18 Augusti 2010 av Daniel Olemyr - 7 kommentarer

Vi håller på att åka ur, någon?

Walid Atta stängs av. På det är Dulee åtalad för brott mot sexköpslagen. Miller är galen (bra eller dåligt, inte en jävla aning?) och vi ligger farligt nära nedflyttning. Den lilla, men inflytelserika MDMF-klicken på Norra får sin vilja igenom. Det kommer definitivt att göra AIK till ett sämre fotbollslag. Det kommer antagligen inte att stoppa Råsunda från att brinna av vilken omgång som helst. Allt som allt tror jag att det är ett dåligt styrelsebeslut. Om än det inte är avsikten så uppfattas det som populistiskt och får MDMF-klicken att fortsatt överskatta sin betydelse för föreningen.

Men sak samma. Alltjämt är folk helt upptagna med att diskutera huruvida vi ska ha bosmanfall eller inte, om Bojan är en legend eller om Norling är världens bästa fotbollstränare genom tiderna. Vi håller på att åka ur. Markera eventuellt missnöje efter säsongen. Ge Miller chansen att hålla oss kvar med samtliga spelare tillgängliga. Misslyckas dom så hänger vi såväl styrelse, Miller, Atta och dom andra sen. Om dom misslyckas. Det här är ungefär lika relevant som att diskutera butler i tunnelbanan en månad innan riksdagsval. Kom igen nu!

28 Juni 2010 av Daniel Olemyr - 12 kommentarer

Over and over and over again

Jag har försökt att upprätthålla en positiv fasad. Intalat mig att det kan bli bra till slut. Att det finns en röd tråd och en tanke bakom allt som händer i AIK. Nu skiter jag i det. Nu sluter jag ögonen och drömmer tillbaka ett år. När Mikael Sthare och Björn Wesström brann av engagemang och pondus. När hela truppen symboliserade kulturarvet som är AIK. När Jos, Bojan, Martin, Örlund och dom andra personifierade allt vi önskat att AIK ska vara. Och som vi hade trånat efter så längre. Nu är allt det där borta och jag värjer mig för varje hörn. Det känns som att 2004 står där och lurar. Jag har nog aldrig känt såhär lite tillförsikt inför framtiden sedan jag började följa AIK Fotboll.

Fotboll är kultur och fotbollsklubbar är ännu mer kultur. Jag är nästan onödigt romantisk när det handlar om kultur. Jag tror det beror på att jag har saknat det i AIK. Och att jag har saknat det så förbannat länge. Jag har sneglat avundsjukt på klubbar runtom i Europa som fullständigt bubblar över av stolthet och identitet. Sett att AIK har haft potentialen att uppnå samma sak, men aldrig riktigt lyckats. Det har varit fruktansvärt frustrerande år.

Under de senaste åren har AIK närmat sig det där. Det kändes bra av två skäl. Dels därför att det stärker min egen identitet som AIK:are, dels därför att jag tror att kultur och tradition är nödvändigt för att nå långsiktiga framgångar, även i en modern fotbollsvärld.

Inför förra säsongen fanns det några viktiga pelare som den där kulturen var tänkt att bygga på. Ett huvudtränare och en sportchef som arbetade oerhört nära varandra och som pratade om ambitioner och näringskedjor i alla led av AIK och periferin. Som odlade uttryck och känslor som betydde mer än ord, som fylldes med riktig mening. Självklara ledarfigurer, starka karaktärer, spelare som band ihop planen med läktaren. Tillsammans blev vi ett svårspelat kollektiv och ett framdundrande PR-maskineri. Myten om AIK, myten om ”alla hatar oss”, myten om att AIK är ett lag som kör utav bara helvete, den började leva på riktigt.

Nu står vi där vi står. Nu är vi ihåliga. Urholkade och karaktärslösa. Jag tror inte det, jag tror att styrelse och andra är och cyklar åt helvete i fel riktning. Men det kanske kommer att fungera. Jag blir gärna överraskad. Men det spelar ingen roll just nu, det känns det liksom inte lika kul att hålla på AIK längre.

Mållös. Jag känner mig bara helt jävla mållös.

