Ett namn, eller till och med ett begrepp, som konnoterar positivt för alla med svartgult hjärta. Det har visat sig vara helt nödvändigt med en målvaktsförstärkning under hösten. Men med problemet löst lyfter två nya frågor mot skyn och hänger sig i luften.
1. Vad händer med Tomi Maanoja?
2. Kommer Ivan Turina att leverera?
Det är svårt att bortförklara alla de misstag som Tomi faktiskt stått för den här våren. Och det är svårt att bortförklara vilken impact det har haft på AIK:s defensiv i stort. Vi kan konstatera att målvaktsspelet och den oro som Maanoja utstrålat spridit sig som ett virus ut i varje lagdel under hela vårsäsongen. Men i grunden är Tomi Maanoja en bra målvakt. I längden kommer han att vilja vara nummer ett. Jag tror att Tomi har spelat sin sista match i AIK, avhängigt att skadedjävulen inte bestämmer sig för att straffa Turina såsom han gjort med i stort sett varenda målvakt vi haft i våra ägor de senaste fem åren. Maanoja lämnar inte i sommar, det har han varit alldeles för dålig för, men han lämnar efter säsongen. Det är bra, men det är tragiskt också.
Om Turina levererar eller inte, ja, det har jag såklart inte en blekaste aning om. Men att döma av utseendet, bakgrunden, det kroatiska blodet och rapporterna från Karlberg – ja, det kommer att bli bra. Det måste bli bra. Nu väntar vi med spänning på en ny anfallare.
Foto: Bildbyrån
Revansch. När Tomi Maanoja tippar bollen i insidan av stolpen framför ett darrande Norra så fick han en upprättelse han förtjänar. Visst, han har varit rädd hela våren, men han har betydligt mindre än rädd en normal människa med ett normalt psyke hade gjort. Nu när vi antagligen tackar Maanoja för hans insatser den här säsongen tycker jag att att han ska creddas för det.
I fotboll i synnerhet och i Allsvenskan i allmänhet är skillnaden mellan botten och toppen – misslyckande eller framgångar – marginell. Jättemarginell. Förra säsongen hamnade AIK i en positiv spiral av framgångar som smittade av sig på spelare och supportrar. I år ser vi motsatsen. Men det är vackert att se hur mycket spelarna vill, hur de firar målen, hur de är beredda att offra allt för att tillfredställa förväntningar och förhoppningar på läktaren. Det har gått åt helvete, men det var vackert att se hur hela AIK slöt samma igår kväll. Visade hjärta.
Att AIK är ett skadeskjutet och försiktigt lag utan självförtroende kommer vi dessvärre inte ifrån genom att besegra Åtvid på Råsunda. Det spelar ingen roll att AIK ser ut som ett mästarlag, och med ett mästarlags trygghet, i 60 minuter. Så fort det börjar bära emot bubblar nervositet och ängslan upp. Den kommer vi bara att kunna kriga undan om vi fortsätter att leva med stor självinsikt – i år är vi ett bottenlag.
Nu lämnar Miran Burgic AIK. Och Sebastian Eguren. Kanske Jorge Ortiz. Kanske Dulee Johnson. Spännande månader väntar. Men först ska vi besegra Öster i Svenska Cupen. Det är den enda titel vi har en potentiell chans att försvara. Och vår enda potentiella väg ut i Europa nästa säsong.
När ångesten ligger som en tät dimma, när spelet hackar och när media törstar efter nya krisrubriker – då knyter hela AIK näven. Allt gnäll som har yppats på sistone förvandlades till konstruktiv läktarsång igår. . Det känns att både AIK och vi supportrar tar situationen på allvar. Och det känns att man är beredda att betala priset som krävs för att klättra uppåt.
AIK spelade inte bra igår. Det var ingen snygg seger. Trelleborg gjorde nog en av sina sämsta insatser den här säsongen. Det var längesen AIK hade så lite boll mot en så svag motståndare på Råsunda. Mot slutet lös all nervositet och ångest igenom och allt hade lika gärna kunnat brisera. Ett enda Trelleborgsmål och AIK hade varit nere och grävt i botten igen. Nu har man i alla fall kasta bort spaden och börjat vifta med armarna uppåt. Det här var tre livsviktiga poäng. När slutsignalen ekade en stor enig pust. Ångestdimman blandades med hopp. Det var vackert att se spelarna framför Norra efteråt. Det var vackert att se hur många som stannade kvar för att hylla våra hjältar. Motgång enar.
För sex år sen satt vi och trodde att knutar kunde knyta upp sig själva. Idag vet vi betydligt bättre. Mitt i all förtvivlan över hur svagt AIK har inlett den här säsongen, över att risken att åka ur faktiskt kan komma att hänga över oss, så skänker den sjukdomsinsikten hopp. Sansad panik, en jävla vilja och vi på läktarna. Åtvid hemma kommer att bli magiskt. Men först ska vi åka till Borås och stjäla en poäng av Elfsborg, som inte kommer att vinna SM-guld i år heller.
