När Råsunda rivs nästa år så rivs det tillsammans med det blod som Kenny Pavey lämnade efter sig på Norra den 25:e oktober 2009. De må låta högtravande, men det är symboliskt rättfärdigat, eftersom det flyter som samma blod i Kenny Pavey som det gör i hjärtat av AIK. Det handlar inte ytterst om hur mycket Kenny har kämpat. Det handlar inte om målen han har gjort. Det handlar inte om tacklingen på Sebastian Eriksson (bara lite). Det handlar om att han har förlovat sig med kulturen. Han förkroppsligar all den passion som identifierar oss som AIK-supportrar. För mig blev det mest tydligt den där oktoberkvällen för två år sedan. Och mer än så behöver man egentligen inte säga. Eller jo, förresten. I love you, baby!
Dom sitter i samma båt
Alltför många medier springer förbundets agenda och tar (med undantag givetvis, för exempel läs Esk) ytterst lite ansvar för hur de framställer svensk supporterkultur. Det borde ju ligga i det journalistiska uppdraget att ifrågasätta huruvida de nya reglerna är korkade eller inte, snarare än att nedstämt konstatera att ”såhär är det bestämt”. Förbundets regelverk ska väl inte styra vad som är en nyhetsvärdig skandal eller inte? Och det är ju på alla sätt märkligt att rapporteringen tar olika utgångspunkt när förbundet är arrangör i jämförelse med när (stor)klubbarna är detsamma.
Så länge stora delar av den samlade sportjournalistiken fortsätter att blunda för det inflytande de har över bilden av svensk fotboll och svensk supporterkultur, så lyckas de alltjämt bara skapa större klyftor mellan de särintressen som utgör svensk fotboll samtidigt som de kväver fotbollsintresset i den breda allmänheten. Men det kanske är så de vill ha det?
Destruktivt kontra lösningsfokuserat – när slutar vi slå in öppna dörrar?
Men såhär då. Om vi vänder på perspektivet och funderar över vilka positiva konsekvenser som de återkommande läktarskandalerna får i förhållande till hur man ska komma rätta med problemen. Vad tror ni om det?
Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om att problematiken sitter i att den ena sidan (förbundet, journalisterna) inte förstår den andra (supportrarna, klubbarna). Den är en komplex dynamik däremellan som saknar vattentäta skott. De som arbetar på förbundet har klubbsympatier, journalister är supportrar, klubbarna är beroende av journalister, osv. Ni hajjar. Men i svallvågorna av det som hände igår kan vi i alla fall strukturera och sortera våra mediala åsiktsmaskiner utifrån i vilken mån de tycks uppfatta vari problemen faktiskt sitter. Och utifrån vilken grad av lösningsfokus som de har nått.
För att göra det hela enkelt, låt oss utgå ifrån två motpoler. I ena ringhörnan sitter en Mattias Larsson. Han är bloggare och krönikör i Expressen. Han skriver såhär:
Jag blir så ledsen att jag vill gråta. Vad fan gör ni med min fotboll? Ni ryggradslösa idioter som kommer till det jag älskar för att få utlopp för tomrummet som ekar där era hjärnor hjärnor borde ha suttit. Vad gör ni här? Försvinn. Jag vill inte ha er här. Ingen vill ha er här. Bara dra åt h-vete. Låt oss ha vår fotboll i fred. Låt oss som älskar det här få göra det. Det ni gör kan ni göra på de samhällenas bakgårdar där det hör hemma.
I all ilska över att problemen tycks vara omöjliga att komma till rätta med kanske man tycker att det här, det är ju ett jävligt vettigt inlägg. Tittar man närmare på det doftar det riktigt unket. Graden av lösningsfokus är ungefär lika stor som bortaklacken på Råsunda när Häcken är på besök. Och hela resonemanget visar närmast på människoförakt och en obefintlig förståelse för både hur supporterkultur fungerar och vad det är som driver en 18-åring att springa in på planen och knuffa till en av spelarna. Det här är ett destruktivt inlägg i debatten. Ett inlägg som ökar klyftorna mellan alla de särintressen som ju faktiskt vill samma sak; att svensk fotboll ska komma tillrätta med problemen.
