Foto: Bildbyrån

När slutsignalen ljöd efter cupfinalen infann sig kanske inte samma sinnesjuka eufori som vi kände några dagar tidigare då AIK tog SM-guldet. Man känner givetvis stor glädje även efter den här cupsegern, men allra mest är det ett slags lugn och en stolthet som sköljer över en. En underbar känsla av att man äntligen kan luta sig tillbaka och förkunna att AIK faktiskt är bäst i Sverige. Att det här till slut blev en fulländad, perfekt och drömlik säsong. Klubbens första dubbel samt två raka finalsegrar över IFK Göteborg talar ett tydligt språk. Vi är dubbelt så bra.

Man skulle kunna säga att cupfinalen var signifikativ för hela AIK:s säsong. Liksom i de allra flesta matcher i år lyckades AIK hålla spelet väl uppe utan att egentligen briljera. Och även om AIK var odiskutabelt bättre än motståndarna så kändes det ofta ovisst och nervöst. Men precis som i så många andra matcher det här året så bevisade backlinjen och Daniel Örlund att oron var obefogad. De chanser som motståndarna radade upp var oftast halvchanser där AIK:s defensiv hade god kontroll på läget. Sedan gjorde forstås Ivan Obolo sitt mål och Jorge Ortiz var bäst på plan; även det signifikativt för säsongen som varit. Det hade visserligen varit en ännu mer signifikativ match om AIK tagit en till uddamålsseger, men Antonio Flavio ville annat. Hans stiliga 2-0 på övertid kanske kan ses som någonting signifikativt det med. Signifikativt för hur AIK har förbättrats under hösten. För hur viktig Antonio Flavio har varit för AIK:s anfallsspel. Tack vare hans övertidsmål blev det alltså inte 1-0. Det blev dubbelt så bra.

Jag hade oroat mig för att AIK skulle ha svårt att komma upp i samma standard efter det hårda guldfirandet tidigare i veckan. Jag hade oroat mig för att IFK Göteborg skulle ge precis allt för att få revansch. Det blev nästan precis tvärtom. IFK Göteborg försökte visserligen kämpa, men de lyckades aldrig omvandla viljan till någonting konstruktivt. Deras spel låste sig och Hysén var helt ensam och ofarlig på topp. Deras försök till intensitet resulterade istället i feltajmade tacklingar och en sedvanligt gnällig inställning.

AIK å andra sidan såg ut som ett lag i absolut toppform. Vi fick se ett hemmalag med ett enormt självförtroende som visade upp ren glädje i sitt spel. Det var totalt tretton spelare som alla presterade på hög nivå. De AIK-spelarare som förmodligen gjorde sina sista matcher i AIK var nog de absolut bästa på planen. Jorge Ortiz, Ivan Obolo, Markus Jonsson och Daniel Örlund var samtliga felfria och samtliga kommer att förbli odödliga hjältar hos oss AIK:are.

Återigen: vilken match, vilket lag. Det kommer ta tid att smälta det här. Att verkligen förstå hur stort det här är. För det är stora tider vi lever i nu, tider som man kommer minnas i resten av sitt liv. Det är bara att njuta. Och festen, ja den bara fortsätter.

Foto: Bildbyrån

Cupfinalen må kanske inte vara lika glödhet som guldmatchen, men visst finns det all anledning att vara pumpad inför den här matchen. Med över 20 000 på Råsunda och ännu en chans att tacka spelarna för den här säsongen så är det verkligen en match att se fram emot. AIK har ju dessutom chansen att ta en historisk dubbel om laget återigen slår feskarna från väst. Om Martin Mutumbas ”SM-Guld 2lax9″ har blivit det stora modeuttrycket bland AIK:are den senaste veckan sa tror jag att ordet ”dubblish” kommer bli lika populärt om allt går vägen nu på lördag.

Frågan är bara om AIK har hunnit återhämta sig efter guldfirandet. Klubben som blev Sveriges bästa fotbollslag bevisade verkligen att den även är bäst i Sverige på att fira. Fest i tre dagar och tre nätter är knappast den bästa uppladdningen sådär veckan inför match. Visserligen har laget nu haft ett par dagar att ladda om, men när man som supporter fortfarande är lite omtumlad efter firandet så förstår jag om spelarna inte är i toppform just nu.

Annars ifrågasätter jag inte lagets vilja och motivation inför cupfinalen. Det är inte mätta mästare som redan har tankarna på Champions League vi talar om här. AIK är fortfarande ett lag som vill vinna allt och jag har ingen anledning att tvivla på att laget kommer ge allt för att ta hem den här titeln inför en stor hemmapublik. Men hur mycket laget än vill och hur mycket laget än kämpar så finns det en risk att man inte kommer upp i samma intensitet och kvalitet som man lyckades med i guldmatchen.

