Jaha, så har det varit måndag i AIK världen och som vanligt kan vi konstatera att det e full fräs, dock utan Stefan & Krister ska tilläggas.. Grekiska ligatian Panionios har försöt att värva vår huvudtränare, vårGuardiola som norsk kringkastning så fint kallade Stahre. Lika otippat som otänkbart så det blev förstås inget med det.
En nätt summa om femton millar har vi också bestämt oss för att låna, eller låna o låna, refinansiering heter det tydligen. Detta för att betala det brygglån (ännu ett ekonomiskt begrepp som jag svänger mig med utan att ha en susning, typ) vi tog i höstas för att Bolo blev kvar. Jag måste ju erkänna att jag är kvar på ruta ett både vad gäller det ekonomiska och rent mattematiska för jag undrar fortfarande hur i fasiken vi kan vi tvingas till detta mångmiljonlån över huvud taget. Men det e klart. Det sportsliga föll ju inte så väl ut, vi vann ju bara allsvenskan, nån fattig cup (lex dübblish) och publikligan för trettiotolfte året i rad. Sålde spelare för dryga 20 mille gjorde vi också men man kanske ska gå minus då, va vet jag? Men håll med om att det ändå är liiiite besynnerligt, eller? Fortsätt läsa…
Inför säsongen 2009 kände jag bara en enda trygghet i den trupp som Mikael Stahre förfogade över; att Ivan Obolo skulle prestera. För Ivan Obolo hade presterat i varenda AIK-minut hade spelat sedan han för första gången flöt över Råsundas gräs i juli 2007. Och Obolo presterade planenligt under säsongen, men han tog inte guldet till Solna på egen hand. Han utgjorde bara den första kotan i en ryggrad som utgjorde grunden i den starkaste AIK-defensiv vi sett sedan Stuart Baxters dagar. Ett år senare är ryggraden till tre fjärdedelar borta. Men det finns ingen anledning till panik. In Wesström we trust. Fortsätt läsa…
Alla mål är viktiga. Och många av målen AIK har gjort den här säsongen har varit direkt avgörande. Men vissa mål är viktigare än andra. Och vissa mål känns mer än andra. Det blev 36 stycken totalt. Det här är mina mest minnesvärda mål 2LAX9.
5. Ivan Obolo, 2-1, AIK-Brommapojkarna, 090808
13 matcher återstod. Trots detta kändes drömmen om guld mer och mer påtaglig. Och Brommapojkarna hemma betraktades som en måstematch. AIK inledde trevande och hade svårt att skapa klara målchanser. När BP gjorde 1-0 tidigt i den andra halvleken kändes det i hela kroppen; ”fan, inte en sån här säsong till”. Men AIK kom igen (som så många gånger). Bojan radade upp målchanser innan Markus Jonsson kvitterade på straff. I den 88:e minuten fick Dulee Johnson bollen utanför straffområdet, chippade in den i detsamma och Ivan Obolo visade ingen nåd. Råsunda exploderade i guldheta sensommarkänslor. AIK hade vänt mot BP – igen.
Inför säsongen betraktades detta som årets svåraste match. AIK åkte till Kalmar och Fredrikskans redan i andra omgången. I efterhand har Mikael Stahre klassat matchen som en av årets viktigaste för säsongsprestationen som helhet. Det var i den här matchen vi såg det nya, aggressiva AIK och försvarsspelet som skulle bära hela vägen. Obolos mål och AIK:s resterande utförande av den här matchen gav oss anledning att vara stolta. Och det gav laget anledning att tro på Sthares idéer även fortsättningsvis under säsongen.
Jag skakade av nervositet när Hammarby kom närmare och närmare en kvittering. När den kom ville jag gå under jorden. Vi fick inte tappa detta nu. Inför matchen hade Göteborg satt stor press på AIK genom att besegra Brommapojkarna på Grimsta. AIK behövde vinna. Vid det här laget kanske man borde ha lärt sig att AIK årgång 2009 alltid kommer tillbaka, men just där och då såg det allt annat än ljust ut. Ett Stahre-byte senare (Bojan ut, Kenny in) gjorde Kenny Pavey ett typiskt Kenny Pavey-mål och jag skrek, slog och hoppade. Ett fullständigt magiskt ögonblick och ett fruktansvärt viktigt mål. Mikael Stahres reaktion direkt efter målet är redan klassisk.
