Den siste argentinaren

jorge

För första gången på ganska många år står AIK-truppen helt utan argentinska spelare. Ortiz har lämnat skeppet och fullbordar flytten av den bärande centrallinje som tog AIK till SM-guld 2009. Klart man kan sitta och sura över att Ortiz lämnar oss nu. Men man kan också minnas tillbaka och komma ihåg vilken vilja och moral han visade när allt och alla var honom emot.

Jorge Ortiz blev klar för AIK i mars 2008. Snabbt stod det klart att ahn sedan länge var etablerad i den argentinska förstaligan och att affären var en av klubbens största genom tiderna. AIK pungade upp dryga sju miljoner och förväntningarna sköt i taket. Egentligen hade vi bara behövt backa bandet tillbaka till Derek Boateng för att förstå vartåt det barkade.

2008 var ett riktigt skitår för Jorge. Norling fortsatte att spela honom, trots småskador och uteblivna prestationer. I slutändan ledde det bara till dåligt självförtroende och misströstande supportrar. När det var som värst haglade ju faktiskt glåporden över Ortiz. Med all rätt förvisso. Efter halva säsongen började jag tappa räkningen över Ortiz-orsakade bolltapp på mittplan som ledde till livsfarliga kontringar varje gång.

Men med facit i hand så är det ju svårt att inte beundra honom. Han kom tillbaka från allt det där. Bestämde sig för att bevisa vad fan han kan. Och han gjorde det ju med en fantastisk övertygelse. Efter förra årets säsong korade jag Årets AIK-spelare. Jorge vann, och han hade vunnit även om det handlat om årets allsvenska spelare. Jag skrev såhär:

Som jag har försvarat den här mannen. Bitit ihop och gett mig fan på att inte sluta tro. Under hela 2008 när kritiken haglade mot Ortiz som sades vara alldeles för tunn, alldeles för långsam och alldeles för dålig i största allmänhet. Därför känns det så otroligt bra nu. Många glömmer bort Ortiz när de talar om nyckelspelare hos svenska mästarna. I mina ögon råder det inga tvivel. Jorge Ortiz kombinerar ett internationellt passningsspel med ett tacklingsspel och en uthållighet som är unik i Sverige. Allsvenskans bästa mittfältare och AIK:s mest värdefulla spelare guldåret 2LAX9.

I år har han inte alls levt upp till det där. Jag tror att han har varit fruktansvärt besviken över uteblivna bud ifrån större klubbar i Europa. Han om någon har gjort sig förtjänt av en sådan chans. Jag kommer i alla fall aldrig att glömma vad han gjorde för oss. Hur han bar fram oss till vad som skulle bli ett SM-guld. I mina ögon är Jorge en minst lika stor, antagligen större, AIK-ikon än Derek Boateng.

No sleep til Gnaget

12250 

Jaha, så har det varit måndag i AIK världen och som vanligt kan vi konstatera att det e full fräs, dock utan Stefan & Krister ska tilläggas.. Grekiska ligatian Panionios har försöt att värva vår huvudtränare, vår Guardiola som norsk kringkastning så fint kallade Stahre. Lika otippat som otänkbart så det blev förstås inget med det. 

En nätt summa om femton millar har vi också bestämt oss för att låna, eller låna o låna, refinansiering heter det tydligen. Detta för att betala det brygglån (ännu ett ekonomiskt begrepp som jag svänger mig med utan att ha en susning, typ) vi tog i höstas för att Bolo blev kvar. Jag måste ju erkänna att jag är kvar på ruta ett både vad gäller det ekonomiska och rent mattematiska för jag undrar fortfarande hur i fasiken vi kan vi tvingas till detta mångmiljonlån över huvud taget. Men det e klart. Det sportsliga föll ju inte så väl ut, vi vann ju bara allsvenskan, nån fattig cup (lex dübblish) och publikligan för trettiotolfte året i rad. Sålde spelare för dryga 20 mille gjorde vi också men  man kanske ska gå minus då, va vet jag? Men håll med om att det ändå är liiiite besynnerligt, eller? Fortsätt läsa…

Årets mest värdefulla spelare

Foto: Bildbyrån

Foto: Bildbyrån

5. Bojan Djordjic

Efter en vår där Bojan stundtals tycktes petad och i det närmaste i Stahres frysfack måste han betraktas som en skräll på den här listan. Men ända sedan han kom tillbaka till Sverige har han varit misstrodd, hånad och skadad. Och sedan rövargänget seglade upp som en guldkandidat på allvar har Bojan förvandlats till en härförare av stora mått. Han har manat på, han har tagit strategiska tacklingar och han har stått för avgörande insatser i pressade lägen. I september skrev jag att Bojan är kraften som förenar AIK på planen med AIK på läktaren. På många sätt visade sig den kraften vara avgörande i slutändan.

