- Serien består av alldeles för många lag.

- Lagen är inte tillräckligt professionella.

- En solidarisk fördelning av den ekonomiska kakan urholkar de svenska klubbarnas konkurrensförmåga

Ja, ni vet. Det är inget fel på argumenten, men vi kan säga två viktiga saker om dem; i botten är det ju bara en mängd olika sätt att säga samma sak. Och problematiken tycks vara fastslagen sedan länge. Klubbarna har för lite pengar för att kunna konkurrera med lag ifrån andra ligor.

Men i en debatt som är nästan uteslutande problemorienterad – och som har ståt och stampat i flera år – är det väldigt skönt att vi har en sportchef som kikat åt lösningshållet och som vågar vara konkret. Jag satt på Debaser och lyssnade på när Björn Wesström levererade obekväma sanningar i torsdags kväll (tidningen Offside körde en utfrågning). Och det var förlösande att han skippade all menlös retorik. För trots att vi supportrar är rädda för en framtid där fotbollen kommersialiseras ytterligare, där hardcore-supportrar marginaliseras för event-publiken är där vi kan stryka ett stort streck över allt som heter klubbkänsla, så står konsekvenserna av utvecklingen i övriga fotbolls-Europa tydligare än någonsin. Björn vet allt det där. Och han vet att det är dags att komma till avslut. Vill vi vara med och konkurrera på en internationell arena eller nöjer vi oss med den inhemska serien som den ser ut idag.

I slutändan står ju ligan och således vi supportrar inför två rätt konkreta val:

1. Fortsätta som vi gör idag, främja supporterkulturen för att bibehålla intresset men acceptera att triumfer utanför Sverige kommer att vara sällsynta.

2. Helt enkelt sträva mot att skapa en elit bland de svenska klubbarna genom att premiera de som drar mest publik, syns mest i media och placerar sig bäst i tabellen. Det är ingen garanti, men på sikt skapar det åtminstone förutsättningar för de klubbar som vågar satsa.

Väljer vi nummer två så säger jag samma sak som Björn sa i torsdags. Skär ner Allsvenskan till 10 lag och premiera klubbarna i den högsta serien. Det är riskfyllt, inte minst med tanke på att vi slutade på elfte plats den gångna säsongen, men det är risk vi har dragit över oss själva. Och priset för risken blir högre desto längre vi väntar.

Att följa ett fotbollslag, eller snarare att älska ett fotbollslag, är en känslomässig berg- och dalbana. Vi blir luttrade, vana att det går åt helvete och egentligen ingenting får oss att sluta återkomma till arenorna. Det är en kärlek som utnyttjas gång på gång, inte bara av klubbarna utan också av förbund och andra kommersiella intressen runt fotbollen. Det får man acceptera. Det är ju så det är att vara fotbollssupporter.  Det är inget konstigt. Däremot är det väldigt konstigt att de som bestämmer över svensk fotboll i Sverige inte utnyttjar den ofantliga resurs som den sammantagna massan av fotbollssupportrar faktiskt utgör.

Svenska fotbollsförbundet med Lagrell i spetsen säger att man vill nå nya målgrupper. I praktiken har det snarare inneburit att man vill byta ut den nuvarande publiken mot en ny. I samma ögonblick som man skrider till verket med diverse aktiviteter för att nå det målet så hamnar man i ett moment 22. Det vet alla fotbollssupportrar, alla vi som förstår varför marginalsupportern går på fotboll. Men som Järnkaminerna mycket riktigt kommenterar i sitt brev – det är ingen som frågar oss.

Det här har sagts tusentals, eller miljontals, gånger. Men det går tydligen inte in. Det finns två huvudsakliga anledningar till att marginalsupportern kommer till allsvenska arenor.

1. Favoritlaget spelar bra och placerar sig högt i tabellen (detta råder inte förbundet över)

2. Den etablerade publiken skapar en stämning, atmosfär och inramning som är unik och som kan konkurrera med andra typer av underhållning (detta råder förbundet i allra högsta grad över genom att skapa förutsättningar för en positiv och tilltalande läktarkultur)

I alla diskussioner gällande publikrekrytering till allsvenska arenor så måste man alltid utgå ifrån eldsjälarna, de som går på fotboll oavsett, Allsvenskans främsta ambassadörer. Lyckas man skapa en dialog och en relation till dessa så kommer man att få dit marginalpubliken också. Det är enkel marknadsretorik som tydligen har flugit över huvudet på de som bestämmer över den nationella fotbollen i Sverige.