Ytterligare en sån där moralmatch där AIK proklamerade styrka som borde ha skrämt skiten ut hela fotbolls-Sverige. Trots tidig 1-0-ledning låg AIK, fullt rättvist, under efter drygt 20 minuter. Det var en skitinsats på en skitplan, men AIK jobbade sig tillbaka och på övertid tryckte CH Jagne dit 3-2. Där och då, mitt i glädjeruset, kände jag det för första gången den här säsongen; jävlar vad starka vi är i år.
1. Daniel Tjernström, 1-2, IFK Göteborg-AIK, 091101
Kommentarer är egentligen överflödiga. Det här målet handlar om lojalitet, smärta, kärlek och poesi. Det här målet är ett av de vackraste i AIK:s historia. Det här målet släckte Poseidon mitt i hjärtat av Göteborg.
Efter en vår där Bojan stundtals tycktes petad och i det närmaste i Stahres frysfack måste han betraktas som en skräll på den här listan. Men ända sedan han kom tillbaka till Sverige har han varit misstrodd, hånad och skadad. Och sedan rövargänget seglade upp som en guldkandidat på allvar har Bojan förvandlats till en härförare av stora mått. Han har manat på, han har tagit strategiska tacklingar och han har stått för avgörande insatser i pressade lägen. I september skrev jag att Bojan är kraften som förenar AIK på planen med AIK på läktaren. På många sätt visade sig den kraften vara avgörande i slutändan.
4. Martin Mutumba
Han inledde säsongen som en utskrattad utfyllnadsvärvning. Han avslutade den som Allsvenskans mest jagade spelare. Martin har visserligen haft några dippar under säsongen, men i ett AIK som har gått på offensiv tomgång har han varit ovärderlig. Allteftersom säsongen har fortlöpt har han blivit bättre och bättre på att kombinera show och effektivitet. Jag kan inte tänka mig att någon annan offensiv spelare i Allsvenskan har så hög procent i en mot en-lägen. Och han kommer att bli ännu bättre 2LAX10
3. Ivan Obolo
Gracias grande Obolo. För att du höll oss kvar i toppen under våren, för att du aldrig är skadad och för att du alltid är så otroligt laglojal. Ivan Obolos betydelse för AIK kan inte överskattas, om än den inte var lika uppenbar under senare delen av säsongen. Han nickar bort fasta situationer, han är en fantastisk bollmottagare och han levererar vidare i ett högt tempo. Stor anledning till att Antonio Flavio hittade rätt så snabbt i AIK.
2. Jos Hooiveld
Många hyllade honom stort innan han ens hunnit sätta foten på Skytteholm. Och många fick anledning att jubla vidare även efter debuten. Redan från första tacklingen stod det klart att Wesström hade hittat rätt. Jos Hooiveld stod för allt som AIK har saknat tidigare år; karaktär, ledaregenskaper och ett strålande mittbacksspel. Måste vara kvar i klubben om AIK ska ha någon möjlighet att nå Champions League.
1. Jorge Ortiz
Som jag har försvarat den här mannen. Bitit ihop och gett mig fan på att inte sluta tro. Under hela 2008 när kritiken haglade mot Ortiz som sades vara alldeles för tunn, alldeles för långsam och alldeles för dålig i största allmänhet. Därför känns det så otroligt bra nu. Många glömmer bort Ortiz när de talar om nyckelspelare hos svenska mästarna. I mina ögon råder det inga tvivel. Jorge Ortiz kombinerar ett internationellt passningsspel med ett tacklingsspel och en uthållighet som är unik i Sverige. Allsvenskans bästa mittfältare och AIK:s mest värdefulla spelare guldåret 2LAX9.
Bubblare: Daniel Örlund
***
I och med detta kör vi igång ett svep med olika listor som tillsammans sammanfattar säsongen 2LAX9. Imorgon listar vi Årets viktigaste mål.