4. Martin Mutumba

Han inledde säsongen som en utskrattad utfyllnadsvärvning. Han avslutade den som Allsvenskans mest jagade spelare. Martin har visserligen haft några dippar under säsongen, men i ett AIK som har gått på offensiv tomgång har han varit ovärderlig. Allteftersom säsongen har fortlöpt har han blivit bättre och bättre på att kombinera show och effektivitet. Jag kan inte tänka mig att någon annan offensiv spelare i Allsvenskan har så hög procent i en mot en-lägen. Och han kommer att bli ännu bättre 2LAX10

3. Ivan Obolo

Gracias grande Obolo. För att du höll oss kvar i toppen under våren, för att du aldrig är skadad och för att du alltid är så otroligt laglojal. Ivan Obolos betydelse för AIK kan inte överskattas, om än den inte var lika uppenbar under senare delen av säsongen. Han nickar bort fasta situationer, han är en fantastisk bollmottagare och han levererar vidare i ett högt tempo. Stor anledning till att Antonio Flavio hittade rätt så snabbt i AIK.

2. Jos Hooiveld

Många hyllade honom stort innan han ens hunnit sätta foten på Skytteholm. Och många fick anledning att jubla vidare även efter debuten. Redan från första tacklingen stod det klart att Wesström hade hittat rätt. Jos Hooiveld stod för allt som AIK har saknat tidigare år; karaktär, ledaregenskaper och ett strålande mittbacksspel. Måste vara kvar i klubben om AIK ska ha någon möjlighet att nå Champions League.

1. Jorge Ortiz

Som jag har försvarat den här mannen. Bitit ihop och gett mig fan på att inte sluta tro. Under hela 2008 när kritiken haglade mot Ortiz som sades vara alldeles för tunn, alldeles för långsam och alldeles för dålig i största allmänhet. Därför känns det så otroligt bra nu. Många glömmer bort Ortiz när de talar om nyckelspelare hos svenska mästarna. I mina ögon råder det inga tvivel. Jorge Ortiz kombinerar ett internationellt passningsspel med ett tacklingsspel och en uthållighet som är unik i Sverige. Allsvenskans bästa mittfältare och AIK:s mest värdefulla spelare guldåret 2LAX9.

Bubblare: Daniel Örlund

***

I och med detta kör vi igång ett svep med olika listor som tillsammans sammanfattar säsongen 2LAX9. Imorgon listar vi Årets viktigaste mål.

Fyll gärna på med egna listor i kommentarsfälten!

Kärlek och nerver – om ett lag som får oss att leva

Foto: Bildbyrån

Foto: Bildbyrån

Snart stannar hjärtat. Det är allvar. Match efter match, hela jäkla hösten har jag suttit och svettats, våndats, plågats och lidit varje gång AIK spelar fotboll. Varje jäkla match har jag känt att när som helst så går det åt helvete. Jag vet fan inte om jag vågar titta på guldmatchen. Å hälsans vägnar kanske man gör klokast i att trycka i sig sömnpiller i lagom tid för att falla i djup sömn lagom mellan 15.00 till 17.00 på söndag eftermiddag. Men jag ska försöka att njuta av läget. Försöka intala mig själv att det här är något man kanske bara upplever en gång i livet. Att det är nu man lever – inte bara existerar. Fortsätt läsa…

Spara Ortiz och Hooiveld till söndag

Fotboll, Allsvenskan, Örebro - AIK

Foto: Bildbyrån

Okej. Det var fruktansvärt nära mirakel på Gamla Ullevi igår, men heller inte oväntat att Göteborg skulle vända. Somliga hävdar att vändningen ger ett redan uppumpat Göteborg ytterligare en moralboost i ryggen inför söndagens avgörande, andra att de visar tydliga tecken på guldfrossa. Vilket som – det oavgjorda resultatet igår innebär att AIK har ett upplägg som man bara behöver smälla in för att skaffa sig en poängs försprång och avgörande matchboll på söndag. Det viktigaste är att man gör det utan att skada utgångsläget inför vad som komma skall. Fortsätt läsa…

Åh alltid är vi mer er..

Ända sedan bollen sparkades av i april – eller egentligen ända sedan den 10:e november 2008 – har jag drivit AIK i mig själv framåt genom att ingjuta en kontinuerlig känsla av pessimism. Genom att ständigt förvänta mig att det går åt helvete förr eller senare. Det är så jag har skyddat mig – byggt upp en fallskärm som ska rädda mig mot motgångar och besvikelser. Det blir väl så, efter år av Superettan, fall på mållinjen och en stor, fet organisationskris. Men nu, när allt ska ställas på sin spets, har det blivit dags att kasta allting överbord. Släppa taget, gå all-in och tro på att vi vinner den här skiten. Det är så lite som skiljer mellan svart och blåvitt. När slumpen och tillfälligheter ska avgöra var SM-guldet hamnar 2009 är hoppet och modet det enda vi har att luta oss emot. Och jag tror på AIK. Jag vet att dom vågar. Fortsätt läsa…

Obolo stannar i AIK

Foto: Bildbyrån

Foto: Bildbyrån

Det europeiska transferfönstret stänger äntligen efter diverse förlängningar som gjort det hela ännu mer nervöst. Nu är den direkta motsatsen till julafton bakom oss. Det är ett smärre mirakel, men vi kan nu med ett visst mått av säkerhet säga att Iván Obolo stannar i AIK resten av säsongen. Fortsätt läsa…

Seger med guldkant

Matchen mot Trelleborg kom som ett perfekt avbrott från all spekulation och fokus kring Ivan Obolos vara eller icke vara i AIK. Såsom matchen såg ut så var det nästan som en kur mot allt som oroat oss de senaste dagarna. Det mesta av spelet som AIK skapade kom via kanterna och de riktiga långbollarna mot Obolo lös med sin frånvaro. Obolo var inte alls så tongivande som han brukar vara och det var istället Antonio Flavio som klev fram och tog huvudrollen på topp.

