6 Maj 2009 av Tommy Cronebäck - 2 kommentarer

Svart i rutan

Comhem, vi börjar om igen, vi glömmer allt, där ute är det så kallt!

Jag var otroligt laddad, först Vångvallen sedan Emirates Stadium. Ölen stod kall och klar på bordet, mina babyback ribs hade precis serverats och allt kändes underbart. Startelvan lanserades och jag blev förvånad och glad, men kände viss oro för matchformen hos vissa spelare. Sedan blev allt svart, först i sinnet och sedan i rutan. Tack Comhem.

Första halvlek verkade det som grabbarna missförstått zonspel och istället trodde att Stahre ville ha ”konspel”, för så stillastående var det, både offensivt och defensivt. Utifrån min kunskap av fotboll vet jag att detta allt som oftast inte skapas av att spelarna är ovilliga utan av att de inte är helt på det klara med hur taktiken skall sättas i verket. Förvirring är oftast stillaståendets moder i fotboll.
Ljuspunkter i ”frys-till-is-leken” är Miran Burgic och Bojan som jag tycker visade goda tendenser, i alla fall under den halvlek som jag fick se. Tack Comhem.

Jag vill lämna matchen där, inte bara för att jag missade andra halvlek, utan även för att jag nu vill koncentrera mig på vad som komma skall, inte bara i nästa omgång utan även på vad som sker efter uppehållet. Och då menar jag inte uppehållet i rutan. Tack Comhem.

Som ni kunde läsa i min intervju med Kevin Walker har han som målsättning att vara tillbaka i spel i slutet av maj. Önsketänkande kanske, men han behövs något otroligt för att skapa balans på mitten.

Många skriker efter Tjerna då de ser allt väldigt svart och vitt, det vill säga att vi har förlorat två matcher och Tjerna har inte spelat. Om man skulle gå in på en djupare analys skulle man se att det inte är Tjernström vi saknar utan en balansspelande innermitt med hög fotbollsintelligens. Tjerna må vara en kämpe och vår kapten, men han är inte en balansspelare med högt fotbollsIQ.

Jag hade förhoppningar om att Pierre skulle kunna axla manteln bitvis, men fick på truten omgående då han hade stora svårigheter när han fick chansen, dock vill jag inte såga bort honom totalt, han har kunskapen i sig. Nej, först och främst vill jag ha tillbaka Kevin, först då tror jag vi kan hitta balansen.

Vidare ser nog fler än mig att vi kanske inte behöver skrika efter en ny anfallare, vi har Burgic. Visst sumpade han ett par chanser i matchen, men han var där och han visade prov på god positionering.

Vi behöver en ny målvakt. ”Örat” må ha varit godkänd under den del av matchen jag såg. Tack Comhem. Men som jag tidigare påtalat alltför många gånger är att en målvakts uppgift är inte bara att vara duktig med händerna utan även att skapa en trygghet i defensiven. Detta gör inte Örlund.

Slutsats?

Nej, ingen medicin funnen än för den åkomma som idag spökar hos grabbarna, men jag tror mig se en bromsmedicin att slänga in.  Atta som defensiv innermitt och spela med Ortiz högre upp i plan. Jag vill se Mutumba till höger och Bojan till vänster med en mer fri roll där han kan skära in i mitten. Jag vill se att Nisse vågar gå upp i plan från sin vänsterbackplats. Jag vill se att Miran får chansen i ett flertal matcher framöver och jag vill se fler utskällningar och utbrott från Jos. Till sist vill jag även se det kortpassningsspel som jag vet Stahre vill ha.

Upp med hakan, ut med Bojent och in med magen…

Ps. Tack Comhem.

17 April 2009 av Tommy Cronebäck - 9 kommentarer

En ensam man på mittfältet

Nej, nu är det f-n dags att lyfta upp frågan som jag smugit fram under närmare två års tid. En fråga som är obekväm och olustig att diskutera. Men nu får det faktiskt vara nog. Tjernström måste förpassas till bänken eller tillbaka till skolbänken för att få gå om de lektionerna där man får lära sig fotbollens ABC. Tjernkraften finns kvar, men tyvärr måste vi inse att vind- eller vattenkraft är tar över i framtiden, både för miljön och inom fotbollen.