22 Juni 2010 av Daniel Olemyr - 4 kommentarer

En Miller, tack!

Meriterade utlänningar som anländer i kristider. Det känns bekant. Det klingar illa. Jag vet ingenting om Alex Miller och jag tror att man ska vara försiktig innan man hoppar upp och ner av glädje när man ser hans meriter. Jag har letat förgäves efter längd på kontraktet, men hoppas att det handlar om en långsiktig lösning. Jag gillar den brittiska tränarmentaliteten och jag tycker också att detta är spännande. Men jag kan ändå inte sluta gräma mig över att vi förlorat vad vi hade. Får jag välja fritt så ska Mikael Stahre träna AIK och Björn Wesström ska vara sportchef. Med det sagt så får vi önska alla berörda parter, inklusive oss själva, lycka till inför sommar och höst. Det lär behövas.

(AIK berör och Simon Bank tvingas avbryta VM-rapporteringen för en kommentar. Bra läsning).

18 Juni 2010 av Daniel Olemyr - 4 kommentarer

Den siste argentinaren

jorge

För första gången på ganska många år står AIK-truppen helt utan argentinska spelare. Ortiz har lämnat skeppet och fullbordar flytten av den bärande centrallinje som tog AIK till SM-guld 2009. Klart man kan sitta och sura över att Ortiz lämnar oss nu. Men man kan också minnas tillbaka och komma ihåg vilken vilja och moral han visade när allt och alla var honom emot.

Jorge Ortiz blev klar för AIK i mars 2008. Snabbt stod det klart att ahn sedan länge var etablerad i den argentinska förstaligan och att affären var en av klubbens största genom tiderna. AIK pungade upp dryga sju miljoner och förväntningarna sköt i taket. Egentligen hade vi bara behövt backa bandet tillbaka till Derek Boateng för att förstå vartåt det barkade.

2008 var ett riktigt skitår för Jorge. Norling fortsatte att spela honom, trots småskador och uteblivna prestationer. I slutändan ledde det bara till dåligt självförtroende och misströstande supportrar. När det var som värst haglade ju faktiskt glåporden över Ortiz. Med all rätt förvisso. Efter halva säsongen började jag tappa räkningen över Ortiz-orsakade bolltapp på mittplan som ledde till livsfarliga kontringar varje gång.

Men med facit i hand så är det ju svårt att inte beundra honom. Han kom tillbaka från allt det där. Bestämde sig för att bevisa vad fan han kan. Och han gjorde det ju med en fantastisk övertygelse. Efter förra årets säsong korade jag Årets AIK-spelare. Jorge vann, och han hade vunnit även om det handlat om årets allsvenska spelare. Jag skrev såhär:

Som jag har försvarat den här mannen. Bitit ihop och gett mig fan på att inte sluta tro. Under hela 2008 när kritiken haglade mot Ortiz som sades vara alldeles för tunn, alldeles för långsam och alldeles för dålig i största allmänhet. Därför känns det så otroligt bra nu. Många glömmer bort Ortiz när de talar om nyckelspelare hos svenska mästarna. I mina ögon råder det inga tvivel. Jorge Ortiz kombinerar ett internationellt passningsspel med ett tacklingsspel och en uthållighet som är unik i Sverige. Allsvenskans bästa mittfältare och AIK:s mest värdefulla spelare guldåret 2LAX9.

I år har han inte alls levt upp till det där. Jag tror att han har varit fruktansvärt besviken över uteblivna bud ifrån större klubbar i Europa. Han om någon har gjort sig förtjänt av en sådan chans. Jag kommer i alla fall aldrig att glömma vad han gjorde för oss. Hur han bar fram oss till vad som skulle bli ett SM-guld. I mina ögon är Jorge en minst lika stor, antagligen större, AIK-ikon än Derek Boateng.

