Jaha, så har det varit måndag i AIK världen och som vanligt kan vi konstatera att det e full fräs, dock utan Stefan & Krister ska tilläggas.. Grekiska ligatian Panionios har försöt att värva vår huvudtränare, vår Guardiola som norsk kringkastning så fint kallade Stahre. Lika otippat som otänkbart så det blev förstås inget med det. 

En nätt summa om femton millar har vi också bestämt oss för att låna, eller låna o låna, refinansiering heter det tydligen. Detta för att betala det brygglån (ännu ett ekonomiskt begrepp som jag svänger mig med utan att ha en susning, typ) vi tog i höstas för att Bolo blev kvar. Jag måste ju erkänna att jag är kvar på ruta ett både vad gäller det ekonomiska och rent mattematiska för jag undrar fortfarande hur i fasiken vi kan vi tvingas till detta mångmiljonlån över huvud taget. Men det e klart. Det sportsliga föll ju inte så väl ut, vi vann ju bara allsvenskan, nån fattig cup (lex dübblish) och publikligan för trettiotolfte året i rad. Sålde spelare för dryga 20 mille gjorde vi också men  man kanske ska gå minus då, va vet jag? Men håll med om att det ändå är liiiite besynnerligt, eller?

Jag tycker det är lite creddigt att en utländsk (nej jag räknar inte gamla provinser som t ex Danmark) klubb vill köpa vår tränare. Det är inte speciellt ofta som utländska klubbar försöker värva allsvenska tränare och när det väl händer så är det vår top man. Även om vi redan visste så är det en härlig bekräftelse på att den mannen verkligen är så rätt för oss. Micke är för övrigt i Brasilien med Björn för att spana in spelare och att han också åker ner är ett ganska säkert tecken på att vi snart är minst en brasse rikare.

Hockey har man också hunnit gå på sen sist. Ingen vidare publiksiffra i söndags heller, var vi ens över 2000? Riktigt trevliga PP mål bjöds vi dock på. Faktiskt helt underbart att se. Synd att Heino inte fick hålla nollan dock.

Det har blivit dags att rösta fram årtiondets innermittfältare. Ett snudd på omöjligt uppdrag för det var sjukt svårt att välja. Tjerna, Boa, Dulle, Jorge, Krille. Snacka legender allihop, på sitt sätt liksom. Hade Nordin fått tillgodoräkna sig alla åren i klubben så hade han vunnit, men bara nätt o jämnt. Min röst föll emellertid på Boateng, jag va fan kär i den mannen när han var som bäst sommaren 05 till sommaren 06.  Tjerna förstås  men näe, jag väljer Derek.

Sportal hade  en intressant och längre intervju med årets MVP Jorge Ortiz. Hoppas verkligen att vi kommer överens om en förlängning med honom. Work your magic Wesström! 

För övrigt så måste jag sluta kommentera eller gilla Joakim Halls status på Facebook. Man kan ge sig fan på att ens hotmail blir faceraped inom några timmar. Love the man though. Jocke gjorde mig just uppmärksam på faktumet att det kommer en ny AIK platta 2011, läs mer om det hans blogg.

Både Bolo o Jos var/är i farten i respektive klubblag ikväll. Tyvärr så var jag på fotbollsträning o stukade foten samt allmänt upptagen så jag försökte inte ens hitta en stream. Celtic torskade mot Kilmarnock medan Arsenal med Bolo just nu har 0-0 mot Velez Sarsfield.  Kvarten kvar…

Läste på GF idag att vi bara äger 60% av Flavio och det var iaf nyheter för mig. Var inte han ett fynd för 3 miljoner? Kommer ihåg att Björne uttryckt sig väldigt kritiskt mot just den typen av delat ägande. Det var bland annat därför som vi inte agerade på Chatto som hamnade i BK Röven för att typ 18 man skulle dela på kakan. Jag kan ju inte portugisiska så någon mer språkbevandrad får gärna kolla in detta klipp och översätta själv vad som sägs.

Näe, nu ska jag ta och hoppa i säng och vila min stackars stukade fot. Sayonara svenska mästare!

