För första gången på ganska många år står AIK-truppen helt utan argentinska spelare. Ortiz har lämnat skeppet och fullbordar flytten av den bärande centrallinje som tog AIK till SM-guld 2009. Klart man kan sitta och sura över att Ortiz lämnar oss nu. Men man kan också minnas tillbaka och komma ihåg vilken vilja och moral han visade när allt och alla var honom emot.

Jorge Ortiz blev klar för AIK i mars 2008. Snabbt stod det klart att ahn sedan länge var etablerad i den argentinska förstaligan och att affären var en av klubbens största genom tiderna. AIK pungade upp dryga sju miljoner och förväntningarna sköt i taket. Egentligen hade vi bara behövt backa bandet tillbaka till Derek Boateng för att förstå vartåt det barkade.

2008 var ett riktigt skitår för Jorge. Norling fortsatte att spela honom, trots småskador och uteblivna prestationer. I slutändan ledde det bara till dåligt självförtroende och misströstande supportrar. När det var som värst haglade ju faktiskt glåporden över Ortiz. Med all rätt förvisso. Efter halva säsongen började jag tappa räkningen över Ortiz-orsakade bolltapp på mittplan som ledde till livsfarliga kontringar varje gång.

Men med facit i hand så är det ju svårt att inte beundra honom. Han kom tillbaka från allt det där. Bestämde sig för att bevisa vad fan han kan. Och han gjorde det ju med en fantastisk övertygelse. Efter förra årets säsong korade jag Årets AIK-spelare. Jorge vann, och han hade vunnit även om det handlat om årets allsvenska spelare. Jag skrev såhär:

Som jag har försvarat den här mannen. Bitit ihop och gett mig fan på att inte sluta tro. Under hela 2008 när kritiken haglade mot Ortiz som sades vara alldeles för tunn, alldeles för långsam och alldeles för dålig i största allmänhet. Därför känns det så otroligt bra nu. Många glömmer bort Ortiz när de talar om nyckelspelare hos svenska mästarna. I mina ögon råder det inga tvivel. Jorge Ortiz kombinerar ett internationellt passningsspel med ett tacklingsspel och en uthållighet som är unik i Sverige. Allsvenskans bästa mittfältare och AIK:s mest värdefulla spelare guldåret 2LAX9.

I år har han inte alls levt upp till det där. Jag tror att han har varit fruktansvärt besviken över uteblivna bud ifrån större klubbar i Europa. Han om någon har gjort sig förtjänt av en sådan chans. Jag kommer i alla fall aldrig att glömma vad han gjorde för oss. Hur han bar fram oss till vad som skulle bli ett SM-guld. I mina ögon är Jorge en minst lika stor, antagligen större, AIK-ikon än Derek Boateng.

Jaha, så har det varit måndag i AIK världen och som vanligt kan vi konstatera att det e full fräs, dock utan Stefan & Krister ska tilläggas.. Grekiska ligatian Panionios har försöt att värva vår huvudtränare, vår Guardiola som norsk kringkastning så fint kallade Stahre. Lika otippat som otänkbart så det blev förstås inget med det. 

En nätt summa om femton millar har vi också bestämt oss för att låna, eller låna o låna, refinansiering heter det tydligen. Detta för att betala det brygglån (ännu ett ekonomiskt begrepp som jag svänger mig med utan att ha en susning, typ) vi tog i höstas för att Bolo blev kvar. Jag måste ju erkänna att jag är kvar på ruta ett både vad gäller det ekonomiska och rent mattematiska för jag undrar fortfarande hur i fasiken vi kan vi tvingas till detta mångmiljonlån över huvud taget. Men det e klart. Det sportsliga föll ju inte så väl ut, vi vann ju bara allsvenskan, nån fattig cup (lex dübblish) och publikligan för trettiotolfte året i rad. Sålde spelare för dryga 20 mille gjorde vi också men  man kanske ska gå minus då, va vet jag? Men håll med om att det ändå är liiiite besynnerligt, eller?

Jag tycker det är lite creddigt att en utländsk (nej jag räknar inte gamla provinser som t ex Danmark) klubb vill köpa vår tränare. Det är inte speciellt ofta som utländska klubbar försöker värva allsvenska tränare och när det väl händer så är det vår top man. Även om vi redan visste så är det en härlig bekräftelse på att den mannen verkligen är så rätt för oss. Micke är för övrigt i Brasilien med Björn för att spana in spelare och att han också åker ner är ett ganska säkert tecken på att vi snart är minst en brasse rikare.

Hockey har man också hunnit gå på sen sist. Ingen vidare publiksiffra i söndags heller, var vi ens över 2000? Riktigt trevliga PP mål bjöds vi dock på. Faktiskt helt underbart att se. Synd att Heino inte fick hålla nollan dock.