Ett mantra. Ett Stahre-arv. Nu känns dom orden viktigare än någonsin. Om AIK ska spela allsvensk fotboll 2011 så måste vi erkänna att vi står inför en bottenstrid som kommer att vara ett helvete. Om vi lyckas enas kring den verkligheten så har vi en chans. I annat fall så sjunker vi som en sten. Det är först nu som moralen prövas på riktigt.
AIK blev förnedrade igår men ingen kan hävda annat än att förlust var ganska väntad. Nu slog den visserligen hårdare än vi hoppats och trott, men Göteborg på bortaplan hör inte till de matcher där AIK ska ta sina poäng i år. Att förlora mot såväl IFK som Djurgården inom loppet av några dagar får vilken AIK-själ som helst att vissna. Men som läget är finns det ingen tid att deppa ihop.
Wesström påpekade mycket riktigt efter matchen att VM-uppehållet kommer lägligt för AIK. I efterhand kan vi bara pusta i lättnad över att förbundet valde att stänga ner Allsvenskan trots att serien så när som ett par, tre stycken namn inte kommer att vara representerad i den turneringen. Å andra sidan kan vi inte sitta och vänta på att slicka såren i juni. Vi har två fruktansvärt viktiga matcher framför oss. Två matcher som kan vara skillnaden mellan överlevnad eller död i november.
På söndag besöker Trelleborg Råsunda. Den 17:e maj kommer Åtvidaberg i den sista matchen innan uppehållet. Ibland så kan det blåsa kalla stormar. Just nu blåser det jävligt kallt. Det handlar om att knyta näven – AIK tillsammans. Vi ska vinna dom här matcherna. Vi måste vinna dom här matcherna. Ta med dig morsan, farsan, syrran, grannen, hunden och alla andra och kom till Råsunda och slut upp bakom laget. De behöver det nu, mer än någonsin.
Taktiskt hoppas jag att Wesström flyttar upp Pavey på mittfältet, skickar in Tjerna på mitten och låter Pontus börja på topp. Vi behöver löpförmåga, vilja och kraft för att vinna matcherna nu. Och så får vi helt enkelt hoppas att defensiven inte ställs på några större prov.
Det här blir kort. Det finns egentligen ingenting att tillägga. Artikeln talar för sig själv. Hetsjakten mot Tomi Maanoja har slagit igenom marken och är nu så fruktansvärt låg att jag på fullaste allvar skäms som en jävla hund över hur AIK hanterar detta. Jag kan ta att det går åt helvete. Jag kan ta att vi suger. Men det är helt horribelt att AIK skämmer ut sig inför öppen ridå och hela svenska folket. Lee Baxter ansvarar för Tomi Maanojas utveckling och hans roll just nu är att stötta honom och se till att han börjar rädda bollar. Inte sälja in sig själv som ett målvaktsalternativ i Aftonbladet. Det han håller på med saknar motstycke.
Jag satt också på läktaren och svor åt Tomi igår. Jag tycker också att det för vara nog nu. Jag är fruktansvärt less på att hans misstag kostar oss mål i arslet match efter match. Men likväl är det såväl korkat som ganska pinsamt när spelare i truppen faller i mediefällan och sågar honom inför öppen ridå efter matchen. Maanoja är ett stort problem. Men han är inte det enda.
Djurgården vann rättvist igår. Man hade flera chanser att göra mål än AIK, spelade med ett tryggare passningsspel och ett bättre försvarsspel. Kort sagt; Djurgården var bättre i samtliga lagdelar. Ändå så är det en enda man som får ta på sig hela skulden. Tomi Maanoja har inlett den här säsongen under all kritik. Men innan Dulee, Nisse, Bojan och dom andra i truppen tar fram stora motorsågen så borde de rannsaka sig själva. Alla spelare i AIK borde sätta sig ner en stund och fundera på vad de kan göra bättre. Jag tror att det kan bli en ganska lång rad med punkter.
Nisse är underkänd igår, Dulee är inte med i matchen, Ortiz såg skadad ut från sekund ett, Bojan gör ytterligare en av alla dåliga matcher den här säsongen och Mutumba syntes inte till överhuvudtaget i andra halvlek. AIK släpper förvisso in lätta mål. Och det är därför vi förlorar fotbollsmatcher. Men offensiven är en problematik som är minst lika allvarlig.
Om AIK ska ta sig ur detta krävs det att truppen till att börja med sluter samman internt. Att alla spelare inser att tabelläget beror på en cancer som har spridit sig i alla lagdelar. All pajkastning i media gör bara rubriken KRIS mer legitim än någonsin. Och Tomi sämre och sämre..