Det var guldkant på spelet i vissa stunder, även om tempot ibland haltade och målen som vanligt inte trillade in i massor. Det vi fick se mot Trelleborg var tveklöst det bästa kantspelet vi sett i år. Till stor del kan detta förklaras med att Trelleborgs defensiv sviktade rejält på kanterna och att deras offensivt lagda yttrermittfältare ofta hamnade helt fel i sina positioner. Detta ledde till nästan löjligt stora ytor i vissa moment, men även när ytterbackarna låg på så såg AIK överlägsna ut i en-mot-en situationerna. Trots Trelleborgs defensiva svagheter så ska man inte bortse från att kantspringarna i AIK gjorde det mycket bra. Pavey, idag högerback, löpte i precis rätt ytor hela tiden samtidigt som Mutumba briljerade i en-mot-en spelet. Om inläggen hade varit battre från högerduon hade det kunna bli riktigt många mål idag. På vänsterkanten hade Bojan lekstuga tillsammans med Markus Jonsson under de första tio minuterna, men Trelleborg lyckades stänga ner den kanten efter en minst sagt skakig inledning.

En anledning till att kantspelet fungerade så bra var att AIK lyckades suga in mycket Trelleborgsspelare centralt. Både Jorge Ortiz och Dulee Johnson spelade oerhört stabilt och det kändes tryggt att ha Ortiz tillbaka på mitten. De var säkra i sitt enkla passningsspel och även defensivt lyckades de stoppa Trelleborg från att bygga upp det livsfarliga djupledsspel som de ofta visat upp på hemmaplan. Framförallt Ortiz stod ivägen for det mesta och det är i just balansspelet som han visar sin riktiga klass.

Om man ser till individuella prestationer så lyser Antonio Flavios uppvisning absolut starkast. Han visade upp en bländande teknik vars like inte setts på en allsvensk plan den här säsongen. Han var outstanding i långa stunder och var ett ständigt orosmoment for ett Trelleborgsförsvar som gång på gång föll för hans finter. Han hade även en del skott, men han behöver skjuta in sig innan första målet kommer. Det första av många vågar jag faktiskt säga.

Någon som hade siktet inställt var Dulee Johnson. Vid två tillfällen kunde han ohotat driva fram mot Trelleborgs raka backmur. Från läktarhåll skreks det ”skjuuuuuut” tills luften tog slut i 25 000 lungor, men Dulee var kylig de två gånger han fick chansen och han sköt i precis rätt lägen. Det första skottet styrdes strax över, men i den 64:e minuten satt hans skott precis där det skulle och 1-0 var ett faktum. Det var en skruvad projektil som gick rakt upp i krysset. Helt var otagbart för annars duktige Viktor Noring.

Trelleborg har massvis av talang offensivt, men trots att AIK drog ner på tempot och lät Trelleborg komma in i matchen efter 1-0 så skapade de inte tillräckligt många farliga chanser. Deras bästa läge kom i matchens absolut sista sekunder då en djupledsboll med lite tur letade sig igenom AIK:s försvar till en friställd Marcus Pode. Men Daniel Örlund visade att AIK har kvalitet på alla platser med en matchvinnande räddning precis innan slutsignalen ljöd.

Den återvunna serieledningen var precis vad som behövdes för att lätta lite på oron inför transferryktena. Om det här var Obolos sista match i AIK var det knappast en avskedsmatch värd att minnas. Han var inte direkt dålig, men inte heller så stabil som han brukar vara. Det var en del svaga avslut och ett antal missade passningar där hans speciella vricknigar inte gick hem. Man kan roa sig med att spekulera om Ivan mörkade formen för att inte bli såld, eller om han redan är såld och har tankarna någon annanstans. Förmodligen var det helt enkelt inte hans match idag. Hans relativt svaga insats idag kanske gör så att det gör lite mindre ont om han blir såld. Men jag skulle ändå vilja säga att eftersom detta inte var ett värdigt avslut för vår argentinska idol så skulle han gärna kunna få fortsätta i AIK lite längre.

Serieledning har vi, åtminstone i en dag till. Och visst känns det efter den här matchen som om vi har ett lag som kan vara med och kriga i toppen. Men visst - Obolos vara eller icke vara; det är kanske fortfarande frågan.