IFK Göteborg har haft en vecka på sig att ladda om i rollen som Allsvenskans första förlorare. Om detta har betytt en störtdykning ner i depressionens avgrund, eller om det leder till en större revanschlusta är omöjligt att säga för en utomstående. Hursomhelst kommer en cupseger för Göteborg knappast bli en riktig revansch då en cuptitel inte direkt kan jämföras med ett SM-guld. En cupseger för Göteborg skulle snarare bli någonting att dämpa den värsta sorgen med.

Men IFK Göteborg har problem inför cupfinalen. Hela 13 spelare var antingen sjuka eller skadade i mitten av veckan. Flera av dessa spelare kommer säkert ha tillfrisknat till cupfinalen, men det är troligt att åtminstone någon av spelarna som deltog i guldmatchen kommer att missa cupfinalen. Målskytten Tomas Olsson kan bli en av dem som inte kommer till spel på grund av en vadskada. Men även om spelare som Sebastian Eriksson och Gustav Svensson blir redo for spel så kommer de säkert inte vara i toppform efter att ha varit sjuka tidigare i veckan.

Om AIK nu skulle lyckas vinna igen så fortsätter festen. Men egentligen blir det nog fest hursomhelst. Det blir ännu en chans att tacka guldhjältarna och det känns som att man aldrig skulle få nog av att tacka spelarna för vad de gett oss supportrar den här helt otroligt underbara säsongen. Det är nog dessutom sista gången vi får se många av våra hjältar. Spelare som Ivan Obolo, Jorge Ortiz, Daniel Örlund och Markus Jonsson gör kanske sina sista matcher i AIK och den här matchen kommer vara det perfekta tillfället att säga adjö. Var beredda på nya tårar med andra ord.

Glöm inte att det är spelarbussmottagning innan matchen. Samling sker klockan 14:15 utanför de Östra och Norra läktarna på Råsunda.

Foto: Bildbyrån

Strax innan klockan ett så stegade jag fram emot Gamla Ullevi för att äntligen uppleva matchen jag väntat på i två månader. Eller i elva år beroende på hur man ser på saken. Jag var på plats mer än två timmar innan avspark, men egentligen skulle jag lika gärna ha kunnat varit där så fort jag vaknade. Hela dagen hade ändå kännts som en enda lång väntan. Jag hade inte kunnat äta, inte kunnat koncentrera mig på någonting annat. Allt som existerade i min värld var den stundande guldmatchen mot IFK Göteborg. Det kändes skönt att vara där till sist, samtidigt som det kändes underligt att matchen var så oerhört nära.

Jag gick igenom en säkerhetskontroll och ombads att vänta vid en andra. Jag befann mig därmed i ett slags ingemansland mellan två barriärer av kravallstaket, bara några få meter från läktaringången som nu var olidligt nära. Allt var lugnt och stilla däremellan, där jag stod tillsammans med en handfull gnagare som liksom jag samlade intryck, pratade och väntade.

Men vid halv-två tiden hördes så sången från tusentalet ankommande gnagare. Det var resenärerna från tågen och bussarna som nu hade kommit fram till sin destination. Lugnet försvann på ett ögonblick. Ett femtiotal personer forcerade sig igenom den första avspärrningen och sprang med full fart mot säkerhetsvakterna vid den andra kontrollen. Någon kastade en brinnande bengalisk eld mot Gamla Ullevis fasad och innan jag hunnit uppfatta vad som egentligen skedde så hade den lilla stormande klungan forcerat sig förbi säkerhetsvakterna och tagit sig in till arenans grindar. En del av mig förbannande deras otroliga dumdrisdighet, men samtidigt kunde man inte hjälpa att uppskatta den teater som utspelades framför en. 

Sekunderna senare, när röken bokstavligen lagt sig, så var det nästan lika lungt som innan rushen. Som om ingenting hänt. Den enda skillnaden var att man nu kunde höra sången från den stora klunga gnagare som väntade, trängdes och sjöng utanför den första avspärrningen. Man kände att nu fan var det verkligen dags.

Väl inne på arenan några minuter senare så syntes det tidigt att vi AIK:are skulle ta mycket plats även på ena långsidan. Men trots våra nummer skulle det säkert kunna klagas på vår bristande sång under delar av den första halvleken. Det blir tyvärr naturligt svårt att yttra ramsor när ett baklängesmål precis har dragit en ner i depressionens djupaste abyss. Speciellt i en match som denna.

Men så fort andra halvlek började så fick vi tillbaka våra röster. För varje målchans steg volymen. När sedan Mutumba hittade Flavio och Flavio hittade nätet så visste jublet inga gränser. Man hörde inte någon Göteborgssång efter det.

Trots att vi höjde oss både på planen och på läktaren i andra halvlek så kändes det fortfarande ruggigt nervöst. Det kändes som om matchen aldrig skulle ta slut och varje minut var som en evighet i limbo.