G

Inför säsongen 2009 kände jag bara en enda trygghet i den trupp som Mikael Stahre förfogade över; att Ivan Obolo skulle prestera. För Ivan Obolo hade presterat i varenda AIK-minut hade spelat sedan han för första gången flöt över Råsundas gräs i juli 2007. Och Obolo presterade planenligt under säsongen, men han tog inte guldet till Solna på egen hand. Han utgjorde bara den första kotan i en ryggrad som utgjorde grunden i den starkaste AIK-defensiv vi sett sedan Stuart Baxters dagar. Ett år senare är ryggraden till tre fjärdedelar borta. Men det finns ingen anledning till panik. In Wesström we trust.

Björn Wesström pratar ofta om näringskedjan. Den hierarki som råder mellan världens fotbollsklubbar. Och där AIK och Sverige har halkat ganska långt ner. Det i sin tur innebär att spelare som lyckas i AIK naturligtvis börjar snegla uppåt i hierarkin och drömma om något annat. Och vore det inte för drömmen om högre status, bättre medspelare och en kreddigare liga så skulle det inte finnas något rimligt incitament för professionella fotbollsspelare att spela i AIK. Det är ju den drömmen som driver alla våra spelare framåt. Och det är den drömmen som gör att vi slipper se lata spelare på Karlberg. Spelare som är nöjda med att spela i AIK. Den dagen som sportslig ledning ställer sig i vägen för den drömmen eller låter den dö, då kommer AIK att bli ett sämre fotbollslag.

Så, vad fan gör man när spelarna tycker sig ha ett bättre alternativ än AIK? Har spelaren ett utgående kontrakt finns det inte mycket att göra, men om han står under ett längre avtal? På supportermötet i måndags pratade Björn Wesström om en bedömning av spelarens prestation i AIK kontra den ekonomiska avvägningen (budets storlek, löneposten, investerarintressen etc.). Och menar att AIK aldrig tvingas – eller tvärtom att vi alltid väljer – till försäljningar. Teoretiskt är det en sanning givetvis, men i praktiken låter det förenklat. Det är klart att faktorer som ligger bortom AIK:s kontroll också påverkar (exempelvis spelarens vilja, motivation och lojalitet eller en ekonomiskt kärv situation) och indirekt skapar en situation där AIK mer eller mindre tvingas sälja.

Däremot kommer vi aldrig att kunna skylla våra potentiella nederlag på att vi har tvingats sälja eller tagit ett beslut att sälja. För att det är en naturlig del verksamheten. En verksamhet som ju dessutom faktiskt i grund och botten handlar om att förädla och sälja spelare.

Vad jag vill säga? Jo, såhär. I Sverige tenderar vi att tro att det bara är svenska klubbar som blir sönderköpta i samband med stora framgångar. Att det bara är svenska klubbar som ”säljer sin Champions League-plats” (sedan när blev den platsen given?). Men faktum är att i princip alla fotbollsklubbar i hela världen lever under samma förutsättningar. Alla klubbar blir förr eller senare av med sina bästa spelare. I synnerhet småklubbarna, men i årets Champions League finns det ganska gott om sådana, eller hur?

I sin enklaste form handlar fotbollsverksamhet om att behålla spelare i rätt lägen, sälja spelare till bra priser och göra ett scoutingarbete som säkerställer att man kan fylla på med nya kompetenta spelare när det behövs. Och ibland får man kompromissa och göra bedömningar av olika alternativ utifrån givna situationer. Utifrån en sådan beskrivning är nog alla överens om att Björn Wesström tillsammans med övrig involverad AIK-ledning har gjort ett kanonjobb såhär långt. Och efter år av försäljningar till Norge, Rumänien och Israel lyckades vi äntligen skeppa iväg en nyckelspelare till en respektabel klubb. Det är bra PR för AIK – både ur arbetsgivar- och varumärkessynpunkt.