Det har blivit dags att rösta fram årtiondets innermittfältare. Ett snudd på omöjligt uppdrag för det var sjukt svårt att välja. Tjerna, Boa, Dulle, Jorge, Krille. Snacka legender allihop, på sitt sätt liksom. Hade Nordin fått tillgodoräkna sig alla åren i klubben så hade han vunnit, men bara nätt o jämnt. Min röst föll emellertid på Boateng, jag va fan kär i den mannen när han var som bäst sommaren 05 till sommaren 06.  Tjerna förstås  men näe, jag väljer Derek.

Sportal hade  en intressant och längre intervju med årets MVP Jorge Ortiz. Hoppas verkligen att vi kommer överens om en förlängning med honom. Work your magic Wesström! 

För övrigt så måste jag sluta kommentera eller gilla Joakim Halls status på Facebook. Man kan ge sig fan på att ens hotmail blir faceraped inom några timmar. Love the man though. Jocke gjorde mig just uppmärksam på faktumet att det kommer en ny AIK platta 2011, läs mer om det hans blogg.

Både Bolo o Jos var/är i farten i respektive klubblag ikväll. Tyvärr så var jag på fotbollsträning o stukade foten samt allmänt upptagen så jag försökte inte ens hitta en stream. Celtic torskade mot Kilmarnock medan Arsenal med Bolo just nu har 0-0 mot Velez Sarsfield.  Kvarten kvar…

Läste på GF idag att vi bara äger 60% av Flavio och det var iaf nyheter för mig. Var inte han ett fynd för 3 miljoner? Kommer ihåg att Björne uttryckt sig väldigt kritiskt mot just den typen av delat ägande. Det var bland annat därför som vi inte agerade på Chatto som hamnade i BK Röven för att typ 18 man skulle dela på kakan. Jag kan ju inte portugisiska så någon mer språkbevandrad får gärna kolla in detta klipp och översätta själv vad som sägs.

Näe, nu ska jag ta och hoppa i säng och vila min stackars stukade fot. Sayonara svenska mästare!

G

Foto: Bildbyrån

5. Bojan Djordjic

Efter en vår där Bojan stundtals tycktes petad och i det närmaste i Stahres frysfack måste han betraktas som en skräll på den här listan. Men ända sedan han kom tillbaka till Sverige har han varit misstrodd, hånad och skadad. Och sedan rövargänget seglade upp som en guldkandidat på allvar har Bojan förvandlats till en härförare av stora mått. Han har manat på, han har tagit strategiska tacklingar och han har stått för avgörande insatser i pressade lägen. I september skrev jag att Bojan är kraften som förenar AIK på planen med AIK på läktaren. På många sätt visade sig den kraften vara avgörande i slutändan.

4. Martin Mutumba

Han inledde säsongen som en utskrattad utfyllnadsvärvning. Han avslutade den som Allsvenskans mest jagade spelare. Martin har visserligen haft några dippar under säsongen, men i ett AIK som har gått på offensiv tomgång har han varit ovärderlig. Allteftersom säsongen har fortlöpt har han blivit bättre och bättre på att kombinera show och effektivitet. Jag kan inte tänka mig att någon annan offensiv spelare i Allsvenskan har så hög procent i en mot en-lägen. Och han kommer att bli ännu bättre 2LAX10

3. Ivan Obolo

Gracias grande Obolo. För att du höll oss kvar i toppen under våren, för att du aldrig är skadad och för att du alltid är så otroligt laglojal. Ivan Obolos betydelse för AIK kan inte överskattas, om än den inte var lika uppenbar under senare delen av säsongen. Han nickar bort fasta situationer, han är en fantastisk bollmottagare och han levererar vidare i ett högt tempo. Stor anledning till att Antonio Flavio hittade rätt så snabbt i AIK.

2. Jos Hooiveld

Många hyllade honom stort innan han ens hunnit sätta foten på Skytteholm. Och många fick anledning att jubla vidare även efter debuten. Redan från första tacklingen stod det klart att Wesström hade hittat rätt. Jos Hooiveld stod för allt som AIK har saknat tidigare år; karaktär, ledaregenskaper och ett strålande mittbacksspel. Måste vara kvar i klubben om AIK ska ha någon möjlighet att nå Champions League.

1. Jorge Ortiz

Som jag har försvarat den här mannen. Bitit ihop och gett mig fan på att inte sluta tro. Under hela 2008 när kritiken haglade mot Ortiz som sades vara alldeles för tunn, alldeles för långsam och alldeles för dålig i största allmänhet. Därför känns det så otroligt bra nu. Många glömmer bort Ortiz när de talar om nyckelspelare hos svenska mästarna. I mina ögon råder det inga tvivel. Jorge Ortiz kombinerar ett internationellt passningsspel med ett tacklingsspel och en uthållighet som är unik i Sverige. Allsvenskans bästa mittfältare och AIK:s mest värdefulla spelare guldåret 2LAX9.