Inför AIK-Trelleborg. Ivan Obolo tillbaka där allt började

När Trelleborg kommer på besök till Råsunda brukar det vanligtvis inte leda till någon större adrenalinkick för oss supportrar. Matcherna brukar vara målfattiga tillställningar med ett bortalag som bygger upp en betongdefensiv framför eget straffområde. När även två hyperviktiga matcher spelas i Göteborg i helgen så skulle man kunna tro att matchen mellan AIK och Trelleborg kommer att hamna lite i skymundan.

Men vi gnagare borde fortfarande förvänta oss att det blir både rampljus och hjärtsvikt den här helgen. Det beror inte på att TV4 valt att visa vår match och det beror knappast på att Patrick Ekwall därmed är på visit i Solna. Det har inte heller något att göra med att AIK har en god chans att ta tillbaka serieledningen den här omgången. Den riktiga nervositeten och det mediala fokuset kommer istället handla om Ivan Obolo. För hur tungt det än känns så måste man acceptera att Ivan kan vara på väg bort. Det mesta har sagts om vad en forsäljning skulle innebära och även om det är nödvändigt så skulle det kännas oerhört bittert att förlora Ivan i det här läget. Men risken finns alltså att matchen mot Trelleborg blir Ivans absolut sista framträdande på Råsunda.

Vem vet hur saker och ting kommer se ut när helgen är över? Egentligen är det kanske dumt att oroa sig för framtida försäljningar och tabellplaceringar. Ett sätt att bevara sin kardiovaskulära hälsa är att liksom Micke Stahre ta en match i taget och helt enkelt lägga all sin fokus på vår närmaste uppgift, Trelleborg.

Eftersom Trelleborg är ett av de mest anonyma lagen i Allsvenskan så tänkte jag dra upp lite korta fakta. Laget kommer från den Nordtyska staden med samma namn och de spelar sin fotboll på anrika Tjångavallen. Deras supporterklubb kallades länge for Evy Palm eftersom staden Trelleborg givetvis är mest känd for sina vackra palmträd. Supporterklubben bytte sedemera namn till True Blue, ett namn som nyligen ändrades till True Blues då en fördubbling av medlemsantalet gjorde att man äntligen kunde börja använda pluralformen.

Trelleborgs nyckelspelare inför den här säsongen var Rasmus Bengtsson, som trots sin ringa ålder har gjort sig känd för sin styrka i defensiven, sitt säkra positionsspel och sin förmåga att skriva på två kontrakt samtidigt. Tyvärr ledde den senare färdigheten till att han nu inte längre spelar i Trelleborg.

Men laget har faktiskt, om man ska vara allvarlig för en stund, klarat sig bra utan Rasmus Bengtsson. 4-0 senast mot Halmstad vittnar om ett Trelleborg som är slagkraftiga på hemmaplan och faktiskt mycket starka i offensiven; ryktet till trots. Med talanger som Andreas Drugge, Fredrik Jensen, Kristian Haynes och Marcus Pode har Trelleborg gått från att vara ett noll-noll-gäng till att bli ett riktigt målfarligt lag med ett djupledsspel av hög allsvensk klass. Problemen för Trelleborg återfinns snarare i det defensiva mittfältet och i deras usla facit på bortaplan. Något som kanske kan båda gott för AIK.

Något annat som talar för Gnaget är att Jorge Ortiz och Bojan Djordjic är tillbaka från sina avstängningar. De båda saknades enormt i senaste matchen mot Kalmar och deras frånvaro var ett stort skäl till att vi förlorade mittfältskampen i den matchen.

Bojan är nu inte direkt den sortens spelare som man vinner mittfältsstrider med. Han kan till och med ses som lite utav en defensiv risk ibland. Men han är en av mycket få spelare i dagens AIK som har tillräckligt med offensiv kvalitet för att kunna lägga exakta passningar som river upp sår i motståndarförsvaren. Bojans klass lyser kanske bara igenom i enstaka moment under en match, men det är precis dessa moment som har avgjort flera matcher i AIK:s favör den här säsongen. Jämnheten och styrkan har istället Ortiz stått för, och tillsammans med Bojans spetskompetens och vinnarmentalitet skapas det en mycket bra balans på mittfältet. Det är knappast en slump att AIK inte har förlorat en enda match där både Ortiz och Bojan varit på planen.

AIK får lov att klara sig utan avstängde Nils-Eric Johansson, som faktiskt är vår mesta målskytt på Råsunda i år. Om vänsterbacksplatsen lämnas över till Pierre Bengtsson så undrar man om även Talangen då spelar sin sista match i AIK. Det kanske är läge att ge honom en extra applåd efter matchen.

Eftersom det här mycket väl kan vara sista gången vi ser Ivan Obolo på Råsunda så bör vi verkligen ta chansen att njuta av hans smokinglir, för om han försvinner kommer det dröja länge innan vi får se en spelare av den kalibern i AIK igen. Ta även tillfället i akt och hylla Ivan riktigt rejält. Om Ivan sedan trots allt stannar säsongen ut så vore en hyllning efter Trelleborgsmatchen ändå inte alls fel, eftersom han om någon förtjänar att bli hedrad sju dagar i veckan. Med det sagt kan man alltid hoppas att vi får chansen att hylla honom igen en vecka senare, i cupmatchen mot Häcken. Men helst av allt skulle jag vilja kunna tacka honom efter matchen mot Göteborg i november.