Men det är klart att Ivan, Örlund, Jos, Jonsson och Thorsten kommer att saknas nästa år. På ett eller annat sätt. På planen därför att de var några av dem var lagets viktigaste kuggar, vid sidan om därför att de är unika individer som på ett eller annat sätt bidrog till att AIK blev dubbla mästare.

Jag tror att Jos och hans fantastiska utstrålning kommer att saknas mest av allt. För ett drygt år sedan skrev bloggen såhär:

Vi har i flera år saknat en ledare med ben av titanium och skalle av stål som skriker, gestikulerar och tar nödvändiga gula kort för att sätta stämpel på matchen och motståndare. En ledare som skriker på de lata och peppar de ambitiösa. Kort och gott – en ny Johan Mjällby.

Och en annan intressant aspekt av Jos betydelse för laget – vad kommer att hända med Per Karlssons mittbacksspel nästa säsong? Klarar han av att axla manteln som ”nummer 1” i försvarsledet?

Samtidigt som det gnager en liten oro i bakhuvudet så är det bara att inse att oro inte leder någonvart och att Stahre/Wesström har gjort sig fötjänta av vår tillit och vårt förtroende. Och faktum är ju att Jonsson och Örat ville lämna, att Jos hamnar i en fantastisk klubb, att Ivan blev erbjuden ett bra kontrakt, att Thorsten får speltid och att AIK kan amortera och skapa grunden för ekonomisk stabilitet. Alltså – bra för våra hjältar och bra för AIK. Det räcker för mig.

Foto: Bildbyrån

Snart stannar hjärtat. Det är allvar. Match efter match, hela jäkla hösten har jag suttit och svettats, våndats, plågats och lidit varje gång AIK spelar fotboll. Varje jäkla match har jag känt att när som helst så går det åt helvete. Jag vet fan inte om jag vågar titta på guldmatchen. Å hälsans vägnar kanske man gör klokast i att trycka i sig sömnpiller i lagom tid för att falla i djup sömn lagom mellan 15.00 till 17.00 på söndag eftermiddag. Men jag ska försöka att njuta av läget. Försöka intala mig själv att det här är något man kanske bara upplever en gång i livet. Att det är nu man lever – inte bara existerar.

Att AIK, precis som Göteborg, börjar känna hur allvaret trycker på märktes med all tydlighet på Råsunda ikväll. Såväl som på planen som på läktaren. När nervositeten står en upp i halsen är det inte så jäkla lätt att varken trycka ur sig vettig läktarsång eller slå en passning på fem meter. Men AIK redde ut stormen, fick tillräcklig ordning på ben och huvud och fick med sig den poäng som kan visa sig vara en av de viktigaste i klubbens historia. Det betyder mer än allt.

Den första halvleken kändes närmast avslagen. AIK hade kontroll men anföll givetvis sparsamt. Örebro hade visserligen en boll i mål. Regelrätt dessutom. Men mot bakgrund av IFK Stolpfusks metoder för att sätta konsekvent fuskande i system under den här säsongen kan man inte hävda annat än att rättvisa skipades. Lika lycklig som jag är över en poäng – lika glad är jag över tanken på förtvivlade sillstrypare när Canal Plus vevade reprisbilderna på offsidesituationen. What comes around goes around.

Stahre valde inte att gå på den linjen som jag och många med mig förespråkade inför matchen, nämligen att ställa över en eller flera av de centralfigurer som bara var ett Strömbergsson-kort ifrån avstängning i den sista omgången. I efterhand och med alla korten på bordet går det givetvis inte att klandra Stahre för beslutet. Men det var inte direkt svårt att se vilka spelare i AIK som riskerade att missa guldmatchen. Hooiveld spelade konstant på säkerhet och gjorde en av sina sämre insatser i svart, Ortiz klappade inte ens tillnärmelsevis på som han brukade och Obolo tog inte en enda glidtackling under hela matchen. Allt som allt gjorde återhållsamheten alla tre till sämre spelare, vilket också bidrog till en svag AIK-insats allt som allt. Mot Göteborg kommer vi att få se helt andra prestationer från dessa herrar – det kan varenda fiskebåt i hela Götelaborg kallt räkna med.