8 Juni 2010 av Daniel Olemyr - 5 kommentarer

En uppvisning i konsten att förlora sina kunder

Jag har precis läst Järnkaminernas öppna brev till SvFF och SEF. Och så har jag läst Tommy Theorins kommentarer på detta brev i Aftonbladet. Jag vet inte om det finns något hopp kvar för nationell fotboll i Sverige. Men det måste ju stå bortom allt tvivel för i princip vem som helst att varken Lagrell och Theorin  har vare sig förtroende eller omdöme för att kunna vända på den nedåtvändande publiksituationen. För Allsvenskans skull måste Lars-Åke Lagrell lämna sin post. Det behövs nya visioner, nya idéer och nya perspektiv.

Att följa ett fotbollslag, eller snarare att älska ett fotbollslag, är en känslomässig berg- och dalbana. Vi blir luttrade, vana att det går åt helvete och egentligen ingenting får oss att sluta återkomma till arenorna. Det är en kärlek som utnyttjas gång på gång, inte bara av klubbarna utan också av förbund och andra kommersiella intressen runt fotbollen. Det får man acceptera. Det är ju så det är att vara fotbollssupporter.  Det är inget konstigt. Däremot är det väldigt konstigt att de som bestämmer över svensk fotboll i Sverige inte utnyttjar den ofantliga resurs som den sammantagna massan av fotbollssupportrar faktiskt utgör.

Svenska fotbollsförbundet med Lagrell i spetsen säger att man vill nå nya målgrupper. I praktiken har det snarare inneburit att man vill byta ut den nuvarande publiken mot en ny. I samma ögonblick som man skrider till verket med diverse aktiviteter för att nå det målet så hamnar man i ett moment 22. Det vet alla fotbollssupportrar, alla vi som förstår varför marginalsupportern går på fotboll. Men som Järnkaminerna mycket riktigt kommenterar i sitt brev – det är ingen som frågar oss.

Det här har sagts tusentals, eller miljontals, gånger. Men det går tydligen inte in. Det finns två huvudsakliga anledningar till att marginalsupportern kommer till allsvenska arenor.

1. Favoritlaget spelar bra och placerar sig högt i tabellen (detta råder inte förbundet över)

2. Den etablerade publiken skapar en stämning, atmosfär och inramning som är unik och som kan konkurrera med andra typer av underhållning (detta råder förbundet i allra högsta grad över genom att skapa förutsättningar för en positiv och tilltalande läktarkultur)

I alla diskussioner gällande publikrekrytering till allsvenska arenor så måste man alltid utgå ifrån eldsjälarna, de som går på fotboll oavsett, Allsvenskans främsta ambassadörer. Lyckas man skapa en dialog och en relation till dessa så kommer man att få dit marginalpubliken också. Det är enkel marknadsretorik som tydligen har flugit över huvudet på de som bestämmer över den nationella fotbollen i Sverige.

Med reservation för att jag är subjektiv i den här frågan så handlar det även om att selektera bland klubbarna i Sverige. Om man vill driva publikutvecklingen i Sverige framåt så bör man ta utgångspunkt i de stora klubbarna som faktiskt har potential att driva publik på såväl hemmaplan som bortaplan och ge dessa förutsättningar och mandat att föra publikutvecklingen i Sverige framåt.

Tommy Theorin bollar över ansvaret på klubbarna och menar att dessa har kontakten med supportrarna och att den kontakten sedermera överförs till förbundet och SEF. Det är inte bara en onaturlig kommunikation, den är dessutom fullständigt onödig. Idag finns det ingen anledning att inte föra en direkt dialog på löpande basis. Jag tycker att bristen på såväl förstående för vikten av rak och kontinuerlig dialog samt missförståndet när det gäller prioritering av målgrupp tyder på att det behövs nya människor, både på förbundet och i SEF, om svensk fotboll ska komma upp på benen igen. Sådana som förstår att vi som älskar våra klubbar är Allsvenskans största resurs.