Snart stannar hjärtat. Det är allvar. Match efter match, hela jäkla hösten har jag suttit och svettats, våndats, plågats och lidit varje gång AIK spelar fotboll. Varje jäkla match har jag känt att när som helst så går det åt helvete. Jag vet fan inte om jag vågar titta på guldmatchen. Å hälsans vägnar kanske man gör klokast i att trycka i sig sömnpiller i lagom tid för att falla i djup sömn lagom mellan 15.00 till 17.00 på söndag eftermiddag. Men jag ska försöka att njuta av läget. Försöka intala mig själv att det här är något man kanske bara upplever en gång i livet. Att det är nu man lever – inte bara existerar. Fortsätt läsa…
Ända sedan bollen sparkades av i april – eller egentligen ända sedan den 10:e november 2008 – har jag drivit AIK i mig själv framåt genom att ingjuta en kontinuerlig känsla av pessimism. Genom att ständigt förvänta mig att det går åt helvete förr eller senare. Det är så jag har skyddat mig – byggt upp en fallskärm som ska rädda mig mot motgångar och besvikelser. Det blir väl så, efter år av Superettan, fall på mållinjen och en stor, fet organisationskris. Men nu, när allt ska ställas på sin spets, har det blivit dags att kasta allting överbord. Släppa taget, gå all-in och tro på att vi vinner den här skiten. Det är så lite som skiljer mellan svart och blåvitt. När slumpen och tillfälligheter ska avgöra var SM-guldet hamnar 2009 är hoppet och modet det enda vi har att luta oss emot. Och jag tror på AIK. Jag vet att dom vågar. Fortsätt läsa…
Man var minst sagt lite nervös inför bortamatchen mot årets stora överraskningslag. Det fanns skäl till oro eftersom Häcken inte förlorat på hemmaplan sedan den allsvenska premiären. När samma motståndare inleder matchen i fråga med ett skott som träffar samma stolpe två gånger om så var det verkligen dags att börja kallsvettas. Fortsätt läsa…
Det här verkar ju intressant. Jag sitter ju inte direkt på en ledarpost på mitt jobb, men nog fan skulle jag kunna vältra mig i Stahre/Wesström i några timmar.
Ett jäkla liv om dessa biljetter till Göteborg. Nu är biljettförsäljningen tydligen stängd. Jag har länge gott i tankar om att fira SM-guldet på pressläktaren. Det skulle svida i många journalistsjälar. Noterade häromdagen i SVT:s ”Sportpanelen” att några av dem skämdes i efterhand för att de klappat försynt när Zlatan gjorde 2-1 mot Ungern i VM-kvalet.
AIK och Obolo förhandlar inte om ett nytt kontrakt, enligt Patrik Mörk. Inte direkt oväntat men det suger ju likväl. Någon klubb ute i Europa kommer att göra sig ett rejält klipp om Obolo går som Bosman.
Precis som speakern på Råsunda meddelade i måndags kommer AIK Fotboll att medverka på Solna-dagen; ett litet PR-jippo som bygden anordnar. Som jag förstod kommer man bland annat att kränga grejer i välgörande ändamål. Sånt biter bra på mig.
Trots att både Mikael Stahre och Björn Wesström har kallat matchen för årets viktigaste och trots att solen steg över Råsunda såsom den bara gör en strålande vacker sensommareftermiddag. Trots det hade bara drygt 9000 personer hittat till Råsunda. Jag sörjer med dom som inte var där. Sörjer att de inte fick se två allsvenska topplag som tar Svenska Cupen på allvar. Och sörjer för att de missade en alldeles fantastisk AIK-upplevelse. En match som vi kommer att minnas när säsongen är över. Den 7:e november kommer AIK att spela cupfinal på Råsunda. Mikael Stahres fantastiska AIK.
Det europeiska transferfönstret stänger äntligen efter diverse förlängningar som gjort det hela ännu mer nervöst. Nu är den direkta motsatsen till julafton bakom oss. Det är ett smärre mirakel, men vi kan nu med ett visst mått av säkerhet säga att Iván Obolo stannar i AIK resten av säsongen. Fortsätt läsa…
Matchen mot Trelleborg kom som ett perfekt avbrott från all spekulation och fokus kring Ivan Obolos vara eller icke vara i AIK. Såsom matchen såg ut så var det nästan som en kur mot allt som oroat oss de senaste dagarna. Det mesta av spelet som AIK skapade kom via kanterna och de riktiga långbollarna mot Obolo lös med sin frånvaro. Obolo var inte alls så tongivande som han brukar vara och det var istället Antonio Flavio som klev fram och tog huvudrollen på topp.