Den andra halvleken började i samma sävliga stil. Frånsett Martin ”bara gå och vinna grejen” Mutumba, som har tajmat sin formtopp i precis rätt läge, fanns inte mycket glädjeämnen i AIK idag. Logiskt därför att Mutumba fick rulla in 1-0 på AIK:s första riktiga målchans, som för övrigt föregås av ett grovt försvarsmisstag, i den 57:e minuten. Och just då kändes minst en poäng kassaskåpssäker. Resten vet ni ju själva.

Nu väntar matchen som hela fotbolls-Sverige har drömt om och dreglat över i flera veckor. Dagarna fram till söndag kommer att vara fantastiska för svensk fotboll i ett bredare perspektiv. I tider när Allsvenskans misshandlas värre än någonsin är detta det bästa som kunde hända.

Mina sista minnesbilder från Råsunda ikväll är hur en adrenalinpumpad Stahre gick runt Råsunda och visade med pekfingret att det är en match kvar. En match som avgör allt. Inga epitet är goda nog för att beskriva vad som händer på söndag. Två timmar som kommer att vrida ur både det bästa och det sämsta i oss. En match som vi ska njuta av. En match som låter all kärlek leva.

Och just det.. Bye bye Bajen.

Trots att AIK säkrade den sjätte (!) derbysegern i år och gick upp i fortsatt serieledning i söndags fanns det liksom ingen tid till vila för nerver och hjärta. Redan ikväll kommer Göteborg att sätta förutsättningarna inför årets sista allsvenska match på Råsunda. Mitt i alla tankar inför söndagens avgörande lever det fortfarande en irrationell förhoppning om att guldstriden kan vara över redan imorgon. Trots att vi vet att Göteborg antagligen grusade alla sådana drömmar redan genom Selakovics övertidsmål mot GAIS och Tomas Olssons bredsida på Swedbank stadion.

Matchen imorgon handlar om att hålla nerver och mjölksyra under kontroll samtidigt som man trycker tillbaka ett av seriens bättre lag tillräckligt mycket för att komma undan med segern. AIK har förvisso haft relativt lätt mot Örebro de sista åren, men förutsättningarna imorgon är extrema. Dessutom står hela centrallinjen – Örlund, Hooiveld, Ortiz och Obolo – ett enda gult kort ifrån en förödande avstängning. AIK har förvisso en bred trupp, men dessa fyra måste vara med i en eventuell guldmatch på söndag. Vetskapen om att det krävs en maxprestation och en fortsatt extrem vinnarinstinkt för att besegra Örebro, kombinerat med en inbygg försiktighet för att undvika varningar, är säkerligen svårhanterligt för våra nyckelspelare. Det återstår att se hur de klarar av detta.

Men matchen imorgon handlar också, oavsett resultat i Göteborg, om att skapa förutsättningar för framtiden. Att döma av resultatet AIK har gjort den här säsongen är just detta firma Stahre/Wesströms bästa gren.

Tills vidare och innan vi fortsätter avhandla förutsättningar inför imorgon avvaktar vi ett nytt styrkebesked från rikets andra stad – eller mot förmodan ett halländskt mirakel. Som Stahre säger ang. matchplanen mot Örebro; låt mig få alla förutsättningar först.

Det enda vi vet vi är att det är nu det händer. Att det är dags att kasta alla tvivel över bord. Att ta sig till Råsunda. Och tillsammans med laget se till att AIK blir svenska mästare 2009. Dom spelar för oss och vi lever för dom. Hur det än går finns all anledning att vara stolt!

Efter matchen mot Malmö haglade begrepp som ”kollektiv styrka”, ”lagmaskin” och ”maniskt, stenhårt arbete”.  Uddamålssegrar står som spön i backen och när laget spelar dåligt får de med sig poäng ändå. Ledarstaben hyllas och i Solna är det givet att Björn Wesström måste vara Sveriges bästa sportchef efter blott tio månader på posten. Är det bara en vanlig släng av hybris eller… är det verkligen dags att börja drömma nu?