I den andra ringhörnan sitter en Simon Bank. Han är bloggare och krönikor i Aftonbladet. Han skriver såhär:
Om en artonåring springer in och slår mot en spelare så är det för att han tror att det är så supporterskap fungerar. Men om klubben dragit sin gräns? Om det stora supporterkollektivet gjort det? Om det inte hjälper? Då är vi framme vid juridiken, då knackar vi på hos politikerna.
Det närmaste det politiska Sverige kommit en lösning på arenaproblemen är tandlösa tillträdesförbud och godtyckligt tummande på rättssäkerhet och integritet, en av justitieminister Beatrice Asks starka grenar. Idrottsminister Lena Adehlson Liljeroth har inte ens försökt låtsas vara insatt i huliganfrågan, och Per Unckel har utnämnts till något som heter ”samordnare mot idrottsrelaterat våld”, vilket är kanslisvenska för ”Batman”.
Ja, ni är ju inte dumma. Ni förstår ju skillnaden. Och ni förstår ju att journalisterna har ett avgörande ansvar för var den här frågan tar vägen. Jag tror att journalister som Simon Bank vinner förtroende hos supportrar och klubbar. Ett förtroende som sprider sig och bygger tilltro hos förbundet. Och summan av det förtroendet kan han förvalta i de mediala kanaler han har att tillgå. Det måste fungera så. Lobbyarbetet gentemot de som faktiskt kan se till att rätt regler stiftas måste vara integrerat i alla de grupper människor som älskar fotbollen. Det måste bygga på förståelse. Tillfällen som detta, i direkt anslutning till en händelse som konkretiserar och gör läktarproblemen tydliga, ska handla om att bygga broar mellan dessa särintressen. Inte till att fördöma enstaka individer, klubbar, förbund eller journalister.
Just nu slår stora delar av den samlade fotbollsfamiljen bara in öppna dörrar. De dörrar vi behöver ringa in och öppna för att lösa problemen hittar vi bara tillsammans.
Fotnot:
Hela Mattias Larsson blogginlägg och hela Simon Banks krönika. (pingar även P3Nyheter som ställer frågan ”Hur stoppar man fotbollsbråken”).
/ Daniel
Riv lite murar nu, för fan!
När man vinner ett krig. Den känslan. Domarjävel, skitförbund, danskjävlar. Alla hatar oss. Den känslan infaller på Råsunda ett par gånger om året. Ikväll var en av dom. Ikväll demonstrerade Allsvenskan varför den har ett värde och varför människor bryr sig om den. Det var en sån där kväll när känslorna på planen satt ihop med känslorna på läktaren. Det var hätskt, men inte våldsamt. Det osade missnöje, men det demonstrerades verbalt. Såna här kvällar är det jävligt svårt att begripa varför de problem som fotbollen står inför fortfarande är olösta. I princip alla i den lilla bubblan som är fotbolls-Sverige vill ju samma sak.
Vi kan ju börja med matchen. AIK spelar dugligt tills Nisse blir utvisad. Sedan spelar man bra försvarsspel och utnyttjar en fast. 2-1. KAH-BOOM! Tjerna till landslaget har aldrig känts såhär sakligt.
Men det är egentligen mer intressant att följa upp det som hände på läktaren. Vi har ju en dom över oss som vevas i debattomgångar både här och där. Aftonbladet tyckte att det var en vettig idé att låta ”auktoriteten” och dubbelmoralisten David Fjäll uttala sig. En jävligt larvig artikel i största allmänhet, men man blir nog mest besviken över att en supporter av Fjälls kaliber har kört fast i samma banala tankebanor som vilken SvFF-pamp eller Mats Olsson som helst.