Bubblare: Daniel Örlund

***

I och med detta kör vi igång ett svep med olika listor som tillsammans sammanfattar säsongen 2LAX9. Imorgon listar vi Årets viktigaste mål.

Fyll gärna på med egna listor i kommentarsfälten!

Foto: Bildbyrån

Snart stannar hjärtat. Det är allvar. Match efter match, hela jäkla hösten har jag suttit och svettats, våndats, plågats och lidit varje gång AIK spelar fotboll. Varje jäkla match har jag känt att när som helst så går det åt helvete. Jag vet fan inte om jag vågar titta på guldmatchen. Å hälsans vägnar kanske man gör klokast i att trycka i sig sömnpiller i lagom tid för att falla i djup sömn lagom mellan 15.00 till 17.00 på söndag eftermiddag. Men jag ska försöka att njuta av läget. Försöka intala mig själv att det här är något man kanske bara upplever en gång i livet. Att det är nu man lever – inte bara existerar.

Att AIK, precis som Göteborg, börjar känna hur allvaret trycker på märktes med all tydlighet på Råsunda ikväll. Såväl som på planen som på läktaren. När nervositeten står en upp i halsen är det inte så jäkla lätt att varken trycka ur sig vettig läktarsång eller slå en passning på fem meter. Men AIK redde ut stormen, fick tillräcklig ordning på ben och huvud och fick med sig den poäng som kan visa sig vara en av de viktigaste i klubbens historia. Det betyder mer än allt.

Den första halvleken kändes närmast avslagen. AIK hade kontroll men anföll givetvis sparsamt. Örebro hade visserligen en boll i mål. Regelrätt dessutom. Men mot bakgrund av IFK Stolpfusks metoder för att sätta konsekvent fuskande i system under den här säsongen kan man inte hävda annat än att rättvisa skipades. Lika lycklig som jag är över en poäng – lika glad är jag över tanken på förtvivlade sillstrypare när Canal Plus vevade reprisbilderna på offsidesituationen. What comes around goes around.

Stahre valde inte att gå på den linjen som jag och många med mig förespråkade inför matchen, nämligen att ställa över en eller flera av de centralfigurer som bara var ett Strömbergsson-kort ifrån avstängning i den sista omgången. I efterhand och med alla korten på bordet går det givetvis inte att klandra Stahre för beslutet. Men det var inte direkt svårt att se vilka spelare i AIK som riskerade att missa guldmatchen. Hooiveld spelade konstant på säkerhet och gjorde en av sina sämre insatser i svart, Ortiz klappade inte ens tillnärmelsevis på som han brukade och Obolo tog inte en enda glidtackling under hela matchen. Allt som allt gjorde återhållsamheten alla tre till sämre spelare, vilket också bidrog till en svag AIK-insats allt som allt. Mot Göteborg kommer vi att få se helt andra prestationer från dessa herrar – det kan varenda fiskebåt i hela Götelaborg kallt räkna med.

Den andra halvleken började i samma sävliga stil. Frånsett Martin ”bara gå och vinna grejen” Mutumba, som har tajmat sin formtopp i precis rätt läge, fanns inte mycket glädjeämnen i AIK idag. Logiskt därför att Mutumba fick rulla in 1-0 på AIK:s första riktiga målchans, som för övrigt föregås av ett grovt försvarsmisstag, i den 57:e minuten. Och just då kändes minst en poäng kassaskåpssäker. Resten vet ni ju själva.

Nu väntar matchen som hela fotbolls-Sverige har drömt om och dreglat över i flera veckor. Dagarna fram till söndag kommer att vara fantastiska för svensk fotboll i ett bredare perspektiv. I tider när Allsvenskans misshandlas värre än någonsin är detta det bästa som kunde hända.

Mina sista minnesbilder från Råsunda ikväll är hur en adrenalinpumpad Stahre gick runt Råsunda och visade med pekfingret att det är en match kvar. En match som avgör allt. Inga epitet är goda nog för att beskriva vad som händer på söndag. Två timmar som kommer att vrida ur både det bästa och det sämsta i oss. En match som vi ska njuta av. En match som låter all kärlek leva.

Och just det.. Bye bye Bajen.