Ah, visst fan. En match i taget var det… Nu kör vi över Trelleborg!

AIK-veckan, v. 27

Det har blivit dags att summera veckan. Den förra veckan alltså, som skulle ha blivit undertecknads sista innan semestern, men som hastigt och lustigt förvandlades till den nästa sista. Det hela börjar på korttidsboendet Kombo och slutar i en diskussion om konkurrensen på mittfältet. Nu kör vi!

Joakim Hall har tagit på sig det ädla uppdraget att bedriva huvudsaklig förmedling ifrån (delar av?) AIK Fotbolls CSR-verksamhet och jag måste säga att han gör det föredömligt. Jag har drivit frågan om hur man kan använda spelarna utanför planen förut och detta är sannerligen ett bra sätt. Men ännu viktigare är att dessa aktiviteter verkligen når ut till folk och låter även den som är ointresserad av fotboll reflektera kring fotbollens roll som samhällsbärare. Här kan AIK bli bättre på att berätta själva, även om Charlee Mians rader på Blackbeat är att steg på vägen. Av handkameran att döma kanske det dessutom dyker upp ett rörligt reportage. Kul!

Förra veckans stora nyhet var en tråkig en. AIK har enligt uppgifter betalat ersättningar till agenter som inte går hand i hand med skatterätten. Från Skatteverkets sida hävdar man att detta handlar om ersättningar som spelarna ska stå för själva. Både för AIK som klubb och för enskilda spelare, i synnerhet Ivan Obolo, handlar det om väldigt stora pengar. AIK har överklagat besluten, vilket antagligen innebär att vi får vänta på slutgiltigt utslag i ett par år till. Men vad säger Obolo när han verkligen fattar att han ska slanta upp 800 000 SEK? Än så länge tycks han tack och lov mest knalla runt i ovisshet

Efter matchen igår höjdes röster om AIK:s kanske osunt hårda konkurrenssituation på innermittfältet. Redan tidigare i veckan uppmärksammade Dagens Nyheter relationen Dulee Johnson/Jorge Ortiz. Av artikeln framgår inte särskilt mycket, mer än ett Stahre-citat som i mångt och mycket sätter fingret på vad jag har velat säga om modern fotboll länge. När jag läser det känns det löjligt att jag inte lyckats få det ur mig. Apropå att Johnson/Ortiz bägge är korta spelare och hur det skulle påverka deras slagkraftighet som innermittfältsenhet:

Men för mig är det faktiskt viktigare med aggressivitet och att vara snabb än storlek. Spelarna har bra tyngdpunkt, det är viktigare än kilo och centimetrar.

Det var ju inte särskilt svårt.

I samband med att fönstret öppnade drog Obolo-rykten igång omgående. Jag har redan skrivit om det under veckan, men i kortform; Panathinaikos sade sig vara intresserade av Obolo. Obolo själv bytte ut agent Bagarnik mot duon Mörk/Fhager.

Veckan avslutade med match igen för första gången på över en månad. Örebros fruktan inför matchen syntes inget av och även om AIK tryckte på mot slutet får 1-1 sägas vara ett rättvist resultat. Efter att Jorge Ortiz tvingats lämna planen till förmån för Dulee Johnson slog Robert Laul på stora trumman och utlyste stjärnornas krig. Igor Hedman är en av många som skrattar högt åt detta och menar att AIK hade precis samma mittfätsuppsättning förra året.  Det har ha såklart rätt och ja, Laul gör en höna av en fjäder. Men jag känner ändå att jag behöver poängtera att Kevin Walker faktiskt kändes given innan sin sjukdom och antagligen kände han det själv också – hur hanterar han detta? Att Ortiz knappast var en stjärna förra året och därav knappast skulle ha lagt på en lika förvånad min då som nu när ljustavlan med en femma åkte upp. Att Pierre Bengtsson främst konkurrerade som vänsterback och att Bojan var skadad mest hela tiden.

Men jag tror också att det löser sig. Ortiz blir helt enkelt såld och Pierre får inte förlängt alternativt får finna sig i att konkurrera på en annan position.

En sak till. Jonsson åkte på en smäll mot Örebro men sägs kunna vara tillbaka till matchen mot Göteborg. Låt oss hoppas det. Pavey/Atta känns som minst sagt undermåliga alternativ. Vem av dem spelar mot Mjällby?

***

PS. Som ni ser har AIKBLOGGEN antagit en ny form. Än så länge har det nya temat några buggar och sidomenyn är i skralaste laget. Vi jobbar på det. Ett av de mest drabbade inläggen är just AIK-veckan eftersom länkarna syns dåligt. Ni får helt enkelt leta lite. Skicka gärna övrig feedback och input till daniel@aikbloggen.se!

PS2: Du vet väl att du kan föja AIKBLOGGEN på Twitter? Gör det.

Vem ska spela högerback?