7 Juni 2010 av Daniel Olemyr - 2 kommentarer

Det kanske blir roligt till slut

För ett drygt år sedan gjorde Allsvenskan uppehåll och AIK skuggade Göteborg och Elfsborg, placerade på en tredjeplats i Allsvenskan. Vi gick till vila med en derbyseger i ryggen och förhoppning, förväntan och nyfunnen glädje låg tät i luften. Hela föreningen präglades av en hunger, ett intresse och en återfunnen stolthet. AIK spelade inte Sveriges bästa fotboll men AIK var Sveriges mest viljestarka och revanschsugna fotbollslag. Och AIK vann jämna, ovissa fotbollsmatcher. I år så har den viljan flyttat söderut och hamnat i Skåne. I Solna har vi hamnat i lugnet efter en vacker och fantastisk storm. AIK engagerar alltid, men AIK engagerar lite mindre i år. Jag känner mig liksom mätt. Och den här vårsäsongen har, oberoende av resultaten, känns som den tråkigaste på länge.

Jag skulle precis fylla 13 år när AIK vann Allsvenskan 1998. Det var en helt fantastisk upplevelse och många minnen ifrån den kvällen kommer aldrig att dö. Men inte desto mindre blev den skalpen svanshuggen av att jag precis skulle fylla 13. Efter slutsignalen fick jag snällt finna mig i att farsan ville sätta sig i bilen och åka hem, när jag ville stå kvar på läktaren och insupa varenda känsla som ett SM-guld genererar. Snällt finna mig i att komma hem och förstå att verkligheten kom ikapp snabbare än den borde efter ett SM-guld.

I elva år byggde jag upp drömmen om ett nytt SM-guld och drömmen om att få vara på plats så som jag ville vara på plats. Jag bytte östra mot Norra, bytte Cola mot starköl, bytte farsans bil mot tunnelbanan, bytte Stockholm mot Umeå – bytte framgångar mot motgångar. Och började till och med tvivla på att jag någonsin skulle få tillbaka allt det jag tyckte mig ha förlorat den där novemberkvällen 1998.

Så när jag satt där på Råsunda, på höstkanten 2009, när drömmar om guld växte ifrån löjliga förhoppningar till verklig verklighet så var jag världens största pessimist. Jag trodde aldrig att AIK skulle orka hela vägen fram. I den nästa sista omgången ledde Halmstad mot Göteborg med 2-0 på Gamla Ullevi. Jag satt på Cirkus och följde den matchen via SMS. Och allt bubblade upp. Alla drömmar, alla förväntningar, allt jag skulle göra om vi vann, allt som bara hade funnits i mitt huvud i elva år.

Jag tror att baksmällan slog till redan på kvällen den 1:a november 2009, både bokstavligt och mentalt. Efterfesten blev ett fiasko och dagen efter räckte varken forum, youtube eller tidningar till. Jag var fullständigt omättlig. Jag ville aldrig sluta surfa på framgången och jag ville att segerruset aldrig skulle ta slut. När den väl gjorde det, när jag gick hem ifrån Råsunda och Black Celebration så slog tomheten lika hårt och mer därtill som varenda motgång under de elva år jag väntat. Jag blev proppmätt och mållös. Jag undrar om spelarna kände samma sak när de mötte Mjällby i april?

Det bådar både gott och ont inför hösten. En mättnadskänsla är ju aldrig bra, men vi har snabbt förstått att Allsvenskan är alldeles för hård (eller alldeles för jämn) för att vi ska kunna glida en säsong innan vi hittar ny segerlust. Bottenstriden är på många sätt uppfriskande, en säsong som kan komma att bli ihågkommen som den mest nyanslösa någonsin. Uppfriskande därför att den slår oss i huvudet, gör oss så där skönt enade igen. Och så har vi ju Champions League i juli/augusti. Det kanske blir roligt ändå till slut, detta.

26 Maj 2010 av Daniel Olemyr - 3 kommentarer

Ivan.

Ett namn, eller till och med ett begrepp, som konnoterar positivt för alla med svartgult hjärta. Det har visat sig vara helt nödvändigt med en målvaktsförstärkning under hösten. Men med problemet löst lyfter två nya frågor mot skyn och hänger sig i luften.