Foto: Bildbyrån

Okej. Det var fruktansvärt nära mirakel på Gamla Ullevi igår, men heller inte oväntat att Göteborg skulle vända. Somliga hävdar att vändningen ger ett redan uppumpat Göteborg ytterligare en moralboost i ryggen inför söndagens avgörande, andra att de visar tydliga tecken på guldfrossa. Vilket som – det oavgjorda resultatet igår innebär att AIK har ett upplägg som man bara behöver smälla in för att skaffa sig en poängs försprång och avgörande matchboll på söndag. Det viktigaste är att man gör det utan att skada utgångsläget inför vad som komma skall.

IFK blev av med sin viktigaste spelare inför söndagens match. AIK står inför en potentiell liknande situation. Många röster har höjts för att Stahre därav bör dra nytta av Göteborgs poängtapp igår genom att ställa över en eller flera av de spelare som riskerar avstängning vid gult kort mot Örebro.

Jag tycker att Stahre bör fundera över det resonemanget. Det är visserligen svårt att balansera mellan nonchalans inför uppgiften (vi behöver ju bara ett kryss) och ett säkerställande av att vi verkligen gör en tillräcklig insats, men om det är någon gång som vi ska utnyttja truppens bredd så är det nu. Som jag ser det bör vi spela Tjernström istället för Ortiz och Walid Atta istället för Jos Hooiveld (som tidigare dessutom indikerade att han var sliten). Obolo är nödvändig och med tanke på hur lite kort han normalt drar på sig är det en risk vi får ta, detsamma gäller Daniel Örlund.

Frågan är om Mikael Stahre vågar stå den personliga risk det innebär att ställa över spelare i jakten på en poäng ikväll. Skulle det visa sig att AIK kommer till spel med en reservbetonad uppställning i en match som Örebro vinner lär han ha ett och annat att förklara efteråt – precis på samma sätt som han kan bli geniförklarad om det lyckas. Och den här säsongen känns det som om Stahre lyckas med det mesta.

Ses på Råsunda ikväll!

Trots att AIK säkrade den sjätte (!) derbysegern i år och gick upp i fortsatt serieledning i söndags fanns det liksom ingen tid till vila för nerver och hjärta. Redan ikväll kommer Göteborg att sätta förutsättningarna inför årets sista allsvenska match på Råsunda. Mitt i alla tankar inför söndagens avgörande lever det fortfarande en irrationell förhoppning om att guldstriden kan vara över redan imorgon. Trots att vi vet att Göteborg antagligen grusade alla sådana drömmar redan genom Selakovics övertidsmål mot GAIS och Tomas Olssons bredsida på Swedbank stadion.

Matchen imorgon handlar om att hålla nerver och mjölksyra under kontroll samtidigt som man trycker tillbaka ett av seriens bättre lag tillräckligt mycket för att komma undan med segern. AIK har förvisso haft relativt lätt mot Örebro de sista åren, men förutsättningarna imorgon är extrema. Dessutom står hela centrallinjen – Örlund, Hooiveld, Ortiz och Obolo – ett enda gult kort ifrån en förödande avstängning. AIK har förvisso en bred trupp, men dessa fyra måste vara med i en eventuell guldmatch på söndag. Vetskapen om att det krävs en maxprestation och en fortsatt extrem vinnarinstinkt för att besegra Örebro, kombinerat med en inbygg försiktighet för att undvika varningar, är säkerligen svårhanterligt för våra nyckelspelare. Det återstår att se hur de klarar av detta.

Men matchen imorgon handlar också, oavsett resultat i Göteborg, om att skapa förutsättningar för framtiden. Att döma av resultatet AIK har gjort den här säsongen är just detta firma Stahre/Wesströms bästa gren.

Tills vidare och innan vi fortsätter avhandla förutsättningar inför imorgon avvaktar vi ett nytt styrkebesked från rikets andra stad – eller mot förmodan ett halländskt mirakel. Som Stahre säger ang. matchplanen mot Örebro; låt mig få alla förutsättningar först.

Det enda vi vet vi är att det är nu det händer. Att det är dags att kasta alla tvivel över bord. Att ta sig till Råsunda. Och tillsammans med laget se till att AIK blir svenska mästare 2009. Dom spelar för oss och vi lever för dom. Hur det än går finns all anledning att vara stolt!

Foto: Bildbyrån

Det europeiska transferfönstret stänger äntligen efter diverse förlängningar som gjort det hela ännu mer nervöst. Nu är den direkta motsatsen till julafton bakom oss. Det är ett smärre mirakel, men vi kan nu med ett visst mått av säkerhet säga att Iván Obolo stannar i AIK resten av säsongen.