Ska det vara så svårt att hajja att diskussion om straffen saknar betydelse när det kommer till att lösa problemen (även om det är korkat att gräsapa får mildare straff)? Eller att kollektiva straff är kontraproduktiva? Och varför tror Fjäll och stora delar av journalistkåren att officiella avståndstaganden ska lösa nåt jävla problem – dom som kastar bangers skiter väl i det? När kommer någon att berätta för SvFF vilken produkt dom säljer? Ska supportrarna avsätta en eller två timmar till att försöka begripa den journalistiska agendan på en kvällis snart eller?
Den ena behöver ju helt uppenbarligen den andre för att förstå. För i princip alla i den lilla bubblan som är fotbolls-Sverige vill ju faktiskt samma sak. Så snacka lite med varandra, riv lite murar och sjung ”We shall overcome”. Sätt er kring det runda bordet ett par gånger om året och lätta er hjärtan nu för fan. Så att David Fjäll, Robert Laul, SvFF-pamparna och vi på läktaren kan stryka ett streck över dom här fjanterierna en gång för alla.
Om Aftonbladet vill publicera den här ”lösningen på problemet” så är ni varmt jävla välkomna.
/ D (som gästspelar lite i Georgs bloggborg)
As time goes by
Det ligger i tiden att tiden går snabbt. Men sätter man på sig glasögonen som det står AIK Hockey på så rymmer tiden liksom mera. För vi lämnade ruinens brant, vi reste oss på nio, vi slog ut svenska mästarna, vi blev bäst i stan och vi spelade seminfinal inför ett fullsatt Globen. Vi gjorde allt det där och vi gjorde det innan 100411 hann bli 110411.
Inga ord är stora nog för att tacka våra hjältar som gjorde det möjligt. Tacka alla dem som visade att ibland så kan det blåsa kalla stormar, ibland kan himlen vara ganska grå. Men när det gäller laget som vi älskar, så skiner solen snart på oss ändå.
Det finns bara en David Engblom
700 matcher. En klubb. Legend.
Recension av Keep it black: Idrottsmagistern på Norra 2011?
Mina inlägg på den här bloggen lyser oftast med sin frånvaro och när jag väl får fingrarna på bordet så är jag sist på bollen. Vi fyllde i vilket fall 120 år i förra veckan. Detta firades med skumpa och ståt och en ny AIK-platta – Keep it black. Det var ju nio år sedan ”Åh vi e AIK” och när klubben fyller 120 fantastiska år så är ju en skiva det minsta den förtjänar. Men AIK och skivor har ju aldrig varit speciellt mycket öronporr. Och det är det dessvärre inte den här gången heller. Fortsätt läsa…
Allmänna Idrottsklubben – 120 år
Jag älskar AIK
Jag älskar att bära AIK mot bröstet
Jag älskar att alla hatar AIK
Jag älskar när Råsunda lyfter och när Hovet vibrerar
Jag älskar när AIK gör mål
Jag älskar Daniel Tjernström, jag älskar Krister Nordin och jag älskar Johan Mjällby
Jag älskar Dick Tärnström och jag älskar David Engblom
Jag älskar våra sånger
Jag älskar när solen stiger över Råsunda och när Hovets is är blank och klar
Jag älskar när publiken reser sig upp och när förväntningarna dånar ner på gräset eller isen
Jag älskar när AIK vinner
Jag älskar när bönderna gapar av fasa
Jag älskar när AIK krossar Djurgården och jag älskar när AIK-havet pulserar i gränslös glädje
Jag älskar att se AIK-flaggor vaja i luften
Jag älskar att AIK är störst, bäst och vackrast
Jag älskar när hela AIK står enat och jag älskar när AIK för människor samman
Jag älskar vad AIK står för
Och jag älskar när AIK demonstrerar vad 120 års historia betyder
Nu jävlar kör vi!