Med reservation för att jag är subjektiv i den här frågan så handlar det även om att selektera bland klubbarna i Sverige. Om man vill driva publikutvecklingen i Sverige framåt så bör man ta utgångspunkt i de stora klubbarna som faktiskt har potential att driva publik på såväl hemmaplan som bortaplan och ge dessa förutsättningar och mandat att föra publikutvecklingen i Sverige framåt.

Tommy Theorin bollar över ansvaret på klubbarna och menar att dessa har kontakten med supportrarna och att den kontakten sedermera överförs till förbundet och SEF. Det är inte bara en onaturlig kommunikation, den är dessutom fullständigt onödig. Idag finns det ingen anledning att inte föra en direkt dialog på löpande basis. Jag tycker att bristen på såväl förstående för vikten av rak och kontinuerlig dialog samt missförståndet när det gäller prioritering av målgrupp tyder på att det behövs nya människor, både på förbundet och i SEF, om svensk fotboll ska komma upp på benen igen. Sådana som förstår att vi som älskar våra klubbar är Allsvenskans största resurs.

Foto: Bildbyrån

Skillnaden mot ifjol är inte avgrundsdjup. Det fanns positiva tendenser i AIK:s spel igår och man tar sig längre fram i banan än man gjort i någon tidigare match under den här säsongen. Jag kan inte släppa att förklaringen till AIK:s offensiva haveri är relativt enkel. Hade Ivan Obolo spelat kvar i svartgult så hade vi antagligen haft betydligt fler poäng just nu. Jag tror faktiskt det.

AIK inledde den förra säsongen svagt. Men en kombination av vilja och Obolo ledde till att AIK ändå lyckades ta rätt skapligt med poäng. Framförallt förlorade laget sällan. I år har 1-0 bytts ut mot 0-0 och 0-1. Viljan är inte lika påtaglig som ifjol, men framförallt är det bristen på en offensiv spjutspets som saknas.

Det kan knappast ha undgått någon av dem som var på Råsunda igår att AIK är et bollskickligt lag med stor potential. Antagligen ett av de mer bollsäkra i Allsvenskan. Men det spelar liksom ingen roll att Dulee, Flavio, Mutumba och Eguren kan kominationsspela sig ur svåra situationer när det inte finns någon som dödar anfallen eller får bollarna i nät. AIK blir omständiga och sannolikt ganska lättlästa.

Läser att Flinck på Bladet tycker att Stahre ska bänka Eguren. I mina ögon vore det tjänstefel. Den huvudsakliga anledningen till att AIK trots allt skapade chanser igår (vilket man misslyckats med kapitalt tidigare) låg i att Eguren fick spela i sin naturliga position på mittfältet. Därifrån har han bra tajming in i straffområdet och kom nära flera gånger. Den dimensionen i spelet har vi inte råd att tappa om bolljävlen någonsin ska in i nät och den bidrar varken Ortiz, Dulee eller Tjerna med.

Defensivt hade AIK varit precis lika starka som ifjol om det inte vore för att Tomi Maanoja alltjämt ser skrämmande darrig ut i målet. Han spelade visserligen upp sig allteftersom matchen gick, men inger fortfarande inget förtroende hos vare sig spelare eller publik. Ändå skönt att Norra ger honom stödsång, det verkade hjälpa.

Nu väntar tre riktigt tuffa matcher innan ett derby mot Djurgården den 2:a maj. Det finns en risk att vi inte har så mycket mer poäng då än nu. Oavsett finns det inga anledningar överhuvudtaget att skrika på Sthares avgång. Jag vill aldrig ha tillbaka sådan kortsiktighet i AIK igen.

Den 29/3 så har vi den första fotboll/hockey krocken och den andra går av stapeln den 11/4. Hur hockeyförbundet lyckats vara så förbannat klantigt och ignorant övergår mitt förstånd. Det fanns liksom bara ett lag att hålla reda på för att undvika en krock mellan två representationslag från samma förening  i sveriges två största publiksporter. This is the fucking Allsvenskan och Kvalserien, please take your responsibility.

