12 Oktober 2009 av Daniel Olemyr - 7 kommentarer

Huligandebatten och tre grova generaliseringar

Har försökt följa huligandebatten som fick extra fart i samband med Svenska Spels uppmärksammade kampanj Supporterlaget. Jag snubblade över kampanjen via Nina Åkestam, som arbetar på reklambyrån bakom, och ett blogginlägg där hon kommenterar de reaktioner som kampanjen genererar. Hon skriver bland annat såhär:

Intressant att idén med Supporterlaget rör upp så mycket känslor. Vissa tycker att det är det sämsta de någonsin sett, och upprörs över att man inte går rakt på problemet (huliganerna). Andra tycker att frågan med supporterproblem överdrivs och att det snarare handlar om medias snedvridning i bevakningen. Och att man därför borde ta utgångspunkt i det.

Jag funderade på det där och plockade upp tre inlägg i debatten, från tre typiska tyckargrupper: supportrar, journalister/experter och politker/intresseorganisationer. Om man ska generalisera grovt om varje grupps ställning i frågan skulle det kunna se ut såhär: Fortsätt läsa…

24 Juni 2009 av Daniel Olemyr - 6 kommentarer

Mats Olsson trivs på U21-EM

Det här inlägget är antagligen så otajmat som det kan bli. Men va fan – jag kör det ändå.

Såg gamle Mats Olsson sitta och flamsa med dom andra i SVT:s så kallade Sportpanel häromdagen (notera att detta händer innan matchen igår). Han pratade om det fantastiska U21-EM, där han kunde strosa gatorna i lugn och ro, utan polishästar och helikoptrar. Utan att behöva gömma sig, utan rusningar och utan slagsmål.

Mats Olsson gillar uppenbarligen att sitta och titta på fotboll på stendöda, halvtomma arenor, där till och med en och annan unges gälla skrik hittar igenom TV-rutan. Han gillar att titta på fotboll som inte omgärdas av passion, som inte betyder ett skvatt för dom som är på plats.  Han gillar att se sig om och titta på tomma sponsorstolar, biljetter som aldrig löstes in när företaget hellre gick och drack drinkar. Mats Olsson är beredd att offra supporterkulturen så länge det är lugnt kring arenorna. Men så är han ju inte supporter heller.

Mats Olsson har uppenbarligen varit en duktig journalist i många år, men hans uttalanden och krönikor i fotbollsfrågor numera känns mest okunniga. Han väljer alltid den enkla vägen, konstaterar att våld ska bort och hyllar den engelska modellen. Men han glömmer gång på gång bort varför Allsvenskan är så fantastisk och traditionsrik som den är; passionerade människor.

Våldet måste givetvis bort, men inte till vilket pris som helst. Frågan om supporterkultur kontra huliganer är inte svart och vit. Fotbollen i Sverige får aldrig bli mer jippo än passion. Sådana som resonerar som Mats Olsson tenderar att lägga ribban alldeles för lågt.

I England la man ribban alldeles för lågt, förvandlade fotbollsmatcher till jippon och skrämde bort de mest passionerade från arenorna. Ur Erik Nivas bok, ”Den nya världsfotbollen” om fotbollen i England och Liverpool i synnerhet:

Är det en tillfällighet att stämningen på Anfield har blivit skit sedan folk inte har råd att gå. När ”You’ll never walk alone” spelas ur högtalarna före avspark på Anfield brukade The Kop överrösta skivan hundra gånger om. Idag sitter vissa och lyssnar på skivan för att lära sig texten. [...] Jag blev chockad när jag kom tillbak till Anfield några år efter att ståplatsen försvunnit. Det var så tyst att det inte ens kändes som samma arena. [...] Jag satt på det de kallar The Kop, i en av de där jävla plaststolarna, och det var kallt som fan och stämningen det sämsta jag upplevt i hela mitt liv. Jag tänkte för mig själv: Vad gör jag här? När jag inte kunde svara reste jag mig och gick. Jag har aldrig gått tillbaka

För att skapa en mer nyanserad bild av frågan borde supportrarna få mer plats i debatten och kanske borde till och med den konservativa journalistiken kompletteras med en modernare form av supporterjournalistik. En ”objektiv” bild kan bara skapas genom en mängd subjektiva åsikter.