1. Vad händer med Tomi Maanoja?
2. Kommer Ivan Turina att leverera?

Det är svårt att bortförklara alla de misstag som Tomi faktiskt stått för den här våren. Och det är svårt att bortförklara vilken impact det har haft på AIK:s defensiv i stort. Vi kan konstatera att målvaktsspelet och den oro som Maanoja utstrålat spridit sig som ett virus ut i varje lagdel under hela vårsäsongen. Men i grunden är Tomi Maanoja en bra målvakt. I längden kommer han att vilja vara nummer ett. Jag tror att Tomi har spelat sin sista match i AIK, avhängigt att skadedjävulen inte bestämmer sig för att straffa Turina såsom han gjort med i stort sett varenda målvakt vi haft i våra ägor de senaste fem åren. Maanoja lämnar inte i sommar, det har han varit alldeles för dålig för, men han lämnar efter säsongen. Det är bra, men det är tragiskt också.

Om Turina levererar eller inte, ja, det har jag såklart inte en blekaste aning om. Men att döma av utseendet, bakgrunden, det kroatiska blodet och rapporterna från Karlberg – ja, det kommer att bli bra. Det måste bli bra. Nu väntar vi med spänning på en ny anfallare.

18 Maj 2010 av Daniel Olemyr - 6 kommentarer

Självförtroende och självdistans

Fotboll, Allsvenskan, AIK - Åtvidaberg

Foto: Bildbyrån

Revansch. När Tomi Maanoja tippar bollen i insidan av stolpen framför ett darrande Norra så fick han en upprättelse han förtjänar. Visst, han har varit rädd hela våren, men han har betydligt mindre än rädd en normal människa med ett normalt psyke hade gjort. Nu när vi antagligen tackar Maanoja för hans insatser den här säsongen tycker jag att att han ska creddas för det.

I fotboll i synnerhet och i Allsvenskan i allmänhet är skillnaden mellan botten och toppen – misslyckande eller framgångar – marginell. Jättemarginell. Förra säsongen hamnade AIK i en positiv spiral av framgångar som smittade av sig på spelare och supportrar. I år ser vi motsatsen. Men det är vackert att se hur mycket spelarna vill, hur de firar målen, hur de är beredda att offra allt för att tillfredställa förväntningar och förhoppningar på läktaren. Det har gått åt helvete, men det var vackert att se hur hela AIK slöt samma igår kväll. Visade hjärta.

Att AIK är ett skadeskjutet och försiktigt lag utan självförtroende kommer vi dessvärre inte ifrån genom att besegra Åtvid på Råsunda. Det spelar ingen roll att AIK ser ut som ett mästarlag, och med ett mästarlags trygghet, i 60 minuter. Så fort det börjar bära emot bubblar nervositet och ängslan upp. Den kommer vi bara att kunna kriga undan om vi fortsätter att leva med stor självinsikt – i år är vi ett bottenlag.

Nu lämnar Miran Burgic AIK. Och Sebastian Eguren. Kanske Jorge Ortiz. Kanske Dulee Johnson. Spännande månader väntar. Men först ska vi besegra Öster i Svenska Cupen. Det är den enda titel vi har en potentiell chans att försvara. Och vår enda potentiella väg ut i Europa nästa säsong.

10 Maj 2010 av Daniel Olemyr - 8 kommentarer

Sjukdomsinsikt

Fotboll, Allsvenskan, AIK - Trelleborg: © Bildbyrån – 43001

När ångesten ligger som en tät dimma, när spelet hackar och när media törstar efter nya krisrubriker – då knyter hela AIK näven. Allt gnäll som har yppats på sistone förvandlades till konstruktiv läktarsång igår. . Det känns att både AIK och vi supportrar tar situationen på allvar. Och det känns att man är beredda att betala priset som krävs för att klättra uppåt.

AIK spelade inte bra igår. Det var ingen snygg seger. Trelleborg gjorde nog en av sina sämsta insatser den här säsongen. Det var längesen AIK hade så lite boll mot en så svag motståndare på Råsunda. Mot slutet lös all nervositet och ångest igenom och allt hade lika gärna kunnat brisera. Ett enda Trelleborgsmål och AIK hade varit nere och grävt i botten igen. Nu har man i alla fall kasta bort spaden och börjat vifta med armarna uppåt. Det här var tre livsviktiga poäng. När slutsignalen ekade en stor enig pust. Ångestdimman blandades med hopp. Det var vackert att se spelarna framför Norra efteråt. Det var vackert att se hur många som stannade kvar för att hylla våra hjältar. Motgång enar.