Det var guldkant på spelet i vissa stunder, även om tempot ibland haltade och målen som vanligt inte trillade in i massor. Det vi fick se mot Trelleborg var tveklöst det bästa kantspelet vi sett i år. Till stor del kan detta förklaras med att Trelleborgs defensiv sviktade rejält på kanterna och att deras offensivt lagda yttrermittfältare ofta hamnade helt fel i sina positioner. Detta ledde till nästan löjligt stora ytor i vissa moment, men även när ytterbackarna låg på så såg AIK överlägsna ut i en-mot-en situationerna. Trots Trelleborgs defensiva svagheter så ska man inte bortse från att kantspringarna i AIK gjorde det mycket bra. Pavey, idag högerback, löpte i precis rätt ytor hela tiden samtidigt som Mutumba briljerade i en-mot-en spelet. Om inläggen hade varit battre från högerduon hade det kunna bli riktigt många mål idag. På vänsterkanten hade Bojan lekstuga tillsammans med Markus Jonsson under de första tio minuterna, men Trelleborg lyckades stänga ner den kanten efter en minst sagt skakig inledning.
En anledning till att kantspelet fungerade så bra var att AIK lyckades suga in mycket Trelleborgsspelare centralt. Både Jorge Ortiz och Dulee Johnson spelade oerhört stabilt och det kändes tryggt att ha Ortiz tillbaka på mitten. De var säkra i sitt enkla passningsspel och även defensivt lyckades de stoppa Trelleborg från att bygga upp det livsfarliga djupledsspel som de ofta visat upp på hemmaplan. Framförallt Ortiz stod ivägen for det mesta och det är i just balansspelet som han visar sin riktiga klass.
Om man ser till individuella prestationer så lyser Antonio Flavios uppvisning absolut starkast. Han visade upp en bländande teknik vars like inte setts på en allsvensk plan den här säsongen. Han var outstanding i långa stunder och var ett ständigt orosmoment for ett Trelleborgsförsvar som gång på gång föll för hans finter. Han hade även en del skott, men han behöver skjuta in sig innan första målet kommer. Det första av många vågar jag faktiskt säga.
Någon som hade siktet inställt var Dulee Johnson. Vid två tillfällen kunde han ohotat driva fram mot Trelleborgs raka backmur. Från läktarhåll skreks det ”skjuuuuuut” tills luften tog slut i 25 000 lungor, men Dulee var kylig de två gånger han fick chansen och han sköt i precis rätt lägen. Det första skottet styrdes strax över, men i den 64:e minuten satt hans skott precis där det skulle och 1-0 var ett faktum. Det var en skruvad projektil som gick rakt upp i krysset. Helt var otagbart för annars duktige Viktor Noring.
Trelleborg har massvis av talang offensivt, men trots att AIK drog ner på tempot och lät Trelleborg komma in i matchen efter 1-0 så skapade de inte tillräckligt många farliga chanser. Deras bästa läge kom i matchens absolut sista sekunder då en djupledsboll med lite tur letade sig igenom AIK:s försvar till en friställd Marcus Pode. Men Daniel Örlund visade att AIK har kvalitet på alla platser med en matchvinnande räddning precis innan slutsignalen ljöd.
Den återvunna serieledningen var precis vad som behövdes för att lätta lite på oron inför transferryktena. Om det här var Obolos sista match i AIK var det knappast en avskedsmatch värd att minnas. Han var inte direkt dålig, men inte heller så stabil som han brukar vara. Det var en del svaga avslut och ett antal missade passningar där hans speciella vricknigar inte gick hem. Man kan roa sig med att spekulera om Ivan mörkade formen för att inte bli såld, eller om han redan är såld och har tankarna någon annanstans. Förmodligen var det helt enkelt inte hans match idag. Hans relativt svaga insats idag kanske gör så att det gör lite mindre ont om han blir såld. Men jag skulle ändå vilja säga att eftersom detta inte var ett värdigt avslut för vår argentinska idol så skulle han gärna kunna få fortsätta i AIK lite längre.
