Alla är överens om att Sebastian Eguren inte har infriat förväntningarna. Och med det borde han ha petats för längesen. Nu väljer Wesström att såga sig själv genom att såga Eguren och sätta honom på bänken (förutsatt att tidningsuppgifterna stämmer, men det tvivlar vi väl inte om..?) Vi byter ut en underpresterande Bajen-legendar mot en aldrig underpresterande AIK-legendar. Vi vet precis vad vi har att vänta av Daniel Tjernström imorgon. I en tid som denna är det viktigare än grundkvalité och antal matcher i La Liga. Tjerna kommer aldrig att backa mot Lantz.
I övrigt kan vi konstatera att Wesström väljer att gå ifrån 4-5-1, för att spela med två utpräglade anfallare. Miran Burgic och Pontus Engblom tillsammans borde rent teoretiskt innebära att vi kan spela ett anfallsspel med större variation.
I övrigt är det inte mycket att säga om övriga spelare. Några tycker säkert att Bojan förtjänar bänken, andra riktar frustration mot Mutumba. Å andra sidan gjorde Bojan en klart godkänd insats senast och Mutumba spelade på nytt fram till ett mål. De är en del av problemet, men hela problemet sitter inte där.
Hela laget måste upp i tempo. Springa som fan. Bli lite skitiga.
Eftersom jag hade en dag utan GF igår så vaknade jag idag upp till nyheten att Stahre är klar för grekiska Panoinos. Jag skulle kunna dra till med vad som helst för att beskriva mina svallande känslor men oerhörd besvikelse är nog det som känns mest träffande. Besviken är man inte bara på Micke utan även på AIK som lyckats med konststycket att bli av med sin (dubbla!) guldtränare mitt under brinnande säsong utan att få någon som helst ersättning för de, eventuellt, fatala konsekvenser detta kan få. Kronobergs BK har ställt in måndagsträningarna vilket denna dag passade som handsken så jag styrde kosan mot Råsunda för kvällens informationsmöte. Som AIK:are är man fan alltid i ytterligheternas epicentrum och så även idag. Fortsätt läsa…
Kvällspressen hade knappt hunnit släppa alla skandaler på Hovet innan de fick ett nytt avslut att kasta sig över. Det som alla trodde var livslång kärlek tog slut efter blott 16 månader. Mikael Stahre är inte chefstränare i AIK längre. Och alla vi som älskar klubben står kvar med brallorna nere och gråten i halsen. Vi har blivit dumpade.
Jag vet inte vad det är med den här våren. Men det är i alla fall inte kärlek som kommer med årets första värmande strålar. I tid och evighet (så kändes det i alla fall) sökte AIK med ljus och lykta efter en tränare som var meant to be. En som man tog oss igenom stormar och som ledde oss till framgångar. Vår Ferguson eller Wenger. Efter år av misär och misskötsel så hittade vi Rikard Norling som sedermera plockade fram Mikael Stahre. Och när han satt på podiet, log sitt karakteristiska leende och sa att målet var att vinna många matcher i november 2008 så kändes det i hela kroppen. Frälsaren hade landat. Mikael Sthare andades långsiktighet och tillsammans med Björn Wesström angav han en ton som skulle bära Sveriges största klubb i många år framöver.
Firma Wesström/Stahre briljerade alltid med en självklar, synkroniserad timing när de agerade tillsammans. De gjorde ett lag av individer och svåra beslut blev enkla. Mitt i all sorg över att vi har blivit svikna av en man som vi aldrig skulle ge upp hoppet om, så är det nästan lika sorgligt att fotbolls-Sveriges mest kompletta radarpar nu tvingas gå skilda vägar. Att alla de drömmar de närde tillsammans, och som demonstrerades i den fantastiska kramen när slutsignalen löd på Gamla Ullevi den 1:a november 2009, bara blev uppfyllda till hälften. Stahre/Wesström skulle göra AIK till Nordens bästa klubblag. I slutändan fick man nöja sig med tre inhemska titlar.
Jag förstår att många är upprörda. Att Mikael Stahres avhopp känns som ett svek. Att han lämnar oss precis när vi behövde honom som mest. Men Stahre har alltid varit AIK trogen. Och som han själv säger; jag har varit den här klubben lojal och trogen i tolv år. Han är en produkt av AIK och det ska vi vara förbannat stolta över en dag som denna.
