***

Micke Stahre i Laul Calling.

Jos Hooiveld som säger att Hysén ska få flyga på söndag.

Daniel Tjernström, som kritade på för ett nytt år med AIK idag, om att ha chansen att lyfta bucklan på söndag.

Obolo lovar en säsong till i AIK.

Därför tar AIK guldet.

Chat med Gary Sundgren inför söndag.

IFK-profilen sågar AIK:s stjärnor. Gentzel och Hegerfors kanske borde starta en ny Facebook-grupp tillsammans med Anton Abele?

AIK fruktar attack mot sina spelare.

AIK menar att Hysén är halva Bloowit.

Bojan jämför finalen på söndag med El Clasico.

Mutumba stod över dagens träning på grund av en lättare förkylning.

Hannes Stiller fanns med på Göteborgs träning idag men klev av i förtid.

Ivan Obolo är Håkan Milds AIK-favorit…

…och Tobias Hysén är Wesströms IFK-favorit

Daniel Andersson ersätter Daniel Örlund?

***

AIKBLOGGEN fortsätter att ha ögon och öron öppna fram till och med söndag. Häng med! Nu jävlar kör vi!

Foto: Bildbyrån

Snart stannar hjärtat. Det är allvar. Match efter match, hela jäkla hösten har jag suttit och svettats, våndats, plågats och lidit varje gång AIK spelar fotboll. Varje jäkla match har jag känt att när som helst så går det åt helvete. Jag vet fan inte om jag vågar titta på guldmatchen. Å hälsans vägnar kanske man gör klokast i att trycka i sig sömnpiller i lagom tid för att falla i djup sömn lagom mellan 15.00 till 17.00 på söndag eftermiddag. Men jag ska försöka att njuta av läget. Försöka intala mig själv att det här är något man kanske bara upplever en gång i livet. Att det är nu man lever – inte bara existerar.

Att AIK, precis som Göteborg, börjar känna hur allvaret trycker på märktes med all tydlighet på Råsunda ikväll. Såväl som på planen som på läktaren. När nervositeten står en upp i halsen är det inte så jäkla lätt att varken trycka ur sig vettig läktarsång eller slå en passning på fem meter. Men AIK redde ut stormen, fick tillräcklig ordning på ben och huvud och fick med sig den poäng som kan visa sig vara en av de viktigaste i klubbens historia. Det betyder mer än allt.

Den första halvleken kändes närmast avslagen. AIK hade kontroll men anföll givetvis sparsamt. Örebro hade visserligen en boll i mål. Regelrätt dessutom. Men mot bakgrund av IFK Stolpfusks metoder för att sätta konsekvent fuskande i system under den här säsongen kan man inte hävda annat än att rättvisa skipades. Lika lycklig som jag är över en poäng – lika glad är jag över tanken på förtvivlade sillstrypare när Canal Plus vevade reprisbilderna på offsidesituationen. What comes around goes around.

Stahre valde inte att gå på den linjen som jag och många med mig förespråkade inför matchen, nämligen att ställa över en eller flera av de centralfigurer som bara var ett Strömbergsson-kort ifrån avstängning i den sista omgången. I efterhand och med alla korten på bordet går det givetvis inte att klandra Stahre för beslutet. Men det var inte direkt svårt att se vilka spelare i AIK som riskerade att missa guldmatchen. Hooiveld spelade konstant på säkerhet och gjorde en av sina sämre insatser i svart, Ortiz klappade inte ens tillnärmelsevis på som han brukade och Obolo tog inte en enda glidtackling under hela matchen. Allt som allt gjorde återhållsamheten alla tre till sämre spelare, vilket också bidrog till en svag AIK-insats allt som allt. Mot Göteborg kommer vi att få se helt andra prestationer från dessa herrar – det kan varenda fiskebåt i hela Götelaborg kallt räkna med.

Den andra halvleken började i samma sävliga stil. Frånsett Martin ”bara gå och vinna grejen” Mutumba, som har tajmat sin formtopp i precis rätt läge, fanns inte mycket glädjeämnen i AIK idag. Logiskt därför att Mutumba fick rulla in 1-0 på AIK:s första riktiga målchans, som för övrigt föregås av ett grovt försvarsmisstag, i den 57:e minuten. Och just då kändes minst en poäng kassaskåpssäker. Resten vet ni ju själva.

Nu väntar matchen som hela fotbolls-Sverige har drömt om och dreglat över i flera veckor. Dagarna fram till söndag kommer att vara fantastiska för svensk fotboll i ett bredare perspektiv. I tider när Allsvenskans misshandlas värre än någonsin är detta det bästa som kunde hända.