I maj så gissade en del av oss att Iván inte skulle bli såld, även om de flesta såg det som en självklarhet att Iván skulle försvinna i sommar. Vi hade en del argument till grund för våra gissningar, men innerst inne kändes det ändå som önsketänkande, baserat på en ren ovilja att acceptera det oundvikliga. Men nu när endast arabfönstret är öppet så ser det ut som dessa argument faktiskt var korrekta. En av Allsvenskans absolut bästa spelare har alltså inte blivit såld. Iván Obolo stannar i AIK. Jag kan upprepa det precis hur många gånger som helst.

Det har påpekats tidigare att en forsäljning av Iván Obolo skulle ha medfört både positiva och negativa effekter. Just nu känns det enbart positivt att Ivan är kvar. Var man än stod i diskussionen om huruvida AIK borde sälja Obolo så är nog alla bara glada och lättade just nu.

Men visst finns det negativa aspekter även i den nuvarande situationen. Det blev inget tillskott av nya pengar till den haltande ekonomin, iden att AIK är en språngbräda till de stora ligorna kanske kan ha fått sig en törn och Agent 03 blir utan avkastning på sin investering.

När det gäller ekonomin så blir det helt enkelt till att hitta andra lösningar på de problem som finns. Att sälja lagets bästa spelare mitt i brinnande guldstrid ska aldrig vara ett gångbart sätt att fylla de ekonomiska hålen. Enligt AIK:s nuvarande arbetsprinciper ska det heller inte behövas spelarförsäljningar för att trygga ekonomin. Det finns nog hundratals bättre ekonomiska lösningar, även om en försäljning av Iván Obolo hade varit ett enkelt plåster på de finansiella såren.

Jag tror emellertid fortfarande att AIK kommer att kunna ses som en språngbräda till större ligor trots att det kanske inte blev just så i Iván Obolos fall. Vi kan fortfarande använda Derek Boateng och i viss mån Wilton Figueiredo som fungerande exempel. Sedan om sisådär ett eller två år så kommer nog både Jorge Ortiz och Antonio Flavio stå som perfekta poster-boys för hur AIK har lotsat in sydamerikaner till de riktigt stora ligorna.

Samarbetet med Agent 03 har varit oerhört viktigt for AIK:s förmåga att hamna i den sportsliga guldsits vi just nu befinner oss i. Det är sedemera viktigt att samarbetet med Agent 03 kan fortsätta, eftersom kapital utifrån är nödvändigt för att AIK ska kunna knyta till sig kvalitetsspelare även i framtiden. Iván Obolo kommer med största sannolikhet förbli en förlustaffär för Agent 03, men det kan finnas sätt att minimera denna ekonomiska skada. Björn Wesström påpekade i en intervju med Svenskafans Oscar Lindgren att AIK kan erbjuda Agent 03 andra saker om Obolo inte säljs. Ett potentiellt alternativ skulle kunna vara att erbjuda Agent 03 en del i andra AIK-spelare som kan tänkas bli heta på marknaden framöver.

Agent 03 förstår säkert också att i den finansiella situationen som råder så är det svårt att inbringa stora belopp för en 28-årig anfallare med ett år kvar på sitt kontrakt. De bör även vara nöjda med hur Björn Wesström och AIK har agerat angående Obolo. Ingen har stått i vägen för någon affär, utan det har snarare aktivt signalerats att AIK varit beredda att sälja Obolo för ett minst sagt skäligt pris.

Björn Wesström förtjänar överhuvudtaget mycket beröm för sitt arbete i den här frågan. Han har lyckats sköta det hela mycket professionellt och har hela tiden varit öppen och ärlig. Wesström har ofta pratat om en förankring i en klubbpolicy som säger att vi är ”tvingade” att försöka sälja spelare vars kontrakt AIK inte kan förnya. Men Wesström var tillräckligt flexibel och smart att tacka nej till alltför låga bud. Tack vare det så kommer AIK ha en bättre chans att vinna sportsliga framgångar, som i sin tur kan dra in mycket mer slantar än de 6 miljoner som Panathinaikos ska ha bjudit i maj.

AIK har definitivt all chans att nå sportsliga framgångar i år. Semifinalen i Svenska Cupen är precis runt hörnet och laget är i serieledning i Allsvenskan med nio omgångar kvar. Att förlora Iván Obolo i det här läget skulle vara en enorm risk sportsligt sett. Men nu när vi har vår kugge och vår bästa målskytt kvar i laget så finns det ingen gräns för hur långt AIK kan gå i år.

Det känns även rätt att Iván Obolo får vara med hela vägen den här säsongen. Man glömmer ofta spelarens önskemål i de här situationerna, men faktum är att Iván verkligen vill stanna i AIK året ut och kämpa för att vinna titlar. Det märktes i Trelleborgsmatchen hur mycket supportrarnas stöd betyder för Iván och han säger sig även stortrivas i Sverige. Att Iván nu kan se fram emot en lite fetare sign-on på sitt nästa kontrakt är en personlig bonus som Iván har gjort sig väl förtjänt av.

