28 Juni 2010 av Daniel Olemyr - 12 kommentarer

Over and over and over again

Jag har försökt att upprätthålla en positiv fasad. Intalat mig att det kan bli bra till slut. Att det finns en röd tråd och en tanke bakom allt som händer i AIK. Nu skiter jag i det. Nu sluter jag ögonen och drömmer tillbaka ett år. När Mikael Sthare och Björn Wesström brann av engagemang och pondus. När hela truppen symboliserade kulturarvet som är AIK. När Jos, Bojan, Martin, Örlund och dom andra personifierade allt vi önskat att AIK ska vara. Och som vi hade trånat efter så längre. Nu är allt det där borta och jag värjer mig för varje hörn. Det känns som att 2004 står där och lurar. Jag har nog aldrig känt såhär lite tillförsikt inför framtiden sedan jag började följa AIK Fotboll.

Fotboll är kultur och fotbollsklubbar är ännu mer kultur. Jag är nästan onödigt romantisk när det handlar om kultur. Jag tror det beror på att jag har saknat det i AIK. Och att jag har saknat det så förbannat länge. Jag har sneglat avundsjukt på klubbar runtom i Europa som fullständigt bubblar över av stolthet och identitet. Sett att AIK har haft potentialen att uppnå samma sak, men aldrig riktigt lyckats. Det har varit fruktansvärt frustrerande år.

Under de senaste åren har AIK närmat sig det där. Det kändes bra av två skäl. Dels därför att det stärker min egen identitet som AIK:are, dels därför att jag tror att kultur och tradition är nödvändigt för att nå långsiktiga framgångar, även i en modern fotbollsvärld.

Inför förra säsongen fanns det några viktiga pelare som den där kulturen var tänkt att bygga på. Ett huvudtränare och en sportchef som arbetade oerhört nära varandra och som pratade om ambitioner och näringskedjor i alla led av AIK och periferin. Som odlade uttryck och känslor som betydde mer än ord, som fylldes med riktig mening. Självklara ledarfigurer, starka karaktärer, spelare som band ihop planen med läktaren. Tillsammans blev vi ett svårspelat kollektiv och ett framdundrande PR-maskineri. Myten om AIK, myten om ”alla hatar oss”, myten om att AIK är ett lag som kör utav bara helvete, den började leva på riktigt.

Nu står vi där vi står. Nu är vi ihåliga. Urholkade och karaktärslösa. Jag tror inte det, jag tror att styrelse och andra är och cyklar åt helvete i fel riktning. Men det kanske kommer att fungera. Jag blir gärna överraskad. Men det spelar ingen roll just nu, det känns det liksom inte lika kul att hålla på AIK längre.

Mållös. Jag känner mig bara helt jävla mållös.

22 Juni 2010 av Daniel Olemyr - 4 kommentarer

En Miller, tack!

Meriterade utlänningar som anländer i kristider. Det känns bekant. Det klingar illa. Jag vet ingenting om Alex Miller och jag tror att man ska vara försiktig innan man hoppar upp och ner av glädje när man ser hans meriter. Jag har letat förgäves efter längd på kontraktet, men hoppas att det handlar om en långsiktig lösning. Jag gillar den brittiska tränarmentaliteten och jag tycker också att detta är spännande. Men jag kan ändå inte sluta gräma mig över att vi förlorat vad vi hade. Får jag välja fritt så ska Mikael Stahre träna AIK och Björn Wesström ska vara sportchef. Med det sagt så får vi önska alla berörda parter, inklusive oss själva, lycka till inför sommar och höst. Det lär behövas.

(AIK berör och Simon Bank tvingas avbryta VM-rapporteringen för en kommentar. Bra läsning).

18 Juni 2010 av Daniel Olemyr - 4 kommentarer

Den siste argentinaren

jorge

För första gången på ganska många år står AIK-truppen helt utan argentinska spelare. Ortiz har lämnat skeppet och fullbordar flytten av den bärande centrallinje som tog AIK till SM-guld 2009. Klart man kan sitta och sura över att Ortiz lämnar oss nu. Men man kan också minnas tillbaka och komma ihåg vilken vilja och moral han visade när allt och alla var honom emot.

Jorge Ortiz blev klar för AIK i mars 2008. Snabbt stod det klart att ahn sedan länge var etablerad i den argentinska förstaligan och att affären var en av klubbens största genom tiderna. AIK pungade upp dryga sju miljoner och förväntningarna sköt i taket. Egentligen hade vi bara behövt backa bandet tillbaka till Derek Boateng för att förstå vartåt det barkade.