Serieledning har vi, åtminstone i en dag till. Och visst känns det efter den här matchen som om vi har ett lag som kan vara med och kriga i toppen. Men visst - Obolos vara eller icke vara; det är kanske fortfarande frågan.
När Trelleborg kommer på besök till Råsunda brukar det vanligtvis inte leda till någon större adrenalinkick för oss supportrar. Matcherna brukar vara målfattiga tillställningar med ett bortalag som bygger upp en betongdefensiv framför eget straffområde. När även två hyperviktiga matcher spelas i Göteborg i helgen så skulle man kunna tro att matchen mellan AIK och Trelleborg kommer att hamna lite i skymundan.
Men vi gnagare borde fortfarande förvänta oss att det blir både rampljus och hjärtsvikt den här helgen. Det beror inte på att TV4 valt att visa vår match och det beror knappast på att Patrick Ekwall därmed är på visit i Solna. Det har inte heller något att göra med att AIK har en god chans att ta tillbaka serieledningen den här omgången. Den riktiga nervositeten och det mediala fokuset kommer istället handla om Ivan Obolo. För hur tungt det än känns så måste man acceptera att Ivan kan vara på väg bort. Det mesta har sagts om vad en forsäljning skulle innebära och även om det är nödvändigt så skulle det kännas oerhört bittert att förlora Ivan i det här läget. Men risken finns alltså att matchen mot Trelleborg blir Ivans absolut sista framträdande på Råsunda.
Vem vet hur saker och ting kommer se ut när helgen är över? Egentligen är det kanske dumt att oroa sig för framtida försäljningar och tabellplaceringar. Ett sätt att bevara sin kardiovaskulära hälsa är att liksom Micke Stahre ta en match i taget och helt enkelt lägga all sin fokus på vår närmaste uppgift, Trelleborg.
Eftersom Trelleborg är ett av de mest anonyma lagen i Allsvenskan så tänkte jag dra upp lite korta fakta. Laget kommer från den Nordtyska staden med samma namn och de spelar sin fotboll på anrika Tjångavallen. Deras supporterklubb kallades länge for Evy Palm eftersom staden Trelleborg givetvis är mest känd for sina vackra palmträd. Supporterklubben bytte sedemera namn till True Blue, ett namn som nyligen ändrades till True Blues då en fördubbling av medlemsantalet gjorde att man äntligen kunde börja använda pluralformen.
Trelleborgs nyckelspelare inför den här säsongen var Rasmus Bengtsson, som trots sin ringa ålder har gjort sig känd för sin styrka i defensiven, sitt säkra positionsspel och sin förmåga att skriva på två kontrakt samtidigt. Tyvärr ledde den senare färdigheten till att han nu inte längre spelar i Trelleborg.
Men laget har faktiskt, om man ska vara allvarlig för en stund, klarat sig bra utan Rasmus Bengtsson. 4-0 senast mot Halmstad vittnar om ett Trelleborg som är slagkraftiga på hemmaplan och faktiskt mycket starka i offensiven; ryktet till trots. Med talanger som Andreas Drugge, Fredrik Jensen, Kristian Haynes och Marcus Pode har Trelleborg gått från att vara ett noll-noll-gäng till att bli ett riktigt målfarligt lag med ett djupledsspel av hög allsvensk klass. Problemen för Trelleborg återfinns snarare i det defensiva mittfältet och i deras usla facit på bortaplan. Något som kanske kan båda gott för AIK.
Något annat som talar för Gnaget är att Jorge Ortiz och Bojan Djordjic är tillbaka från sina avstängningar. De båda saknades enormt i senaste matchen mot Kalmar och deras frånvaro var ett stort skäl till att vi förlorade mittfältskampen i den matchen.
Bojan är nu inte direkt den sortens spelare som man vinner mittfältsstrider med. Han kan till och med ses som lite utav en defensiv risk ibland. Men han är en av mycket få spelare i dagens AIK som har tillräckligt med offensiv kvalitet för att kunna lägga exakta passningar som river upp sår i motståndarförsvaren. Bojans klass lyser kanske bara igenom i enstaka moment under en match, men det är precis dessa moment som har avgjort flera matcher i AIK:s favör den här säsongen. Jämnheten och styrkan har istället Ortiz stått för, och tillsammans med Bojans spetskompetens och vinnarmentalitet skapas det en mycket bra balans på mittfältet. Det är knappast en slump att AIK inte har förlorat en enda match där både Ortiz och Bojan varit på planen.