Vågar man hoppas på att någon tar sitt förnuft till fånga? Jag är faktiskt rädd att så inte blir fallet med någon idiotiskt hänvisning till att båda inte är hemmamatcher. Vilka är det egentligen som gjort sig förtjänta av en galge lite här o var?

Man skulle förstås vilja se alla fyra matcher men realisten i mig har redan gjort upp prioteringen och det kommer bli GAIS-AIK och AIK-Lakers. I en perfekt värld så är vi redan klara för Elitserien när vi möter Växjö i den sista kvalseriematchen och då skulle jag kunna kosta på mig att se fotbollsmatchen. Skulle den däremot visa sig bli avgörande så är det garanterat Hovet som gäller. Jag fuckade upp och valde folkpilsner och fyllehångel framför den smått sanslösa AIK – Boden matchen 1994 och har ångrat mig så gott som varje dag sen dess. Något liknande kommer aldrig ske igen!

Det har nu spelats en första omgång i europas, och kanske världens?, jämnaste högstaliga. Som tabellen nedan antyder är det som vanligt tight like a mans anus:

5 AIK           1  0  1  0   0-0     1
6 Elfsborg      1  0  1  0   0-0     1
7 Gais          1  0  1  0   0-0     1
8 Gefle         1  0  1  0   0-0     1
9 Halmstad      1  0  1  0   0-0     1
10 Malmö FF      1  0  1  0   0-0     1
11 Mjällby       1  0  1  0   0-0     1
12 Trelleborg    1  0  1  0   0-0     1

Om det, mot förmodan, var någon som missade vår match så kan jag bara konstatera att vi sög purjo. Det gjorde vi förra året också men då gjorde vi några enstaka kassar och vann med 1-0 i flertalet matcher. Det är bara för Stahre att ordinera lite taggtråd så tar vi BP med våld för finliret klickar bevisligen så här års. Kanske inte så konstigt med tanke på underlaget. För övrigt så var det ett övertidsmål som gjorde att skaran ovan inte blev fler. Henkeborg räddades på övertid mot ett BP med 10 man. Kommunen saknade knappast chanser (21-3 i avslut) men Lekström som fick hoppa in efter en horribel utvisning på Nordfeldt spelade som i trans. Det är nästan så man vill hävda att BP har den starkaste målvaktsbesättningen i allsvenskan, oväntat ..

Svartklubben förra veckan var riktigt trevlig och det märks att Pertan börjar skala av sin blyghet lite. Det är dags att kliva fram nu, på flera plan, och glädjande nog så tar han för sig. Jag blev kvar och pimplade några extra bira med Valle och Capel och efter den kvällen så har mitt Schweiz-neutrala arsle bestämt sig för att bli medlem i Black Army. Nu när BA medlemmar dessutom får köpa kvalseriekortet för e n d a s t 450 kr så vore det fan konstigt om inte medlemsantalet ökade markant. Jag vill se en större supporterförening, som på Black Army’s glansdagar då det räknades tusentals Gnagare i rullorna, och då får man se till att gå med själv och försöka bidra.

Victor Capel har för övrigt blivit vald till ny ordförande i Svensk Fotbolls Supporter Union. Nu kan vi nog förvänta oss lite drag under galoscherna. Förhoppningsvis så tar SFSU flera steg framåt nu och blir den maktfaktor det ändå har potential att bli.

Något som jag faktiskt redan har gått med i är målklubben. Det blev av bara farten när jag satt och AIK surfade här om dagen. Fatta vilken extra bonus det har potential att bli. Nu är det typ 400 medlemmar á 20kr/mål. Det är drygt 300,ooo. Tänk och vi skulle bli hälften av alla årskortsinnehavare, då snackar vi 4 millar! Tekniskt sett så skulle vi kunna bli vårt egna Agent 03 om bara fler ville pytsa in en selma för varje mål som görs. Något säger mig att 5000 Gnagare utan problem skulle hantera den ekonomiska ”smällen”, varför händer det inte? Bli medlem du också!

Forza Gnaget på is, sankmark och senare i vår även på gräs!

