsverksamhet med företagsverksamhet.

Jag har alltid hävdat att AIK:s respektive supportergrupper har tagit skada av att splittrats ifrån det ursprungliga Black Army. Att den verkliga kraften hos supportergrupperna kan demonstreras först när de för en tydlig dialog och samlas under gemensam flagga i viktiga frågor. Jag skulle därför vilja hylla AIK-alliansen (om än man är lika bristfällig som styrelsen i sitt kommunikationsarbete – har något påstående underbyggts med fakta?), men hindras av vad jag uppfattar som både fullständigt obegripligt och oerhört ostrategiskt. Nämligen stavelsen Firman Boys som printas ut längst ner på varje skrivelse som Alliansen publicerar.

I dagens Aftonbladet skriver Simon Bank en krönika där han berör begreppet dialog. Han skriver såhär:

Så hur kompenserar man fansen för frustrationen, för att de inte kan bestämma över en förening i en tid när de kan rösta ut vem som helst ur Idol på två sekunder?

Med dialog, förstås. Med att lyssna.
Det är ingen slump att Rikard Norling är den populäraste tränare AIK haft sedan Stuart Baxter. Baxter älskades för att han vann. Norling älskas eftersom han lyssnade till och förstod supportrarna. Ofta tyckte jag att han lyssnade för mycket och förstod för mycket – men det fanns och finns något sympatiskt i hans grundhållning.

[…]

Om idrotten och klubbarna kan göra något för att värja sig från dem som underkänner demokratin med sina kriminella hot så är det att vägra sluta sig. Mörkret föds och frodas i avståndet. Klubbarnas eller, för all del, förbundens ansvar är att visa för sina konsumenter (eller hur de nu titulerar dem) att de räknas och behövs, och då inte bara på årsmötet eller när de ska öppna sina plånböcker.

Styrelsen har nu lovat att bli mer klubb och mindre företag. Den balansen måste bli bättre. Jag har hört uppgifter som gör gällande att Sophie Josefssons arbetsbeskrivning lyder enligt ”undanhålla information från media och supportrar”. Om det är så låter jag vara osagt, men kommunikationsstrategin tycks ju onekligen tala för att det bär viss sanning.
Så kan det inte fortsätta. Dels därför att medielandskapet inte tillåter en sådan strategi, dels därför att supportrarna är AIK:s enda egentliga tillgång. Utan supportrarna dör klubben. De ska aldrig utöva exekutiv makt, men de måste få chansen till en ständig dialog. Detta har blivit bättre under krisens dagar, om än bemötandet från ledningen fortfarande är alldeles för opersonligt.

I övrigt har styrelsen all rätt att vara besvikna på de spelare som inte står för vad de har tyckt om Rikard. Var har spelarrådet, som kan tala för truppens räkning, tagit vägen? Dessutom är det tunt av Rikard att inte kunna erkänna sin roll i värvnings- och försäljningsprocesser. Minns vem det var som sparkade ut AIK-hjälten Niclas Carlsson från Karlberg..

Hatten lär inte vara aktuell överhuvudtaget – men telefonen sägs gå varm på kansliet dagarna i ända. Han ger sig inte, den gode, men ack så förlegade, Söderberg.

Nu lämnar jag den här frågan och ser framåt. Mot en bättre ledning, en tydligare dialog och en ny tränarstab. Och mot ett nytt år med AIK. Som alltid är AIK. Alldeles oavsett vad som händer.

Slutligen – tack för allt Rikard. Det är med vemod jag börjar vänja mig vid att du inte styr skutan längre.

Nu blåser det hårt

Den omotiverade tystnaden här beror helt enkelt på att jag fortfarande håller på att smälta allt som händer just nu. Jag återkommer när stormen har mojnat och jag har samlat mina intryck.

”Jag tycker som Alliansen”

AIK befinner sig i en omfattande kris. Sportslig kris, kommunikativ kris, förtroendekris.

AIK-alliansen har bestämt sig för att huvuden ska rulla och likt marionetter böjer sig den övriga AIK-publiken inför paraplyinitiativet. Till synes utan att titta efter och tänka till. ”Vi vill ha Norling kvar” skanderas det från Norra och snabbt hopsatta banderoller med texter som ”Ola och Charlie – syndabockarna finns i era spegelbilder” vecklas ut och hålls stolt upp av vilsna AIK-själar. Men ingen tycks vare sig sätta sig in i sakfrågor bortom AIK-alliansens osanningar (1) eller se på problemen med rationell blick.