Nere i Malmö spelades matchen som får stå som modell för AIK:s säsong såhär långt. Ett offensivt spel som bara har renderat i 15 mål framåt och ett defensivt spel som gör att AIK kan titulera sig Allsvenskans bästa försvar. Såhär kan det se ut på pränt:

Malmö-AIK. Skott: 17-5. Hörnor: 9-1. Mål: 0-0. I år är det siffror som räcker för att vi ska börja drömma.

För även om det är lätt att bli förvirrad över begreppet kollektiv styrka och även om jag tidigare har antagit en pessimistisk ansats mot AIK:s spel den här säsongen så går det inte att komma ifrån att laget håller på att bygga upp ett mentalt berg av trygghet. Främst personifierat av Daniel Örlund som har hittat ett lugn som vida överstiger vad han har lyckats förmedla till utespelare och publik under tidigare säsonger i svart. Även en dålig dag vet spelarna med sig att de kan plocka både en och tre poäng. Och i den mentala tryggheten kommer AIK att hitta ett vägvinnande anfallsspel. Frågan är bara om vi hittar det i tid.

I positiv anda kan man konstatera/önska följande: Göteborg har sålt och skadat bort sig, Elfsborg kommer att bli slitna, Helsingborg är ostabila och Kalmar står och faller med Rasmus Elm. Samtidigt som Obolo stannar, Flavio blir en succé och Jos fortsätter att vara vad Michael Brundin var för laget som kammade hem serien för elva år sedan.

Aldrig är supporterskapet så starkt som det är nu. När det är fyllt av njutning, förväntningar och nervositet. På lördag spelar AIK mot Brommapojkarna på Råsunda. Med 20 000 drömmare på plats.

Sedan Mikael Stahre presenterats offentligt och hunnit kolla på många timmar av video var han bestämd. Det första han skulle sätta tänderna i var försvarsspelet – något han ansåg som totalt fyllt med brister under 2008. Sagt och gjort – Stahre satte sig ner och började rita.

Under hela försäsongen och framförallt igår kväll kunde vi se resultatet. För även om en skrikande holländare gör sitt spelar AIK en bättre defensiv överlag i år, något som kan bära långt i årets Allsvenska. Stahre har valt att spela lägre med ytterbackarna – något som inte påverkar offensiven nämnvärt med spelare som Mutumba och Özkan. För första gången sedan Rubarths glansdagar har vi kantspelare som klarar av att slå ut sin ytterback på egen hand.

På innermittfältet har Jorge Ortiz både slutat kladda på bollen och slutat falla så fort han känner en hand i ryggen. Det har i sin tur inneburit att han har växt ut till en balansspelare med Dulee/Derek-potential. Han är inte där än, men nog känns det som om han kommer hitta dit.

Tillsammans med Tjerna lyckades Ortiz sätta hård press i andravågen, de få gånger Kalmar faktiskt lyckades spela sig förbi Thorsten och Obolo längst fram. För egen del har jag fortfarande svårt att förstå varför Tjernström fortsätter springa i djupled. Den offensiva kraft hans löpningar innebär ska inte underskattas. Men jag kan på inget sätt se hur de väger upp de hav av ytor han lämnar åt Ortiz att hantera defensivt. Tjerna i djupled är ett Norling-arv jag helst sluppit.

I övrigt har Stahre ändrat mycket lite jämfört med det spel som Norling ville spela. Däremot har Stahre lyckats återinföra den frenesi, kampvilja och det hårda jobb som präglade Norlings AIK 2005-2006, men som denne senare tappade bort i jakten på utveckling.

För AIK:s del handlar det om att fortsätta vara ödmjuka och hålla fötterna på jorden. Media har redan jobbat in budskapet om det nya, hårda och öppna AIK. Men har glömt att AIK är en klubb som också lätt hamnar i ett tillstånd av hybris, såväl på läktaren som på planen. Om än Stahre antagligen är högst medveten om de kaxiga uttalanden han fäller efter matchen igår vill jag helst vänta några omgångar till innan jag knyter näven och konstaterar att den nygamla AIK är tillbaka på riktigt. Och att man blir ett lag som klarar av att prestera också när de förväntas vinna. Idag nöjer jag mig med att bara vara stolt.

