Igår gjorde världens två bästa fotbollslag upp i ett sommarvarmt Rom i världens största fotbollsmatch. Ikväll spelar två obetydliga 08-lag derby i ett regnigt Stockholm. Stora kontraster. Både fotbollsmässigt och känslomässigt.
Det finns två sätt att se på fotboll. Det ena handlar om underhållning, det andra om passion. För fotbollsälskaren är det underhållningen som står i centrum, för supportern är det passionen.
Champions League handlar om underhållning. AIK handlar om passion.
Därför är det med mer större förväntan och spänning i kroppen som jag sätter mig på rad 3, plats 47 ikväll, än när jag slog på TV:n klockan 20.00 igår kväll.
Men som utomstående, tillfällig, fotbollsälskare är det omöjligt att inte älska all den passion som vibrerade i luften i Rom igår. När Bocelli ackompanjerade den fantastiska, legendariska Champions League-hymnen, när ett hemvävt Barcelona, anfört av den katalanska ikonen Pep, på ett alldeles bländande sätt tillintetgjorde Manchester United. När Puyol tog ett kliv närmare Maldini-status och när Thierry Henry joggade fram till världens effektivaste fotbollstränare och räckte honom fotbollsvärldens finaste trofé.
Simon Bank förklarar Barcelona-undret med ett ord: identitet. I vilda fantasier far drömmarna iväg till ett hemvävt AIK, där klubbens framgångar bygger som spelare som har klubben i blodet. Än så länge bara en vacker dröm – men visionen är gott nog för nu.
Ikväll tar AIK farväl av den allsvenska våren såväl som Ivan Obolo. Jag skriver om det i en krönika på Svenska Fans. Därför; ikväll hyllar vi Ivan. Ikväll låter vi passionen flöda på Råsunda.