G

Foto: Bildbyrån

5. Bojan Djordjic

Efter en vår där Bojan stundtals tycktes petad och i det närmaste i Stahres frysfack måste han betraktas som en skräll på den här listan. Men ända sedan han kom tillbaka till Sverige har han varit misstrodd, hånad och skadad. Och sedan rövargänget seglade upp som en guldkandidat på allvar har Bojan förvandlats till en härförare av stora mått. Han har manat på, han har tagit strategiska tacklingar och han har stått för avgörande insatser i pressade lägen. I september skrev jag att Bojan är kraften som förenar AIK på planen med AIK på läktaren. På många sätt visade sig den kraften vara avgörande i slutändan.

4. Martin Mutumba

Han inledde säsongen som en utskrattad utfyllnadsvärvning. Han avslutade den som Allsvenskans mest jagade spelare. Martin har visserligen haft några dippar under säsongen, men i ett AIK som har gått på offensiv tomgång har han varit ovärderlig. Allteftersom säsongen har fortlöpt har han blivit bättre och bättre på att kombinera show och effektivitet. Jag kan inte tänka mig att någon annan offensiv spelare i Allsvenskan har så hög procent i en mot en-lägen. Och han kommer att bli ännu bättre 2LAX10

3. Ivan Obolo

Gracias grande Obolo. För att du höll oss kvar i toppen under våren, för att du aldrig är skadad och för att du alltid är så otroligt laglojal. Ivan Obolos betydelse för AIK kan inte överskattas, om än den inte var lika uppenbar under senare delen av säsongen. Han nickar bort fasta situationer, han är en fantastisk bollmottagare och han levererar vidare i ett högt tempo. Stor anledning till att Antonio Flavio hittade rätt så snabbt i AIK.

2. Jos Hooiveld

Många hyllade honom stort innan han ens hunnit sätta foten på Skytteholm. Och många fick anledning att jubla vidare även efter debuten. Redan från första tacklingen stod det klart att Wesström hade hittat rätt. Jos Hooiveld stod för allt som AIK har saknat tidigare år; karaktär, ledaregenskaper och ett strålande mittbacksspel. Måste vara kvar i klubben om AIK ska ha någon möjlighet att nå Champions League.

1. Jorge Ortiz

Som jag har försvarat den här mannen. Bitit ihop och gett mig fan på att inte sluta tro. Under hela 2008 när kritiken haglade mot Ortiz som sades vara alldeles för tunn, alldeles för långsam och alldeles för dålig i största allmänhet. Därför känns det så otroligt bra nu. Många glömmer bort Ortiz när de talar om nyckelspelare hos svenska mästarna. I mina ögon råder det inga tvivel. Jorge Ortiz kombinerar ett internationellt passningsspel med ett tacklingsspel och en uthållighet som är unik i Sverige. Allsvenskans bästa mittfältare och AIK:s mest värdefulla spelare guldåret 2LAX9.

Bubblare: Daniel Örlund

***

I och med detta kör vi igång ett svep med olika listor som tillsammans sammanfattar säsongen 2LAX9. Imorgon listar vi Årets viktigaste mål.

Fyll gärna på med egna listor i kommentarsfälten!

Foto: Pelle_T

På lördag klockan 10.00 tränar AIK för sista gången innan laget beger sig till Göteborg för att bärga hem guldet till Stockholm och Solna. När spelare och tränare lämnar Stockholm under lördag kväll ska de ha en bild och en vilja i huvudet – SM-guld, sjungande supportrar och en fantastisk fest.

För att stärka spelarna i strävan efter något som är så stort att vi knappt kan förstå måste vi supportrar göra allt som står i vår makt för att gjuta mod och förtroende i laget vi älskar.

Därför uppmanar AIKBLOGGEN alla som läser detta att följa Alexander Wåland och Daniel Perez initiativ DET AVGÖRANDE STÖDET. Det innebär kort och gott att bege sig till Karlberg på lördag förmiddag för att om möjligt ytterligare understryka hur mycket den här matchen betyder.