Spelartruppen har gått het i media i veckan. Jos Hooiveld har figurerat titt som tätt i TV och tidningar sedan han anlände till Sverige och den här veckan har inte varit något undantag. För DN berättar Jos om sina förväntningar på säsongen och hur han ska jobba igen försprånget till sina gamla polare i det holländska U21-landslaget. Aftonbladet greppar efter skandalrubriker och biter sig fast vid den gamla rattfyllan.

Johan Orrenius gör en reportageserie inför Allsvenskan och Kaptenen fick äran att representera AIK. Tjerna berättar om hur han suktar efter guldet han aldrig lyckades vinna:

Det grämer mig. Jag är väldigt trött på placeringarna två till fem. Såna placeringar betyder inget för mig längre. Att vara ett stabilt topplag duger inte. Jag vill vinna och det är väl därför som jag är kvar, antar jag.

Tjerna passade reportagebollen vidare till GAIS nyblivne tränare, tillika AIK-supportern, Alexander Axén.

Samtidigt följde han AIK stenhårt. Tidigare hade Axén åkt runt i Sverige, med ett Örebrosällskap som kallade sig för ”Fyllproppers”, och sett AIK spela hemma som borta. AIK-spåren syns fortfarande, i form av en tatuering och en hund som heter Gary Sundgren.

AIK:s argentinare Ivan Obolo och Jorge Ortiz har bägge blivit intervjuade av Svenska Fans under veckan i Spanien. Den ene trivs i AIK, men drömmer antagligen om utlandet i sommar. Den andre har ett tufft år bakom sig och ska kämpa för att vinna fansen kärlek i år. En annan som har mycket att bevisa, inte minst för Micke Stahre, är Patrik Bojent. Jag känner mig säker på att han lämnar i sommar.

Fyra AIK:are har plockats ut i U21-landslaget. Till sommarens slutspel gissar jag att Kevin Walker ansluter sig till den trojkan.

När Tomi Maanoja bröt benet lånade AIK en målvakt från Djurgårdens samarbetsklubb Vasalund. Nu lånar AIK:s samarbetsklubb Väsby en målvakt från Hammarby. Stockholmsklubbarna håller varandra om ryggen. Erland Hellström ansluter fram till sommaren.

Gamla AIK-spelare har också varit flitiga i media i veckan. Daniel Mendes ”såg allmänt het ut” och avgjorde Supercupen för Kalmar och talar även ut om petningen i AIK i en längre intervju för DN. Olof Mellberg gjorde för ovanlighetens skulle mål i Serie A och har inte haft motsvarande tätkänning som i Juventus sedan tiden i AIK. Niklas Sandberg skaffade en bra advokater, löstes loss från kontraktet med Cluj och hamnade i… Haugesund – Superettan i Norge.

I övrigt har det varit mest politik i veckan. Erika Reimer blir en frisk kvinnlig fläkt i AIK FF:s styrelse. AB släppte sina nomineringsförslag och dessa kan du läsa här. Sune Reinhold blev inte nominerad till omval. Återstår att se om kuppen det ryktas om inför möte efter möte ska komma att avsätta flera ledamöter. 26:e mars är det som gäller.

Ingen vecka utan arenafrågan. Stockholmarna har fått tycka till om Stockholmsarenan och resultatet är häpnadsväckande…:

Av djurgårdarna sa 83 procent att de var mycket eller ganska positiva till detta (arenan, reds. anm.). Motsvarande för AIK-anhängarna var 77 och för hammarbyarna 76 procent.

… men leder väl mest till misstro mot undersökningen?

Huliganlagen, våldet kring fotbollsmatcherna och säkerhetsarrangemangen har debatterats flitigt på senare tid. Hammarbys säkerhetsansvarige Göran Rickmer är inte nöjd med den i nästa vecka ikraftträdande huliganlagens utformning:

Vi har tidigare haft ärenden uppe där människor har slagit varandra på käften. Då har åklagaren gjort en bedömning att det är okej att slå varandra på käften på svenska fotbollsarenor. Ska vi använda den här i framtiden måste det vara för något värre än det och jag vet inte vad det kan vara i så fall.