På grund av Gamla Ullevis urusla sikt så hade jag ganska dålig koll på var Tjerna hade bollen efter han tagit emot Dulees patenterade chip. Istället för att följa bollbanan från Tjernas vänsterfot så väntade jag hoppfullt på en rörelse i nätmaskorna. Och nätet rasslade som bekant till och 2-1 till AIK var ett faktum. Jublet och känslan går inte att beskriva, men alla visste direkt vad det där sena målet innebar. ”We’ve fucking done it!” sade tydligen Kenny Pavey till Micke Stahre i det ögonblicket. Det summerar det hela ganska perfekt.

Sekunden senare förstod vi att det som skett var ännu större än man först anat. Att det fanimej var superhjälten Daniel Tjernström som gjorde det. Det var lika oväntat som det var välförtjänt. Folk runtomkring mig sade hans namn lite frågande först: Tjerna? Sedan jakande: Tjerna. Till sist skrikande: Tjerna!!! Kramandes och gråtandes om vartannat.

All den oro och ångest som man levt med de senaste månaderna var nu helt bortblåst. 2000-talets bitterhet och pessimism var begravd. Matchens sista minuter var bara fest. En fest som fortsatte ut på Gamla Ullevis sandiga innerplan; som för alltid kommer bli ihågkommen som en festparkett för Gnaget.

Festen forstatte sedan ut på Göteborgs gator. Inte ens stridslystna tvåor vid Centralstationen kunde stilla den underbara känslan. Festen fortsatte vidare på Kungsgatan i Stockholm senare på natten och dagen efter fortsatte firandet på ett kokande och blixtrande Råsunda.

Själv stannade jag kvar i Göteborg över natten och bara njöt bland rödgråtna och en gång så segervissa blåvita.

På tåget till Stockholm sprang jag in i en viss skribent och tillika Öisare och jag frågade honom i all välmening om det var tungt nu när hans favoritlag åkt ur Allsvenskan. ”Naej,” sade han, lite förvånad av frågan.

”Men ni måste vara väldigt glada,” sade han till mig efter han lagt märke till min halsduk.

”Det är helt otroligt underbart,” svarade jag.

Foto: Bildbyrån

Två tunga rivaler gör upp i en direkt avgörande match inför fullsatta läktare. Sveriges största lag mot Sveriges mest framgångsrika lag. Hur det än slutar kommer någon att fira guldfest på söndag. Denna helt otroliga drabbning mellan två klassiska lag är större än någonting Allsvenskan bjudit på under sin 75-åriga historia.

Samma dag som biljetterna släpptes till den här matchen så slog jag till. Jag vägrade missa chansen att uppleva en avgörande guldmatch även om det skulle kräva en resa på 600 mil för att kunna vara på plats. Redan i somras kändes det som om den här matchen var som ämnad för att bli direkt avgörande, även om det då fortfarande var fem lag inblandade i toppstriden med dussinet omgångar kvar att spela. Egentligen är det smått otroligt hur allt har byggts upp till den här matchen. Alla små marginaler, övertidsmål och skrällar de senaste veckorna har lett till detta. Ödet bjuder oss på en episk kanonmatch.

För bara några dagar sedan såg det nästan ut som om det skulle kunna bli guldfest redan i hemmamatchen mot Örebro, men den matchen blev knappast ens en bra förfest. Trots storpublik så kändes det mer som en generalrepetition. Spelet infann sig inte och trots att spelarna var nästan överdrivet försiktiga så var det en kavalkad av små och stora misstag. Men det oavgjorda resultatet var tack och lov allt som behövdes och avsaknaden av avstängningar i AIK var av enorm betydelse. Det brukar sägas att ett felfritt genrep är ett dåligt omen så egentligen var det nog bara bra att det blev en skitmatch mot Örebro. AIK kan därmed gå in i matchen mot Göteborg utan några föreställningar om att vi är bäst i världen per automatik. Spelarna är fullt medvetna om att de måste höja sig några snäpp och de vet att de måste jobba stenhårt – hårdare än någonsin förut – för att ta guldpoäng på Gamla Ullevi.

Det mest oroande med IFK Göteborg är utan tvekan Tobias Hyséns hysteriska målform. En av nycklarna för AIK kommer bli att stoppa deras nummer sju. Mer lovande är det faktum att Göteborg förlorade en av sina huvudrollsinnehavare eftersom mittfältets pelare Gustav Svensson drog på sig en tredje varning mot Halmstad. Det är svårt att hitta någon spelare som är så viktig för sillarnas lagbygge som just den här unge herr Svensson. Hans avstängning i den här matchen kommer lämna ett gapande hål på mittfältet och jag ser inte någon spelare i Göteborgs trupp som kommer kunna axla hans viktiga roll i balansspelet.

Det känns omöjligt att sia om vilket lag som kommer vara spelförande. Blir det AIK som kör på kontringar eller blir det Göteborg? Kommer matchen kanske svänga fram och tillbaka, eller blir det ställningskrig på mitten? Svårt att säga på förhand. Det enda man kan vara säker på inför den här matchen är att inget av lagen kommer vika ner sig och det kommer vara kamp om varenda boll. Det kommer med största sannolikhet inte bli vackert, utan snarare fullt krig i blåsten nere på Gamla Ullevis sandåker. Det är nog laget med de små marginalerna på sin sida som kommer att stå som svenska mästare vid matchens slut.