AIK får lov att klara sig utan avstängde Nils-Eric Johansson, som faktiskt är vår mesta målskytt på Råsunda i år. Om vänsterbacksplatsen lämnas över till Pierre Bengtsson så undrar man om även Talangen då spelar sin sista match i AIK. Det kanske är läge att ge honom en extra applåd efter matchen.
Eftersom det här mycket väl kan vara sista gången vi ser Ivan Obolo på Råsunda så bör vi verkligen ta chansen att njuta av hans smokinglir, för om han försvinner kommer det dröja länge innan vi får se en spelare av den kalibern i AIK igen. Ta även tillfället i akt och hylla Ivan riktigt rejält. Om Ivan sedan trots allt stannar säsongen ut så vore en hyllning efter Trelleborgsmatchen ändå inte alls fel, eftersom han om någon förtjänar att bli hedrad sju dagar i veckan. Med det sagt kan man alltid hoppas att vi får chansen att hylla honom igen en vecka senare, i cupmatchen mot Häcken. Men helst av allt skulle jag vilja kunna tacka honom efter matchen mot Göteborg i november.
Ah, visst fan. En match i taget var det… Nu kör vi över Trelleborg!
Till att börja med. Här ser det ju förjävligt ut. Varför vet jag inte riktigt, men jag ska försöka viga delar av dagen till att ta reda på det.
Inte nog med det. Man tvingas dessutom vakna upp till en ny artikel i ämnet Ivan Obolo. Den här gången är det Aftonbladet som hänvisar till ”källor”, vilka påstår att Ivan Obolo kräver att bli såld innan fönstret stänger på måndag. Björn Wesström är snabb att dementera på SvenskaFans, men han har ju kört fulingar förr. Den spontana känslan är att det ligger något i detta. Obolo må trivas i AIK, men inte trivs han så jäkla bra att han skulle tacka nej till danska pengar. Han känner väl själv att det börjat bli dags att höja lönen om han ska kunna ligga i hängmattan och dricka drinkar större delen av sitt resterande liv. Skattereglerna i Danmark är fortsatt förmånliga och AIK kan knappast matcha ett lönebud därifrån
AIK har dessutom flera skäl att sälja. Inte nog med att kassan får ett välbehövligt tillskott, man visar dessutom framtida importer från Sydamerika att AIK är en klubb som förädlar och säljer vidare till större klubbar; det sista antagligen det viktigaste.
Huruvida Bröndby kan köpa Obolo för att låna tillbaks honom till AIK låter jag vara osagt. Och varför skulle Bröndby vilja göra så? Hur som helst. Spännnande dagar följer..
Egentligen borde en knapp serieledning i mitten av säsongen inte kännas så här pass speciell. Vi vet nog alla att AIK:s nuvarande serieledning inte behöver betyda någonting alls i det långa loppet. Den allsvenska förstaplatsen har trots allt bytt lag snabbare än Stefan Batan. Det är kanske överdriven självgratulation och gnagarhybris som gör många av oss så euforiska, men visst känns det ända som om någonting stort hände där i regnovädret i Halmstad?
Det var trots allt upplagt för ännu ett Halmstadianskt antiklimax. AIK kom in i den här matchen med chansen att ta över serieledningen, men för att det skulle ske behövde laget först bryta sin usla bortasvit mot Halmstad, jobba sig tillbaka från ett tidigt baklängesmål och överleva det monsunliknande regn som drog in över Örjans Vall.
AIK:s kvittering kom fort. Målet kom på exakt samma hörnvariant som ledde till segermålet mot Göteborg. Bojan Djordjic måttade ett precis lika perfekt inlägg den här gången också. Den enda skillnaden var att det nu var Ivan Obolo som mötte bollen med sin panna för att styra in bollen i mål. AIK:s andra mål kom sedan som ett brev på posten i den 36:e minuten och det var återigen Bojan Djordjic som låg bakom anfallet. Bojan chippade vackert fram bollen till en för ovanlighetens skull framrusande Nisse Johansson. Nisse bröstade ner bollen till kortlinjen och därifrån skickade han en passning in till Kenny Pavey som stänkte in segermålet hur säkert som helst.