Alexander Wåland skriver på Facebook:

Det är vår förbannade plikt att göra allt som står i vår makt för att inspirera, motivera och entusiasmera det lag som kan ge oss det vi lever för. Det är vår förbannade plikt att se till att alla i vår närhet får vetskap om hur viktig var enskild individs närvaro är på lördag. Det är vår förbannade plikt att dra vårt strå till stacken!

Nu jävlar kör vi!

Foto: Bildbyrån

Okej. Det var fruktansvärt nära mirakel på Gamla Ullevi igår, men heller inte oväntat att Göteborg skulle vända. Somliga hävdar att vändningen ger ett redan uppumpat Göteborg ytterligare en moralboost i ryggen inför söndagens avgörande, andra att de visar tydliga tecken på guldfrossa. Vilket som – det oavgjorda resultatet igår innebär att AIK har ett upplägg som man bara behöver smälla in för att skaffa sig en poängs försprång och avgörande matchboll på söndag. Det viktigaste är att man gör det utan att skada utgångsläget inför vad som komma skall.

IFK blev av med sin viktigaste spelare inför söndagens match. AIK står inför en potentiell liknande situation. Många röster har höjts för att Stahre därav bör dra nytta av Göteborgs poängtapp igår genom att ställa över en eller flera av de spelare som riskerar avstängning vid gult kort mot Örebro.

Jag tycker att Stahre bör fundera över det resonemanget. Det är visserligen svårt att balansera mellan nonchalans inför uppgiften (vi behöver ju bara ett kryss) och ett säkerställande av att vi verkligen gör en tillräcklig insats, men om det är någon gång som vi ska utnyttja truppens bredd så är det nu. Som jag ser det bör vi spela Tjernström istället för Ortiz och Walid Atta istället för Jos Hooiveld (som tidigare dessutom indikerade att han var sliten). Obolo är nödvändig och med tanke på hur lite kort han normalt drar på sig är det en risk vi får ta, detsamma gäller Daniel Örlund.

Frågan är om Mikael Stahre vågar stå den personliga risk det innebär att ställa över spelare i jakten på en poäng ikväll. Skulle det visa sig att AIK kommer till spel med en reservbetonad uppställning i en match som Örebro vinner lär han ha ett och annat att förklara efteråt – precis på samma sätt som han kan bli geniförklarad om det lyckas. Och den här säsongen känns det som om Stahre lyckas med det mesta.

Ses på Råsunda ikväll!

Trots att AIK säkrade den sjätte (!) derbysegern i år och gick upp i fortsatt serieledning i söndags fanns det liksom ingen tid till vila för nerver och hjärta. Redan ikväll kommer Göteborg att sätta förutsättningarna inför årets sista allsvenska match på Råsunda. Mitt i alla tankar inför söndagens avgörande lever det fortfarande en irrationell förhoppning om att guldstriden kan vara över redan imorgon. Trots att vi vet att Göteborg antagligen grusade alla sådana drömmar redan genom Selakovics övertidsmål mot GAIS och Tomas Olssons bredsida på Swedbank stadion.

Matchen imorgon handlar om att hålla nerver och mjölksyra under kontroll samtidigt som man trycker tillbaka ett av seriens bättre lag tillräckligt mycket för att komma undan med segern. AIK har förvisso haft relativt lätt mot Örebro de sista åren, men förutsättningarna imorgon är extrema. Dessutom står hela centrallinjen – Örlund, Hooiveld, Ortiz och Obolo – ett enda gult kort ifrån en förödande avstängning. AIK har förvisso en bred trupp, men dessa fyra måste vara med i en eventuell guldmatch på söndag. Vetskapen om att det krävs en maxprestation och en fortsatt extrem vinnarinstinkt för att besegra Örebro, kombinerat med en inbygg försiktighet för att undvika varningar, är säkerligen svårhanterligt för våra nyckelspelare. Det återstår att se hur de klarar av detta.

Men matchen imorgon handlar också, oavsett resultat i Göteborg, om att skapa förutsättningar för framtiden. Att döma av resultatet AIK har gjort den här säsongen är just detta firma Stahre/Wesströms bästa gren.

Tills vidare och innan vi fortsätter avhandla förutsättningar inför imorgon avvaktar vi ett nytt styrkebesked från rikets andra stad – eller mot förmodan ett halländskt mirakel. Som Stahre säger ang. matchplanen mot Örebro; låt mig få alla förutsättningar först.

