Foto: Bildbyrån
Stormatchen mellan AIK och Kalmar blev ett möte mellan det destruktiva och det konstruktiva. I slutändan fanns det inga vinnare.
AIK:s ledningsmål kom redan i den tredje minuten då målsprutan Nils-Eric Johansson nickskarvade in bollen i burgaveln. Kalmarförsvaret hade sett vilsna ut och det verkade som bortaspelarna inte var riktigt hemma i sina positioner med både Rasmus Elm och David Elm utanför startelvan. Det kändes genast helt rätt, som om AIK äntligen hade chansen att krossa en motståndare och skapa lite försprång i toppen.
Men det visade sig fort att det inte skulle bli riktigt så kul. En ganska jämn första halvlek följdes av en andra där Kalmar fullständigt förde spelet. AIK hade problem att skapa något som helst tryck framåt. Som vanligt såg vi alltför svåra bollar mot ensamma toppar, vilket i sin tur ledde till korta och lättavvägda anfallsförsök. Ivan Obolo dominerade i luftspelet, men han huserade långt nere i banan de gånger han fick känna på bollen. Antonio Flavio visade upp ett par riktigt bra löpningar med boll, men han blev helt osynlig i andra halvlek. Martin Mutumba drev framåt, men skapade oftast ingenting alls av värde. Det starkaste intrycket man fick från AIK-håll i den här matchen var från det gapande hålet på mittfältet som skapats av Jorge Ortiz frånvaro.
Kalmar spelade bättre och bättre ju längre matchen led och strax innan kvitteringsmålet hade de regerande mästarna ett strypgrepp på AIK. De ägde mittfältet med ett rappt kortpassningsspel och idel väggspel. AIK:s destruktiva spel framför eget straffområde fungerade mycket bra i över en timme och Kalmar lyckades inte vaska fram några gyllene målchanser. Inte forrän i den 69:e minuten.
Det var en mycket tilltrasslad situation där ett liggande AIK-försvar med nöd och näppe lyckades rensa undan efter att Nils-Eric Johansson spelat lite flipper med egen stolpe. När Hooiveld till slut fick bort bollen kändes det nästan parodiskt hur nära Kalmar hade kommit mål, utan att lyckas kvittera. Men en nästan identisk situation uppstod direkt, och AIK-försvaret befann sig återigen på rygg i gräset. Den här gången lyckades Tobias Eriksson snappa upp bollen och trycka in en mycket välförtjänt kvittering.
Hur rättvist resultatet än var så gjorde kvitteringen mycket ont. Det är alltid tungt att vara laget som släpper in en kvittering. Det är tungt att se en blödande idol bli utbytt för första gången. Det är tungt när laget inte lyckas få till en stark avslutning av matchen. Det är tugnt att inte kunna göra ett ryck i toppen. Men trots det så fanns det faktiskt inte heller några förlorare idag.
En poäng mot en toppkonkurrent är godkänt. Som sämst kommer vi ligga en enstaka poäng efter guldplatsen efter den här omgången. Bojan och Ortiz kommer vara tillbaka till nästa match och därmed kommer balans och kreativitet tillbaks till mittfältet. Om ni vill leta förlorare så är det bara att vänta tills Djurgården spelar på måndag. För på Råsunda skiner solen fortfarande.
Foto: Bildbyrån
Serieledarna AIK tar emot regerande mästarna Kalmar. Trots lagens tunga epitet kan man konstatera att det är ett möte mellan toppstridens två outsiders. Kalmar verkar ha tappat sin storform och AIK ska enligt vissa experter inte vara tillräckligt farliga framåt för att gå hela vägen. Favoritstämpeln hamnar istället hos de så kallade bättre lagen, vilket i sig bara är positivt. Det betyder att vi kan fortsätta att slå lite ur underläge, topplaceringen till trots.
Med lördagens match kan dock outsiderstämpeln försvinna. Om AIK vinner så kommer nog till och med djurgårdare medge att AIK är en mycket seriös guldkandidat. Egentligen borde Gnaget redan nu ses som ett stort hot i toppen efter åtta raka matcher utan förlust och en jämnhet som Elfsborg bara kan drömma om. Men det krävs tydligen ytterligare några uddamålssegrar innan alla experter inser vad som är på gång i Mikael Stahres AIK.
Kalmar kommer å andra sidan behöva jobba hårt for att ens kunna behålla sin outsiderstämpel. Vid förlust mot Gnaget kommer nog termen outsider snart bytas ut av en mer passande beteckning. Mittenlag, till exempel.
Det är därför lite mer press på Kalmar inför den här matchen. AIK borde inte känna något överdrivet favorittryck trots serieledningen. Visst är det så att eder gemene gnagare svävat runt i drömmar av guld ända sedan matchen mot Halmstad. Men det är fortfarande en relativt försiktig optimism och det har inte skapats någon orimlig press från supporterhåll. Den yttre pressen från media och motståndare har inte heller infunnit sig riktigt ännu, vilket skapar en komfortabel sits för AIK inför en toppmatch som enbart bör ses som en enda stor möjlighet.