Skär ner Allsvenskan till tio lag
Alltid när allsvenskan – ”en av de sämre ligorna i Europa” – och dess framtid ska avhandlas så slår debattörerna på auto-pilot och passar fram något av följande argument:
- Serien består av alldeles för många lag.
- Lagen är inte tillräckligt professionella.
- En solidarisk fördelning av den ekonomiska kakan urholkar de svenska klubbarnas konkurrensförmåga
Ja, ni vet. Det är inget fel på argumenten, men vi kan säga två viktiga saker om dem; i botten är det ju bara en mängd olika sätt att säga samma sak. Och problematiken tycks vara fastslagen sedan länge. Klubbarna har för lite pengar för att kunna konkurrera med lag ifrån andra ligor. Fortsätt läsa…
Fem bra budgetvärvningar är fler än fyra stjärnor
Googlar man på AIK och ekonomi tillsammans så kommer den första träffen ifrån dn.se. Det är en artikel med rubriken ”AIK trotsar sin usla ekonomi”*. Och även om fotbollssupportrar har en ansträngd relation till journalister så måste även den mest luttrade erkänna att rubriksättaren är rätt på saken här. Rubriken är en fullgod resumé som utan omsvep berättar om den ständiga brist på resurser som AIK har dragits med post Champions League 1999. Men med det sagt så kan man ju också konstatera att den sportsliga sidan har varit allt annat än usel under 2000-talet. Trots att de profilvärvningar klubben har gjort floppat i nio fall av tio.
Vilka ska vi tacka då? Tja, dom flesta skulle på inprogrammerat manér säga Norling. Och så vidare. Vi väljer att säga budgetvärvningar. Och vilka tider är bättre än silly-tider när man ska kora de bästa? Vi väljer fritt från 1998 och framåt. Fortsätt läsa…
Remember the AIK
Foto: Bildbyrån
För ett drygt år sen var det våra spelare som poserade på jublande bilder i tidningarna. Det var våra fans som stormade planen på Gamla Ullevi. Det var Daniel Tjernström som poserade guldmålad i Aftonbladet. Det var vi som stod toppen och såg ner på hela övriga fotbolls-Sverige. En enig journalistkår hyllade oss. Det känns inte som igår, men det är lätt att komma ihåg idag. Hur AIK-modellen prisades, hur det spekulerades i våra möjligheter att ta oss ut i Europa, hur kvällspressen beskrev att ”framtiden tillhörde AIK”. När man läser samma texter idag, med Malmö FF i huvudrollen, så är det lätt att dra på smilbanden. Raljera och suckande konstatera att framtiden för en allsvensk mästarklubb är lika oviss som Dulees hjärna. Det är nämligen en etablerad sanning numera.
När vi sammanfattar 2010 så kan vi konstatera att AIK är degraderat till ett lysande exempel på hur mycket åt helvete det faktiskt kan gå för ett regerande mästarlag i Sverige. Malmö gör klokt i att snegla mot Solna och lära av misstagen. Men där AIK i någon slags guldrusig övertro på sig själva valde att inleda den här säsongen med en betydligt svagare trupp än man avslutade året innan, så står Malmö FF stadigare på en ungdomsgeneration som AIK saknar.
Nästa år blir det budgettrupp för AIK:s del. Och mot bakgrund av att Väsby har åkt ner i division 1 och de juniorer vi har flyttat upp levererar måttligt så är det inte långt till pessimism. Två prioriterade spelartyper måste stå överst på Jens Anderssons önskelista; ytterbackar och yttermittfältare. Mikael Stahre återkommer alltid till att spelare ska göra det de är bra på. Så vann AIK allsvenskan 2009. I år har spelare, ofta i brist på alternativ, fått spela på fel position i samtliga startelvor vi har ställt på benen.