För sex år sen satt vi och trodde att knutar kunde knyta upp sig själva. Idag vet vi betydligt bättre. Mitt i all förtvivlan över hur svagt AIK har inlett den här säsongen, över att risken att åka ur faktiskt kan komma att hänga över oss, så skänker den sjukdomsinsikten hopp. Sansad panik, en jävla vilja och vi på läktarna. Åtvid hemma kommer att bli magiskt. Men först ska vi åka till Borås och stjäla en poäng av Elfsborg, som inte kommer att vinna SM-guld i år heller.

7 Maj 2010 av Daniel Olemyr - 6 kommentarer

Erkänn det alla vet

Ett mantra. Ett Stahre-arv. Nu känns dom orden viktigare än någonsin. Om AIK ska spela allsvensk fotboll 2011 så måste vi erkänna att vi står inför en bottenstrid som kommer att vara ett helvete. Om vi lyckas enas kring den verkligheten så har vi en chans. I annat fall så sjunker vi som en sten. Det är först nu som moralen prövas på riktigt.

AIK blev förnedrade igår men ingen kan hävda annat än att förlust var ganska väntad. Nu slog den visserligen hårdare än vi hoppats och trott, men Göteborg på bortaplan hör inte till de matcher där AIK ska ta sina poäng i år. Att förlora mot såväl IFK som Djurgården inom loppet av några dagar får vilken AIK-själ som helst att vissna. Men som läget är finns det ingen tid att deppa ihop.

Wesström påpekade mycket riktigt efter matchen att VM-uppehållet kommer lägligt för AIK. I efterhand kan vi bara pusta i lättnad över att förbundet valde att stänga ner Allsvenskan trots att serien så när som ett par, tre stycken namn inte kommer att vara representerad i den turneringen. Å andra sidan kan vi inte sitta och vänta på att slicka såren i juni. Vi har två fruktansvärt viktiga matcher framför oss. Två matcher som kan vara skillnaden mellan överlevnad eller död i november.

På söndag besöker Trelleborg Råsunda. Den 17:e maj kommer Åtvidaberg i den sista matchen innan uppehållet. Ibland så kan det blåsa kalla stormar. Just nu blåser det jävligt kallt. Det handlar om att knyta näven – AIK tillsammans. Vi ska vinna dom här matcherna. Vi måste vinna dom här matcherna. Ta med dig morsan, farsan, syrran, grannen, hunden och alla andra och kom till Råsunda och slut upp bakom laget. De behöver det nu, mer än någonsin.

Taktiskt hoppas jag att Wesström flyttar upp Pavey på mittfältet, skickar in Tjerna på mitten och låter Pontus börja på topp. Vi behöver löpförmåga, vilja och kraft för att vinna matcherna nu. Och så får vi helt enkelt hoppas att defensiven inte ställs på några större prov.

4 Maj 2010 av Daniel Olemyr - 11 kommentarer

Lee-stabbed

Det här blir kort. Det finns egentligen ingenting att tillägga. Artikeln talar för sig själv. Hetsjakten mot Tomi Maanoja har slagit igenom marken och är nu så fruktansvärt låg att jag på fullaste allvar skäms som en jävla hund över hur AIK hanterar detta. Jag kan ta att det går åt helvete. Jag kan ta att vi suger. Men det är helt horribelt att AIK skämmer ut sig inför öppen ridå och hela svenska folket. Lee Baxter ansvarar för Tomi Maanojas utveckling och hans roll just nu är att stötta honom och se till att han börjar rädda bollar. Inte sälja in sig själv som ett målvaktsalternativ i Aftonbladet. Det han håller på med saknar motstycke.

3 Maj 2010 av Daniel Olemyr - 8 kommentarer

Alla spelare måste rannsaka sig själva

Jag satt också på läktaren och svor åt Tomi igår. Jag tycker också att det för vara nog nu. Jag är fruktansvärt less på att hans misstag kostar oss mål i arslet match efter match. Men likväl är det såväl korkat som ganska pinsamt när spelare i truppen faller i mediefällan och sågar honom inför öppen ridå efter matchen. Maanoja är ett stort problem. Men han är inte det enda.