Det är så otroligt lätt att stå handfallen och ge upp när man blir lämnad. Att skita i allt och inbilla sig att livet är slut. Men ingen, inte ens Mikael Stahre, är större än AIK och när vi vaknar upp imorgon så väntar precis samma verkligenhet som innan. Nu, mer än någonsin, när det blåser kallar stormar och resultaten går emot, så måste AIK lyckas sluta leden, komma över chocken och gå vidare. Jag tror att Björn Wesström är rätt man för att få alla att inse det.
Mikael Stahre kanske kommer tillbaka till AIK en vacker dag. Kanske gör han inte det. Jag tror att alla som blir dumpade någonstans djupt inne hoppas att kärleken ska växa tillbaka. Att allt ska bli som det var. Samtidigt som man förstår att relationen aldrig kan bli densamma. Men å andra sidan kan den faktiskt bli bättre. Mikael Stahre kommer aldrig att sluta älska AIK.
Det kommer att ta tid, men det kommer att gå över. Mikael Stahre har hittat en annan och det finns inget vi kan göra åt saken. Och om vi ska komma vidare måste vi släppa taget. Släppa drömmarna. Släppa sveket. In Wesström we trust. Och tack för allt Micke. Vi glömmer aldrig.
Det har tisslats och tasslats från olika håll under en period att vår slovenske och skadade skyttekung (ja, han är ju faktiskt det i år) Miran Burgic inte är särskilt omtyckt av Sthare. Trots två mål i måndags lär det inte bli något nytt kontrakt. Det får man ju köpa. Även om man inte håller med.
Sen kommer bomben. Jerry Bengtson. Jag lägger pannan i veck, huvudet i knät och suckar djupt. Är det bara jag som tycker att det andas desperation. Jag vill inte ha fler halvmediokra provspelare från andra sidan Atlanten. Jag vill att Wesström hittar tillbaka till det han sa inför 2009: ”utländska importer ska tillföra spetskompetens. I övrigt fyller vi på ifrån egna led och närområdet.”
Man skulle ju kunna tro att Blackbeat skulle leverera någon spännande input i frågan. Men dom klipper ut och klistrar in en text ifrån Svd istället (till och med rubrikjäveln får dom med). Ingen länk. Inget att tillföra. Bara jag som tycker att det är… speciellt? Uppdatering: Detta fick man äta upp rätt snabbt. För sen dök det upp en intervju med Björn. Tema: Jerry. Likväl konstigt att sno en tidningstext.
Å andra sidan har vi andra, viktigare besvär. Niklas Backman måste gå in och prestera bredvid Per Karlsson i tre jäkligt tuffa matcher framöver. Och Stahre måste fortsätta övertyga sig själv om att Eguren är värd en plats i startelvan. Kalmar borta till trots, jag sover inte speciellt bra just nu. Men om HV bara gör sitt jobb och vinner ikväll kanske det blir ett par timmar sömn i alla fall.
När man följer AIK så får man verkligen sin beskärda del av både yin och yang. Fotbollslagets trippel och hockeylagets avancemang till Elitserien följs nu upp av den historiskt sämsta säsongsinledningen ett mästarlag någonsin gjort. För mig känns det mer märkligt och paradoxalt än upprörande. Jag ärnämligen fortfarande så otroligt lycklig över alla de triumfer vi firat det senaste halvåret och helt oförstående för hur det kan gå så rackarns jävla dåligt i Allsvenskan 2010. Men när man tänker på det lite mer så är det kanske inte så konstigt, det är så här sport i allmänhet och fotboll i synnerhet fungerar. Tillfälligheter avgör och förra året var det till vår fördel när t ex. CH dunkar in 3-2 mot BP på övertid medan vi nu får se vårt älskade lag släppa in flippermål i sista minuten som mot HBK. Något som faktiskt stör mig mer än fotbollens kräftgång är våra, så kallade, supporters motsvarande usla prestation. Nu pratar jag förstås inte om oss som alltid är på Råsunda oavsett spel och väderförhållanden utan de tusentals Gnagare som faktiskt inte ens tar sig till Råsunda längre. What is your major malfunction!? Fortsätt läsa…
Skillnaden mot ifjol är inte avgrundsdjup. Det fanns positiva tendenser i AIK:s spel igår och man tar sig längre fram i banan än man gjort i någon tidigare match under den här säsongen. Jag kan inte släppa att förklaringen till AIK:s offensiva haveri är relativt enkel. Hade Ivan Obolo spelat kvar i svartgult så hade vi antagligen haft betydligt fler poäng just nu. Jag tror faktiskt det. Fortsätt läsa…
Jag gick till Globen igår med en stor klump i magen. Vi kan dramatisera länge över matchens betydelse, men nerkokat handlade allt om överlevnad. Överlevnad för en sektion som har sju SM-guld och 66 säsonger i Elitserien bakom sig. Sektionen som gjorde mig svart och gul i hjärtat. Å andra sidan. Jag kände mig rätt säker på att AIK skulle vinna när jag promenerade från tunnelbanan och upp emot Hovet. Att dom skulle köra över, förnedra, mosa Växjö. Och när Tobias Ericsson inledde med att göra en blöt fläck av första Växjö-spelare han fick syn på så var vi hemma igen. All ödesmättnad blåstes undan och Hovet började mullra.
