Foto: Bildbyrån
Om ett par dagar kommer jag ta flyget över Atlanten för att uppleva de två avslutande omgångarna av Allsvenskan på Råsunda och på Gamla Ullevi. Men innan jag ger mig iväg ska jag följa helgens derby mot Hammarby på distans. Är jag orolig? Nej, inte alls faktiskt. Fortsätt läsa…
Foto: Bildbyrån
Dagen är kommen. Och precis som inför derbyt i våras väljer AIKBLOGGEN att släppa in antagonisterna i finrummet, för att delge sina tankar inför kvällens drabbning. Läs och le! Våra funderingar hittar ni följdaktligen på DIFBLOGGEN.se.
***
Dagens datum är något som obönhörligt snabbt har närmat sig och imorse tvingades jag konstatera att nu är dagen här. Derbyt i kväll är som ni förstår inget som någon Djurgårdare har sett fram emot. Det finns helt enkelt ingenting som talar för att det kommer att bli det minsta glädjande får vår del. Vissa snackar om att ”det är skönt att slå ur underläge” men det är ju bara försvarsmekanism. Är det ju så fan heller. Fortsätt läsa…
Piketbussarna hade radat upp sig, ett fotbollsregn drog passande fram över Solna och gräsmattan såg tjock och välvårdad ut. Det var upplagt för krig. Men slaget uteblev. AIK var överlägsna.
I den första halvleken hade Hammarby absolut ingenting att sätta emot. Man mönstrade ett reservbetonat lag och mycket riktigt var Bajen det sämsta jag sett på Råsunda i år. AIK spelade sig fyndigt fram till avgörande lägen, men ineffektiviteten sista tredjedelen har löpt som en röd tråd rakt igenom hela den här säsongen.
På övertid slog dock Chanko en boll rakt i bröstet på Özkan som uppfattade situationen blixtsnabbt. Jagne löpte i djupet, Armas sålde sig, Björklund sålde sig och AIK ledde med 1-0.
I andra halvlek borde AIK ha dödat matchen under första 25, när Jorge Ortiz är fullständigt briljant som pulsåder på mitten. Men när Ortiz får en olycklig smäll på foten lyckas Bajen ta tag i spelet, men skapar egentligen inte en enda riktigt farlig (regelriktig) chans.
Annars gillar jag Lauls sammanfattning:
Moldaven gick bort sig och AIK:s gambiafödde östgöte rusade mot mål, skottfintade nigerianen och sköt bollen över svensken i målet. Australiern stod offside vid Hammarbys bästa kvitteringschans. Efteråt fick Lur en uppsträckning av serben medan snacket mest handlade om hur länge argentinaren blir kvar i landet.
Men trots att Laul är rolig har det blivit dags för kvällspressen att granska sig själva på nytt. Skandalrubrikerna säger jag ingenting om. Vi kan inte kasta bengaler på varandra mitt framför ögonen på hela presskåren och hoppas komma undan. Däremot; fler gripna både före och efter match samt betydligt mer avancerade kravaller i samband med CL-finalen i onsdags. Men inte ett ord om det i kvällspressens rapportering därifrån. Det är ruttet.
FOTO: Pelle_T
När lugnet efter stormen hade lagt sig i Solna och stundens heta känslor hade omvandlats till rationella funderingar blev det tydligt. AIK hade en bättre organisation, en tätare defensiv och en starkare offensiv. På alla tänkbara sätt spelade laget AIK bättre fotboll igår. På alla tänkbara sätt är AIK bättre än Djurgården.
Norra inledde kvällen med ett fantastiskt tifo som i all sin enkelhet var både kreativt och mäktigt. En maktdemonstration som lös ännu starkare i ljuset av motsvarande sidas tafatta insats.
Det syntes tidigt i matchen att AIK spelar med ett mod som Djurgården saknar. Obolo sliter sin vana trogen som en hund längst fram och är ofta starten på en AIK-defensiv över hela banan som är beundransvärd. Djurgården fick ingen tid och besitter i ärlighetens namn heller inte de kvalitéer som krävs för att spela sig ur en våldsam AIK-press. Gång på gång kunde ”bortalaget” enkelt återerövra bollen och sätta igång nya anfall – nio gånger av tio med Ivan Obolo som strateg och fördelare.
Med en tydlig striker, läs Miran Burgic, hade AIK haft minst 2-0 i paus.
I den andra halvleken sjönk AIK onödigt tillbaka. Mot ett bättre motstånd hade det antagligen straffat sig. Mot Djurgården blev det en relativt behaglig resa till en 1-0-seger, bortsett från några mindre positionsmissar vid fasta situationer.
Jorge Ortiz skrek till sig en varning och missar Elfsborg. I övrigt kan vi notera att både Jos och Obolo står på två varningar och missar en match vid ytterligare kort.
Elfsborg på torsdag, ja. En poäng är en vinst. Mer behöver knappast sägas.
Ikväll är det dags igen. Dagen i ära bjuder vi på ett derbyspecial. I ett gästinlägg delger DIFbloggens Tomas Wahlstedt sina tankar inför matchen. AIKbloggens dito läser du på DIFbloggen.se.