Det enda vi vet vi är att det är nu det händer. Att det är dags att kasta alla tvivel över bord. Att ta sig till Råsunda. Och tillsammans med laget se till att AIK blir svenska mästare 2009. Dom spelar för oss och vi lever för dom. Hur det än går finns all anledning att vara stolt!

Till att börja med vaknar man till ljudet av att Arne Hegerfors proklamerar hur mycket han hatar AIK (kolla här) och oss AIK-supportrar, samtidigt som han antyder att Kenny Pavey uppviglar i samband med målet igår. Arne Hegerfors tycker uppenbarligen att svensk fotboll ska vara såsom den är när BP möter Gefle på Grimsta. Att Arne inte har varit på banan, vare sig som kommentator eller expert, på flera år kan knappast ha undgått någon. Men dagens uttalanden tar ändock priset som de dummaste han har droppat hittills.

Arnes synpunkter om fotboll, läktarkultur och passion för tankarna vidare till SvFF och SEF som tillsammans har misshandlat Allsvenskan i flera år. I det senaste av raden märkliga beslut slår man fast att Allsvenskan 2010 ska inledas i vinterkyla och snöyra – allt för att kunna göra uppehåll lagom till ett VM där Sverige inte ens deltar. En fruktansvärt provocerande och tydlig avsaknad av ambition där man ohämmat fortsätter slakta produkten Allsvenskan.

Och som om inte serien vi älskar så mycket vore sabbad nog, har även riksdagen bestämt för att dela ut ytterligare en pungspark (se videon längst ner i det här inlägget). För den 4:e november i år kommer ett förslag att röstas igenom som förmodligen innebär slutet på utländska importer till svenska klubbar. Klubbarna kommer helt enkelt inte att ha råd att ta hit dem. När Danmark blir mer och mer omfamnade gentemot fotbollsindustrin, väljer Sverige raka motsatsen. Om några år har Allsvenskan förvandlats till en ambitionslös plantskolarliga utan affischnamn. Och mot bakgrund av att vi redan idag ser en stagnation i intresset för serien smärtar det att tänka framåt.

AIKBLOGGEN har under dagen varit i kontakt med AIK:s VD Annela Yderberg för att få ett första utlåtande från AIK-håll. På frågan om vilka konsekvenser förslaget får för svensk fotboll svarar Annela:

Svensk fotbolls konkurrenskraft minskar i förhållande till Norge och Danmark vilket kommer att kunna påverka kvalitén på Allsvenskan. I Sverige går vi mot mindre gynnsamma skatteregler för idrottsmän precis tvärtemot vad man gör i till exempel Danmark. Det kan också få konsekvenser på spelarnas inställning till att spela ut sina kontrakt.

Och på frågan om konsekvenserna för AIK konkret:

Kostnaderna blir högre utan att vi får mer för pengarna om vi fortsätter att betala sign-on i samma omfattning som tidigare. Det i sin tur kan komma att medföra att vi i större utsträckning drar oss för att rekrytera spelare där affären inkluderar sign-on. Vi arbetar ju hela tiden med flera olika spår och det kan innebära att spåret med att utbilda spelare i egna led påskyndas.

Svenska storklubbar har talat länge om att målbilden är ”ledande i Skandinavien och Champions League-spel”. En realistisk förhoppning för några år sedan. Nu har den snarare förvandlats till en utopi. Tack och lov för att vi leder serien.

Foto: Bildbyrån

Om ett par dagar kommer jag ta flyget över Atlanten för att uppleva de två avslutande omgångarna av Allsvenskan på Råsunda och på Gamla Ullevi. Men innan jag ger mig iväg ska jag följa helgens derby mot Hammarby på distans. Är jag orolig? Nej, inte alls faktiskt.

Jag har ju trots allt flugit ganska många gånger i mitt liv. Det har liksom blivit rutin. Derbyt då? Inte ett dugg orolig där heller. Jag är ungefär lika säker på att mitt flyg kommer att landa säkert som jag är övertygad att AIK kommer att slå Hammarby. Jag är lika tvärsäker på att AIK inte kommer underskatta Bajen som jag är övertygad om att piloten vet precis vad som krävs för att landa en jumbojet.