Matchbilden i första halvleken var annars den väntade, med ett AIK som framförallt såg fortsatt trygga ut defensivt. Som väntat blev mittfältsbataljen hård, men AIK kom segrande ur den striden trots att Michael Görlitz var ett ständigt orosmoment. Jorge Ortiz var stundtals suverän, Pavey spelade sin kanske bästa match för året och Djordjic visade en gång för alla att han har växt till en av de mest värdefulla spelarna i AIK med sina perfekta inlägg.
Tack vare det starka mittfältsspelet lyckades AIK föra mycket av sitt eget spel på Halmstads planhalva. Ivan Obolo såg ibland oberörd ut av Halmstads reservbetonade försvar och visade inte minst med sitt mål att han är en gigant i luftspelet. Men det var ännu mer roande att se Antonio Flavio komma in i sin första allsvenska match och göra så pass bra ifrån sig med ett helt respektlöst spel. Det blir en oändlig skillnad i AIK:s anfallsspel med Antonio Flavio på planen då hans spelsortiment och känsla med boll är klasser bättre än till exempel Jagnes. Det ser lovande ut, för att uttrycka sig milt.
Det vore nästan larvigt att beskriva andra halvlekens fotboll som blev totalförstörd av regnet. Det var tungrott kan man väl säga som sammanfattning. Inget direkt spel kunde urskönjas och det var i stort sett bara en oändligt lång nervpärs som blev ännu längre tack vare spelavbrottet. För en stund verkade det som om matchen skulle avbrytas helt och att ett omspel var att vänta. Tack och lov slutade regnet ösa ner och spelet återupptogs. Bojans tredje varning för säsongen och utvisningen på Ortiz var oturliga konsekvenser av glidtacklingar på den regndränkta planen, något som endast Kenny Pavey lyckades med till fullo. Men det viktigaste var att AIK lyckades hålla undan och något antiklimax infann sig aldrig.
Det stora utropstecknet var återigen den stora viljan och självtilliten i AIK. Det är den här mentala styrkan som nu tagit AIK till åtta raka matcher utan förlust och till förstaplatsen i Allsvenskan. AIK har tidigare misslyckats i liknande viktiga situationer. Regnmatchen borta mot GAIS 2006 och Halmstad borta 2007 är perfekta exempel på matcher där AIK inte lyckats leverera när det hettat till. AIK anno 2009 kan däremot prestera när det som bäst behövs. Det bevisades mot Halmstad och just därför var detta en stor händelse och en riktigt skön revansch. Vi kan med all rätt vara euforiska.
”…och bönderna dom gapar utav fasa.”
Jag vill avsluta med lite tankar kring denna strof ur AIK-hymnen. Den är passande just nu. Inte för att folk på landsbygden är speciellt rädda för kravaller eller klottrande idioter. Det folk runtom i Sverige känner fasa inför är vår framgång. När Kalmar eller Elfsborg är i serieledning passerar det nästintill obemärkt. När AIK ligger etta så märks det och det gör ont i själen på alla de som ogillar oss. Vi kan välja att vara så ödmjuka som möjligt i det här läget, men ingenting kommer ändra det faktum att vi AIK-supportrar är de gladaste och stoltaste serieledarna man kan tänka sig. Så varför inte ta det här alltför sällsynta tillfället till fånga. Visa all din glädje och låt bönderna gapa utav fasa.
Vid ställningen 1-1 så började jag fundera lite kring begreppet klasskillnad. AIK hade visserligen just kvitterat, men BP såg knappast ut som ett mycket sämre lag. Den oavgjorda ställningen kändes rättvis med tanke på hur matchen hade sett ut. Och nu hade AIK:s spel återigen tappat i tempo. Jag undrade om det verkligen var någon klasskillnad mellan lagen som jag påpekat innan matchen. För inte såg Dulee Johnson så mycket bättre ut än till exempel Philip Haglund på det centrala mittfältet.
