Snön ligger som ett täcke, luften vägrar bli varm och AIK har bara spelat två träningsmatcher på Skytteholm. Mycket är sig likt från förra året, men nästan lika är mycket är olikt. Om någon känner att det är svårt att tagga till är det inte särskilt märkligt. När tävlingsmatcherna drar igång på lördag är det I normala fall en hel månad kvar tills Allsvenskan börjar. 2lax10 sköljer över oss, men har vi någon aning om var truppen egentligen står?

Egentligen borde det ju kännas mer tryggt. Förra säsongen reste sig ur ruinerna av avhopp, kris och gränsen till ekonomiskt förfall. Inför den här säsongen seglar vi in på Råsunda på stillsamma framgångsmoln. Men vi anländer utan flera av förra årets centralpjäser.

Det handlar om fyra tapp på fyra postioner och på ingen av dem känns ersättaren klockren. Maanoja har inte spelat en tävlingsmatch sedan november 2008, Kenny Pavey kan inte spela högerback, ingen I truppen kan ersätta Jos pondus och Eguren kommer att behöva en övergångsperiod innan han vänjer sig vid att ligga högre upp I banan. Hur Stahre tänker sig att  formera styrkorna I premiären mot Mjällby lär klarna ytterligare på lördag. Efter skadan på Dulee känns det öppet kring huruvida Eguren kommer att användas till en början.

I “staden” Göteborg, som står för motståndet på lördag, presenterar sig förra årets strykgäng helt skamlöst som de “nästa mästarna”. Allt efter att Adidas levererat ett reklamkoncept som IQ-reserven på kamratgården inte lyckades knåpa ihop själva. Jag darrar inte av skräck. För IFK Göteborg är inte kaxiga. IFK Göteborg är ödmjuk mellanmjölk. Eller så är det som någon sa: i Göteborg är kaxig detsamma som gnällig.

Förra året samlades AIK kring värdeorden “När vi kör så kör vi”. I år har man gjort samma sak i “Kom och ta oss”. I Stahre och Wesströms AIK förankras budskapen i alla kanaler och genomsyrar allt som såväl verksamhet som supportrar gör. Och när man är trygg i var man står och vad man vill kan man vara kaxig på riktigt. Inte bara i en slogan.

Men egentligen börjar ju inte säsongen på lördag. Vi ska spela ”Supercupen”. En titel som inte betyder ett skit. Men förbundet tycker uppenbarligen att det behövs en meningslös buckla till i Sverige. Att serien ska stängas i två månader, och dessutom de två månader när förhållandena för fotboll är som bäst, verkar dock inte ha någon större prioritet.