Om jag får blanda metaforer så skulle jag vilja säga att arabfönstret kan slänga sig i väggen. För vi vill ha Iván kvar. Och som det ser ut nu så blir det precis så. Obolo stannar i AIK. Hur många gånger har jag skrivit det i den här texten? Det är ett bra mantra faktiskt. Prova själv.

Det var guldkant på spelet i vissa stunder, även om tempot ibland haltade och målen som vanligt inte trillade in i massor. Det vi fick se mot Trelleborg var tveklöst det bästa kantspelet vi sett i år. Till stor del kan detta förklaras med att Trelleborgs defensiv sviktade rejält på kanterna och att deras offensivt lagda yttrermittfältare ofta hamnade helt fel i sina positioner. Detta ledde till nästan löjligt stora ytor i vissa moment, men även när ytterbackarna låg på så såg AIK överlägsna ut i en-mot-en situationerna. Trots Trelleborgs defensiva svagheter så ska man inte bortse från att kantspringarna i AIK gjorde det mycket bra. Pavey, idag högerback, löpte i precis rätt ytor hela tiden samtidigt som Mutumba briljerade i en-mot-en spelet. Om inläggen hade varit battre från högerduon hade det kunna bli riktigt många mål idag. På vänsterkanten hade Bojan lekstuga tillsammans med Markus Jonsson under de första tio minuterna, men Trelleborg lyckades stänga ner den kanten efter en minst sagt skakig inledning.

En anledning till att kantspelet fungerade så bra var att AIK lyckades suga in mycket Trelleborgsspelare centralt. Både Jorge Ortiz och Dulee Johnson spelade oerhört stabilt och det kändes tryggt att ha Ortiz tillbaka på mitten. De var säkra i sitt enkla passningsspel och även defensivt lyckades de stoppa Trelleborg från att bygga upp det livsfarliga djupledsspel som de ofta visat upp på hemmaplan. Framförallt Ortiz stod ivägen for det mesta och det är i just balansspelet som han visar sin riktiga klass.

Om man ser till individuella prestationer så lyser Antonio Flavios uppvisning absolut starkast. Han visade upp en bländande teknik vars like inte setts på en allsvensk plan den här säsongen. Han var outstanding i långa stunder och var ett ständigt orosmoment for ett Trelleborgsförsvar som gång på gång föll för hans finter. Han hade även en del skott, men han behöver skjuta in sig innan första målet kommer. Det första av många vågar jag faktiskt säga.

Någon som hade siktet inställt var Dulee Johnson. Vid två tillfällen kunde han ohotat driva fram mot Trelleborgs raka backmur. Från läktarhåll skreks det ”skjuuuuuut” tills luften tog slut i 25 000 lungor, men Dulee var kylig de två gånger han fick chansen och han sköt i precis rätt lägen. Det första skottet styrdes strax över, men i den 64:e minuten satt hans skott precis där det skulle och 1-0 var ett faktum. Det var en skruvad projektil som gick rakt upp i krysset. Helt var otagbart för annars duktige Viktor Noring.

Trelleborg har massvis av talang offensivt, men trots att AIK drog ner på tempot och lät Trelleborg komma in i matchen efter 1-0 så skapade de inte tillräckligt många farliga chanser. Deras bästa läge kom i matchens absolut sista sekunder då en djupledsboll med lite tur letade sig igenom AIK:s försvar till en friställd Marcus Pode. Men Daniel Örlund visade att AIK har kvalitet på alla platser med en matchvinnande räddning precis innan slutsignalen ljöd.

Den återvunna serieledningen var precis vad som behövdes för att lätta lite på oron inför transferryktena. Om det här var Obolos sista match i AIK var det knappast en avskedsmatch värd att minnas. Han var inte direkt dålig, men inte heller så stabil som han brukar vara. Det var en del svaga avslut och ett antal missade passningar där hans speciella vricknigar inte gick hem. Man kan roa sig med att spekulera om Ivan mörkade formen för att inte bli såld, eller om han redan är såld och har tankarna någon annanstans. Förmodligen var det helt enkelt inte hans match idag. Hans relativt svaga insats idag kanske gör så att det gör lite mindre ont om han blir såld. Men jag skulle ändå vilja säga att eftersom detta inte var ett värdigt avslut för vår argentinska idol så skulle han gärna kunna få fortsätta i AIK lite längre.

Serieledning har vi, åtminstone i en dag till. Och visst känns det efter den här matchen som om vi har ett lag som kan vara med och kriga i toppen. Men visst - Obolos vara eller icke vara; det är kanske fortfarande frågan.

