SM-GULD. Vi har vunnit SM-GULD. AIK har vunnit SM-GULD. För första gången på 11 år samlades allt som är AIK i en känsloexplosion fylld av lättnad, glädje och allt däremellan. Klockan 16.52, den 1:a november 2009 kokade blodet av upphetsning, kärlek kastades överallt och hela världen kändes erövrad. Världens vackraste poesi hade blivit verklighet. 26 spelare tillsammans med tio ledare hade skapat världens vackraste historia.

I all kalabalik stod tiden stilla. Bilder som spelades i huvudet. Från iskalla fingrar i februari, till tveksamma insatser i april, till en dröm om guld i september, till vänsterfoten som avgjorde allt på Gamla Ullevi i november. Vi vann hela grejen. Vi vann hela jävla grejen. Jag tog min jacka och rusade ut ur lokalen. När jag kommer ut ställer jag mig stilla och låter höstvindens brisar träffa ansiktet. Jag känner tårarna. Tårarna som forsar nerför kinderna. Ett ögonblick av tvivel senare springer jag. Ölvingliga ben bär mig fram i ett rus av total frånvaro. Det är nu det händer. 11 jävla år.

***

Hela Sverige hade väntat, dreglat, skrivit och pratat om den. Tidernas match. Den största klubben mot den mest framgångsrika. Själv satt jag på Cirkus i Stockholm, med ett halvkasst förband till Moneybrother på scenen, och hoppades att hela fotbollsetablissemanget i sin tur hade hoppats förgäves. Att allt skulle gå åt helvete. Att professor Andersson och hans mannar skulle blåsa oss allihop. Klockan var strax innan 20.00, tisdagen den 27:e oktober. Från det klockslaget tittade jag på mobilen varannan minut. Varje gång med lika mycket ångest. Smög upp den ur fickan och kände huggen i magen. 45 minuter senare kom det. ”2-2. Slut. Nu har vi råd att kryssa imorgon”. Åt helvete! Kvällen dog där och då.

***

Klockan 11.45 beställer jag min första öl på Filmstaden Kök och Bar. Den första ölen brukar rinna ner som vatten i ökentorr sand, men inte idag. Pulserande oro sedan en dryg månad tillbaka bränner för varje tanke som handlar om tid. Klockan står still. Jag tvingar ner en klunk till. Andra ölen går lättare, den tredje glider ner. Jag äter. Jag läser tidningen. Jag pratar. Nervositeten minskar men stressen ökar. Klockan slår 14.30. Bilder på segersugna svartgula i Göteborg rullas upp på storbildsskärmen. Adrenalinet får varenda muskel i kroppen att spänna sig. Nu jävlar kör vi!

***

Attackvaken. Det är helt svart i rummet. Kroppen rör sig lätt när jag vänder mig om i sängen för att nå mobilen. Klockan visar 05.34. Det är 9 timmar och 26 minuter kvar till avspark. Jag lägger mig på rygg. Tittar rakt upp i taket innan jag slutar ögongen på nytt. I korta sekvenser somnar jag om. Strax efter klockan åtta lämnar jag sängen. På köksbordet hittar jag Petter Karlssons reportage om bröderna Olsson. Jag ler för första gången den här söndagen, den 1:a november.

***

Vi satt utanför, på kalla träbänkar. SMS:en trillade in – både goda och onda. Jag tror inte jag läste något av dom. Vi visste att det var 45 minuter kvar. 45 minuter kvar av hela säsongen och allt som hade varit så fantastiskt höll på att brinna upp i ingenting. Vi tittade i asfalten utan att säga ett ord till varandra. Jag ser hur Änglarna dansar i eufori. Hur Poseidon kläs i guld. Det äcklar mig. Efter 20 minuter drog vi ett djupt andetag, lyfte våra blickar och stegade åter ner i helvetet. En sista gång skulle AIK slå sig fria den här allsvenska säsongen 2009. Bara minuter senare befann vi oss i himlen.

***

Jag drar den över kroppen. Krigardressen. Matchtröjan. Låter emblemet vila över bröstet. Flera veckor innan den här matchen hade jag bestämt mig. Blir det en guldmatch låser jag in mig hemma och ser skiten själv. I samma ögonblick som matchen blev ett faktum förstod jag hur korkat detta var. AIK är gemenskap – resultatet av de känslor som vi alla känner när AIK vinner och förlorar. En glädje blir större, på samma sätt som en sorg blir lättare att hantera, om den delas med andra. Jag lämnade lägenheten, gick igenom Solna Centrum och förbi Råsunda fotbollstadion. Tittade in på gräset. En match kvar.

***

Bollen i rullning och det känns direkt. AIK har kommit ut som ett nytt lag. Bojan och Martin har bytt kant, Göteborg orkar inte pressa lika högt. Samtidigt som klockan tickar i ett tempo som vore fullständigt otänkbart bara timmar innan. AIK skapar en chans och en till tätt därefter. Frustrationen börjar gro i kroppen. Jag tittar ner i bordet. När jag tittar upp har Mutumba tagit sig förbi Erik Lund på vänsterkanten. Ett sus av förhoppning drar igenom lokalen och folk reser sig från sina stolar. Martins passning skär likt en kniv igenom straffområdet och Flavio sätter dit bredsidan. Nätet rasslar till och gränslös glädje övergår snabbt till fruktansvärd nervositet.

***

Man kan vara nervös och man kan vara nervös. 1-1 räcker för guld men det återstår dryga 35 minuter innan vi är hemma. 11 års väntan växer i kroppen och varenda känsla är fullständigt outhärdlig. Det som händer nu är det vidrigaste, jobbigaste och värsta någonsin. Jag har uppriktigt aldrig varit så jäkla orolig i hela mitt liv. Önskan är så stor att det gör ont och för varje hjärtslag kommer vi närmare och närmare. Jag knäpper händerna och sluter ögonen.

***

Minuter ifrån nu. Jag är på väg att ge upp. Jag orkar inte mer. Bara sekunder ifrån att lämna lokalen. Men mannen som har spelat såväl mot Arsenal som Boden i AIK-tröjan vill annat. Bollen dämpas i bröstet, vinkeln blir dålig, men ingenting kan stoppa Daniel Tjernströms guldvilja den här gången. Han har väntat och han har lidit och nu jävlar ska bollhelvetet in. Lagkaptenen som AIK ville bli av med inför säsongen. Han trycker till med den enda funktionella fot han har och AIK har vänt igen. Med en initial tvekan rör han sig mot hörnflaggan. Han ser chockad ut. Jag fattar inte att det är sant. Skriker och kastar mig i armarna på alla jag ser.

***

Jag stannade upp. Kom tillbaka och ruset la sig. Försökte suga till mig all glädje igen, men den var liksom som bortblåst. Kvar fanns bara lättnad. Och klockan började slå igen. Dagen efter fanns jag på Råsunda. Jag tror det gick upp för mig då, vad som faktiskt hänt. När det stod en man kvar på sidlinjen – redo att bära Lennart Johanssons pokal in mot mittplan. Jag undrar vad han kände då. Vad som for igenom hans huvud. För mig var det säsongens allra vackraste ögonblick. Och jag kände mig så jäkla stolt.