Foto: Jesper Zerman
AIK spelar dåligt. AIK skapar inga målchanser. AIK saknar kreativitet och målskyttar. Så lät det i början av 2009 också. Med ett stort undantag har AIK inlett den här säsongen på ungefär samma sätt som man inledde serien ifjol. Undantaget heter Obolo. Och det har visat sig vara ett ganska stort undantag. Fortsätt läsa…
Foto: Bildbyrån
Vid ställningen 1-1 så började jag fundera lite kring begreppet klasskillnad. AIK hade visserligen just kvitterat, men BP såg knappast ut som ett mycket sämre lag. Den oavgjorda ställningen kändes rättvis med tanke på hur matchen hade sett ut. Och nu hade AIK:s spel återigen tappat i tempo. Jag undrade om det verkligen var någon klasskillnad mellan lagen som jag påpekat innan matchen. För inte såg Dulee Johnson så mycket bättre ut än till exempel Philip Haglund på det centrala mittfältet.
Precis då skedde det. Ett för ovanlighetens skull kontrollerat AIK-anfall rullades upp och bollen hamnade till slut hos Dulee Johnson, strax utanför straffområdet. Dulee Johnson hade varit osynlig i hela matchen men nu plötsligt slog han till. Med en sanslös chipp som krävde en enorm mängd känsla fann Dulee den minimala öppna ytan mellan backlinjen och Kristoffer Nordfeldt i BP-målet. I bråkdelen av en sekund såg det ut som den vackra passningen hade slagits utom räckhall för Ivan Obolo. Det är i det läget som Obolo visar sin magi. Han trycker sig fram och lyckas träffa bollen perfekt med sitt huvud. Segermålet är ett faktum.
Även om detta bara beskriver ett par sekunder av en 93 minuter lång match så är det bevis på ren och total klass. Detta var allt AIK behövde for att trycka dit pojkarna. Därmed definierade Dulee Johnson och Ivan Obolo begreppet klasskillnad för mig.
Annars var väl inte AIK:s spel alltid så fullt av klass i den här matchen. En delikat lobb i ribban av Bojan Djordjic visade prov på kvaliteter i andra halvlek, men annars gick det ofta alltför sakta och det kändes som vanligt ganska statiskt och endimensionellt i anfallet. Det är nog ganska enkelt att läsa AIK:s anfallsspel när Obolo sällan har sällskap i boxen. Mutumba letade sig ofta ut på kanten och innermittfältarna verkar fortfarande ha straffområdesfobi.
BP såg mycket mer fartfyllda ut i sina attacker. De verkar ha en outtömlig resurs av spelare som vill avsluta, som vill göra mål. Det kändes därför inte alls oväntat när Philip Haglund omarkerat nickade in ledningsmålet i början av andra halvleken.
Men som tur var så vägrade AIK vika ner sig. De visade den där underbara lagmoralen vi vant oss vid och ångade på stenhårt efter baklängesmålet. Bojan Djordjic var nära att utjämna direkt på en fin frispark och strax därefter kom hans ribbträff. Detta följdes av en varning på den kokande Bojan. Vid det här laget såg det ut som Bojan var på väg att slå ut i en supernova, så pass laddad som han var. Det kändes som om det var i rikets säkerhetsintresse att AIK skulle vända matchen.
AIK:s press ledde så till straff efter bajendansken Mikkel Jensen spelat lite basket i straffområdet. Personligen var jag inte ett dugg orolig när Mr. 100% tog sats. Kvitteringen satt hur säkert som helst. Det är minst sagt förtroendeingivande att ha en straffskytt som aldrig missat en straff i tävlingsammanhang. Närhelst Jonsson lägger straffar så frågar man sig hur målvakter någonsin lyckas rädda straffar när målet ser så ofantligt stort ut och straffpunkten är så nära.
Men det var segermålet som verkligen är det man tar med sig från den här matchen. Precis som i vårmatchen på Grimsta så vänder AIK underläge och avgör matchen i slutminuterna. När dessa otroliga händelser sker om och om igen förstår man att det inte bara handlar om ren tur. Det är hårt arbete, det är vilja och det är sjukt stark lagmoral. Detta är någonting Stahre vässat och kultiverat och något som tillåter AIK att fortsätta vara ett topplag.
Brommapojkarna har nu å andra sida tappat två ledningar mot Kalmar och två ledningar mot AIK. Om det tyder på dålig moral låter jag vara osagt, men jag skulle vilja påsta att när det gäller att fullfölja matcher så är det stor skillnad mellan AIK och BP. Och det är ju en slags klasskillnad det också.