***

En liten parentes. SVT borde väl kunna presentera bättre namn i Sportpanelen än Tommy Engstrand, Malin Ewerlöf, Pamela Andersson (vad gör hon där?) och Svante Weyler (vem är det?). Har alltid gillat panelen – den är en trevig avslutning på måndagsmorgonen innan det bär iväg till ny arbetsvecka. Men nu har den börjat bli jävligt grund. Sporttugget hamnar på en skamligt låg och populistisk nivå, främst personifierad av Chris Härenstam (som är så bred och således grund en sportjournalist någonsin kan bli). Känns ungefär som när man sitter och smyglyssnar på hur övriga kontoret snackar huliganism – man blir lite less och orkar liksom inte ta diskussionen. Man slutar lyssna.

2 Juni 2009 av Daniel Olemyr - Inga kommentarer

AIK-veckan, v.22

Vårsäsongen är alltså till ändå. Sedan derbyt i torsdags har det varit gott om solfyllda dagar att samla tankarna. Därav har aktiviteten på bloggen varit ganska låg. Nu väntar en spännande månad med tre AIK-spelare i U21-EM och antagligen ett gäng spelare både in och ut. Men vi tänkte börja med att sammanfatta veckan som varit.

Mot bakgrund av att vi har en derbyseger i ryggen och väl godkända 22 poäng inför omstarten känns det som en evighet sen. Men bara åtta dagar har gått sedan AIK presterade säsongens sämsta insats mot Gefle. 0-1-förlusten hade kunnat vara betydligt större och matchen symboliserade vad laget har symboliserat under första delen av säsongen – avsaknad av trygghet och stabilitet. Med fler spelare tillbaka efter uppehållet och gnuggande av offensiven borde kunna leda till ett stabilare AIK i höst. Ett AIK som liknar det vi såg i 70 minuter mot Hammarby, men med mer spets och som orkar spela med energi hela matcherna igenom.

Precis som vanligt riktades stora delar av matchbevakningen efter derbyt mot läktaren. Med all rätt givetvis. Vad som däremot är konstigt är varför kvällspressen inte skrev en rad om alla kravaller i samband med CL-finalen dagen innan. Objektiva journalister existerar bara i sinnesvärlden hos dom som kallar sig objektiva journalister.

AIK deklarerade redan dagen efter att supportrar ska stängas av. Polisen kritiserades för sitt tafatta agerande i samband med kastningen, men gav på så sätt också kamerorna tydliga bildsekvenser. Att stänga av – om viljan finns där – borde inte vara något större problem.

Annela Yderberg tycks ha klivit ur den anonyma tillvaron i samband med att VD-rollen blev permanent. I veckan intervjuades hon av City och gav som vanligt ett gediget intryck.

Rikard Norling är på banan igen och spelar fotboll i min, tillika Johan Mjällbys, moderklubb IK Bele (numera Bele Barkarby). Rikard lever antagligen gott på lönen som AIK fortfarande pumpar ut varje månad och lär inte ens ta i ett tränarjobb med tång under 2009. Är man skeptisk kan man konstatera att Norling vägrar ta ett nytt jobb och istället bidrar till att urkalkar ekonomin i klubben han påstår sig älska…

Mer supportrar, polis och huliganism. Gefle Dagblad skriver ett läsvärt reportage i samband med att AIK och klubbens supportrar var på besök. Det hela fick ett lyckligt slut, bortsett från resultatet i matchen. Men artikeln gör mig konfunderad över att Black Army inte vill rycka tag i sitt varumärkesarbete utan helt enkelt tycks acceptera att man gång på gång likställs med ”dem som ställer till bråk”.

Obolo och Ortiz har tydligen utsetts till ”pressens derbylirare” (hmm…). I min bok dessutom, med ganska god marginal, till vårens AIK-lirare. Möjligen tillsammans med Markus Jonsson.

