Foto: Bildbyrån
Jag gick till Globen igår med en stor klump i magen. Vi kan dramatisera länge över matchens betydelse, men nerkokat handlade allt om överlevnad. Överlevnad för en sektion som har sju SM-guld och 66 säsonger i Elitserien bakom sig. Sektionen som gjorde mig svart och gul i hjärtat. Å andra sidan. Jag kände mig rätt säker på att AIK skulle vinna när jag promenerade från tunnelbanan och upp emot Hovet. Att dom skulle köra över, förnedra, mosa Växjö. Och när Tobias Ericsson inledde med att göra en blöt fläck av första Växjö-spelare han fick syn på så var vi hemma igen. All ödesmättnad blåstes undan och Hovet började mullra.
Växjö Lakers från Småland. Av någon anledning hatar dom AIK antagligen mest av alla lag i hela Allsvenskan. Igår hade dom ingenting att spela för men jävlar vad dom slet hårt. Dom hade gett sig fan på att AIK inte skulle gå upp i Elitserien. Och för varje puck som studsade i utrustningen hos Victor Fasth växte oron tillbaka igen. Efter den första perioden drack jag bärs och förbannade fotbollslaget. Efter den andra perioden hyperventilerade jag frisk luft.
Vissa saker etsar sig fast på näthinnan, så är det ju. Jag minns, och kommer nog alltid att minnas, när jag tittade på matchklockan sista gången innan Hovet skulle explodera i ångestdräpande livsglädje. Den tickade precis över till 13.00, hela Hovet stod upp och det mentala förfallet var totalt. I den stunden trodde jag uppriktigt att det var kört. I den stunden hoppades jag mer på Södertälje än jag hoppades på AIK.
Jag vankade runt i tomma korridorer efter Lucas Lawsons mål. Lättad, men mest rädd. Såg paniken i ögonen på dom andra som susade förbi ibland, dom som inte heller orkade vara kvar inne på läktaren. Supporterskapet är aldrig starkare än när nervositet och rädsla delas i någon slags tyst förståelse med likasinnade. Helt plötsligt exploderade Hovet och jag låg i en hög i ingången till A6 med två okända snubbar och en ordningsvakt. Vi och hela Hovet kände exakt samma sak precis samtidigt. Sedan var allt över och allt hade bara börjat.
Den 11:e april 2010. AIK-Växjö. 2-0. Ett fantastiskt minne för livet.
***
AIK spelar fotboll också. Jag vet. Jag återkommer om det.
Stod på ”Golden hill” längst upp när det hände. Känslan och upplevelsen saknar motstycke och går endast att jämföra med AIK´s guld och champions league avancemang på Råsunda på 90-talet.
Firandet stannar inte här. Glöm inte att fotbollslaget Newcastle United var ett guldämne när Alan Shearer kom till klubben och även ett europa-cuplag i flera år.
Precis som Newcastle så gäller det att ha rätt ledning och rätt material. Vi har vad de har som största styrka. Stort antal fans.
Vi kommer att bli ett guldämne förr eller senare och en dag så står vi där(förhoppningsvis på Hovet)och njuter lika mycket som vi gjorde i söndags, fast som svenska mästare.
Folk hånar säkert oss när vi säger detta. Men de hånade oss också 2004 när vi sa: Vi Skall tillbaka!
Nu säger jag:
Vi skall Ha den tillbaka!
Kommentera inlägget