Nu glömmer vi detta och tänker framåt. Eller förresten. Vi tänker bakåt ett slag och drömmer tillbaka. Tillbaka till Gamla Ullevi och spelarna som sjöng och dansade på podiet. Jag såg en bild av dem häromdagen och tänkte över saken. Det är så små marginaler mellan lycka och (total) olycka. Om Mikael Stahre hade haft huvudet med från början, om Turina hade värvats redan under vintern och om Obolo hade ersätts med en vettig anfallare och inte en defensiv mittfältare, ja, då hade vi hamnat topp 4. Men fan vet. Allsvenskan är ju så jävla oviss… eller hur var det? Nu är det upp till Malmö att bevisa motsatsen.
Dreams are coming true, part 2.
Drömmar om guld som vi drömde för ett år sedan har blivit drömmar om hockeysegrar mot Djurgården. För när man är fullständigt utsvulten börjar man greppa efter halmstrån. Huvudet filtrerar och prioriteringar kastas om i jakt på framgång och lycka. Människor kanske fungerar så generellt, men supportrar är nog skickligast av alla mänskliga subkulturer på att förstärka den egna förträffligheten, samtidigt som man skjuter andra problem framför sig. Det handlar inte om ett antingen eller, om att välja vare sig hockey eller fotboll. Det handlar om att söka sig till den plats där kärleken får blomstra mest. Det handlar väl om någon slags överlevnadsinstinkt. Om att självförverkliga och om att få varva sorg med glädje.
När jag kom in på Globen igår så låg intensiteten i alla blickar så tät att någon som inte visste bättre skulle gissat SM-final. Adrenalinet pumpade i våra läktarkroppar lika mycket som hos de AIK-spelare som satt ute i omklädningsrummet och ville in på isen. Och jag tror att vi lyckades förmedla all frustration neråt och in i huvudet på alla spelare i svart. AIK körde över Djurgården. På planen och på läktaren. Det var fullständigt fantastiskt att vara en del av. Jag tillhör dem som brukar fira ett hockeymål med lite större försiktighet än ett fotbollsmål (det går fort i hockey, ni vet), men igår låg jag i ormgropar och skrek fem gånger. AIK gjorde sin första Elitseriematch på åtta år mot Linköping för några veckor sedan. Men drömmen om AIK i Elitserien blev inte riktigt sann förrän igår kväll.
Men låt oss ändå, för den cyniska sidans skull, anta att derbyt hade spelats vid motsvarande tidpunkt förra året. Hade törsten efter en derbyseger i den femte omgången varit lika stor då, eller hade den marginaliserats precis som Elitserien i övrigt har gjorts i AIK-kretsar de senaste tio åren? Jag vet inte och egentligen spelar det väl ingen roll. Men jag tror att vårt gemensamma supporterskap behövde känna den här derbysegern med hela kroppen. Förstärka den och tillskriva den mer än vad den egentligen är.
Mitt supporterskap behövde det verkligen, även om dem mest euforiska glädjen landade på en mer sansad nivå innan kvällen var slut. För på Kopparvallen hade Åtvid tagit tre poäng och skickat ner AIK Fotboll på kvalplats. En kvalplats som blir svår att springa ifrån.
It just never works all ways.
Vi håller på att åka ur, någon?
Walid Atta stängs av. På det är Dulee åtalad för brott mot sexköpslagen. Miller är galen (bra eller dåligt, inte en jävla aning?) och vi ligger farligt nära nedflyttning. Den lilla, men inflytelserika MDMF-klicken på Norra får sin vilja igenom. Det kommer definitivt att göra AIK till ett sämre fotbollslag. Det kommer antagligen inte att stoppa Råsunda från att brinna av vilken omgång som helst. Allt som allt tror jag att det är ett dåligt styrelsebeslut. Om än det inte är avsikten så uppfattas det som populistiskt och får MDMF-klicken att fortsatt överskatta sin betydelse för föreningen.