I gårdagens ytterst tråkiga match så berodde väldigt mycket på att vi hade endast en man på innermittfältet. En argentinare som blir bättre och bättre för varje match, dock kan man inte lämna ens Gerrard ensam på ett innermittfält, det behövs alltid en ackompanjerande och växeldragande kollega som kan öppna och stänga ytor.  Tjernström är, som under gårdagen tydligt visades, inte den kollegan.

Jag är medveten om att det finns väldigt många AIK:are där ute som står bakom Tjernström i vått och torrt och ser hans hjärta före hans kunskap, att han drar ett stort defensivt lass med mycket blod, svett och tårar. Men det som jag tror många missar (tydligen) är att han är obefintlig i uppspelsfas och i defensiven på motståndarens planhalva, inte för att han är slö utan för att han är helt fel i sitt positionsspel. Tydliga exempel ifrån gårdagen är att han i nio fall av tio rusar upp i offensiv position när vår backlinje har bollen, visserligen söker han väl att dra med sig en motståndare i löpningen, men det är alldeles för enkelt och för uppenbart för att motståndarna skall lida av det. Det som istället sker är att vi får en ensam man på mittfältet som förväntas växeldra med sig själv, förväntas både möta boll och ta en offensivare yta och visst har väl Ortiz blivit bra men som sagt; inte ens Gerrard kan själv styra ett mittfält mot två eller tre man.

Det finns även en ytterligare sida av detta mynt. När spelet som igår knakar och motståndaren har en mycket kompetent innermitt så blir det väldigt ofta snabba spelvändningar tidigt inne på motståndarens planhalva. Om vi då har en innermitt som står högre än våra forwards så tappar vi en ytterst viktig defensiv kraft för att snabbt erövra bollen tillbaka. Än mer märks det när Stahre beordrat Obolo att ligga högre i banan och inte gå ner och möta lika mycket.
I dessa moment ligger också det som så många gillar med Tjernström, för när han positionerat sig fel i uppspelet och vi tappar boll så måste han varje gång ta en väldigt uppoffrande löpning tillbaka för att jaga i fatt sin gubbe. Hälften av gångerna så lyckas han och får en sjungande hurrarop från publiken, men den andra hälften gör att vi står väldigt sårbara bakåt. Så även om vi gillar att se hjärta i en defensiv löpning så föredrar i alla fall jag att vi undviker situationen helt och hållet.

Ni som fortfarande tvivlar på mig och anser mig vara ett ”Råsundafetto” som bara vill klaga. Kika in kommande matcher, om han nu får chansen igen, eller tidigare matcher och jämför Tjernströms och Ortiz positionsspel. Ni kommer se något i hästväg var det gäller defensiva rusher från den ena och ett följsamt och noga övervägt spel från den andra.

Så nu slår jag ner min näve och tackar Tjernström för allt han åstadkommit för denna klubb, jag hoppas att han fortfarande har hjärtat och orken kvar att som inhoppare komma in och rusa mot slutet av matcher. För även jag vet att hjärta är viktigt, men tyvärr kan, likt en kropp, inte heller ett fotbollslag fungera utan en hjärna och tyvärr är det där det brister för Tjernkraften.

I korthet:

För att redan nu bemöta frågan ”men vem skall vi spela istället?” varför inte Walid Atta som en mer renodlad defensiv mitt, för att kunna flytta upp en kreativ Ortiz i banan. Eller Walker som många säkert ser som en självklar kandidat som nu tyvärr missat inledningen. Jag ser även hellre Pierre Bengtsson på positionen, trots hans mindre bra insats gårdagsmatchens första hälft.

Thorstensson var tyvärr inte alls bra igår, visst sprang han en del och försökte löpa på yta, men det saknades tanke bakom löpningarna och även hunger i viss mån, i alla fall i jämförelse med Kalmar-matchen.

Burgic, jag saknar dig något otroligt på planen.

Give us the Walker

Give us the Özkan

Målvaktsfrågan har gått het på GF, med all rätt. Visst har Örlund undvikit nätrassel bakom sig (i alla när domaren inte blåst) men en målvakt skall också ge sin backlinje trygghet. Och det gör inte Örlund. Tyvärr har vi ju ingen att sätta in i hans ställe.

Så, nya tag inför söndag, se denna match som en plattmatch som varje säsong har. BP har börjat bra, men det är dags att ta ner den väldigt avlägsna bastarden till släkting på jorden igen.

