Foto: Bildbyrån

2009 blev ett år för historien. Ett decennium av drömmar avslutades med att drömmen blev verklighet. Och det slog till med en kraft som vi aldrig hade kunnat vänta oss. 2009 har liknats vid en saga. Men bortom sagan vilar en tomhet. En tomhet som gnager och en påminnelse om att nuet är på väg att försvinna. Att det är dags att ställa sig på start igen. Det är hög tid att minnas. Och hög tid att börja längta igen.

AIK spelade sin första match på nollnoll-talet på Ryavallen i Borås. Elfsborg stod för motståndet, Stuart Baxter stod på linjen och Pontus Kåmark fanns med i startelvan. Året innan hade man spelat i Champions League och kommit tvåa i Allsvenskan. Djurgården hade åkt ur samma serie. Och alla som tyckte sig kunna se in i framtiden såg en svartgul storhetstid. Den 4:e november 2000 avslutade AIK allsvenskan det året mot samma Elfsborg på Råsunda. Det skulle komma att bli Stuart Baxters sista framträdande som AIK-tränare. Och starten på en tränarkarusell och ett förfall som ledde spikrakt ner i Superettan. Det känns som en evighet sedan, och den enda gemensamma nämnaren förutom AIK heter Tjerna.

Innan Rikard Norling tog över ett AIK på ruinens brant 2005 hade klubben lyckats avverka fem efterföljare till Stuart Baxter (i tur och ordning: Olle Nordin, Peter Larsson, Dusan Uhrin, Richard Money och Patrik Englund). I kortsiktig törst efter framgång tycktes styrelse och ledning hugga på allt som rörde sig. Mest av alla minns jag Dusan Uhrin. Han hade ju för fan lett Tjeckien till EM-silver och hade en meritlista i ryggen som dom andra allsvenska tränarna bara kunde drömma om! Ingen tänkte på att gubben såg döende ut och dessutom knappt pratade ett ord engelska, än mindre svenska.

Det här var knappa år. Samtidigt som Lukic/Åkeby fick det att mullra som aldrig förr i Djurgården hade AIK blivit fartblinda. I all iver att bli Nordens ledande fotbollsklubb hade man försakat såväl ekonomi som själ och hjärta. Den totala förnedringen blev fullbordad när AIK (tillsammans med hela övriga fotbolls-Sverige) avundsjukt sneglade på antagonisterna och försökte spela ett 4-3-3-system som man varken hade trupp till eller klarade av. I en snålblåst Solna-miljö där pengar stod i fokus snarare än klubbens bästa anade många gnagare vartåt det barkade. Och i en krönika från april 2004 skrev Johan Esk följande:

”AIK är en främlingslegion med legospelare från jordens alla hörn. Att tro att de ska ha någon känsla för klubben AIK är att begära för mycket.”

Eller att begära för lite av ledarskapet? Och mycket riktigt – i juniorlaget, som lustigt nog vann SM-guld det året, fanns det en man som fem år senare skulle visa att han är Sveriges skickligaste lagbyggare. Och att Esk hade fel.

All den samlade frustration och ilska över penningstinna och överbetalda lycksökare utan intresse för vare sig klubben eller dess fans utmynnade den 10 november 2008 i ett fullständigt kaos. Mannen som hade drivit djävulen och girigheten bort från Karlberg hade fått sparken som chefstränare i AIK Fotboll. Och när Rikard Norling ser tillbaka på sin AIK-karriär tror jag att han förbannar att 2006 gick så bra. Att det året faktiskt tog tillbaka förväntningarna till nivåer som han inte var redo att möta.

Så när Mikael Stahre presenterades som ny AIK-tränare redan dagen efter Norlings avsked stod nog förväntningarna lägre än någonsin under AIK:s allsvenska år på nollnoll-talet. En dimma av hopplöshet och misstro mot att AIK någonsin skulle kunna vinna något igen la sig som ett täcke över Solna. Ett år senare var stod det dubbla pokaler på Karlberg – för första gången någonsin.

Men Mikael Stahre och Björn Wesström har inte bara tagit titlar till AIK. Man har även infört en ”köra-mentalitet” som är svår att begripa, men som uppenbarligen fungerar. Som får karaktärer att blomstra, men som inte tillåter att någon avviker ifrån gemensamma regler (minns Dulees petning inför Hammarby-AIK). Och framförallt, ett ledarskap som aldrig låter kortsiktiga resultat gå före klubbens fortsatta existens (minns att både Örlund och Obolo hade sålts i sommar om allt gått i lås). I knappa tider som nu är det helt avgörande att de vågar.

När Daniel Tjernström tittar upp, med stor chock i blicken, efter att ha gjort AIK:s sista allsvenska mål under nollnoll-talet så gör han det som en symbol för det här årtiondet. Och som den enda spelaren som har varit med hela vägen. Ett helt decennium har nått slutet. Ett helt decennium som har plöjt igenom alla aspekter av vad ett supportskap kan vara.

AIK fick sista ordet. Så är det alltid och så kommer det alltid att vara. Gott nytt år, gnagarvänner. Vi har nått slutet på en resa. Idag påbörjar vi en ny.