Men sak samma. Alltjämt är folk helt upptagna med att diskutera huruvida vi ska ha bosmanfall eller inte, om Bojan är en legend eller om Norling är världens bästa fotbollstränare genom tiderna. Vi håller på att åka ur. Markera eventuellt missnöje efter säsongen. Ge Miller chansen att hålla oss kvar med samtliga spelare tillgängliga. Misslyckas dom så hänger vi såväl styrelse, Miller, Atta och dom andra sen. Om dom misslyckas. Det här är ungefär lika relevant som att diskutera butler i tunnelbanan en månad innan riksdagsval. Kom igen nu!
Over and over and over again
Jag har försökt att upprätthålla en positiv fasad. Intalat mig att det kan bli bra till slut. Att det finns en röd tråd och en tanke bakom allt som händer i AIK. Nu skiter jag i det. Nu sluter jag ögonen och drömmer tillbaka ett år. När Mikael Sthare och Björn Wesström brann av engagemang och pondus. När hela truppen symboliserade kulturarvet som är AIK. När Jos, Bojan, Martin, Örlund och dom andra personifierade allt vi önskat att AIK ska vara. Och som vi hade trånat efter så längre. Nu är allt det där borta och jag värjer mig för varje hörn. Det känns som att 2004 står där och lurar. Jag har nog aldrig känt såhär lite tillförsikt inför framtiden sedan jag började följa AIK Fotboll.
Fotboll är kultur och fotbollsklubbar är ännu mer kultur. Jag är nästan onödigt romantisk när det handlar om kultur. Jag tror det beror på att jag har saknat det i AIK. Och att jag har saknat det så förbannat länge. Jag har sneglat avundsjukt på klubbar runtom i Europa som fullständigt bubblar över av stolthet och identitet. Sett att AIK har haft potentialen att uppnå samma sak, men aldrig riktigt lyckats. Det har varit fruktansvärt frustrerande år.
Under de senaste åren har AIK närmat sig det där. Det kändes bra av två skäl. Dels därför att det stärker min egen identitet som AIK:are, dels därför att jag tror att kultur och tradition är nödvändigt för att nå långsiktiga framgångar, även i en modern fotbollsvärld.
Inför förra säsongen fanns det några viktiga pelare som den där kulturen var tänkt att bygga på. Ett huvudtränare och en sportchef som arbetade oerhört nära varandra och som pratade om ambitioner och näringskedjor i alla led av AIK och periferin. Som odlade uttryck och känslor som betydde mer än ord, som fylldes med riktig mening. Självklara ledarfigurer, starka karaktärer, spelare som band ihop planen med läktaren. Tillsammans blev vi ett svårspelat kollektiv och ett framdundrande PR-maskineri. Myten om AIK, myten om ”alla hatar oss”, myten om att AIK är ett lag som kör utav bara helvete, den började leva på riktigt.
Nu står vi där vi står. Nu är vi ihåliga. Urholkade och karaktärslösa. Jag tror inte det, jag tror att styrelse och andra är och cyklar åt helvete i fel riktning. Men det kanske kommer att fungera. Jag blir gärna överraskad. Men det spelar ingen roll just nu, det känns det liksom inte lika kul att hålla på AIK längre.
Mållös. Jag känner mig bara helt jävla mållös.
En Miller, tack!
Meriterade utlänningar som anländer i kristider. Det känns bekant. Det klingar illa. Jag vet ingenting om Alex Miller och jag tror att man ska vara försiktig innan man hoppar upp och ner av glädje när man ser hans meriter. Jag har letat förgäves efter längd på kontraktet, men hoppas att det handlar om en långsiktig lösning. Jag gillar den brittiska tränarmentaliteten och jag tycker också att detta är spännande. Men jag kan ändå inte sluta gräma mig över att vi förlorat vad vi hade. Får jag välja fritt så ska Mikael Stahre träna AIK och Björn Wesström ska vara sportchef. Med det sagt så får vi önska alla berörda parter, inklusive oss själva, lycka till inför sommar och höst. Det lär behövas.
(AIK berör och Simon Bank tvingas avbryta VM-rapporteringen för en kommentar. Bra läsning).