4 000 AIK:are kommer följa den här matchen på plats på Gamla Ullevi. Stolt skrikande på en fullsatt bortasektion och till och med en del som kommer se matchen ifrån Änglarnas ståplats. En del AIK:are kommer även åka ner och följa matchen på pubar i Göteborg för att på så sätt vara så nära sitt lag som möjligt utan matchbiljett. Ännu större mängder gnagare kommer följa guldfinalen från hemmaplan, på lokaler runt om i Stockholmsområdet. Sen har vi förstås alla exilare. Tusentalet inbitna gnagare som kommer sitta som klistrade framför websändningar i Paris, Seoul, Washington, Brisbane, Jakarta och alla tänkbara platser runtom i världen. Vi är överallt om ni inte visste det redan.

Det känns onödigt att beskriva rivaliteten lagen emellan och det känns överflodigt att försöka hetsa inför den här matchen. Ingen behöver påminnas om skattefusk eller flyttade stolpar. Ingen gnagare behöver påminnas om hur viktig den här matchen är. Det hela kommer naturligt och man behöver snarare någonting lugnande som kan få en att tänka på någonting annat för en sekund. Någonting som får en att tro att det här bara är en sport. Men vem skulle gå på det i det här läget? Vi gnagare vet bättre. Det här handlar om liv och död.

Det har snackats en hel del om hur man ska försöka överleva den här nervpärsen. Jag har personligen en plan som jag hoppas ska fungera. Det här sittplattsfettot ska sjunga så in i helvete för en gångs skull. Jag ska använda all min energi och adrenalin till att stötta laget i mitt hjärta och därmed göra mitt bästa för att representera alla de gnagare som inte kan vara på plats. Om det blir alltför nervöst så kommer jag titta över på Ivan Obolo och låta hans lugna smokingstil smitta av sig på mig. Om det av någon anledning börjar se tungt ut så kommer jag snegla över på Mikael Stahre och komma ihåg att det alltid finns en chans kvar; att man aldrig ska ge upp när det är nya AIK som spelar. Att comebacken alltid kommer, förr eller senare.

Men om det går bra… Alltså om det går så där riktigt bra, ja då vete fan vad jag gör. Jag har ingen plan över hur jag kommer hantera det. Men om jag bara kör min grej så blir det nog bra. Så se till att ni kör er grej, sen kan AIK köra sin grej - så ska vi vinna hela grejen.

Foto: Bildbyrån

Vissa av oss har under de senaste veckorna hoppats på att spelare som Wanderson, Daniel Larsson och Philip Haglund skulle hjälpa AIK i guldstriden. Men idag visade det sig att de enda hjältarna vi behöver finns i våra egna led. I förra veckans match mot Gefle var det Gabriel Özkan som kom in och frälste oss med ett segermål. Mot Bajen valde Mikael Stahre att sätta in AIK:s alldeles egna brittiska pitbull vid ställningen 1-1. Två minuter senare blev Kenny Pavey den stora hjälten när han tryckte in segermålet.

 Kenny Pavey slängde sig över reklamskyltarna och klättrade upp på Norras stängsel i ett av de mest underbara målfiranden jag någonsin sett på Råsunda. Den fullsatta klacken svarade med en explosion av glädje och det var ingen tvekan om hur oerhört speciellt målet var. Hur viktigt det var. Hur helvetes jävla skönt det var.

Inför årets sista Stockholmsderby såg det ut som AIK för en gångs skull kunde se fram emot en promenadseger. Bajen saknade ju spelare som Rami Shaaban och Sebastian Castro-Tello och laget hade knappast visat prov på varken klass eller moral i föregående matcher. Men ett derby var tydligen fortfarande ett derby och det finns uppenbarligen inga lätta matcher i Allsvenskan. Eftersom Bajen faktiskt visade prov på kämparinstinkt i den här matchen så levde dessa klyschor vidare.

Men det finns en del nyare mönster som är ännu starkare än dessa uttjatade klyschor; tack och lov. Sättet som AIK genomförde denna match var i led med otalet matcher i år. Överlag hade AIK god kontroll över spelet, men samtidigt hade Gnaget välbekanta problem med de sista passningarna framför straffområdet. Som vanligt så visade laget ett stort lugn och grymt tålamod mitt i all episk dramatik. Och som vanligt bäddar detta för ännu en uddamålsseger. Den 13:e för säsongen.