Precis då skedde det. Ett för ovanlighetens skull kontrollerat AIK-anfall rullades upp och bollen hamnade till slut hos Dulee Johnson, strax utanför straffområdet. Dulee Johnson hade varit osynlig i hela matchen men nu plötsligt slog han till. Med en sanslös chipp som krävde en enorm mängd känsla fann Dulee den minimala öppna ytan mellan backlinjen och Kristoffer Nordfeldt i BP-målet. I bråkdelen av en sekund såg det ut som den vackra passningen hade slagits utom räckhall för Ivan Obolo. Det är i det läget som Obolo visar sin magi. Han trycker sig fram och lyckas träffa bollen perfekt med sitt huvud. Segermålet är ett faktum.
Även om detta bara beskriver ett par sekunder av en 93 minuter lång match så är det bevis på ren och total klass. Detta var allt AIK behövde for att trycka dit pojkarna. Därmed definierade Dulee Johnson och Ivan Obolo begreppet klasskillnad för mig.
Annars var väl inte AIK:s spel alltid så fullt av klass i den här matchen. En delikat lobb i ribban av Bojan Djordjic visade prov på kvaliteter i andra halvlek, men annars gick det ofta alltför sakta och det kändes som vanligt ganska statiskt och endimensionellt i anfallet. Det är nog ganska enkelt att läsa AIK:s anfallsspel när Obolo sällan har sällskap i boxen. Mutumba letade sig ofta ut på kanten och innermittfältarna verkar fortfarande ha straffområdesfobi.
BP såg mycket mer fartfyllda ut i sina attacker. De verkar ha en outtömlig resurs av spelare som vill avsluta, som vill göra mål. Det kändes därför inte alls oväntat när Philip Haglund omarkerat nickade in ledningsmålet i början av andra halvleken.
Men som tur var så vägrade AIK vika ner sig. De visade den där underbara lagmoralen vi vant oss vid och ångade på stenhårt efter baklängesmålet. Bojan Djordjic var nära att utjämna direkt på en fin frispark och strax därefter kom hans ribbträff. Detta följdes av en varning på den kokande Bojan. Vid det här laget såg det ut som Bojan var på väg att slå ut i en supernova, så pass laddad som han var. Det kändes som om det var i rikets säkerhetsintresse att AIK skulle vända matchen.
AIK:s press ledde så till straff efter bajendansken Mikkel Jensen spelat lite basket i straffområdet. Personligen var jag inte ett dugg orolig när Mr. 100% tog sats. Kvitteringen satt hur säkert som helst. Det är minst sagt förtroendeingivande att ha en straffskytt som aldrig missat en straff i tävlingsammanhang. Närhelst Jonsson lägger straffar så frågar man sig hur målvakter någonsin lyckas rädda straffar när målet ser så ofantligt stort ut och straffpunkten är så nära.
Men det var segermålet som verkligen är det man tar med sig från den här matchen. Precis som i vårmatchen på Grimsta så vänder AIK underläge och avgör matchen i slutminuterna. När dessa otroliga händelser sker om och om igen förstår man att det inte bara handlar om ren tur. Det är hårt arbete, det är vilja och det är sjukt stark lagmoral. Detta är någonting Stahre vässat och kultiverat och något som tillåter AIK att fortsätta vara ett topplag.
Brommapojkarna har nu å andra sida tappat två ledningar mot Kalmar och två ledningar mot AIK. Om det tyder på dålig moral låter jag vara osagt, men jag skulle vilja påsta att när det gäller att fullfölja matcher så är det stor skillnad mellan AIK och BP. Och det är ju en slags klasskillnad det också.
Det blev till slut ett soligt, hett och minnesvärt derby mot Brommapojkarna. Med segern ligger AIK fortfarande i täten av Allsvenskan och på samma poäng som Helsingborg, fast med en match mer spelad. Fortsättningen av hösten kan bli episk om AIK fortsätter på den inslagna vägen och vägrar förlora matcher. Det kan bli ännu roligare om Antonio Flavio lyckas ta över Obolos jobb som droppande forward så att Obolo istället kan koncentrera sig på sitt arbete i boxen. Det var trots allt där inne som Obolo visade ett par sekunder av klasskillnad mot BP.