Mina sista minnesbilder från Råsunda ikväll är hur en adrenalinpumpad Stahre gick runt Råsunda och visade med pekfingret att det är en match kvar. En match som avgör allt. Inga epitet är goda nog för att beskriva vad som händer på söndag. Två timmar som kommer att vrida ur både det bästa och det sämsta i oss. En match som vi ska njuta av. En match som låter all kärlek leva.

Och just det.. Bye bye Bajen.

Trots att AIK säkrade den sjätte (!) derbysegern i år och gick upp i fortsatt serieledning i söndags fanns det liksom ingen tid till vila för nerver och hjärta. Redan ikväll kommer Göteborg att sätta förutsättningarna inför årets sista allsvenska match på Råsunda. Mitt i alla tankar inför söndagens avgörande lever det fortfarande en irrationell förhoppning om att guldstriden kan vara över redan imorgon. Trots att vi vet att Göteborg antagligen grusade alla sådana drömmar redan genom Selakovics övertidsmål mot GAIS och Tomas Olssons bredsida på Swedbank stadion.

Matchen imorgon handlar om att hålla nerver och mjölksyra under kontroll samtidigt som man trycker tillbaka ett av seriens bättre lag tillräckligt mycket för att komma undan med segern. AIK har förvisso haft relativt lätt mot Örebro de sista åren, men förutsättningarna imorgon är extrema. Dessutom står hela centrallinjen – Örlund, Hooiveld, Ortiz och Obolo – ett enda gult kort ifrån en förödande avstängning. AIK har förvisso en bred trupp, men dessa fyra måste vara med i en eventuell guldmatch på söndag. Vetskapen om att det krävs en maxprestation och en fortsatt extrem vinnarinstinkt för att besegra Örebro, kombinerat med en inbygg försiktighet för att undvika varningar, är säkerligen svårhanterligt för våra nyckelspelare. Det återstår att se hur de klarar av detta.

Men matchen imorgon handlar också, oavsett resultat i Göteborg, om att skapa förutsättningar för framtiden. Att döma av resultatet AIK har gjort den här säsongen är just detta firma Stahre/Wesströms bästa gren.

Tills vidare och innan vi fortsätter avhandla förutsättningar inför imorgon avvaktar vi ett nytt styrkebesked från rikets andra stad – eller mot förmodan ett halländskt mirakel. Som Stahre säger ang. matchplanen mot Örebro; låt mig få alla förutsättningar först.

Det enda vi vet vi är att det är nu det händer. Att det är dags att kasta alla tvivel över bord. Att ta sig till Råsunda. Och tillsammans med laget se till att AIK blir svenska mästare 2009. Dom spelar för oss och vi lever för dom. Hur det än går finns all anledning att vara stolt!

Jag satt bredvid Lennart och Erik på Filmstaden Kök och Bar vid Näckrosen när jag läste DN:s artikel om bröderna innan matchen igår. Vi som sitter där på Råsunda och våndas år efter år vet att AIK är mer än matcher, bortaresor, öl och underhållning. AIK är allt vi hänger upp våra liv på, som vi bär med oss och lever med. Jag är glad över de gånger jag har fått träffa och prata med bröderna Olsson. Fått uppleva och ta del av när AIK sammanflätat med livet tar sig uttryck i sin allra renaste form.

Trots att läktarna var nära på att börja koka av frustration och ångest. Trots att de riktigt heta chanserna uteblev och att spelet stundom hackade. Det börjar låta som en klyscha, men Mikael Stahre AIK:s har en trygghetsgrund som utgör hela fundamentet för de framgångar laget skördar i år. Det finns så jäkla mycket vilja i AIK-truppen, men man låter det aldrig störa rytmen i matchplanen. Eller som Erik Niva skriver; ”Det är oerhört imponerande hur ett förhållandevis ungt och oprövat AIK klarar av att bara mala på som om det var vilka mitten-av-maj-matcher som helst som spelades.”

Man trodde inte att läget kunde bli mer kritiskt i antagonistklubbarna, men nu undrar man ju. Smolk i glädjebägaren att Väsby är fortsatt nedflyttningshotade inför Superettans sista omgång efter förlust mot Ängelholm idag.

Imorgon är det dags för nästa nervprövning. I all iver inför den matchen, och den glädje vi finner i Malmö FF:s formtopp, ska vi ändå komma ihåg att likheterna mellan Göteborg och AIK ifråga om moral och vilja är slående. Göteborg slåss i toppen mot alla odds. Men en klubb som är så ryggradslösa att de å ena sidan försvarar sitt eget fusk för att senare fördöma andras – och trots detta är hela Sveriges gull-goa-gubbar-Carolina-Klüft-förening. Det äcklar mig.