Risken att man råkar ut för en dödsolycka på flyget beräknas vara 1 på 2 miljoner. Det vore kanske lite överdrivet att påstå att oddset på en Bajenseger i derbyt borde ligga på samma skyhöga nivå. Men visst känns det praktiskt taget omöjligt att AIK kommer förlora matchen mot Hammarby?

***

Roddklubbens båtar är idag kapsejsade vrak som ligger och guppar i en vitvattenström som leder rakt ner till Superettan. Sedan fotbollsakademikern Tony Gustavsson sparkades i augusti har Hammarby radat upp fem förluster och en seger. Någon Åhlund-effekt kan man inte tala om eftersom Åhlund var magsjuk och frånvarande när Hammarby tog den där fenomensegern hemma mot Brommapojkarna.

Det ser snarare värre ut än på länge för Bajen. Laget tappade sina sista klasspelare i somras och är nu helt utan kapabla målskyttar. Lagets spel är kanske inte lika pinsamt att beskåda som Djurgårdens, men Bajens duttande possessionspel och många avslut hjälper inte med tanke på hur ineffektivt laget är. Hammarby har inte någon välorganiserad defensiv att falla tillbaka på som exempelvis Gefle hade i vår förra match. Risken att Hammarby ska kunna gå ut och strypa matchen mot AIK känns väldigt avlägsen.

Söderbröderna hoppas nog innerligt att deras spelare kommer överprestera mot AIK med tanke på att Bajen verkligen måste kämpa för sin allsvenska överlevnad. Men det känns snarare som att Bajenspelarna inte klarar av den sortens press. De hyperviktiga matcherna mot GAIS och Gefle kan ses som starka bevis för detta påstående. Inte ens den gamla klyschan att ett derby är ett derby verkar hålla den här säsongen. AIK är helt enkelt numret större än Djurgården och Hammarby. Att säga att AIK är bättre på alla elva positioner är att vara försiktig. Faktum är att vilken spelare som helst på AIK:s bänk skulle ta en plats i Hammarbys startelva. Lee Baxter och Andreas Alm inkluderade.

AIK har inga avstängningar eller nya skador att rapportera om inför derbyt. Det blir därmed en stark och utvilad trupp som Mikael Stahre har att tillgå. Hur startelvan än ser ut så kommer det finnas mycket kvalitet både ute på planen och på bänken. Det viktigaste för AIK blir givetvis att ta tre poäng, men det kommer även vara viktigt att vara medveten i det fysiska spelet så att avstängningar inte blir ett problem framöver. Om detta betyder att man bör sätta koppel på en spelare som Jorge Ortiz, eller om man låter någon ta ett taktiskt gult kort lämnar jag upp till högre makter. Helt klart är att AIK inte vill ha problem med avstängningar inför en avgörande match på baksidan.

Derbyt mot Bajen är för en gångs skull inte som en stormatch utan snarare en transportsträcka. IFK Göteborg känns för tillfället som en oändligt mycket mer betydande antagonist än ”stackars Bajen”. Jag kan säga att jag inte är alls orolig inför derbyt, men däremot har jag redan hjärtklappning inför de sista två matcherna. Om derbyt mot Bajen kan liknas vid en bekväm flygning så känns matchen mot IFK Göteborg som skydiving utan fallskärm. Men om bucklan mot förmodan hamnar i fel händer den 1:a november så kan vi kanske ändå trösta oss med att både gårdare och bajare har anledning att vara ännu mer deprimerade när säsongen är över. För derbyt mot Bajen kan med stor sannolikhet bli ännu ett avsked till en antagonist. Om vi lägger locket på Bajens kista på lördag så kan Trelleborg och Häcken spika igen densamma och begrava Hif bredvid Dif.

***

Det kan tyckas att jag är övermodig och arrogant eftersom jag inte är orolig för ett worst case scenario när det gäller varken flyg eller derby. Jag är givetvis medveten om risken att det kan gå käpprätt åt helvete i båda fallen. Både en flygkrasch och en förlust mot Bajen skulle kunna betyda total katastrof, med likvärdigt horribla konsekvenser. Men varför oroa sig? I just de här två fallen har både jag och AIK oddsen på vår sida.