Men fastän kunskapen verkar finnas där envisas svenska klubblag med att köra stenhårda löppass och fystestar in absurdum. Och till och med när antagonsiterna skördade framgångar med en halv landslagselva i mitten av det förra decenniet valde experter och journalister att förklara framgångarna i klubbens fysupplägg. Det blir liksom löjligt.

Därför blev jag så jäkla glad när jag slog mig ner i soffan igår kväll och såg Björn Wesström säga ungefär såhär, apropå AIK:s omorganisation i ledarstaben:

Den absolut största delen av fysträningen ska vara i fotbollsform. Det är fotbollsspelare dom ska bli – och man blir bra på det man tränar på. Springer man i skogen blir man bra på att springa i skogen, spelar man fotboll blir man bra på att spela fotboll. Det är väldigt viktigt att ha det som grundincitament i all träning.

Och av bara farten..

När man i organisationen får möjlighet att göra annorlunda så ska man effektivisera så mycket som möjligt. Klubbar som AIK har inte utrymme för specialister inom varje område. Hos oss måste specialisterna kunna göra mer än bara sitt eget område.

Erik Börjesson blir alltså fysrådgivare, vilket känns som en titel med en förmodat sund arbetsbeskrivning. Skadeförebyggande träning sätts ännu tydligare i fokus, och det är ju rimligt med tanke på att vi faktiskt har en förbannat skadebenägen spelartrupp.

Nu återstår att se om det nya upplägget leder till en AIK-trupp som inte orkar spela allsvensk fotboll 2010. Jag har svårt att tro det. Klart är att om AIK hade haft en sportchef med samma sunda förnuft som Björn Wesström förr om åren så hade 2000-talet varit betydligt mer framgångsrikt än det slutligen blev.

I övrigt noterade jag att antagonisterna väljer läger utifrån förhållanden som liknar de svenska, medan AIK går motsatt väg och väljer Singapore eftersom det är bättre att träna fotboll under gynnsamma förhållanden. En erfarenhet som ledningen drog från 2009. Och alla vet ju hur det slutade då.