18 Februari 2009 av Daniel Olemyr - Inga kommentarer

Lundberg och Walker imponerar

Våldsamt kallt på Skytteholm igår. Hade laddat på med långkalsonger, raggsockor, dubbla tröjor och den fetaste jackan jag kunde hitta hemma i lägenheten. Men släppte in alldeles för mycket kalluft via händerna som lämnades utan överdrag för att kunna anteckna och till slut skriva ihop en matchrapport.

Yussuf Saleh spelade bra igår och förtjänar beröm. Men mer intressanta är Kevin Walker, 20, respektive Viktor Lundberg, 18, och deras insatser på innermittfältet. Walker är färdig för en allsvensk startelva och med lite bättre timing och närkampsspelet och lite mer allsvensk rutin är jag inte ett dugg orolig över om han klarar av att spela rollen som Tjernström abonnerat på de senaste säsongerna.

Viktor Lundberg är en extrem talang. Vad som är bäst för hans framtid är svårt att sia om, men säkert är att han gör bäst ifrån sig från en central position i banan. Om Stahre/Wesström bedömer att han utvecklas vidare bäst i Väsby så får vi hoppas att Lagerlöf ger honom mycket speltid centralt och inte ute på en kant (vilket inte borde vara omöjligt sedan Petrovic lämnat VU för BP).

För egen del tror jag att Lundberg rent spelmässigt är redo att ta steget in i AIK-truppen redan i år. I så fall på bekostnad av Pierre Bengtsson, vars storhet som innermittfältare undgår mina ögon. Alternativet är att låta honom alternera mellan AIK och Väsby likt CH och Atta gjorde förra året. Utgångspunkten måste dock ändå vara att han tillhör den ena eller andra truppen, inte minst för hans egen trygghets skull.

Hur som.. Walker, Tjerna, Ortiz och Lundberg känns som en spännande grund att bygga innermittfältet på.

30 September 2008 av Daniel Olemyr - Inga kommentarer

Innermittfältet 2009

AIK:s stora akilleshäl just nu. Ändå sedan superettansäsongen 2005 har vi haft ett innermittfältsspel av yppersta klass – först med Boateng, sedermera med Dulee. Tillsammans med Tjerna utgjorde dessa båda herrar skillnaden mellan topplaget AIK och mittenlaget AIK.

Idag är både Boateng och Dulee sålda till Israel. Tjerna har blivit gammal och tycks få märkliga instruktioner från bänken om att ständigt löpa i djupled. Det leder till att vi aldrig har mer än en spelbar spelare centralt i uppspelsfasen. Kvar, lämnad helt ensam i mittens rike, står Jorge Ortiz. Som inte har varit i närheten av att infria förväntningarna. Som ser mer och mer vilsen ut för varje match han spelar. Lösningen blir långbollar förbi den vilsne eller uppspel på den vilsne som alltför ofta tappar bollen och orsakar livsfarliga spelvändningar för motståndaren.

Ortiz klarar helt enkelt inte av att leverera i den extremt utsatta positionen som Boateng och Dulee lämnade efter sig. Alternativen är få. Kevin Walker gör det bra, men är i mina ögon närmast en spelskicklig(are) variant av Tjerna. Inte heller Walker skulle göra sig rättvis i Dulee-/Boateng-positionen.

Som jag ser det har vi två alternativ. Lämna den forna spelidén eller skeppa iväg Ortiz och försöka hitta en ny spelmotor. Det senare alternativet känns inte ens som ett alternativ.

För att Ortiz ska kunna bli den spelare vi alla hoppas att han ska bli behöver vi ha två spelande innermittfältare. Som kan avlasta varandra på ett förtjänstfullt sätt. Vi såg glimtar av ett sådant samarbete under våren när Ortiz och Dulee spelade tillsammans.

Min lösning inför nästa säsong är att ge både Walker och Ortiz chansen att blomma ut genom att spela dessa bägge tillsammans. Om Walker fortsätter på den inslagna vägen är han precis vad vi behöver i innermittfältets rike. En spelskicklig grovjobbare som kan ta ansvar i uppspelsfasen. Det klarar inte Tjerna som därav får finna sig i att sitta på bänken nästa säsong.

Den absolut sämsta lösningen borde nu vara solklar för allt och alla. Att flytta ner en anfallare som ”offensiv mittfältare”. Det funkade inte med Wilton, det funkar inte med Obolo och det kommer inte att funka med någon annan heller. Det funkar fanimej knappt på FM.

Nordin Gerzic sägs åter vara aktuell. Återkommer till lite funderingar om det i nästa inlägg.