Djurgården vann rättvist igår. Man hade flera chanser att göra mål än AIK, spelade med ett tryggare passningsspel och ett bättre försvarsspel. Kort sagt; Djurgården var bättre i samtliga lagdelar. Ändå så är det en enda man som får ta på sig hela skulden. Tomi Maanoja har inlett den här säsongen under all kritik. Men innan Dulee, Nisse, Bojan och dom andra i truppen tar fram stora motorsågen så borde de rannsaka sig själva. Alla spelare i AIK borde sätta sig ner en stund och fundera på vad de kan göra bättre. Jag tror att det kan bli en ganska lång rad med punkter.

Nisse är underkänd igår, Dulee är inte med i matchen, Ortiz såg skadad ut från sekund ett, Bojan gör ytterligare en av alla dåliga matcher den här säsongen och Mutumba syntes inte till överhuvudtaget i andra halvlek. AIK släpper förvisso in lätta mål. Och det är därför vi förlorar fotbollsmatcher. Men offensiven är en problematik som är minst lika allvarlig.

Om AIK ska ta sig ur detta krävs det att truppen till att börja med sluter samman internt. Att alla spelare inser att tabelläget beror på en cancer som har spridit sig i alla lagdelar. All pajkastning i media gör bara rubriken KRIS mer legitim än någonsin. Och Tomi sämre och sämre..

28 April 2010 av Daniel Olemyr - 11 kommentarer

Bli lite skitiga

Alla är överens om att Sebastian Eguren inte har infriat förväntningarna. Och med det borde han ha petats för längesen. Nu väljer Wesström att såga sig själv genom att såga Eguren och sätta honom på bänken (förutsatt att tidningsuppgifterna stämmer, men det tvivlar vi väl inte om..?) Vi byter ut en underpresterande Bajen-legendar mot en aldrig underpresterande AIK-legendar. Vi vet precis vad vi har att vänta av Daniel Tjernström imorgon. I en tid som denna är det viktigare än grundkvalité och antal matcher i La Liga. Tjerna kommer aldrig att backa mot Lantz.

I övrigt kan vi konstatera att Wesström väljer att gå ifrån 4-5-1, för att spela med två utpräglade anfallare. Miran Burgic och Pontus Engblom tillsammans borde rent teoretiskt innebära att vi kan spela ett anfallsspel med större variation.

I övrigt är det inte mycket att säga om övriga spelare. Några tycker säkert att Bojan förtjänar bänken, andra riktar frustration mot Mutumba. Å andra sidan gjorde Bojan en klart godkänd insats senast och Mutumba spelade på nytt fram till ett mål. De är en del av problemet, men hela problemet sitter inte där.

Hela laget måste upp i tempo. Springa som fan. Bli lite skitiga.

Nya tider nu. Vi är AIK!

26 April 2010 av Daniel Olemyr - 2 kommentarer

Spring of break-ups

Kvällspressen hade knappt hunnit släppa alla skandaler på Hovet innan de fick ett nytt avslut att kasta sig över. Det som alla trodde var livslång kärlek tog slut efter blott 16 månader. Mikael Stahre är inte chefstränare i AIK längre. Och alla vi som älskar klubben står kvar med brallorna nere och gråten i halsen. Vi har blivit dumpade.

Jag vet inte vad det är med den här våren. Men det är i alla fall inte kärlek som kommer med årets första värmande strålar. I tid och evighet (så kändes det i alla fall) sökte AIK med ljus och lykta efter en tränare som var meant to be. En som man tog oss igenom stormar och som ledde oss till framgångar. Vår Ferguson eller Wenger. Efter år av misär och misskötsel så hittade vi Rikard Norling som sedermera plockade fram Mikael Stahre. Och när han satt på podiet, log sitt karakteristiska leende och sa att målet var att vinna många matcher i november 2008 så kändes det i hela kroppen. Frälsaren hade landat. Mikael Sthare andades långsiktighet och tillsammans med Björn Wesström angav han en ton som skulle bära Sveriges största klubb i många år framöver.