Så var Allsvenskan igång igen för AIK:s del även om spelet i 1-1-matchen mot Örebro inte lovade mer än det som bjöds i våras. AIK är starka i defensiven där framförallt Daniel Örlund övertygar stort, men svaga i offensiven där kreativa krafter som Özkan och Mutumba måste upp ett snäpp för att laget ska kunna hota i den absoluta toppen framöver.

Dulee Johnsons debut hamnade givetvis i det mediala rampljuset efter matchen där åsikterna om hans insats går isär. Expressen beskriver inhoppet som blekt, Wesström å andra sidan menar att bytet Ortiz ut, Dulee in, gav AIK extra tyngd framåt och Anderlechts scout på läktaren ska ha höjt lite extra på ögonbrynen i samband med Dulees inhopp. Samma scout tyckte visserligen att Özkan imponerade på högerkanten.. För egen del kändes Dulee precis lika skönt trygg som vanligt. Han är grym.

Jorge Ortiz var i vanlig ordning bäste AIK:are på plan, framförallt i första halvlek. Inte undra på att han såg förvånad ut när det stod nummer fem på fjärdedomarens ljustavla med dryga halvtimmen kvar av matchen. Stahre/Wesström talar om en bra konkurrenssituation, men just nu känns AIK:s mittfältsbesättning mest som en belastning. Det kommer att rensas upp ordentligt där i vinter. Vi skulle kunna räkna bort Pierre Bengtsson från mittfältarna om han gav upp kampen om en plats på innermittfältet och valde att konkurrera där han gör sig som bäst. Att han har ytterbackskapacitet fick vi se nya prov på igår.

Uppgifterna om Ortiz påstådda avstängning går isär, men han är alltså inte avstängd mot Göteborg i nästa match. Då vill jag se Ortiz/Dulee i mitten, Mutumba ut till höger, Bojan in till vänster. Vem som ska spela högerback framöver är att betrakta som det stora orosmolnet i truppen. Alternativen heter Atta och Pavey. Inget av dem känns bra.

Stahre får inte ordning på offensiven

Sju matcher, sex mål och ännu har vi inte sett AIK prestera riktigt bra. Jag hann hem precis till avspark igår och fick se hur det mesta fallerade mot Trelleborg. Nisse Johansson lade ribban lågt när han höll på att skicka in bollen i eget mål med ett bakåtspel redan efter tio sekunder. Därifrån kunde passningsspelet bara bli bättre… Det blev sämre.

Även om förlusten, mot bakgrund av tidigare insatser, i ärlighetens namn var ganska väntad, kan man å andra sidan konstatera att vi snart har spelat en tredjedel av serien. Snart måste det hända. Snart måste vi få se energi. Och attack. Såhär bara timmar efter att AIK bjudit på den allsvenska säsongens sämsta uppvisning i passningsspel känns possession football långt borta. Ändå, paradoxalt nog, väntar vi på att det ska lossna.

Stahre ska inte bedömas efter tabellplacering när årets säsong ska summeras. Men, och det kan inte poängtera nog många gånger, det är av största vikt att vi inte halkar efter toppen i ett tidigt skede. Just nu får vi förlita oss på att resultaten går vår väg och att domaren dömer rätt, snarare än egen förmåga.

Jag hade tre önskningar innan matchen igår. Att vi skulle skapa chanser, att vi skulle få med oss en pinne hem och att vi skulle bli skonade från fler skador.

Optimisten säger att vi klarade två av tre, pessimisten att vi misslyckades med samtliga.

Själv tillhör jag den senare kategorin: Tjerna tvingades lämna återbud innan matchen, chanser fanns visserligen men var snarare resultatet av slumpen än konstruktivt AIK-spel och gällande poäng råder det knappast tvivel.

Matchen avgjordes inom loppet av några sekunder, när pannbandsmannen Drugge tog fart från mittcirkeln, alldeles för enkelt höll undan Ortiz och vände undan för Nisse som krälade i gräset. Avslutet var väl avvägt och långt bortom Örats händer. Deja vú.
Att Ortiz viker ned sig vid en spelomställning och att Nisse missar en enkel brytning i mittförsvaret – mer 2008 än så blir det inte. Två saker att konstatera:

  1. Ortiz måste kapa Drugge och ta ett kort i det läget.
  2. Nisse ska inte spela mittback. I mittförsvaret ger han upphov till orimligt mycket sveda och värk.

Miran Burgic var tillbaka, missade ett läge han inte får missa, men är en av få som kommer undan med godkänt betyg. Deja vú igen. Men att Miran är klasser bättre än både Thorsten och Saihou råder det inga tvivel om.

En man som har förbrukat sina chanser är Kenny Pavey. Ändå sedan våren och sommaren 2006 har vi väntat på att han ska ”höja sig och hitta tillbaka”. Nu är det dags att inse att det inte existerar en extra växel. Pavey blir inte bättre, heller inte mer än en kämpe. Bra så, men om jag får välja spelar Lundberg till höger mot Häcken.

Häcken, ja. På lördag, ett kokande (eller mer troligt; ganska ljummet) Råsunda. Mentalt är det extremt viktigt att vi vinner den matchen.

