Jag satt bredvid Lennart och Erik på Filmstaden Kök och Bar vid Näckrosen när jag läste DN:s artikel om bröderna innan matchen igår. Vi som sitter där på Råsunda och våndas år efter år vet att AIK är mer än matcher, bortaresor, öl och underhållning. AIK är allt vi hänger upp våra liv på, som vi bär med oss och lever med. Jag är glad över de gånger jag har fått träffa och prata med bröderna Olsson. Fått uppleva och ta del av när AIK sammanflätat med livet tar sig uttryck i sin allra renaste form.

Trots att läktarna var nära på att börja koka av frustration och ångest. Trots att de riktigt heta chanserna uteblev och att spelet stundom hackade. Det börjar låta som en klyscha, men Mikael Stahre AIK:s har en trygghetsgrund som utgör hela fundamentet för de framgångar laget skördar i år. Det finns så jäkla mycket vilja i AIK-truppen, men man låter det aldrig störa rytmen i matchplanen. Eller som Erik Niva skriver; ”Det är oerhört imponerande hur ett förhållandevis ungt och oprövat AIK klarar av att bara mala på som om det var vilka mitten-av-maj-matcher som helst som spelades.”

Man trodde inte att läget kunde bli mer kritiskt i antagonistklubbarna, men nu undrar man ju. Smolk i glädjebägaren att Väsby är fortsatt nedflyttningshotade inför Superettans sista omgång efter förlust mot Ängelholm idag.

Imorgon är det dags för nästa nervprövning. I all iver inför den matchen, och den glädje vi finner i Malmö FF:s formtopp, ska vi ändå komma ihåg att likheterna mellan Göteborg och AIK ifråga om moral och vilja är slående. Göteborg slåss i toppen mot alla odds. Men en klubb som är så ryggradslösa att de å ena sidan försvarar sitt eget fusk för att senare fördöma andras – och trots detta är hela Sveriges gull-goa-gubbar-Carolina-Klüft-förening. Det äcklar mig.

Snart slocknar Poseidon och Blåvitt faller tungt.Snart