 AIK är därmed obesegrade derbykungar i Stockholm och i guldstriden är pressen återigen på Göteborg som inte har råd att förlora mot Halmstad. Det kan vi tacka Kenny Pavey för. Det kan vi även tacka Antonio Flavio för, eftersom han ju petade in AIK:s första mål i matchen. Det kan vi tacka Jorge Ortiz för, eftersom han spelade som en gud på mitten, speciellt i andra halvlek. Vi bör tacka hela laget förresten. Vi måste även tacka alla hjältar på Norra. Tack även till stryklaget Bajen som är sämst, åtminstone om man ska tro doktrinen SVT Text 343. Doktrinen som för övrigt fortfarande visar att AIK leder serien. Tack för det, AIK och Mikael Stahre. Stort tack.

Foto: Bildbyrån

Om ett par dagar kommer jag ta flyget över Atlanten för att uppleva de två avslutande omgångarna av Allsvenskan på Råsunda och på Gamla Ullevi. Men innan jag ger mig iväg ska jag följa helgens derby mot Hammarby på distans. Är jag orolig? Nej, inte alls faktiskt.

Jag har ju trots allt flugit ganska många gånger i mitt liv. Det har liksom blivit rutin. Derbyt då? Inte ett dugg orolig där heller. Jag är ungefär lika säker på att mitt flyg kommer att landa säkert som jag är övertygad att AIK kommer att slå Hammarby. Jag är lika tvärsäker på att AIK inte kommer underskatta Bajen som jag är övertygad om att piloten vet precis vad som krävs för att landa en jumbojet.

Risken att man råkar ut för en dödsolycka på flyget beräknas vara 1 på 2 miljoner. Det vore kanske lite överdrivet att påstå att oddset på en Bajenseger i derbyt borde ligga på samma skyhöga nivå. Men visst känns det praktiskt taget omöjligt att AIK kommer förlora matchen mot Hammarby?

***

Roddklubbens båtar är idag kapsejsade vrak som ligger och guppar i en vitvattenström som leder rakt ner till Superettan. Sedan fotbollsakademikern Tony Gustavsson sparkades i augusti har Hammarby radat upp fem förluster och en seger. Någon Åhlund-effekt kan man inte tala om eftersom Åhlund var magsjuk och frånvarande när Hammarby tog den där fenomensegern hemma mot Brommapojkarna.

Det ser snarare värre ut än på länge för Bajen. Laget tappade sina sista klasspelare i somras och är nu helt utan kapabla målskyttar. Lagets spel är kanske inte lika pinsamt att beskåda som Djurgårdens, men Bajens duttande possessionspel och många avslut hjälper inte med tanke på hur ineffektivt laget är. Hammarby har inte någon välorganiserad defensiv att falla tillbaka på som exempelvis Gefle hade i vår förra match. Risken att Hammarby ska kunna gå ut och strypa matchen mot AIK känns väldigt avlägsen.

Söderbröderna hoppas nog innerligt att deras spelare kommer överprestera mot AIK med tanke på att Bajen verkligen måste kämpa för sin allsvenska överlevnad. Men det känns snarare som att Bajenspelarna inte klarar av den sortens press. De hyperviktiga matcherna mot GAIS och Gefle kan ses som starka bevis för detta påstående. Inte ens den gamla klyschan att ett derby är ett derby verkar hålla den här säsongen. AIK är helt enkelt numret större än Djurgården och Hammarby. Att säga att AIK är bättre på alla elva positioner är att vara försiktig. Faktum är att vilken spelare som helst på AIK:s bänk skulle ta en plats i Hammarbys startelva. Lee Baxter och Andreas Alm inkluderade.

AIK har inga avstängningar eller nya skador att rapportera om inför derbyt. Det blir därmed en stark och utvilad trupp som Mikael Stahre har att tillgå. Hur startelvan än ser ut så kommer det finnas mycket kvalitet både ute på planen och på bänken. Det viktigaste för AIK blir givetvis att ta tre poäng, men det kommer även vara viktigt att vara medveten i det fysiska spelet så att avstängningar inte blir ett problem framöver. Om detta betyder att man bör sätta koppel på en spelare som Jorge Ortiz, eller om man låter någon ta ett taktiskt gult kort lämnar jag upp till högre makter. Helt klart är att AIK inte vill ha problem med avstängningar inför en avgörande match på baksidan.

Derbyt mot Bajen är för en gångs skull inte som en stormatch utan snarare en transportsträcka. IFK Göteborg känns för tillfället som en oändligt mycket mer betydande antagonist än ”stackars Bajen”. Jag kan säga att jag inte är alls orolig inför derbyt, men däremot har jag redan hjärtklappning inför de sista två matcherna. Om derbyt mot Bajen kan liknas vid en bekväm flygning så känns matchen mot IFK Göteborg som skydiving utan fallskärm. Men om bucklan mot förmodan hamnar i fel händer den 1:a november så kan vi kanske ändå trösta oss med att både gårdare och bajare har anledning att vara ännu mer deprimerade när säsongen är över. För derbyt mot Bajen kan med stor sannolikhet bli ännu ett avsked till en antagonist. Om vi lägger locket på Bajens kista på lördag så kan Trelleborg och Häcken spika igen densamma och begrava Hif bredvid Dif.