Nya Ortiz dominerar

Tunnelbana till bortamatch, gröna fält, grusplan, träläktare. Mycket var annorlunda och det kändes närmast surrealistiskt att ta sig ut till Hässelby för att se AIK spela allsvensk fotboll mot Brommapojkarna. Likväl trevligt, jag gillade känslan av att komma till en annan fotbollsvärld.

Brommapojkarna har börjat allsvenskan bra och redan tidigt i matchen förstod man varför. Trots att planen bestod till större delen av grus och sand lyckades hemmalaget rulla på bollen ganska bra. Betydligt bättre än AIK. Första 30 var horribelt usla från AIK:s sida. Framförallt defensiven – varken Jos eller Per Karlsson spelade bra idag. Gissar att Walid Atta stärkte sina aktier för spel i mittförsvaret bara genom att sitta på bänken och se på.

Tommy skrev i veckan att det är dags att tacka och säga adjö till Tjerna i startelvan. Det dröjde 45 minuter till, sen tröttnade Stahre också. Pierre visade sig vara en bättre lekkamrat till den nya Ortiz. Och såg till att nya Ortiz kunde dominera ännu mer i andra halvlek.

Viktor Lundberg gör en alldeles strålande A-lagsdebut från start. För dem som ser AIK på Skytteholm om vintrarna är han knappast ett okänt namn och det är knappast heller överraskande att han spelar så bra. Eller att han har bra krut i dojjan.

Stahre tycker att AIK vinner välförtjänt. Det låter jag vara osagt. Men jäklar vad gott det smakar att se bollen rulla i nät på övertid. Övertidsmål – det finns inget bättre!

Gabriel Özkan saknades på nytt. Tidigare i veckan sades att han skulle spela om det inte vore för magsjukan. Innan matchstart idag säger man att han har problem med ljumskarna, men att han bör kunna spela nästa match. Efter matchen säger man att han kommer vara borta på obestämd tid. Det gör mig både besviken och förbannad. Mest förbannad. Vi är förda bakom ljuset. Räknar inte med Özkan innan sommaren.

Bojan tycks ha hamnat i Stahres frysfack. Wesström antyder att vissa i nuvarande trupp inte kommer att få förlängt. Jag ser ett samband. För min del får Stahre gärna byta frysvaror. Saleh mot Bojan. Saleh har varit rejält kass när han har hoppat in mot Malmö och BP.

En ensam man på mittfältet

Nej, nu är det f-n dags att lyfta upp frågan som jag smugit fram under närmare två års tid. En fråga som är obekväm och olustig att diskutera. Men nu får det faktiskt vara nog. Tjernström måste förpassas till bänken eller tillbaka till skolbänken för att få gå om de lektionerna där man får lära sig fotbollens ABC. Tjernkraften finns kvar, men tyvärr måste vi inse att vind- eller vattenkraft är tar över i framtiden, både för miljön och inom fotbollen.

I gårdagens ytterst tråkiga match så berodde väldigt mycket på att vi hade endast en man på innermittfältet. En argentinare som blir bättre och bättre för varje match, dock kan man inte lämna ens Gerrard ensam på ett innermittfält, det behövs alltid en ackompanjerande och växeldragande kollega som kan öppna och stänga ytor.  Tjernström är, som under gårdagen tydligt visades, inte den kollegan.

Jag är medveten om att det finns väldigt många AIK:are där ute som står bakom Tjernström i vått och torrt och ser hans hjärta före hans kunskap, att han drar ett stort defensivt lass med mycket blod, svett och tårar. Men det som jag tror många missar (tydligen) är att han är obefintlig i uppspelsfas och i defensiven på motståndarens planhalva, inte för att han är slö utan för att han är helt fel i sitt positionsspel. Tydliga exempel ifrån gårdagen är att han i nio fall av tio rusar upp i offensiv position när vår backlinje har bollen, visserligen söker han väl att dra med sig en motståndare i löpningen, men det är alldeles för enkelt och för uppenbart för att motståndarna skall lida av det. Det som istället sker är att vi får en ensam man på mittfältet som förväntas växeldra med sig själv, förväntas både möta boll och ta en offensivare yta och visst har väl Ortiz blivit bra men som sagt; inte ens Gerrard kan själv styra ett mittfält mot två eller tre man.

Det finns även en ytterligare sida av detta mynt. När spelet som igår knakar och motståndaren har en mycket kompetent innermitt så blir det väldigt ofta snabba spelvändningar tidigt inne på motståndarens planhalva. Om vi då har en innermitt som står högre än våra forwards så tappar vi en ytterst viktig defensiv kraft för att snabbt erövra bollen tillbaka. Än mer märks det när Stahre beordrat Obolo att ligga högre i banan och inte gå ner och möta lika mycket.
I dessa moment ligger också det som så många gillar med Tjernström, för när han positionerat sig fel i uppspelet och vi tappar boll så måste han varje gång ta en väldigt uppoffrande löpning tillbaka för att jaga i fatt sin gubbe. Hälften av gångerna så lyckas han och får en sjungande hurrarop från publiken, men den andra hälften gör att vi står väldigt sårbara bakåt. Så även om vi gillar att se hjärta i en defensiv löpning så föredrar i alla fall jag att vi undviker situationen helt och hållet.