Apropå Jonsson så talar mycket för att han lämnar redan i sommar. Gissar att förhandlingarna har strandat och att AIK behöver agera snabbt för att få till en övergång innan kontraktet löper ut. Eftersom Jonsson är truppens enda högerback måste han givetvis ersättas. Martin Loretnzon sägs vara på väg in – det säger mig ingenting. Mer än att vi skiftar en av Allsvenskans bästa högerbackar mot en Superettan-back. Å andra sidan har vi lyckats med förvärv från lägre divisioner tidigare.

Till sist – veckans arenafrågan. Det ledde till en hel del ståhej när AIK deklarerade att Råsunda var ett alternativ. Sedermera tillkännagavs att PEAB redan köpt marken av SvFF. Vad som stämmer och inte i den här frågan vågar jag inte spekulera i – däremot är jag relativt, till och med mycket, säker på att Råsunda-alternativet är ett spel för galleriet.

20 April 2009 av Daniel Olemyr - 4 kommentarer

AIK-veckan, v. 16

Hela tre matcher avverkades förra veckan, såväl på planen som här på bloggen. Av den anledningen kommer jag i viss mån att lämna matchrelaterad AIK-text därhän i det här inlägget.

Däremot hade jag tänkt inleda med kort matchrelaterad Väsby-text. Väsby, som under nya tränaren Tomas Lagerlöf har inlett Superettan på sämsta sätt. Förlust i premiären mot Vasalund och förlust även i andra matchen mot Åtvidaberg, bägge gångerna på Skytteholm och bägge gånger skrevs siffrorna till 0-2. Att döma av Lukas Syberyjskis matchrapporter på Väsbys hemsida har man haft svårt att skapa riktigt heta målchanser såhär långt i Superettan.

Noterbart från Väsbys match mot Åtvidaberg var att Robert Walker gjorde bägge bortalagets mål. Dennes bror, Kevin Walker, sägs enligt rapporter vara på bättringsvägen, om än han har tappat massor av kilon och fortfarande befinner sig i Örebro. Jag gissar att vi inte ser Walker på planen förrän efter sommaren, vilket känns jäkligt bittert med tanke på hur bra Ortiz har varit i säsongsupptakten. Ortiz/Walker på innermitten kan bli ett giftigt AIK-vapen i höst.

Martin Mutumba har inlett säsongen på ett väldigt spännande sätt och syntes förra veckan i en stor och läsvärd intervju i Sportbladet. Bland annat flörtar han med AIK-publiken i följande citat:

Varje match hoppades och trodde jag att AIK skulle sitta där och titta på mig. Det fanns bara ett mål: att komma tillbaka till AIK. Men jag hade ingen kontakt med dem.

Mutumba som blev brutalt nedsparkad av Kim Odelius i BP-matchen. I mina ögon ett solklart rött kort, men BP:s tränare valde att konsekvent blunda för detta. Är han blind?

AIK-publiken talar ofta och gärna om att vi har Sveriges största publik. Den sviten tror jag ryker och far iväg till Malmö redan i år. SvenskaFans talade om publikrusning mot Malmö. Det kom knappt 17000 personer till Råsunda trots mer media, bättre bevakning och den bästa starten på 12 år. Just nu sitter jag och ser HIFDIF spela inför ett halvtomt Råsunda. Publikutvecklingen i Stockholm oroar.

Under gårdagen debuterade Wilton Figueiredo i himmelsblått. Enligt rapporter en intetsägande debut. För egen del har jag varit ganska likgiltig mot övergången fram till nu. Visst sved det till första gången man såg Wilton i Malmö-tröjan. Skönt att vi slapp se det på Råsunda.

Efter matchen mot Malmö stod Sportbladets för veckans roligaste rubrik; AIK vill värva Mehmeti.

Förra veckan var nästan osunt matchtight, något också Stahre påpekade när han menade att träningarna mest handlar om att återvinna energi. Det hela fortsätter också dagarna vi har framför oss. Örgryte på torsdag, Norrköping i Svenska Cupen på söndag och Helsingborg hemma på onsdag.

Åbro gjorde många AIK-supportrar besvikna när man valde att sponsra Nya Gamla Ullevi i Göteborg. Vad jag förstod innebar avtalet att om man ville exponeras på arenan tillkom dessutom exponering på matchtröjorna för lagen som spelar på arenan – ett slags paketpris (rätta mig om jag har fel). Hörde dock bakom kulisserna att Åbro ska hitta på något för att återvinna förtroende i AIK-led. Men det här visar ju om något att företag, precis som spelare, sätter kommersiella intressen framför klubbsympatier. Varken konstigt eller något att hetsa upp sig över.