Den sportsliga krisen:

AIK Fotboll har en chefstränare. Han heter Rikard Norling och är ansvarig för såväl kortsiktiga som långsiktiga resultat. För att Rikard ska kunna nå sina mål har AIK tillsammans med riskkapitalbolaget Agent03 pumpat in åtskilliga miljoner avsedda för spelarköp. Målsättningen sedan 2006 kan inte ha varit annat än guld, den som påstår annat lurar sig själv. Ytterst ansvarig för det sportsliga misslyckandet är således Rikard Norling. Knivhuggen i ryggen eller inte – resultaten är inte tillräckligt bra. Om vi nöjer oss med att komma 4:a, 5:a också nästa säsong, så ska vi givetvis ha Rikard kvar. I annat fall bör vi ses oss om efter en ny chefstränare. Att jämföra med Kalmar eller Elfsborg och skrika efter långsiktighet är inte rättvist. AIK har inte utvecklats sedan försäsongen 2007.

Kommunikativa krisen:

Vi har en kommunikationsansvarig som inte överhuvudtaget kommunicerar i tider av kris. Det finns ingen annan organisation i hela världen som skulle tillåta en sådan passivitet. Det är tamejfan idioti som övergår allt mitt förstånd. Istället för att utnyttja en alldeles unik bas av ”kunder” och engagemang väljer våran kommunikationsansvarige att stänga ner alla externa kommunikationsvägar. Det har lett till spekulationsutrymme stort som en hel fotbollsplan och således spekulation alldeles utöver det normala. En fotbollsklubb ska aldrig lyda sina supportrar (vilket Alliansen tycker) – däremot ska man lyssna och föra en dialog.

Förtroendekrisen:

Hänger givetvis ihop med den kommunikativa krisen och anledningen till att man inte kommunicerar externt må kanske vara att man inser att förtroende inte kan vinnas tillbaka? Ola och Charlie har valt samma fotspår som Söderberg och gänget trampade fram efter guldåret 1998. Dyra importer, större organisation, mindre balanskontroll.  I samma veva som Ola Andersson stänger av mobiltelefonen på grund av alldeles för stor arbetsbelastning, bestämmer han sig för att knäcka lite extra på Viasat. Det finns inte ord för hur bedrövligt det är.

Min personliga kris:

Det här handlar inte om att välja sida. Det här handlar inte om Alliansen/Norling mot ledningen/styrelsen. Det är inte så enkelt. Endast AIK:s tafatta agerande ger Alliansen vatten på sin kvarn. Inte faktiska problem eller svårigheter. Givetvis är det så att Rikard har ett avgörande ansvar och givetvis ska Rikards insats, precis som alla andra år, utvärderas. Precis som Olas och Charlies insatser ska utvärderas. Rikards kärlek till klubben får absolut inte vara ett argument för att han ska träna AIK 2009! Knivhuggen eller ej. AIK-alliansens främsta pro-Rikard-argument, att ledningens brister skulle vara ett bevis på Rikards storhet känns bara löjeväckande. Ur Alliansen senaste skrivelse:

Det handlar om att utkräva ett kollektivt ansvar av alla i beslutsfattning och att de ska stå till svars för de beslut de tagit eller inte tagit inom klubben. Rikard Norling förtjänar kritik i ett flertal avseenden i sin roll som chefstränare men att han nu ska göras till ensam syndabock är för oss fullständigt oacceptabelt!  

Vad gör Olas och Charlies misslyckanden i deras respektive yrkesroller värre än Rikards? Det får jag inte ihop.

Jag vet fortfarande inte om jag vill ha Rikard kvar eller inte. Klart är att något måste hända inför nästa säsong. Ola och Charlie tycks inte vara kapabla att förvalta organisationen efter vändningen 2005. Trist att behöva konstatera – men känslan är att vi måste börja om på nytt. Först och främst banta ner organisationen återigen samt skicka iväg dyra spelare med alldeles för feta lönecheckar. Tränarfrågan måste jag fortsätta suga på några dagar till. Kanske helt enkelt för att jag inte ser vem som faktiskt skulle vilja efterträda Norling.

Vad tycker du (nu när du sitter hemma framför datorn och inte står på Norra där du måste tycka som alla andra som tycker som Alliansen)?

 

  • (1) Jag har säkra källor men att mörka dessa är ju kutym, inte sant Alliansen?