***

Det kan tyckas att jag är övermodig och arrogant eftersom jag inte är orolig för ett worst case scenario när det gäller varken flyg eller derby. Jag är givetvis medveten om risken att det kan gå käpprätt åt helvete i båda fallen. Både en flygkrasch och en förlust mot Bajen skulle kunna betyda total katastrof, med likvärdigt horribla konsekvenser. Men varför oroa sig? I just de här två fallen har både jag och AIK oddsen på vår sida.

Foto: Bildbyrån

När vi minst anar det förvandlas all vår uppbyggda ångest till sanslös eufori tack vare ett förlösande sent segermål. Detta är AIK anno 2009 och detta är guldmallen som återigen följdes med nästan ironisk perfektion mot Gefle.

 Innan avspark mellan AIK-Gefle hade Elfsborg precis tagit tre viktiga bortapoäng mot Trelleborg. Den alltmer smaklösa Stefan Ishizaki hade blivit matchvinnare efter att ha ordnat straff genom säsongens mest skamliga filmning. Elfsborgs seger i den matchen betydde att AIK hade en rejäl press på sig inför sin match mot Gefle. Poängtapp för AIK skulle betyda att Elfsborg verkligen kunde blanda sig i guldstriden igen.
 
Så det var med extra nerver man beskådade en första halvlek där AIK visserligen förde spelet och hade betydande press på Gefle. Men Gefle var oerhört skickliga i sitt positionsspel och de var perfekt organiserade i sitt 8-mannaförsvar. Det syntes tidigt att det skulle bli svårt att göra mål och man hade känslan i bakhuvudet att västkustlagens supportrar satt och njöt av matchbilden på Råsunda.
 
Mutumba, Antonio Flavio och Bojan verkade alla ha kört fast och deras passar försvann alltför ofta in i havet av norrländska backar. Att Jos Hooiveld och Daniel Tjernström gjorde enormt bra insatser defensivt var inte tillräckligt. AIK behövde mål.
 
Som tur var hade närmast skadefria AIK sin starkaste bänk för året. Det var härifrån den oväntade matchvinnaren hämtades. Skadedrabbade och uträknade Özkan kom in i den 68:e minuten och två minuter senare frälste han Råsunda. 
 
I den 70:e minuten låg Gefle fortfarande helt rätt i sina defensiva positioner. De gick upp och pressade bollhållaren Özkan i exakt rätt läge, men med en enkel kroppsfint skapade Özkan lite yta för sig själv och ett fint skottläge. Skottet han avlossade var distinkt och välplacerat och satt perfekt i burgaveln. Gabbe raserade därmed Gefles perfekta defensiv.

Guldet var därmed återigen i vårt grepp och Råsunda exploderade. Özkans karaktäristiska breda segerleende får stå som den perfekta symbolen av hur alla gnagare känner sig. Lättade och extatiska.
 
AIK ångar på i guldstriden, med Elfsborg kvar i kölvattnet samtidigt som IFK Göteborg sköljs av en våg av press inför deras extremt svåra match mot MFF på Swedbank stadion. Guldrycket kommer på måndag. Tro mig.

Foto: Bildbyrån

Det två veckor långa landslagsuppehållet var lugnet före stormen. I helgen kommer ett oväder dra in över Sverige och det förväntas snöfall på sina håll. Men den riktiga stormen är bildlig. Den kommer att härja i den allsvenska toppstriden under de kommande två veckorna. Med vinden i ryggen går nu AIK in i stormen som guldfavoriter. Det första testet kommer på lördag mot Gefle.

Många har onekligen spenderat uppehållet med att gå igenom alla möjliga scenarion och resultat i de resterande matcherna. Kan vi säkra guldet hemma mot ÖSK? Blir det en avgörande match på Gamla Ullevi? Med så mycket fokus på den 1:a november har man ibland glömt att andas under längre perioder.

Men av någon anledning har man inte riktigt ödslat lika mycket tid på att drömma om den stundande Geflematchen, som därmed faktiskt har hamnat lite i skymundan. Att det i skrivande stund inte ens sålts 15 000 biljetter till Geflematchen vittnar väl om en viss avsaknad av hausse.

Kanske är det så att Geflematchen ses som transportsträcka inför de större matcherna? Kanske känns det som en klar seger redan på förhand? Kanske är det vädret som avskräcker marginalåskådarna?

Hur jag själv än vänder och vrider på detta kan jag inte hitta något som helst skäl till att inte vara extremt pumpad inför Geflematchen nu när den äntligen närmar sig. AIK har ju en enorm möjlighet i den här matchen. Speciellt med tanke på att jag nästan känner mig säker på att MFF kommer att slå IFK Göteborg på måndag. Det skulle i så fall betyda att AIK går upp i fyra poängs ledning i Allsvenskan så länge Gefle besegras.

