Foto: Bildbyrån

Man var minst sagt lite nervös inför bortamatchen mot årets stora överraskningslag. Det fanns skäl till oro eftersom Häcken inte förlorat på hemmaplan sedan den allsvenska premiären. När samma motståndare inleder matchen i fråga med ett skott som träffar samma stolpe två gånger om så var det verkligen dags att börja kallsvettas.

Men när ens lag heter AIK och året är 2009 så har den här oron alltjämt varit överflödig. Gång på gång så går det ju vår väg till slut, även om det ibland dröjer till matchens sista minut innan AIK smäller till. Mot Häcken stillades vår värsta oro redan i mitten av första halvlek. Inom 92 sekunder så hade Antonio Flavio lobbat in 1-0 och Ivan Obolo hade nickat in 2-0. Det var skickligt, det var vackert och för en gångs skull kunde man invänta slutsignalen utan någon hyperventilation.

Matchbilden var i stort sett den väntade, med ett hemmalag som ville föra matchen och som lyckades hålla ett högt tempo med mycket bollinnehav. Formstarka Häcken skapade en mängd chanser, men de saknade den rätta kylan i de sista momenten, vilket ledde till att både Paulinho och Vinicius missade vidöppna lägen. Den stora skillnaden mellan lagen var att Häckens defensiv inte var tillräckligt stark för att stoppa AIK:s effektiva och skickliga spetsar.

Elfsborgs tränare Magnus Haglund försökte lägga över favoritskapet på AIK inför den här omgången. Jag tyckte först att det var skrattretande med tanke på Elfsborgs breda och namnkunniga trupp, som på pappret borde vara storfavoriter. Men efter Elfsborgs oavgjorda match mot GAIS och AIK:s styrkebesked mot Häcken så är jag faktiskt benägen att hålla med Haglund.

AIK är tack vare segern mot Häcken fyra poäng före Elfsborg och en poäng före IFK Göteborg i tabellen och Gnaget har nu elva raka matcher utan förlust. Ingen spelare i AIK var ens nära att vara underkänd i matchen mot Häcken. Vi fick se Jos Hooiveld, Markus Jonsson, Nisse Johansson och Jorge Ortiz i nästan felfria insatser som bådar gott inför fortsättningen.

Det ser oförskämt bra ut just nu, men trots allt kommer jag fortsätta vara precis lika orolig och nervös inför varje match, även om det är Örgryte som står för motståndet. Men skillnaden från tidigare är att jag nu verkligen kan känna att det även är dags för våra främsta motståndare att vara riktigt oroade. För AIK kan vara på väg mot någonting riktigt stort.

Foto: Bildbyrån

Trots att både Mikael Stahre och Björn Wesström har kallat matchen för årets viktigaste och trots att solen steg över Råsunda såsom den bara gör en strålande vacker sensommareftermiddag. Trots det hade bara drygt 9000 personer hittat till Råsunda. Jag sörjer med dom som inte var där. Sörjer att de inte fick se två allsvenska topplag som tar Svenska Cupen på allvar. Och sörjer för att de missade en alldeles fantastisk AIK-upplevelse. En match som vi kommer att minnas när säsongen är över. Den 7:e november kommer AIK att spela cupfinal på Råsunda. Mikael Stahres fantastiska AIK.

När jag bänkade mig på min sedvanliga rad 3, plats 47, hade jagen olustig känsla i kroppen. Inte bara för att Häcken hade radat upp matcher utan förlust i serien, men också därför att matchen i sig, ända sedan lottningen blev klar, betraktades som en transportsträcka till finalen. Risken för underskattning kändes uppenbar, men mina tvivel blåste snabbt bort med dom svala brisar som drog fram över Råsunda. AIK tog tag i spelet direkt, och om än det slarvades och inte kändes så gediget som det brukar tog hemmalaget rättvist ledningen efter drygt 20 minuter. Målet bar tydlig sydamerikansk stämpel. Ivan Obolos väggspel med Antonio Flavio frambringade en varm känsla som dansade fram i kroppen och Argentina-ramsan dånade i Solna. Så långt så väl, men AIK har haft ett problem hela säsongen. Man klarar inte att stänga matcherna.

Man kan knappast skylla på att chanser inte fanns. Även om Häcken var farliga när de närmade sig AIK:s straffområde (faktiskt så farliga att det är lätt att förstå varför laget har vräkt in bollar i Allsvenskan på slutet) så generade hemmalagets bollinnehav ändå så många lägen och fasta situationer att 2-0 borde ha infunnit sig. Men det gjorde det inte. Och det som inte fick hända hände när Häcken kunde trycka in 1-1 i matchens sista ordinarie minut. En tveksamt agerande Niclas Bergh, som ersatt en förmodat ryggskadad Daniel Örlund i paus, släppte förbi sig ett skott från snäv vinkel. Och för några sekunder tystnade Råsunda.

Sedan väntade förlängningen. Den magiska förlängningen. Häckens 2-1-mål på numera klassikt Ibrahimovic-manér och AIK:s orkeslösa agerande därefter. Inför den andra förlängningskvarten valde Mikael Stahre att satsa allt framåt. Per Karlsson gick ut och Miran Burgic kom in men bytet tycktes förgäves och ingenting stämde för hemmalaget. Flavio såg trött ut, Ivan Obolo fick inte tag på bollen, Mutumba led av kramp och Dulee spelade mest i sidled. Men så har AIK två ytterbackar. Två outtröttliga ytterbackar. Den ena har under senare delen av säsongen 2009 visat sig ha en exceptionell förmåga att sniffa till sig målchanser. Den andra har en högerfot som trycker vartenda elvametersskott i nät. Tillsammans vände dom matchen på fyra minuter.

Bäst på planen idag var tveklöst Antonio Flavio. Med en bolltouch och ett steg som får AIK-hjärtat att göra volter och AIK-hjärnan att prisa Björn Wesström dominerade han på ett nästan löjligt sätt. Därmed inte sagt att Flavio inte kan bli ännu bättre. Passningsspelet är stundtals slarvigt och den påfrestande egoismen påminner om Wilton Figueiredos glansdagar i svartgult. Likväl kommer Flavio att vara ett av AIK:s starkaste titelvapen i höst.

Men det finns framförallt en bild som har etsat sig fast på min näthinna. Efter AIK:s 3-2-mål, och samtidigt som jag sjöng halsen hes, tittade jag inte på Martin Ingvarsson i väntan på slutsignal. Jag tittade på Mikael Stahre. Han stod alldeles stilla på linjen. Men händerna i kavajfickorna. När slutsignalen går sätter han händerna i luften, kramar om sina närmaste innan han leder laget för att ta emot publikens hyllningar. I våldsamma gester spänner han hela kroppen för att skjuta iväg armen i en segergest. Flera gånger och med en närmast galen blick. Mikael Stahre älskar att vinna. Så mycket att det gör ont. Än har han inte vunnit något. Men hans AIK har fortsatt chansen två titelchanser.

Media: AB, Ex, DN, SvD

Målen: 1-0, 1-1, 1-2, 2-2 och 3-2