Foto: Bildbyrån

När slutsignalen ljöd efter cupfinalen infann sig kanske inte samma sinnesjuka eufori som vi kände några dagar tidigare då AIK tog SM-guldet. Man känner givetvis stor glädje även efter den här cupsegern, men allra mest är det ett slags lugn och en stolthet som sköljer över en. En underbar känsla av att man äntligen kan luta sig tillbaka och förkunna att AIK faktiskt är bäst i Sverige. Att det här till slut blev en fulländad, perfekt och drömlik säsong. Klubbens första dubbel samt två raka finalsegrar över IFK Göteborg talar ett tydligt språk. Vi är dubbelt så bra.

Man skulle kunna säga att cupfinalen var signifikativ för hela AIK:s säsong. Liksom i de allra flesta matcher i år lyckades AIK hålla spelet väl uppe utan att egentligen briljera. Och även om AIK var odiskutabelt bättre än motståndarna så kändes det ofta ovisst och nervöst. Men precis som i så många andra matcher det här året så bevisade backlinjen och Daniel Örlund att oron var obefogad. De chanser som motståndarna radade upp var oftast halvchanser där AIK:s defensiv hade god kontroll på läget. Sedan gjorde forstås Ivan Obolo sitt mål och Jorge Ortiz var bäst på plan; även det signifikativt för säsongen som varit. Det hade visserligen varit en ännu mer signifikativ match om AIK tagit en till uddamålsseger, men Antonio Flavio ville annat. Hans stiliga 2-0 på övertid kanske kan ses som någonting signifikativt det med. Signifikativt för hur AIK har förbättrats under hösten. För hur viktig Antonio Flavio har varit för AIK:s anfallsspel. Tack vare hans övertidsmål blev det alltså inte 1-0. Det blev dubbelt så bra.

Jag hade oroat mig för att AIK skulle ha svårt att komma upp i samma standard efter det hårda guldfirandet tidigare i veckan. Jag hade oroat mig för att IFK Göteborg skulle ge precis allt för att få revansch. Det blev nästan precis tvärtom. IFK Göteborg försökte visserligen kämpa, men de lyckades aldrig omvandla viljan till någonting konstruktivt. Deras spel låste sig och Hysén var helt ensam och ofarlig på topp. Deras försök till intensitet resulterade istället i feltajmade tacklingar och en sedvanligt gnällig inställning.

AIK å andra sidan såg ut som ett lag i absolut toppform. Vi fick se ett hemmalag med ett enormt självförtroende som visade upp ren glädje i sitt spel. Det var totalt tretton spelare som alla presterade på hög nivå. De AIK-spelarare som förmodligen gjorde sina sista matcher i AIK var nog de absolut bästa på planen. Jorge Ortiz, Ivan Obolo, Markus Jonsson och Daniel Örlund var samtliga felfria och samtliga kommer att förbli odödliga hjältar hos oss AIK:are.

Återigen: vilken match, vilket lag. Det kommer ta tid att smälta det här. Att verkligen förstå hur stort det här är. För det är stora tider vi lever i nu, tider som man kommer minnas i resten av sitt liv. Det är bara att njuta. Och festen, ja den bara fortsätter.