***
Att gå på derbyn brukar vara en vidrig upplevelse. Nervositeten och känslan inombords, allt det där som ett tvillingderby så gärna för med sig. Den här gången betyder derbyt mer än på mycket länge och det är faktiskt det som gör att jag känner mig segersäker, trots att mitt lags säsong hittills skulle kunna beskrivas som ett enda långt svek.
För om man bortser från AIK:s krigarmatch mot Kalmar så är det ingen insats från Solnaklubben som har imponerat på mig. AIK är ett luftslott nära att brisera och det tror jag även att fansen har börjat inse, även om poängen lite turligt har trillat in.
Faktum är att om inte AIK:s skulle haft sin osmakliga argentinare på topp skulle klubben ligga i botten av serien, hjälplöst uddlösa. Obolo har gjort sju poäng senaste sju matcherna (3+4) vilket betyder att han har varit inblandad i allt som AIK producerat framåt. En styrka skulle en del säga, men jag skulle nog vilja påstå att det är en svaghet. En svaghet som vi kommer att älska att utnyttja. En spelare som håller koll på Obolo och sedan är hela AIK:s offensiv neutraliserad.
Vi å andra sidan har en spirande offensiv med en pånyttfödd Rajalakso och en Mwila i högform. De två kommer förmodligen turas om att springa i åttor runt överviktige Nils-Eric Johansson. Dessutom har vi ett antal spelare som haft svårt att tända till under inledningen, dessa killar kommer med Södras stöd i ryggen inte att vika ned sig.
Något motstånd på läktaren har jag inte räknat med. Det enda som har kunnat urskiljas från den norra läktaren under de senaste derbyna är ett trumdunk från några genetiska missfoster. Det kanske är dags att försöka bjuda upp till kamp på den fronten, om ni överhuvudtaget ska ha en chans att plocka några poäng mot ett hungrigt Djurgården, som kommer att vara bäst när det gäller.
/ Tomas Wahlstedt
Utan att älta matchen för mycket; vi var aldrig riktigt nära att hota Malmö offensivt. Malmö å sin sida hade mer fart framåt, mer kreativitet och en stundtals briljant Labinot Harbuzi mellan backlinje och mittfält. I mina ögon bärgade Malmö en rättvis seger.
Men matchen var jämn. Och när matcher är jämna som dessa vågar jag nästan lova, dock utan vetenskapligt belägg, att fasta situationer fäller avgörandet minst 8 gånger av 10. Skillnaden mellan att vinna och förlora ligger i en väl slagen hörna eller frispark. Så också i den här matchen. Och även om marginalerna är små, Pierre hade en frispark i stolpen (AIK:s enda avslut på mål), så har jag ännu inte lyckats begripa vad Christer Swärd har gjort för att AIK ska bli mer effektiva på fasta situationer (hörnor i synnerhet). Jag tycker det ser ut som det alltid har gjort – uddlöst.
Sedan sommaren 2007 har AIK varit osunt beroende av Ivan Obolo. Tomas Lagerlöf har uttryckt det väl och sagt att Obolo är löjligt viktig för laget. Och det är han. Det är därför jag börjar bli uppriktigt orolig över att han inte presterar som tidigare hittills under 2009. Under försäsongen trodde man att det skulle släppa när Allsvenskan drog igång. Det har det inte gjort.
Däremot har det släppt på rejält för Jorge Ortiz. Överlägsen, totalt överlägsen, i AIK igår.
Att AIK förlorar på hemmaplan mot ett Malmö som ser ut som en guldkandidat är egentligen inte särskilt förvånande. Klart det svider, men mina förväntningar på årets AIK är lågt ställda. Ändå hade jag ont i magen när jag lämnade min stol på Råsunda med övertidsminuterna kvar att spela.
Trots den bästa starten i Allsvenskan sedan 1997, förstasidor om ett nytt AIK, bättre bevakning och mer information än någonsin – något har hänt med fotbollen i Stockholm. På Gnagarforum hånar man Djurgården för deras publiktapp. Procentuellt hamnar vi själva på samma nivå. 19 569 har blivit 16 936. Fan vet om inte Yderberg och gänget har tagit i för hårt när de budgeterat ett snitt på 15 000.
För några år sedan var Råsunda en upplevelse. Fotbollen kokade i Stockholm, derbyn var slutsålda dagar innan matcherna skulle spelas. Igår blev Norra stundtals utsjungna av en liten klick skåningar i hörnet på Södra. Det händer inte längre. Det känns slappt, avslaget… det känns inte som tidigare, det känns inte som det borde kännas. Samtidigt som dif och Bajen presterar dåligt vilket knappast kommer att skjuta intresset i Stockholm i höjden.
Själv har jag köpt en biljett till derbyt mot dif den 18:e maj. Med hopp om vårsol, publikfest, derbystämning och bra fotboll. Jag lär bli jäkligt besviken – och ångrar som fan att jag pyntade 400 spänn. Tåget som ska ta svensk fotboll till en ny tid lämnar snart perrongen. Bönderna har bestämt sig. Med nya arenor och en fotbollstörstande publik ska dom upptäcka Europa. I Stockholm har vi bestämt oss för att stanna hemma.
AIKBLOGGEN på Twitter