Växjö Lakers från Småland. Av någon anledning hatar dom AIK antagligen mest av alla lag i hela Allsvenskan. Igår hade dom ingenting att spela för men jävlar vad dom slet hårt. Dom hade gett sig fan på att AIK inte skulle gå upp i Elitserien. Och för varje puck som studsade i utrustningen hos Victor Fasth växte oron tillbaka igen. Efter den första perioden drack jag bärs och förbannade fotbollslaget. Efter den andra perioden hyperventilerade jag frisk luft.
Vissa saker etsar sig fast på näthinnan, så är det ju. Jag minns, och kommer nog alltid att minnas, när jag tittade på matchklockan sista gången innan Hovet skulle explodera i ångestdräpande livsglädje. Den tickade precis över till 13.00, hela Hovet stod upp och det mentala förfallet var totalt. I den stunden trodde jag uppriktigt att det var kört. I den stunden hoppades jag mer på Södertälje än jag hoppades på AIK.
Jag vankade runt i tomma korridorer efter Lucas Lawsons mål. Lättad, men mest rädd. Såg paniken i ögonen på dom andra som susade förbi ibland, dom som inte heller orkade vara kvar inne på läktaren. Supporterskapet är aldrig starkare än när nervositet och rädsla delas i någon slags tyst förståelse med likasinnade. Helt plötsligt exploderade Hovet och jag låg i en hög i ingången till A6 med två okända snubbar och en ordningsvakt. Vi och hela Hovet kände exakt samma sak precis samtidigt. Sedan var allt över och allt hade bara börjat.
Den 11:e april 2010. AIK-Växjö. 2-0. Ett fantastiskt minne för livet.
***
AIK spelar fotboll också. Jag vet. Jag återkommer om det.
Ja.. vad ska man säga? Det har varit torrt på texter här under en tid, men man orkar ju för fan inte samla kraft och skriva efter matcherna längre. Hockeydrömmen dog igår. Fotbollsmardrömmen fortsatte idag. Det är misär.
Stahre brukar alltid förespråka att erkänna det alla vet. Och han har ju börjat även den här säsongen på samma inslagna bana. Stahre erkänner att vi suger. Men det finns ett gäng andra detaljpunkter som också ska erkännas.
1. Tomi Maanoja är varken fysiskt eller mentalt återställd från sin skada. Han ser ohyggligt stel ut och han är rädd för att gå in i närkamper. Fortsätter Tomi att spela såhär i målet kommer AIK att få kämpa oerhört för att kunna vinna matcher. Hans osäkerhet sprider sig som en löpeld uppåt i banan.
2. AIK 2010 är ett sämre fotbollslag än AIK 2009. Tomi är sämre än Örat. Lorentzon är sämre än Jonsson (var är offensiven alla talade så varmt om?). Ingen manar på som Jos. Pontus Engblom är talangfull men han är ingen färdig ersättare till Ivan. Om AIK fixar topp 4 är det starkt.
3. AIK:s dåliga spel är inte gräsets fel.
4. Om Ortiz lämnar i sommar så fallerar AIK totalt.
5. Om vi ska ha ens en liten möjlighet att lyckas i Europa så måste det till nya spelare.
Fyll gärna på med fler saker som vi behöver erkänna. Typ: ”Vi skulle aldrig ha släppt iväg Alexander Gerndt till Gefle – låt oss erkänna det. Killen kan ju göra mål”.