Det finns tyvärr en del smärre problem. Avstängningarna av Jorge Ortiz och Bojan Djordjic är stora avbräck och vi kommer sakna våra för tillfället bästa mittfältare. Men som tur är finns det alternativ av god klass i både Martin Mutumba och Daniel Tjernström. Visst spelar vår kapten inte riktigt på samma nivå som Ortiz, men vårmatchen mot Kalmar var en av Tjernas allra bästa matcher för säsongen. Det är bara att hoppas att han återigen kommer vara lika aggressiv och destruktiv för Kalmars spel. För Mutumba gäller det att hitta tillbaka till vårformen. För Dulee Johnson gäller det att axla manteln som mittfältsstrateg i Ortiz frånvaro.
Resten av AIK kan i stort sett fortsätta på den inslagna vägen. Om de resterande spelarna jobbar lika hårt och spelar lika bra som de gjorde mot Halmstad så blir det här ännu en rolig tillställning. Det ska bli speciellt kul att se Antonio Flavio igen; nu i hans debut på Råsunda inför en suktande hemmapublik som förhoppningsvis blir riktigt stor.
För Kalmar är den stora frågan om Rasmus Elm kommer till spel eller om hans övergång till AZ Alkmaar och/eller svullna fot sätter stopp. Han har trots allt revansch att utkräva från vårmatchen. Det var ju då stornamnet Rasmus Elm plötsligt blev den anonyme och utbytte nummer 18 efter en tuff kollision med Markus Jonsson. Men samtidigt är Kalmar inte bara Rasmus Elm. Laget är som ett offensivt getingbo med en extremt bred trupp full av lovande lirare. Buskisbrassen Daniel Mendes har faktiskt sett riktigt vass ut i sommar och har verkligen tagit ett kliv framåt i sitt spel. Hans landsman, Daniel Sobralense, kan vara ett orosmoment på Kalmars högerkant, vilket betyder att Nisse Johansson nog kommer ha händerna fulla.
Men trots att Nanne Bergstrands lagbygge ofta visar upp ett av Allsvenskans rappaste anfallsspel så har Kalmar haft en del problem på sistone. Efter förlusten borta mot Halmstad och det oavgjorda resultatet hemma mot Gefle så känns det som helt rätt tidpunkt att möta Kalmar. Sen skulle det ju inte direkt skada AIK:s chanser om Kalmar kommer till Råsunda utan den där nummer 18.
I november förra året, dagarna efter att Rikard Norling tillsammans med Charlie, Ola och Nebo, fått lämna klubben minns jag att jag talade med en bekant med viss insyn i klubben. Vi talade om den nya tränaren Mikael Stahre och vad denne skulle göra för att förändra AIK:s taffata insats under året.
Sedan Mikael Stahre presenterats offentligt och hunnit kolla på många timmar av video var han bestämd. Det första han skulle sätta tänderna i var försvarsspelet – något han ansåg som totalt fyllt med brister under 2008. Sagt och gjort – Stahre satte sig ner och började rita.
Under hela försäsongen och framförallt igår kväll kunde vi se resultatet. För även om en skrikande holländare gör sitt spelar AIK en bättre defensiv överlag i år, något som kan bära långt i årets Allsvenska. Stahre har valt att spela lägre med ytterbackarna – något som inte påverkar offensiven nämnvärt med spelare som Mutumba och Özkan. För första gången sedan Rubarths glansdagar har vi kantspelare som klarar av att slå ut sin ytterback på egen hand.
På innermittfältet har Jorge Ortiz både slutat kladda på bollen och slutat falla så fort han känner en hand i ryggen. Det har i sin tur inneburit att han har växt ut till en balansspelare med Dulee/Derek-potential. Han är inte där än, men nog känns det som om han kommer hitta dit.
Tillsammans med Tjerna lyckades Ortiz sätta hård press i andravågen, de få gånger Kalmar faktiskt lyckades spela sig förbi Thorsten och Obolo längst fram. För egen del har jag fortfarande svårt att förstå varför Tjernström fortsätter springa i djupled. Den offensiva kraft hans löpningar innebär ska inte underskattas. Men jag kan på inget sätt se hur de väger upp de hav av ytor han lämnar åt Ortiz att hantera defensivt. Tjerna i djupled är ett Norling-arv jag helst sluppit.
I övrigt har Stahre ändrat mycket lite jämfört med det spel som Norling ville spela. Däremot har Stahre lyckats återinföra den frenesi, kampvilja och det hårda jobb som präglade Norlings AIK 2005-2006, men som denne senare tappade bort i jakten på utveckling.
För AIK:s del handlar det om att fortsätta vara ödmjuka och hålla fötterna på jorden. Media har redan jobbat in budskapet om det nya, hårda och öppna AIK. Men har glömt att AIK är en klubb som också lätt hamnar i ett tillstånd av hybris, såväl på läktaren som på planen. Om än Stahre antagligen är högst medveten om de kaxiga uttalanden han fäller efter matchen igår vill jag helst vänta några omgångar till innan jag knyter näven och konstaterar att den nygamla AIK är tillbaka på riktigt. Och att man blir ett lag som klarar av att prestera också när de förväntas vinna. Idag nöjer jag mig med att bara vara stolt.