2008 var ett riktigt skitår för Jorge. Norling fortsatte att spela honom, trots småskador och uteblivna prestationer. I slutändan ledde det bara till dåligt självförtroende och misströstande supportrar. När det var som värst haglade ju faktiskt glåporden över Ortiz. Med all rätt förvisso. Efter halva säsongen började jag tappa räkningen över Ortiz-orsakade bolltapp på mittplan som ledde till livsfarliga kontringar varje gång.

Men med facit i hand så är det ju svårt att inte beundra honom. Han kom tillbaka från allt det där. Bestämde sig för att bevisa vad fan han kan. Och han gjorde det ju med en fantastisk övertygelse. Efter förra årets säsong korade jag Årets AIK-spelare. Jorge vann, och han hade vunnit även om det handlat om årets allsvenska spelare. Jag skrev såhär:

Som jag har försvarat den här mannen. Bitit ihop och gett mig fan på att inte sluta tro. Under hela 2008 när kritiken haglade mot Ortiz som sades vara alldeles för tunn, alldeles för långsam och alldeles för dålig i största allmänhet. Därför känns det så otroligt bra nu. Många glömmer bort Ortiz när de talar om nyckelspelare hos svenska mästarna. I mina ögon råder det inga tvivel. Jorge Ortiz kombinerar ett internationellt passningsspel med ett tacklingsspel och en uthållighet som är unik i Sverige. Allsvenskans bästa mittfältare och AIK:s mest värdefulla spelare guldåret 2LAX9.

I år har han inte alls levt upp till det där. Jag tror att han har varit fruktansvärt besviken över uteblivna bud ifrån större klubbar i Europa. Han om någon har gjort sig förtjänt av en sådan chans. Jag kommer i alla fall aldrig att glömma vad han gjorde för oss. Hur han bar fram oss till vad som skulle bli ett SM-guld. I mina ögon är Jorge en minst lika stor, antagligen större, AIK-ikon än Derek Boateng.

8 Juni 2010 av Daniel Olemyr - 5 kommentarer

En uppvisning i konsten att förlora sina kunder

Jag har precis läst Järnkaminernas öppna brev till SvFF och SEF. Och så har jag läst Tommy Theorins kommentarer på detta brev i Aftonbladet. Jag vet inte om det finns något hopp kvar för nationell fotboll i Sverige. Men det måste ju stå bortom allt tvivel för i princip vem som helst att varken Lagrell och Theorin  har vare sig förtroende eller omdöme för att kunna vända på den nedåtvändande publiksituationen. För Allsvenskans skull måste Lars-Åke Lagrell lämna sin post. Det behövs nya visioner, nya idéer och nya perspektiv.

Att följa ett fotbollslag, eller snarare att älska ett fotbollslag, är en känslomässig berg- och dalbana. Vi blir luttrade, vana att det går åt helvete och egentligen ingenting får oss att sluta återkomma till arenorna. Det är en kärlek som utnyttjas gång på gång, inte bara av klubbarna utan också av förbund och andra kommersiella intressen runt fotbollen. Det får man acceptera. Det är ju så det är att vara fotbollssupporter.  Det är inget konstigt. Däremot är det väldigt konstigt att de som bestämmer över svensk fotboll i Sverige inte utnyttjar den ofantliga resurs som den sammantagna massan av fotbollssupportrar faktiskt utgör.

Svenska fotbollsförbundet med Lagrell i spetsen säger att man vill nå nya målgrupper. I praktiken har det snarare inneburit att man vill byta ut den nuvarande publiken mot en ny. I samma ögonblick som man skrider till verket med diverse aktiviteter för att nå det målet så hamnar man i ett moment 22. Det vet alla fotbollssupportrar, alla vi som förstår varför marginalsupportern går på fotboll. Men som Järnkaminerna mycket riktigt kommenterar i sitt brev – det är ingen som frågar oss.

Det här har sagts tusentals, eller miljontals, gånger. Men det går tydligen inte in. Det finns två huvudsakliga anledningar till att marginalsupportern kommer till allsvenska arenor.

1. Favoritlaget spelar bra och placerar sig högt i tabellen (detta råder inte förbundet över)

2. Den etablerade publiken skapar en stämning, atmosfär och inramning som är unik och som kan konkurrera med andra typer av underhållning (detta råder förbundet i allra högsta grad över genom att skapa förutsättningar för en positiv och tilltalande läktarkultur)

I alla diskussioner gällande publikrekrytering till allsvenska arenor så måste man alltid utgå ifrån eldsjälarna, de som går på fotboll oavsett, Allsvenskans främsta ambassadörer. Lyckas man skapa en dialog och en relation till dessa så kommer man att få dit marginalpubliken också. Det är enkel marknadsretorik som tydligen har flugit över huvudet på de som bestämmer över den nationella fotbollen i Sverige.