***

Godbitar från 2009.

HIFDIF-kampanjen (noterbart såklart att HIFDIF blev slagna av AIK med 10 poäng).

AIK tifo mot Djurgården den 18 maj.

AIK vänder cupsemifinalen mot Häcken.

Andreas Alm skriker in 1-0 mot Gefle.

Kenny Pavey gör 2-1 mot Hammarby. Och Hegerfors sätter kaffet i halsen.

Daniel Tjernström gör AIK:s sista allsvenska mål på nollnoll-talet.

Mot bakgrund av hemmapremiär sju år i rad känns en bortapremiär nära. Även om hemmapremiär är att föredra ur ett supporterperspektiv tror jag att det rent sportsligt spelar mindre roll var vi börjar – kanske kan det innebära mindre press och därav faktiskt en fördel att börja borta? Så länge vi slipper titelförsvarande Kalmar för tredje året i rad eller derby känner jag mig någorlunda nöjd.

Har kastat upp en liten undersökning högst upp i högerspalten. Rösta gärna på vilken motståndare du helst ser att AIK tar sig an i premiären och säg åt andra att göra detsamma! När du har röstat kan du motivera ditt val av bara farten i en kommentar!

Några dagar in i 2009 har 2008 lagts till arkiven. Guldet hamnade i östra Småland och i Solna har vi i sedvanlig ordning kastats mellan hopp och förtvivlan. Där AIK står idag kändes långt borta för ett år sedan. Ännu en gång har klubben kastat om i organisationen efter såväl ekonomiska som sportsliga misslyckanden under det gångna året. Låt oss hoppas att 2008 blev ett nödvändigt fall på magen och att 2009 blir början på vägen tillbaka.

Redan tidigt under året kunde man börja ana ugglor i mossen. Özkan gjorde comeback i försäsongsmatcherna men höll inte och premiären uteslöts. Natten mellan den 13:e och 14:e februari föddes årets första AIK-relaterade tidningsfluga. Dulee Johnson greps på småtimmarna utanför Soap Bar, misstänkt för grov rattfylla. Lättnaden över att en försäljning till Birmingham en månad tidigare hade uteblivit förbyttes i oro och rynkade ögonbryn. Inte nog med negativ publicitet under hela våren – Dulee var en nyckelspelare och ingen visste hur det skulle påverka eventuellt intresse och prislapp. Historien avslutades som bekant med försäljning till Israel för en struntsumma. Misslyckade Stephenson krängdes också iväg under sommaren och nya argentinaren Jorge Ortiz lyckades aldrig leverera under 2008. På innermittfältet hittar vi alltså många förklaringar till det svaga sportsliga året 2008.

Men säsongen hade trots allt inletts väl, åtminstone poängmässigt. Inför EM-uppehållet placerade sig AIK på en tredjeplats (om jag inte missminner mig – tätt bakom Kalmar och Elfsborg). Avslutningen innan sommaruppehållet mot Malmö på Råsunda lovade gott och enda taggen i sidan var att Özkan hade gått sönder omgående i comebacken mot Halmstad den 5:e maj. Med ett lugn i kroppen ställde man om till landslagsdress.

3:e juli. Behrn Arena. Efter 34:a minuter ledde AIK med 3-0 över Örebro på bortaplan i återstarten. Matchen slutade 4-1 och AIK lyfte mot toppen. Det trodde i alla fall jag. I omgången efter tog AIK emot GAIS på Råsunda. Jag var just tillbaka i Stockholm och i full fart att flytta in i en ny lägenhet. Hade precis gått på semester och hade fem lediga veckor framför mig. AIK spelade ut GAIS fullständigt men Miran Burgic 1-0-mål blev felaktigt avvinkat för offside. Istället tog GAIS orättvist ledningen, men AIK kämpade på och lyckades vända till 2-1 efter mål av Obolo och Burgic. Det kändes jäkligt bra just då. Jag minns det väl. Hur jag njöt.

I den 71:a minuten skickades GAIS iväg ytterligare en ofarlig långboll. Björn Andersson, bortalagets omskolade mittback, fångade upp bollen med ryggen mot mål, med Per Karlsson i ryggen och långt ner mot sidlinjen till höger om Daniel Örlund. 2-2. Från ingenstans. Från den stunden gick luften ur såväl Råsunda-publiken som AIK. Och ingendera återhämtade sig under 2008. 5:e plats.

10:e november. Dagen innan hade AIK ironiskt nog besegrat GAIS på bortaplan med 2-0 i den sista allsvenska omgången. Rikard Norling, Nebosja Novakovic, Charile Granfeldt och Ola Andersson lämnar alla föreningen inom ett par timmar och ett historiskt AIK-kaos bryter ut såväl internt som i massmedia. Om någon minns AIK-året 2008 om 10 år så är på grund av detta.

Men 2008 blev också året då:

Mats Rubarth avslutade sin AIK-karriär.

AIK Hockey fick nytt liv.

Mikael Stahre tillträdde som chefstränare.

Några spontana önskningar inför 2009:

Kvalserien

Tålamod i supporterleden

Arenafrågan löser sig på ett tillfredställande sätt