Snart slocknar Poseidon och Blåvitt faller tungt.Snart

Foto: Magnus Neck

Så var det fyra omgångar kvar. Det har gått så gott som på dagen ett halvår sedan serien startade i april. Sex månader som vissa påstår har förändrat AIK. Andra säger att vi har hittat tillbaka till en förlorad identitet Alldeles oavsett -  efter Göteborgs sena segermål mot GAIS igår står laget inför en våldsamt tuff prövning. Nu ska det testas vad vi verkligen går för. Det är fyra matcher kvar. En poäng emellan. Fanfanfan.

Det var som att tappa luften. Se bucklan framför sig, trött efter en lång färd. Och precis när man skulle lägga händerna om den… ett hårt slag i magen. En oväntad, blixtrande comeback. En sån där som hittar ny energi som inte finns. Som gav kalla kårar. Oroande? Som jävla fan.

Jag sov dåligt inatt. Omsluten av skitdåliga vibbar som vägrade lämna mig ifred. Jag har ingen aning, men jag tror inte att jag var den enda med svartgult hjärta som otåligt ville drömma tillbaka till guld. Känslan spred sig liksom i vinden.

Jag vill för allt i världen slippa åka till Göteborg för att se AIK spela avgörande guldmatch den 1:a november. Fram till omgångens sista spark igår kväll kändes det inte bara möjligt. Det kändes realistiskt.

Nu är jag däremot fullständigt övertygad om att vi tvingas ner för att spela om guldet. Antagligen i en match där vi har allt att förlora och på en plan som är piss. Och som grädde på toppen så ska vi spela tre matcher till innan dess. Innan vägen till nervvrak börjar nå sitt slut. Bara en knapp månad kvar nu…

Å andra sidan. Det finns en och annan runt om i Stockholm som har det ännu värre.  Antagonisterna är en trygg tröst att falla tillbaka på om det går åt helvete.

Det är svårt att inte nämna antagonisternas kräftgång. Lika nöjd blir man över att blicka uppåt i tabellen som att scrolla neråt i densamma. Men det här inlägget kommer varken att fokusera på bottenstriden eller ens tabellens mittskikt. Därför att AIK har placerat sig som tvåa i tabellen när tio matcher återstår. Och tillsammans med fyra andra lag gör man upp om guldet i höst. Såhär resonerar jag om de fem topplagen.

1.       Elfsborgs IF

Efter den första halvleken mot Örebro igår är det svårt att hitta anledningar som talar emot att guldet hamnar i Borås. Elfsborg har Sveriges sämsta publik men likväl landets bästa startelva, full av kreativitet och fantasi. Även en” anonym” spelare som Daniel Nordmark imponerar så pass mycket att jag dreglar av avundsjuka hemma i soffan. Å andra sidan och om man trots allt ska göra ett tafatt försök att hitta svagheter. Elfsborg saknar en utpräglad målskytt och jag har aldrig betraktat Ante Covic som en allsvensk toppmålvakt.

2.       AIK

Om AIK säljer Ivan Obolo så kommer laget inte att kunna vinna SM-guld. Jag tror inte att det är svårare än så. Men om vi antar att han stannar och att defensiven håller även mot toppkonkurrenterna på bortaplan så kanske man kommer att hota i toppen hela vägen in i omgång 30. Hemmasegrar är nyckeln till fortsatt tätkontakt. Vi behöver vinna varenda jäkla hemmamatch!

3.       IFK Göteborg

Tycker dom ser sämre och sämre ut och att döma av kvällens match på Stadion så kommer inte Göteborg att kunna löpa linan ut. Inte särskilt märkligt eftersom ursprungstruppen har blivit slaktad av skador och försäljningar. Elfsborg hemma i nästa omgång är en nyckelmatch och där är det upp till bevis. Ett kryss där innebär att AIK tar tillbaka serieledningen om man vinner mot Trelleborg. Men jag tror Sillstryp förlorar.

4.       Kalmar FF

Otroligt egentligen att laget hakar på, trots en horribelt dålig inledning på säsongen och tappet av flera nyckelspelare efter SM-guldet ifjol. Imponerade på Råsunda, trots att inga Elmar fanns på planen. Nanne är en magiker som kan trolla med vilken trupp som helst och jag tror att Kalmar står som topp tre när säsongen ska summeras. Till och med Daniel Mendes framstår ju som en bra fotbollsspelare i den röda tröjan.

5.       Helsingborgs IF

Alldeles för skadedrabbade och mycket talar väl för att man åker på stryk i derbyt mot Malmö FF nästa omgång. Om övriga resultat går emot där får man väl betraktas som avsågade. Om resultaten däremot går med laget, samtidigt som skadade spelare kommer tillbaka, kan man mycket väl stå för en stark spurt i höst. Jag vågar inte säga adjö till HIF riktigt än. Ger mig fan på att dom har alla gubbar tillbaka när vi möter dom på Olympia den 24:e september.