Firma Wesström/Stahre briljerade alltid med en självklar, synkroniserad timing när de agerade tillsammans. De gjorde ett lag av individer och svåra beslut blev enkla. Mitt i all sorg över att vi har blivit svikna av en man som vi aldrig skulle ge upp hoppet om, så är det nästan lika sorgligt att fotbolls-Sveriges mest kompletta radarpar nu tvingas gå skilda vägar. Att alla de drömmar de närde tillsammans, och som demonstrerades i den fantastiska kramen när slutsignalen löd på Gamla Ullevi den 1:a november 2009, bara blev uppfyllda till hälften. Stahre/Wesström skulle göra AIK till Nordens bästa klubblag. I slutändan fick man nöja sig med tre inhemska titlar.

Jag förstår att många är upprörda. Att Mikael Stahres avhopp känns som ett svek. Att han lämnar oss precis när vi behövde honom som mest. Men Stahre har alltid varit AIK trogen. Och som han själv säger; jag har varit den här klubben lojal och trogen i tolv år. Han är en produkt av AIK och det ska vi vara förbannat stolta över en dag som denna.

Det är så otroligt lätt att stå handfallen och ge upp när man blir lämnad. Att skita i allt och inbilla sig att livet är slut. Men ingen, inte ens Mikael Stahre, är större än AIK och när vi vaknar upp imorgon så väntar precis samma verkligenhet som innan. Nu, mer än någonsin, när det blåser kallar stormar och resultaten går emot, så måste AIK lyckas sluta leden, komma över chocken och gå vidare. Jag tror att Björn Wesström är rätt man för att få alla att inse det.

Mikael Stahre kanske kommer tillbaka till AIK en vacker dag. Kanske gör han inte det. Jag tror att alla som blir dumpade någonstans djupt inne hoppas att kärleken ska växa tillbaka. Att allt ska bli som det var. Samtidigt som man förstår att relationen aldrig kan bli densamma. Men å andra sidan kan den faktiskt bli bättre. Mikael Stahre kommer aldrig att sluta älska AIK.

Det kommer att ta tid, men det kommer att gå över. Mikael Stahre har hittat en annan och det finns inget vi kan göra åt saken. Och om vi ska komma vidare måste vi släppa taget. Släppa drömmarna. Släppa sveket. In Wesström we trust. Och tack för allt Micke. Vi glömmer aldrig.

22 April 2010 av Daniel Olemyr - 6 kommentarer

Honduras är inte Solna

Det har tisslats och tasslats från olika håll under en period att vår slovenske och skadade skyttekung (ja, han är ju faktiskt det i år) Miran Burgic inte är särskilt omtyckt av Sthare. Trots två mål i måndags lär det inte bli något nytt kontrakt. Det får man ju köpa. Även om man inte håller med.

Sen kommer bomben. Jerry Bengtson. Jag lägger pannan i veck, huvudet i knät och suckar djupt. Är det bara jag som tycker att det andas desperation. Jag vill inte ha fler halvmediokra provspelare från andra sidan Atlanten. Jag vill att Wesström hittar tillbaka till det han sa inför 2009: ”utländska importer ska tillföra spetskompetens. I övrigt fyller vi på ifrån egna led och närområdet.”

Man skulle ju kunna tro att Blackbeat skulle leverera någon spännande input i frågan. Men dom klipper ut och klistrar in en text ifrån Svd istället (till och med rubrikjäveln får dom med). Ingen länk. Inget att tillföra. Bara jag som tycker att det är… speciellt? Uppdatering: Detta fick man äta upp rätt snabbt. För sen dök det upp en intervju med Björn. Tema: Jerry. Likväl konstigt att sno en tidningstext.

Å andra sidan har vi andra, viktigare besvär. Niklas Backman måste gå in och prestera bredvid Per Karlsson i tre jäkligt tuffa matcher framöver. Och Stahre måste fortsätta övertyga sig själv om att Eguren är värd en plats i startelvan. Kalmar borta till trots, jag sover inte speciellt bra just nu. Men om HV bara gör sitt jobb och vinner ikväll kanske det blir ett par timmar sömn i alla fall.

« Tidigare inlägg