Men vi gnagare borde fortfarande förvänta oss att det blir både rampljus och hjärtsvikt den här helgen. Det beror inte på att TV4 valt att visa vår match och det beror knappast på att Patrick Ekwall därmed är på visit i Solna. Det har inte heller något att göra med att AIK har en god chans att ta tillbaka serieledningen den här omgången. Den riktiga nervositeten och det mediala fokuset kommer istället handla om Ivan Obolo. För hur tungt det än känns så måste man acceptera att Ivan kan vara på väg bort. Det mesta har sagts om vad en forsäljning skulle innebära och även om det är nödvändigt så skulle det kännas oerhört bittert att förlora Ivan i det här läget. Men risken finns alltså att matchen mot Trelleborg blir Ivans absolut sista framträdande på Råsunda.

Vem vet hur saker och ting kommer se ut när helgen är över? Egentligen är det kanske dumt att oroa sig för framtida försäljningar och tabellplaceringar. Ett sätt att bevara sin kardiovaskulära hälsa är att liksom Micke Stahre ta en match i taget och helt enkelt lägga all sin fokus på vår närmaste uppgift, Trelleborg.

Eftersom Trelleborg är ett av de mest anonyma lagen i Allsvenskan så tänkte jag dra upp lite korta fakta. Laget kommer från den Nordtyska staden med samma namn och de spelar sin fotboll på anrika Tjångavallen. Deras supporterklubb kallades länge for Evy Palm eftersom staden Trelleborg givetvis är mest känd for sina vackra palmträd. Supporterklubben bytte sedemera namn till True Blue, ett namn som nyligen ändrades till True Blues då en fördubbling av medlemsantalet gjorde att man äntligen kunde börja använda pluralformen.

Trelleborgs nyckelspelare inför den här säsongen var Rasmus Bengtsson, som trots sin ringa ålder har gjort sig känd för sin styrka i defensiven, sitt säkra positionsspel och sin förmåga att skriva på två kontrakt samtidigt. Tyvärr ledde den senare färdigheten till att han nu inte längre spelar i Trelleborg.

Men laget har faktiskt, om man ska vara allvarlig för en stund, klarat sig bra utan Rasmus Bengtsson. 4-0 senast mot Halmstad vittnar om ett Trelleborg som är slagkraftiga på hemmaplan och faktiskt mycket starka i offensiven; ryktet till trots. Med talanger som Andreas Drugge, Fredrik Jensen, Kristian Haynes och Marcus Pode har Trelleborg gått från att vara ett noll-noll-gäng till att bli ett riktigt målfarligt lag med ett djupledsspel av hög allsvensk klass. Problemen för Trelleborg återfinns snarare i det defensiva mittfältet och i deras usla facit på bortaplan. Något som kanske kan båda gott för AIK.

Något annat som talar för Gnaget är att Jorge Ortiz och Bojan Djordjic är tillbaka från sina avstängningar. De båda saknades enormt i senaste matchen mot Kalmar och deras frånvaro var ett stort skäl till att vi förlorade mittfältskampen i den matchen.

Bojan är nu inte direkt den sortens spelare som man vinner mittfältsstrider med. Han kan till och med ses som lite utav en defensiv risk ibland. Men han är en av mycket få spelare i dagens AIK som har tillräckligt med offensiv kvalitet för att kunna lägga exakta passningar som river upp sår i motståndarförsvaren. Bojans klass lyser kanske bara igenom i enstaka moment under en match, men det är precis dessa moment som har avgjort flera matcher i AIK:s favör den här säsongen. Jämnheten och styrkan har istället Ortiz stått för, och tillsammans med Bojans spetskompetens och vinnarmentalitet skapas det en mycket bra balans på mittfältet. Det är knappast en slump att AIK inte har förlorat en enda match där både Ortiz och Bojan varit på planen.

AIK får lov att klara sig utan avstängde Nils-Eric Johansson, som faktiskt är vår mesta målskytt på Råsunda i år. Om vänsterbacksplatsen lämnas över till Pierre Bengtsson så undrar man om även Talangen då spelar sin sista match i AIK. Det kanske är läge att ge honom en extra applåd efter matchen.

Eftersom det här mycket väl kan vara sista gången vi ser Ivan Obolo på Råsunda så bör vi verkligen ta chansen att njuta av hans smokinglir, för om han försvinner kommer det dröja länge innan vi får se en spelare av den kalibern i AIK igen. Ta även tillfället i akt och hylla Ivan riktigt rejält. Om Ivan sedan trots allt stannar säsongen ut så vore en hyllning efter Trelleborgsmatchen ändå inte alls fel, eftersom han om någon förtjänar att bli hedrad sju dagar i veckan. Med det sagt kan man alltid hoppas att vi får chansen att hylla honom igen en vecka senare, i cupmatchen mot Häcken. Men helst av allt skulle jag vilja kunna tacka honom efter matchen mot Göteborg i november.