Arenafrågan den här veckan: det blir med stor sannolikhet konstgräs på Stockholmsarenan.

AIK är enda svenska fotbollsklubb på börsen. Fria Nyheter meddelar att trenden i England är att klubbar rör sig bort från börsen efter hårda satsningar på senare år. Liksom för AIK har börsnoteringen i de allra flesta fall inneburit ett fiasko för de engelska klubbarna.

Fotbollsvåldet är alltjämt ett populärt ämne i massmedia. Trots att det har varit lugnt på arenorna runt om i Sverige i den allsvenska inledningen skriver man om huliganlagen, förmiddags-/helgderbyn och fotbollsvåld i Småland. Det senaste borde egentligen utmålas som ett utmärkt exempel på att våldet sällan förekommer i anslutning till själva fotbollen, bara i fotbollens tecken (om ens det). När man som jag spenderar vardagen på en arbetsplats där kunskapen om fotboll är ganska låg upptäcker man verkligen vilka förödande konsekvenser mediebevakningen har för bilden av svensk fotboll i allmänhet och Stockholmsfotboll i synnerhet.

Till slut kan jag inte låta bli att lufta några tankar om Gabriel Özkan ytterligare en gång. Under veckan har det varit idel olika bud om hur det egentligen står till med (glas)kroppen. Det har snackats magsjuka, viss osäkerhet för spel, ljumskada med försiktighetsåtgärder respektive ljumskskada med ”borta på obestämd tid” som konsekvens och slutligen ”en liten överbelastning på ljumsken” och en veckas vila. Jag litar inte på någon i den här frågan. Jag litar på att Gabbe är frisk när jag ser honom på planen.

20 Februari 2009 av Daniel Olemyr - 3 kommentarer

Huliganlagen

I samband med att matchen på Hovet mellan AIK och Leksand fick avbrytas på grund av att AIK-publiken kastade in saker på isen samtidigt som någon dåre tog sig ner till Leksands bås där han uppträdde hotfullt, har debatten om den så kallade Huliganlagen (DS2008:20) blossat upp igen.

I oktober skrev Dagens Nyheter att förslaget hade klubbats av regeringen, men det kritiserades då som otillräckligt av bland andra Sune Hellströmer, generalsekreterare vid Svenska Fotbollsförbundet, medan supporterklubbarna hävdade motsatsen. Igår aviserade riksdagen att man skulle fatta beslut om lagen men debatten drog ut så pass mycket på tiden att beslut aldrig fattades. Istället väntas lagen klubbas igenom vid nästa beslutstillfälle som är på onsdag nästa vecka – allt för att lagen ska hinna träda i kraft den 1:a april, dagar innan den allsvenska premiären.

Många som reagerar på lagförslaget hänvisar till risken för godtyckligt myndighetsutövande och att gemene mans rättssäkerhet sätts ur spel när polisen (via åklagarbeslut) får möjlighet att utfärda omedelbara tillfälliga tillträdesförbud till arenan. Principfrågan gäller alltså polisens rättighet att tillfälligt förbjuda någon som eventuellt kan komma att begå en brottslig handling.

Även om det ursprungliga lagförslaget har förändrats till det bättre (i det första förslaget skulle ett tillfälligt tillträdesbeslut bland annat skrivas in i belastningsregistret – så är det inte längre) så är det svårt att helt och fullt sympatisera med utformningen av lagen. Utgångspunkten för polisens rätt att utfärda tillfälliga tillträdesförbud bör vara faktiska brottsliga handlingar – inte potentiella.

Även om jag tvivlar på att ikrafträdandet av lagen kommer att påverka gemene ”vanlig” supporter överhuvudtaget och att polisen faktiskt kommer att syssla med godtyckligt myndighetsutövande så är utformningen av lagen princpiellt förkastlig och det är ju känt sedan innan att lagstiftning sällan fungerar i preventivt syfte.