Det blev till slut ett soligt, hett och minnesvärt derby mot Brommapojkarna. Med segern ligger AIK fortfarande i täten av Allsvenskan och på samma poäng som Helsingborg, fast med en match mer spelad. Fortsättningen av hösten kan bli episk om AIK fortsätter på den inslagna vägen och vägrar förlora matcher. Det kan bli ännu roligare om Antonio Flavio lyckas ta över Obolos jobb som droppande forward så att Obolo istället kan koncentrera sig på sitt arbete i boxen. Det var trots allt där inne som Obolo visade ett par sekunder av klasskillnad mot BP.
Foto: Bildbyrån
Ett derby mellan AIK och Brommapojkarna når aldrig riktigt samma hysteriska höjder som matcherna mot våra verkliga antagonister. Det är omöjligt att bygga upp samma starka känslor mot en klubb som knappt har supportrar och som endast har en hel säsong bakom sig i Allsvenskan. Dessutom har jag personligen aldrig blivit tråkad av en BP-supportrer efter en tung förlust och jag har aldrig hört en BP-supporter sjunga hatramsor om laget i mitt hjärta. Det enda negativa jag kan minnas med anknytning till Brommapojkarna är ett skrubbsår jag ådrog mig efter en ful tackling av en BP-spelare i S:t Erikscupen för sisådär en generation sedan. Men det räcker liksom inte för att bygga upp en betydande rivalitet.
Trots detta kallar många den här matchen för det hetaste Stockholmsderbyt i helgen . Visst – Djurgården och Bajen är iskalla om man ser till både form och tabelläge. Om antalet åskadare är ett bra mått av derbytemperaturer så finns det helt klart en möjlighet att vårt derby blir lite varmare. Djurgården bör vara glada om de slår den smått pinsamma publiksiffran på 16 000 från vårderbyt, medan AIK nog kan räkna med upp till 18 000 på lördag. Sen är ju givetvis lördagens derby en högintressant match med tanke på att AIK bara är en seger och ett målfyrverkeri från förstaplatsen.
Hursomhelst ska man inte förringa en match mot Brommapojkarna. Vårmatchen på Grimsta var en av de mest minnesvärda och underhållande matcherna så här långt i år. Viktor Lundbergs debutmål, Obolos långskottskanon och Saihou Jagnes förlösande segermål på övertid är händelser som kommer att ligga kvar på näthinnan långt efter den här säsongen är slutspelad. Och trots att vi fortfarande har ett perfekt facit mot BP efter tre möten i Allsvenskan och två i Superettan, så satt den senaste segern mycket långt inne.
Frågan är dock om Brommapojkarna är lika farliga som de var i början av säsongen då de var en av de stora överraskningarna som såg ut att kunna bli ett stabilt mittengäng. Sedan dess har de haft en tyngre sommar och trots seger i senaste matchen mot Halmstad så verkar det saknas någonting i laget. Spelare som Philip Haglund, Gabriel Petrovic och nu även Pablo Piñones-Arce har alla imponerat, men helhetsintrycket av BP är att den rätta bredden saknas. Spetskompetensen kan te sig ganska meningslös om det samtidigt finns betydande brister i resten av laget.
AIK:s på senare tid urstarka försvar är tack och lov intakt och man kan hoppas på ännu en stabil match av vår mest formstarka lagdel. Bojan Djordjic är förhoppningsvis tillbaka på vänsteryttern efter sin revbensskada, och Martin Mutumba är redo för en comeback. Miran Burgic är tydligen inte ens nära matchform då hans knä tyvärr svullnade upp i samband med att han återupptog full träning tidigare i veckan. Antonio Flavios debut på Råsunda sker annars i samband med matchen, men det innebär inte en matchdebut, utan enbart en introduktion i halvtid.
AIK måste få igång sitt eget spel mot Brommapojkarna som ofta visar upp konstruktiv och kvick fotboll. Gnaget behöver utnyttja svagheterna i motståndarnas bakre led och inte tillåta BP chansen att rulla boll som var fallet i stora delar av vårmötet. Om de släpps in i matchen kan det bli svårt att hindra deras talangfulla producenter från att visa sin farlighet. Men utan att vara övermodig kan jag påpeka att det är en odiskutabel klasskillnad mellan lagen och att det här är en match som AIK ska vinna. Även om det är fucking Allsvenskan vi talar om så borde AIK klara sig ifrån ett snöpligt poängtapp i ett så här skarpt läge.
Förlust och även oavgjort känns langsökt så här på förhand, men om det sker så kanske det kan stå som fundament för en djupare rivalitet mellan Stockholms just nu två bästa lag. Och det kanske behövs, för nästa år kommer vi nog ha färre heta derbyn att roa oss med.
/ Markus Berzen, ny skribent på AIKBLOGGEN.
AIKBLOGGEN på Twitter