Ah, visst fan. En match i taget var det… Nu kör vi över Trelleborg!

Joakim Hall har tagit på sig det ädla uppdraget att bedriva huvudsaklig förmedling ifrån (delar av?) AIK Fotbolls CSR-verksamhet och jag måste säga att han gör det föredömligt. Jag har drivit frågan om hur man kan använda spelarna utanför planen förut och detta är sannerligen ett bra sätt. Men ännu viktigare är att dessa aktiviteter verkligen når ut till folk och låter även den som är ointresserad av fotboll reflektera kring fotbollens roll som samhällsbärare. Här kan AIK bli bättre på att berätta själva, även om Charlee Mians rader på Blackbeat är att steg på vägen. Av handkameran att döma kanske det dessutom dyker upp ett rörligt reportage. Kul!

Förra veckans stora nyhet var en tråkig en. AIK har enligt uppgifter betalat ersättningar till agenter som inte går hand i hand med skatterätten. Från Skatteverkets sida hävdar man att detta handlar om ersättningar som spelarna ska stå för själva. Både för AIK som klubb och för enskilda spelare, i synnerhet Ivan Obolo, handlar det om väldigt stora pengar. AIK har överklagat besluten, vilket antagligen innebär att vi får vänta på slutgiltigt utslag i ett par år till. Men vad säger Obolo när han verkligen fattar att han ska slanta upp 800 000 SEK? Än så länge tycks han tack och lov mest knalla runt i ovisshet…

Efter matchen igår höjdes röster om AIK:s kanske osunt hårda konkurrenssituation på innermittfältet. Redan tidigare i veckan uppmärksammade Dagens Nyheter relationen Dulee Johnson/Jorge Ortiz. Av artikeln framgår inte särskilt mycket, mer än ett Stahre-citat som i mångt och mycket sätter fingret på vad jag har velat säga om modern fotboll länge. När jag läser det känns det löjligt att jag inte lyckats få det ur mig. Apropå att Johnson/Ortiz bägge är korta spelare och hur det skulle påverka deras slagkraftighet som innermittfältsenhet:

Men för mig är det faktiskt viktigare med aggressivitet och att vara snabb än storlek. Spelarna har bra tyngdpunkt, det är viktigare än kilo och centimetrar.

Det var ju inte särskilt svårt.

I samband med att fönstret öppnade drog Obolo-rykten igång omgående. Jag har redan skrivit om det under veckan, men i kortform; Panathinaikos sade sig vara intresserade av Obolo. Obolo själv bytte ut agent Bagarnik mot duon Mörk/Fhager.

Veckan avslutade med match igen för första gången på över en månad. Örebros fruktan inför matchen syntes inget av och även om AIK tryckte på mot slutet får 1-1 sägas vara ett rättvist resultat. Efter att Jorge Ortiz tvingats lämna planen till förmån för Dulee Johnson slog Robert Laul på stora trumman och utlyste stjärnornas krig. Igor Hedman är en av många som skrattar högt åt detta och menar att AIK hade precis samma mittfätsuppsättning förra året.  Det har ha såklart rätt och ja, Laul gör en höna av en fjäder. Men jag känner ändå att jag behöver poängtera att Kevin Walker faktiskt kändes given innan sin sjukdom och antagligen kände han det själv också – hur hanterar han detta? Att Ortiz knappast var en stjärna förra året och därav knappast skulle ha lagt på en lika förvånad min då som nu när ljustavlan med en femma åkte upp. Att Pierre Bengtsson främst konkurrerade som vänsterback och att Bojan var skadad mest hela tiden.

Men jag tror också att det löser sig. Ortiz blir helt enkelt såld och Pierre får inte förlängt alternativt får finna sig i att konkurrera på en annan position.

En sak till. Jonsson åkte på en smäll mot Örebro men sägs kunna vara tillbaka till matchen mot Göteborg. Låt oss hoppas det. Pavey/Atta känns som minst sagt undermåliga alternativ. Vem av dem spelar mot Mjällby?

***

PS. Som ni ser har AIKBLOGGEN antagit en ny form. Än så länge har det nya temat några buggar och sidomenyn är i skralaste laget. Vi jobbar på det. Ett av de mest drabbade inläggen är just AIK-veckan eftersom länkarna syns dåligt. Ni får helt enkelt leta lite. Skicka gärna övrig feedback och input till daniel@aikbloggen.se!

PS2: Du vet väl att du kan föja AIKBLOGGEN på Twitter? Gör det.