Med reservation för att jag är subjektiv i den här frågan så handlar det även om att selektera bland klubbarna i Sverige. Om man vill driva publikutvecklingen i Sverige framåt så bör man ta utgångspunkt i de stora klubbarna som faktiskt har potential att driva publik på såväl hemmaplan som bortaplan och ge dessa förutsättningar och mandat att föra publikutvecklingen i Sverige framåt.

Tommy Theorin bollar över ansvaret på klubbarna och menar att dessa har kontakten med supportrarna och att den kontakten sedermera överförs till förbundet och SEF. Det är inte bara en onaturlig kommunikation, den är dessutom fullständigt onödig. Idag finns det ingen anledning att inte föra en direkt dialog på löpande basis. Jag tycker att bristen på såväl förstående för vikten av rak och kontinuerlig dialog samt missförståndet när det gäller prioritering av målgrupp tyder på att det behövs nya människor, både på förbundet och i SEF, om svensk fotboll ska komma upp på benen igen. Sådana som förstår att vi som älskar våra klubbar är Allsvenskans största resurs.

7 Juni 2010 av Daniel Olemyr - 2 kommentarer

Det kanske blir roligt till slut

För ett drygt år sedan gjorde Allsvenskan uppehåll och AIK skuggade Göteborg och Elfsborg, placerade på en tredjeplats i Allsvenskan. Vi gick till vila med en derbyseger i ryggen och förhoppning, förväntan och nyfunnen glädje låg tät i luften. Hela föreningen präglades av en hunger, ett intresse och en återfunnen stolthet. AIK spelade inte Sveriges bästa fotboll men AIK var Sveriges mest viljestarka och revanschsugna fotbollslag. Och AIK vann jämna, ovissa fotbollsmatcher. I år så har den viljan flyttat söderut och hamnat i Skåne. I Solna har vi hamnat i lugnet efter en vacker och fantastisk storm. AIK engagerar alltid, men AIK engagerar lite mindre i år. Jag känner mig liksom mätt. Och den här vårsäsongen har, oberoende av resultaten, känns som den tråkigaste på länge.

Jag skulle precis fylla 13 år när AIK vann Allsvenskan 1998. Det var en helt fantastisk upplevelse och många minnen ifrån den kvällen kommer aldrig att dö. Men inte desto mindre blev den skalpen svanshuggen av att jag precis skulle fylla 13. Efter slutsignalen fick jag snällt finna mig i att farsan ville sätta sig i bilen och åka hem, när jag ville stå kvar på läktaren och insupa varenda känsla som ett SM-guld genererar. Snällt finna mig i att komma hem och förstå att verkligheten kom ikapp snabbare än den borde efter ett SM-guld.

I elva år byggde jag upp drömmen om ett nytt SM-guld och drömmen om att få vara på plats så som jag ville vara på plats. Jag bytte östra mot Norra, bytte Cola mot starköl, bytte farsans bil mot tunnelbanan, bytte Stockholm mot Umeå – bytte framgångar mot motgångar. Och började till och med tvivla på att jag någonsin skulle få tillbaka allt det jag tyckte mig ha förlorat den där novemberkvällen 1998.

Så när jag satt där på Råsunda, på höstkanten 2009, när drömmar om guld växte ifrån löjliga förhoppningar till verklig verklighet så var jag världens största pessimist. Jag trodde aldrig att AIK skulle orka hela vägen fram. I den nästa sista omgången ledde Halmstad mot Göteborg med 2-0 på Gamla Ullevi. Jag satt på Cirkus och följde den matchen via SMS. Och allt bubblade upp. Alla drömmar, alla förväntningar, allt jag skulle göra om vi vann, allt som bara hade funnits i mitt huvud i elva år.

Jag tror att baksmällan slog till redan på kvällen den 1:a november 2009, både bokstavligt och mentalt. Efterfesten blev ett fiasko och dagen efter räckte varken forum, youtube eller tidningar till. Jag var fullständigt omättlig. Jag ville aldrig sluta surfa på framgången och jag ville att segerruset aldrig skulle ta slut. När den väl gjorde det, när jag gick hem ifrån Råsunda och Black Celebration så slog tomheten lika hårt och mer därtill som varenda motgång under de elva år jag väntat. Jag blev proppmätt och mållös. Jag undrar om spelarna kände samma sak när de mötte Mjällby i april?

Det bådar både gott och ont inför hösten. En mättnadskänsla är ju aldrig bra, men vi har snabbt förstått att Allsvenskan är alldeles för hård (eller alldeles för jämn) för att vi ska kunna glida en säsong innan vi hittar ny segerlust. Bottenstriden är på många sätt uppfriskande, en säsong som kan komma att bli ihågkommen som den mest nyanslösa någonsin. Uppfriskande därför att den slår oss i huvudet, gör oss så där skönt enade igen. Och så har vi ju Champions League i juli/augusti. Det kanske blir roligt ändå till slut, detta.