Ett Gefle som inte alls är lika starka som i maj då de ganska rättvist slog ett slitet AIK med 1-0 på Strömvallen. Norrlänningarna har sedan dess tappat anfallsvapnet Amadou Jawo till Elfsborg. Trots att både Yannick Bapupa och Andreas Dahlén är tillbaka från skador så plågas Gefle fortfarande av skador på flera tongivande spelare. Hasse Berggren är tack och lov en av dessa saknade nyckelspelare.

I AIK är däremot de flesta ordinarie spelarna tillgängliga och förhoppningsvis har lagets form konserverats över uppehållet. Avstängde Dulee Johnson står som det enda betydande bortfallet. Per Karlsson kommer enligt rapporter förmodligen vara tillbaka på mittbacken och med Daniel Tjernström på mittfältet så kommer det nog att bli hänglås på.

Nyckeln för AIK blir att få igång anfallsspelet på samma sätt som i andra halvlek i matchen mot Örgryte. Det gäller för Gnaget att vara konstruktiva, noggranna och kvicka för att kunna lirka upp ett Gefleförsvar som alltid verkar vara extra välorganiserat mot AIK. Om det lyckas blir det här en match att minnas.

Geflematchen har kanske inte varit tillräckligt upphaussad, men det kan trots allt komma att bli en av de mest betydelsefulla matcherna i år. För om allt går vägen blir det här omgången där AIK gör det efterlängtade guldrycket. Det om något låter som ett drömscenario värt att hålla andan inför.

Foto: Bildbyrån

Vi vann inte mardrömsmatchen mot Elfsborg, men 0-0 var utan tvekan en stor seger. Vi har guldet inom räckhåll och det är med stor tillförsikt som vi kommer gå in i de sista fyra matcherna. Mikael Stahre sade stoiskt att han var nöjd med en poäng på bortaplan. Vi supportrar kommer njuta av det här resultatet i två veckor.

Det var en match mellan de kanske två bästa lagen i Sverige. Knallhattarna under plasttifot skulle säkert vilja få det till att Elfsborg var det lite bättre laget, men det var trots allt gnagarna som gick av fuskgräset med leenden på läpparna. Anledningen var att det oavgjorda resultatet tar AIK ännu närmare en elfte allsvensk titel samtidigt som Elfsborg hamnar på efterkälken. Elfsborg hade visserligen de flesta avsluten och mest bollinnehav, men när de inte lyckas vinna den här måstematchen på hemmaplan så är det för att de mött sina övermän.

För även om Elfsborgs offensiv var snäppet starkare än AIK:s dito så var det AIK:s defensiv som ägde matchen från början till slut. Jos Hooiveld briljerade och fick en annars så kraftfull spelare som James Keene att se ut som en vilsen pojklagsspelare. Men ännu mer anmärkningsvärd var Walid Atta som var praktiskt taget felfri trots bristande matchträning. Jag var grymt orolig över hur Walid skulle klara pressen av att gå in i ett så skarpt läge, men han tog verkligen chansen i den här matchen och visade hög klass i sitt spel. Ytterbackarna var precis lika säkra som mittlåsen, vilket ledde till att Emir Bajrami inte fick till alltför mycket på Markus Jonssons kant. Nisse Johansson fick extremt god hjälp i defensiven av kapten Tjernström, och tillsammans låste de in AIK-dödaren Stefan Ishizaki.

AIK:s anfall var inte så vassa även om Ivan Obolo och Antonio Flavio var godkända på topp. Det var på tok för många onödiga bolltapp på offensiv planhalva och det riktiga offensiva trycket infann sig inte. Mikael Stahre verkade vilja ta det säkra före det osäkra i den här matchen och resultatmässigt lönade det sig. Man skulle kanske kunna klaga på bristen på heta chanser, men det vore samtidigt fel att klaga på ett AIK-lag som lyckas ta poäng på Borås Arena.

Festen kan fortsätta redan imorgon om GAIS lyckas stjäla poäng från IFK Göteborg i feskederbyt. Men hur den matchen än slutar så kommer AIK vara serieledare i åtminstone ett par veckor till. Landslagsuppehållet ger oss ett välkommet avbrott där vi kan ta igen oss lite efter den senaste veckans ångest och oro.

Med tre matcher på Råsunda framöver så kan AIK mycket väl lyckas skrapa ihop tre raka segrar. Hur bra det sedan än går för de andra guldrivalerna så skulle det faktiskt räcka med oavgjort mot Blåvitt i sista omgången för att vi ska kamma hem hela skiten. Det är vad man brukar kalla guldsits.

Foto: Bildbyrån

Enbart namnet Borås Arena väcker olustkänslor hos oss gnagare. Bilder av det skabbiga plastgräset blandas med vetskapen att AIK aldrig lämnat arenan med tre poäng. Söndagens bortamatch mot Elfsborg på just Borås Arena är en av årets absolut svåraste uppgifter och det är den hittills viktigaste matchen i hela Allsvenskan.

