Har försökt följa huligandebatten som fick extra fart i samband med Svenska Spels uppmärksammade kampanj Supporterlaget. Jag snubblade över kampanjen via Nina Åkestam, som arbetar på reklambyrån bakom, och ett blogginlägg där hon kommenterar de reaktioner som kampanjen genererar. Hon skriver bland annat såhär:

Intressant att idén med Supporterlaget rör upp så mycket känslor. Vissa tycker att det är det sämsta de någonsin sett, och upprörs över att man inte går rakt på problemet (huliganerna). Andra tycker att frågan med supporterproblem överdrivs och att det snarare handlar om medias snedvridning i bevakningen. Och att man därför borde ta utgångspunkt i det.

Jag funderade på det där och plockade upp tre inlägg i debatten, från tre typiska tyckargrupper: supportrar, journalister/experter och politker/intresseorganisationer. Om man ska generalisera grovt om varje grupps ställning i frågan skulle det kunna se ut såhär:

Supportern tycker att fotboll är passion. Och för varje fotbollsår som går så upplever han att krafterna kring svensk fotboll urholkar den passionen. Bengaler förbjuds, huliganlagar stiftas och skandalrubrikerna haglar. Det finns tre huvudsakliga motståndare; journalister, Svenska Fotbollsförbundet och polisen. Allt som är åt helvete med svensk fotboll går att härleda till dessa tre. Kritiken är alltid hård, ibland relevant, ibland inskränkt.

Exempel: Matthias Rienzburg – Som ett grinigt trotsande barn

Journalister/experter drivs av en personlig agenda i den här frågan. Den agendan är generell över hela den svenska sportjournalistkåren: man ska tycka att det är fullständigt förjävligt att svensk fotboll terroriseras av våldsverkare och man ska inte tillåta supportrarna att bortförklara detta genom att hänvisa till ”passion”. Det finns en och annan journalist som vågar avvika och diskutera frågan på ett vidare plan, men generellt går det ut på att döma ut huliganer så mycket man kan och orkar så fort tillfälle ges. Och när det ska diskuteras lösning återkommer man ständigt till samma slutsats; gör som i England.

Exempel: Petter Karlsson – Usama Bin Laden kan se fotboll på Råsunda

Politiker/intresseorganisationer är nästan alltid dåligt insatta i grundproblemet. Anledningen till att man ens ger sig in i debatten överhuvudtaget är att man ser en medial möjlighet. Man PR-kuppar helt enkelt. I exemplifierande text tror IOGT-NTO:s förbundsordförande att alkoholservering UNDER matcherna är ett stort huliganproblem. Det avslöjar att hon inte är vidare påläst, men det betyder därmed inte att hennes text saknar poänger. Alkohol i samband med fotbollsmatcher kanske är en fråga som behöver diskuteras mer?

Exempel: Anna Carlstedt – Förbjud alkoholföretag att sponsra fotbollen

Slutsatsen är ganska enkel. Parterna står långt ifrån varandra därför att de inte förstår varandra. Intresseorganisationen förstår inte supportern, supportern förstår inte journalisten, och så vidare. I slutet av varje inlägg i debatten står alla och kastar paj på varandra – och det är inte konstruktivt. Alla behöver ta ansvar för att debatten når en ny nivå. Vi supportrar också.