Med 13 matcher kvar av årets Allsvenska har AIK placerat sig på femte plats. Med poängmässig mersmak och med klorna hårt hållna om den absoluta toppstriden. Med en trupp som verkar hålla för hur mycket skador som helst, med en brasiliansk joker och med en argentinsk fältherre som kanske, kanske stannar hela vägen in i vintermörkret. Och framförallt med ett enigt fotbolls-Sverige som uteslutande riktar sina hypotetiska blickar mot Borås och Kalmar. Är det dags att börja drömma nu?
Efter matchen mot Malmö haglade begrepp som ”kollektiv styrka”, ”lagmaskin” och ”maniskt, stenhårt arbete”. Uddamålssegrar står som spön i backen och när laget spelar dåligt får de med sig poäng ändå. Ledarstaben hyllas och i Solna är det givet att Björn Wesström måste vara Sveriges bästa sportchef efter blott tio månader på posten. Är det bara en vanlig släng av hybris eller… är det verkligen dags att börja drömma nu?
Nere i Malmö spelades matchen som får stå som modell för AIK:s säsong såhär långt. Ett offensivt spel som bara har renderat i 15 mål framåt och ett defensivt spel som gör att AIK kan titulera sig Allsvenskans bästa försvar. Såhär kan det se ut på pränt:
Malmö-AIK. Skott: 17-5. Hörnor: 9-1. Mål: 0-0. I år är det siffror som räcker för att vi ska börja drömma.
För även om det är lätt att bli förvirrad över begreppet kollektiv styrka och även om jag tidigare har antagit en pessimistisk ansats mot AIK:s spel den här säsongen så går det inte att komma ifrån att laget håller på att bygga upp ett mentalt berg av trygghet. Främst personifierat av Daniel Örlund som har hittat ett lugn som vida överstiger vad han har lyckats förmedla till utespelare och publik under tidigare säsonger i svart. Även en dålig dag vet spelarna med sig att de kan plocka både en och tre poäng. Och i den mentala tryggheten kommer AIK att hitta ett vägvinnande anfallsspel. Frågan är bara om vi hittar det i tid.
I positiv anda kan man konstatera/önska följande: Göteborg har sålt och skadat bort sig, Elfsborg kommer att bli slitna, Helsingborg är ostabila och Kalmar står och faller med Rasmus Elm. Samtidigt som Obolo stannar, Flavio blir en succé och Jos fortsätter att vara vad Michael Brundin var för laget som kammade hem serien för elva år sedan.
Aldrig är supporterskapet så starkt som det är nu. När det är fyllt av njutning, förväntningar och nervositet. På lördag spelar AIK mot Brommapojkarna på Råsunda. Med 20 000 drömmare på plats.
(inte för att vi förlorar, men för att vi får offra blod och svett för våra segrar.. ja ni fattar!)