Man skulle kunna se söndagens batalj som en ren mardrömsmatch. AIK har inte besegrat Elfsborg varken hemma eller borta sedan 2003 och Elfsborg har haft som vana att spräcka AIK:s gulddrömmar de senaste åren. Elfsborg har dessutom den bredaste och mest stjärnfyllda truppen med kanske högst potential av alla allsvenska lag. Nu när även Martin Ericsson är tillbaka från skada har Elfsborg fått tillskott av ytterligare en klasspelare på det offensiva mittfältet. Det är dags att vara nervös med andra ord. Mer nervös än man varit vid någon annan tidpunkt under den här olidligt spännande säsongen.

Just därför ska jag vägra vara nervös. Det börjar bli jobbigt att leva i denna konstanta ångest. Jag ska istället försöka att fokusera på det positiva och det lovande. Jag ska förtränga den oro jag egentligen ska känna. Med tanke på AIK:s försprång i tabellen kan man kanske till och med konstatera att AIK har lite av ett drömläge inför matchen mot Elfsborg.

För det första är det större press på Elfsborg att vinna den här matchen. Om Elfsborg inte vinner matchen kommer det förmodligen betyda att de är ute ur guldstriden. För AIK är en förlust inte någon direkt katastrof eftersom vi fortfarande behåller möjligheten att avgöra Allsvenskan av egen kraft. Detta bör ge AIK lite mer arbetsro samtidigt som Elfsborg tvingas spela med kniven mot strupen.

Ett lag med kniven mot strupen behöver självförtroende och rätt inställning för att lyckas. Om det är något som saknats i Elfsborg så är det just den här rätta inställningen. Det har inte minst bevisats i storförlusterna mot Göteborg och Malmö där laget vek ner sig totalt. Men även i hemmamatchen mot GAIS visade laget prov på svag moral. Offensiven var det inget större fel på i den matchen och laget lyckades ta ledningen två gånger. Men i övrigt verkade spelarna övermodiga och de blev loja och ofokuserade i det defensiva spelet. Elfsborg lyckades därmed inte behålla greppet om matchen och GAIS släpptes in i slutet där en kvittering kom på övertid.

När det gäller dagsformen finns det ännu fler frågetecken i Elfsborg. Laget har visserligen vunnit två matcher i rad, men dessa segrar har kommit mot stryklagen Halmstad och Brommapojkarna. Ingen av dessa segrar var heller direkt övertygande. Stefan Ishizaki har dragits med småskador hela säsongen och har inte presterat på en jämn nivå i år. Emir Bajrami har heller inte varit lika livsfarlig på sistone som han var tidigare under höstsäsongen. Teddy Lucic har precis börjat träna igen efter sjukfrånvaro och frågan är hur friskus gamlingen kommer vara vid avspark. Stjärnförvärvet Amadou Jawo kommer missa matchen på grund av skada och ingen är gladare för det än Jos Hooiveld som hade stora problem med Jawos snabbhet på Strömvallen i våras.

AIK har däremot visat prov på den rätta inställningen och laget ser ut att vara i mycket bra form. Gnaget fortsatte att kämpa in i det sista i förlustmatchen mot Helsingborg, trots att laget lika gärna kunnat ge upp när Henrik Larsson gjorde 3-1. Samtliga spelare i AIK gav oss sedan topprestationer i avskedsderbyt mot Djurgården och det ser inte alls ut som det finns några problem med dagsformen. Med Antonio Flavio, Ivan Obolo och en Martin Mutumba i storform känns det som om AIK har en unik chans att hota Elfsborgs för tillfället darriga defensiv.

Avstängningen av Bojan Djordjic och skadan på Per Karlsson ger oss visserligen skäl till oro. För första gången på länge så tvingas Mikael Stahre ändra om i både mittfält och försvar. Men det finns tack och lov starka alternativ. Kanske får vi se Kenny Pavey och Markus Jonsson som ytterbackar igen. Det fungerade som bekant riktigt bra i matchen mot Trelleborg. Eller får vi till och med se Niklas Backman spela sin första tävlingsmatch i Gnaget? För ovanlighetens skull är det riktigt svårt att gissa sig till vilken startelva Mikael Stahres AIK kommer ställa upp med.

Men till sist kan vi konstatera det kanske viktigaste av allt. Att de senaste tre årens problem på Borås Arena inte behöver betyda någonting alls i dagsläget. Det är trots allt nya AIK som reser dit. Bortastarka, viljestarka AIK som påstår att ju svårare det är, desto roligare är det. Det känns lovande.

Känns det mindre nervöst nu? Nej, egentligen inte alls. Hur jag än försöker så är det helt omöjligt att förtränga hur oerhört viktig och svår den här matchen är. Klockan går så där löjligt sakta och det är fortfarande flera timmar kvar till avspark. Man får hoppas att klockan går lika sakta när matchuret närmar sig 90 minuter på söndag. För det brukar betyda att AIK ruvar på ett bra resultat. Oavgjort till exempel. Ett underbart resultat i den här mardrömsmatchen.