Ni som fortfarande tvivlar på mig och anser mig vara ett ”Råsundafetto” som bara vill klaga. Kika in kommande matcher, om han nu får chansen igen, eller tidigare matcher och jämför Tjernströms och Ortiz positionsspel. Ni kommer se något i hästväg var det gäller defensiva rusher från den ena och ett följsamt och noga övervägt spel från den andra.

Så nu slår jag ner min näve och tackar Tjernström för allt han åstadkommit för denna klubb, jag hoppas att han fortfarande har hjärtat och orken kvar att som inhoppare komma in och rusa mot slutet av matcher. För även jag vet att hjärta är viktigt, men tyvärr kan, likt en kropp, inte heller ett fotbollslag fungera utan en hjärna och tyvärr är det där det brister för Tjernkraften.

I korthet:

För att redan nu bemöta frågan ”men vem skall vi spela istället?” varför inte Walid Atta som en mer renodlad defensiv mitt, för att kunna flytta upp en kreativ Ortiz i banan. Eller Walker som många säkert ser som en självklar kandidat som nu tyvärr missat inledningen. Jag ser även hellre Pierre Bengtsson på positionen, trots hans mindre bra insats gårdagsmatchens första hälft.

Thorstensson var tyvärr inte alls bra igår, visst sprang han en del och försökte löpa på yta, men det saknades tanke bakom löpningarna och även hunger i viss mån, i alla fall i jämförelse med Kalmar-matchen.

Burgic, jag saknar dig något otroligt på planen.

Give us the Walker

Give us the Özkan

Målvaktsfrågan har gått het på GF, med all rätt. Visst har Örlund undvikit nätrassel bakom sig (i alla när domaren inte blåst) men en målvakt skall också ge sin backlinje trygghet. Och det gör inte Örlund. Tyvärr har vi ju ingen att sätta in i hans ställe.

Så, nya tag inför söndag, se denna match som en plattmatch som varje säsong har. BP har börjat bra, men det är dags att ta ner den väldigt avlägsna bastarden till släkting på jorden igen.

Idag nöjer jag mig med att vara stolt

I november förra året, dagarna efter att Rikard Norling tillsammans med Charlie, Ola och Nebo, fått lämna klubben minns jag att jag talade med en bekant med viss insyn i klubben. Vi talade om den nya tränaren Mikael Stahre och vad denne skulle göra för att förändra AIK:s taffata insats under året.

Sedan Mikael Stahre presenterats offentligt och hunnit kolla på många timmar av video var han bestämd. Det första han skulle sätta tänderna i var försvarsspelet – något han ansåg som totalt fyllt med brister under 2008. Sagt och gjort – Stahre satte sig ner och började rita.

Under hela försäsongen och framförallt igår kväll kunde vi se resultatet. För även om en skrikande holländare gör sitt spelar AIK en bättre defensiv överlag i år, något som kan bära långt i årets Allsvenska. Stahre har valt att spela lägre med ytterbackarna – något som inte påverkar offensiven nämnvärt med spelare som Mutumba och Özkan. För första gången sedan Rubarths glansdagar har vi kantspelare som klarar av att slå ut sin ytterback på egen hand.

På innermittfältet har Jorge Ortiz både slutat kladda på bollen och slutat falla så fort han känner en hand i ryggen. Det har i sin tur inneburit att han har växt ut till en balansspelare med Dulee/Derek-potential. Han är inte där än, men nog känns det som om han kommer hitta dit.

Tillsammans med Tjerna lyckades Ortiz sätta hård press i andravågen, de få gånger Kalmar faktiskt lyckades spela sig förbi Thorsten och Obolo längst fram. För egen del har jag fortfarande svårt att förstå varför Tjernström fortsätter springa i djupled. Den offensiva kraft hans löpningar innebär ska inte underskattas. Men jag kan på inget sätt se hur de väger upp de hav av ytor han lämnar åt Ortiz att hantera defensivt. Tjerna i djupled är ett Norling-arv jag helst sluppit.

I övrigt har Stahre ändrat mycket lite jämfört med det spel som Norling ville spela. Däremot har Stahre lyckats återinföra den frenesi, kampvilja och det hårda jobb som präglade Norlings AIK 2005-2006, men som denne senare tappade bort i jakten på utveckling.

För AIK:s del handlar det om att fortsätta vara ödmjuka och hålla fötterna på jorden. Media har redan jobbat in budskapet om det nya, hårda och öppna AIK. Men har glömt att AIK är en klubb som också lätt hamnar i ett tillstånd av hybris, såväl på läktaren som på planen. Om än Stahre antagligen är högst medveten om de kaxiga uttalanden han fäller efter matchen igår vill jag helst vänta några omgångar till innan jag knyter näven och konstaterar att den nygamla AIK är tillbaka på riktigt. Och att man blir ett lag som klarar av att prestera också när de förväntas vinna. Idag nöjer jag mig med att bara vara stolt.