Nyheter24 skriver om att kamerorna på arenorna är för dåliga och att Madeleine Sjöstedt, idrottsborgarråd, vill byta ut dessa mot bättre. SVT behandlar också det problemet, med fokus på derbymatcherna i Stockholm:

Bättre kameror, ny lagstiftning och ökat samarbete mellan Stockholms stads olika förvaltningar. Det är åtgärder som enligt idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt ska ge lugnare derbymatcher i fotboll i år.

***

Som en snöstrom kom han en januaridag… nä, poesi åt sidan, men man känner nästan för att tala i vers när man beskriver Jos Hooivelds intåg i alla AIK:ares hjärtan. Vi har i flera år saknat en ledare med ben av titanium och skalle av stål som skriker, gestikulerar och tar nödvändiga gula kort för att sätta stämpel på matchen och motståndare. En ledare som skriker på de lata och peppar de ambitiösa. Kort och gott – en ny Johan Mjällby.

Läste i CITY idag att Jos är med i Stockholms första elva, det vill säga en blandad kompott av AIK, Bajen, dif och BP. Vad som är roligast med detta är att ingen har sett Jos i mer än träningsmatcher och att dessa träningsmatcher har bjudit på minst sagt mediokert motstånd. Ändå har man skaffat sig uppfattningen om att Jos är AIK:s nästa storback. Undertecknad är inte sämre utan står med samma åsikt.

Visst skall man ta CITY:s journalistik med en nypa salt, men när Lindholm idag på SvenskaFans benämner Jos som en man för de större ligorna om han bara hade haft bättre fysik så får man genast en glädjetår i ögat. Redan nu ser man inom sig hur Jos glidtacklar en tysk djurgårdare så flätorna flyger, varpå han sedan plockar upp bollen och lägger en 40 meters kross till Gabbe och MÅL!

Varför har då denna man lyckats vinna hjärtan genom hela Solna med omnejd. Är det kvalitén? Hjärtat? Tillslaget? Nej, även om dessa egenskaper kan vara bra hos Josen, så har vi inte sett nog för att kunna bedöma det ännu. Nej, det som jag tror gör hans popularitet är hans sätt, hans pondus och hans utstrålning. Jos är en vinnare som blöder med sitt lag i motgång, och som korkar upp champagne i medgång. Han går in i varje fight, varje situation, övertygad om att den skall utfalla så som han önskat. Han är bestämd, han bestämmer!

För mig kom denna uppenbarelse när han i matchen mot Örebro blir utvisad. Eller rättare sagt, stunden innan han fick skåda rött. Han ser att Örebroaren går hårt åt en yngre medspelare i AIK ( Pontus Engblom), och går fram med bestämda steg och stirrar, käftar och tar smällen. Han gör inget felaktigt utan får själv sig ett strypgrepp, men han står upp för laget, för Pontus, för fansen. Han blir orättvist straffad, men går lika stolt och kraftfullt ut från planen. Han hör hyllningarna, men viker inte en tum från situationen, han tackar inte, han firar inte, han är förbannad.

Det är här som jag ryser till och känner; tack Björn, Ola, Rikard, eller vem det nu än var som insåg att den flygande holländaren är det som AIK saknat de senaste åren. Vi har finlir, vi har bollskicklighet och vi har talang. Numera har vi även ett stort glas med Jos!

I korthet:

Kevin Walker, startelvan? Japp!
Yussuf Saleh, kan han spela höger? Om så – stoppa in honom.
Kenny Pavey, Undrar vad han gjort mot bollen som gör bollen så arg på honom. Ovän är bara förnamnet. Hjärtat sitter dock som vanligt på rätt ställe.
Jorge Ortiz, djup oro, var är du, vad har hänt? Lårskador har vi dåliga erfarenheter av.
Tomi Maanoja, så jävla tråkigt, så jävla orättvist!

// T-Bone