Foto: Bildbyrån

Tiden för lycka har runnit ut. Det gjorde den redan för några dagar sedan. I en serie så hoptryckt som Allsvenskan finns det liksom ingen tid att vara lycklig för länge. Med potentiella skador i backlinjen och Bojan avstängd kastades man ganska snabbt tillbaka i fasen oro. En fas som har intensifierats ytterligare sedan i måndags. Fastän det egentligen inte borde vara fysiskt möjligt.

Anledningarna är flera. Inte nog med att AIK befinner sig i en brinnande guldstrid och faktiskt så nära ett SM-guld att det gör ont i kroppen varje gång man tänker på det. Nej, dessutom bestämmer sig Lennart Johansson, i all välvilja förvisso, att misstro såväl Yderberg som AIK-styrelsen på bästa plats i Aftonbladet. Och i följderna av Wanderson-soppan var vi många som hann sätta kaffet i halsen.

För övrigt väldigt lustigt att följa hur högt moralens väktare skriker så länge de tror att de kan vinna poäng de inte har gjort sig förtjänta av. Och hur snabbt de tystnar när de begriper att de faktiskt har allt att förlora. Jag tror ni kan gissa vilka jag menar.

Själv gillar jag Micke Stahres hållning i Wanderson-frågan: ”Jag är inte insatt i fallet överhuvudtaget så jag vet inte. Jag har valt att inte sätta mig in i det.” Han kunde lika gärna ha sagt. ”Jag koncentrerar mig på vårt och det vi ska göra. Allt annat skiter jag i.”

Och det gör han ju rätt i. För på söndag står AIK öga mot öga med ett motstånd som är ett av de sista hindren på vägen. Tittar ner på en plan av låtsasgräs där vi aldrig har vunnit. Det är så förbannat nära nu, men ändå så långt borta. I all iver och förväntan vill man att den här säsongen ska ta slut. Samtidigt som man önskar att tiden kunde stanna upp. Att AIK alltid skulle leda serien och att ett inneboende brinnande känsloinferno äntligen kunde ta slut.

Jag tror aldrig att jag har gått under en längre tid och känt såhär. Varit oupphörligen, gnagande nervös. Inte sådär intensivt, utan mera störande i periferin. Somliga säger att vi har allt att vinna. Ändå känns det som om vi har allt att förlora. I slutändan kommer man att känna sig tom – oavsett.

Nu börjar helgen. Början på slutet av densamma händer på söndag kväll, klockan 19.30. Kommer vi att kunna vara oss själva fram till dess?