Foto: Bildbyrån
Trots att både Mikael Stahre och Björn Wesström har kallat matchen för årets viktigaste och trots att solen steg över Råsunda såsom den bara gör en strålande vacker sensommareftermiddag. Trots det hade bara drygt 9000 personer hittat till Råsunda. Jag sörjer med dom som inte var där. Sörjer att de inte fick se två allsvenska topplag som tar Svenska Cupen på allvar. Och sörjer för att de missade en alldeles fantastisk AIK-upplevelse. En match som vi kommer att minnas när säsongen är över. Den 7:e november kommer AIK att spela cupfinal på Råsunda. Mikael Stahres fantastiska AIK.
När jag bänkade mig på min sedvanliga rad 3, plats 47, hade jagen olustig känsla i kroppen. Inte bara för att Häcken hade radat upp matcher utan förlust i serien, men också därför att matchen i sig, ända sedan lottningen blev klar, betraktades som en transportsträcka till finalen. Risken för underskattning kändes uppenbar, men mina tvivel blåste snabbt bort med dom svala brisar som drog fram över Råsunda. AIK tog tag i spelet direkt, och om än det slarvades och inte kändes så gediget som det brukar tog hemmalaget rättvist ledningen efter drygt 20 minuter. Målet bar tydlig sydamerikansk stämpel. Ivan Obolos väggspel med Antonio Flavio frambringade en varm känsla som dansade fram i kroppen och Argentina-ramsan dånade i Solna. Så långt så väl, men AIK har haft ett problem hela säsongen. Man klarar inte att stänga matcherna.
Man kan knappast skylla på att chanser inte fanns. Även om Häcken var farliga när de närmade sig AIK:s straffområde (faktiskt så farliga att det är lätt att förstå varför laget har vräkt in bollar i Allsvenskan på slutet) så generade hemmalagets bollinnehav ändå så många lägen och fasta situationer att 2-0 borde ha infunnit sig. Men det gjorde det inte. Och det som inte fick hända hände när Häcken kunde trycka in 1-1 i matchens sista ordinarie minut. En tveksamt agerande Niclas Bergh, som ersatt en förmodat ryggskadad Daniel Örlund i paus, släppte förbi sig ett skott från snäv vinkel. Och för några sekunder tystnade Råsunda.
Sedan väntade förlängningen. Den magiska förlängningen. Häckens 2-1-mål på numera klassikt Ibrahimovic-manér och AIK:s orkeslösa agerande därefter. Inför den andra förlängningskvarten valde Mikael Stahre att satsa allt framåt. Per Karlsson gick ut och Miran Burgic kom in men bytet tycktes förgäves och ingenting stämde för hemmalaget. Flavio såg trött ut, Ivan Obolo fick inte tag på bollen, Mutumba led av kramp och Dulee spelade mest i sidled. Men så har AIK två ytterbackar. Två outtröttliga ytterbackar. Den ena har under senare delen av säsongen 2009 visat sig ha en exceptionell förmåga att sniffa till sig målchanser. Den andra har en högerfot som trycker vartenda elvametersskott i nät. Tillsammans vände dom matchen på fyra minuter.
Bäst på planen idag var tveklöst Antonio Flavio. Med en bolltouch och ett steg som får AIK-hjärtat att göra volter och AIK-hjärnan att prisa Björn Wesström dominerade han på ett nästan löjligt sätt. Därmed inte sagt att Flavio inte kan bli ännu bättre. Passningsspelet är stundtals slarvigt och den påfrestande egoismen påminner om Wilton Figueiredos glansdagar i svartgult. Likväl kommer Flavio att vara ett av AIK:s starkaste titelvapen i höst.
Men det finns framförallt en bild som har etsat sig fast på min näthinna. Efter AIK:s 3-2-mål, och samtidigt som jag sjöng halsen hes, tittade jag inte på Martin Ingvarsson i väntan på slutsignal. Jag tittade på Mikael Stahre. Han stod alldeles stilla på linjen. Men händerna i kavajfickorna. När slutsignalen går sätter han händerna i luften, kramar om sina närmaste innan han leder laget för att ta emot publikens hyllningar. I våldsamma gester spänner han hela kroppen för att skjuta iväg armen i en segergest. Flera gånger och med en närmast galen blick. Mikael Stahre älskar att vinna. Så mycket att det gör ont. Än har han inte vunnit något. Men hans AIK har fortsatt chansen två titelchanser.
Målen: 1-0, 1-1, 1-2, 2-2 och 3-2
Mikael Stahre är en vinnare
Trots att både Mikael Stahre och Björn Wesström har kallat matchen för årets viktigaste och trots att solen steg över Råsunda såsom den bara gör en strålande vacker sensommareftermiddag. Trots det hade bara drygt 9000 personer hittat till Råsunda. Jag sörjer med dom som inte var där. Sörjer att de inte fick se två allsvenska topplag som tar Svenska Cupen på allvar. Och sörjer för att de missade en alldeles fantastisk AIK-upplevelse. En match som vi kommer att minnas när säsongen är över. Den 7:e november kommer AIK att spela cupfinal på Råsunda. Mikael Stahres fantastiska AIK.
När jag bänkade mig på min sedvanliga rad 3, plats 47, hade jag en olustig känsla i kroppen. Inte bara för att Häcken hade radat upp matcher utan förlust i serien, men också därför att matchen i sig, ända sedan lottningen blev klar, betraktades som en transportsträcka till finalen. Risken för underskattning kändes uppenbar, men mina tvivel blåste snabbt bort med dom svala brisar som drog fram över Råsunda. AIK tog tag i spelet direkt, och om än det slarvades och inte kändes så gediget som det brukar tog hemmalaget rättvist ledningen efter drygt 20 minuter. Målet bar tydlig sydamerikansk stämpel. Ivan Obolos väggspel med Antonio Flavio frambringade en varm känsla som dansade fram i kroppen och Argentina-ramsan dånade i Solna. Så långt så väl, men AIK har haft ett problem hela säsongen. Man klarar inte att stänga matcherna.
Man kan knappast skylla på att chanser inte fanns. Även om Häcken var farliga när de närmade sig AIK:s straffområde (faktiskt så farliga att det är lätt att förstå varför laget har vräkt in bollar i Allsvenskan på slutet) så generade hemmalagets bollinnehav ändå så många lägen och fasta situationer att 2-0 borde ha infunnit sig. Men det gjorde det inte. Och det som inte fick hända hände när Häcken kunde trycka in 1-1 i matchens sista ordinarie minut. En tveksamt agerande Niclas Bergh, som ersatt en förmodat ryggskadad Daniel Örlund i paus, släppte förbi sig ett skott från snäv vinkel. Och för några sekunder tystnade Råsunda.
Sedan väntade förlängningen. Den magiska förlängningen. Häckens 2-1-mål på numera klassikt Ibrahimovic-manér och AIK:s orkeslösa agerande därefter. Inför den andra förlängningskvarten valde Mikael Stahre att satsa allt framåt. Per Karlsson gick ut och Miran Burgic kom in men bytet tycktes förgäves och ingenting stämde för hemmalaget. Flavio såg trött ut, Ivan Obolo fick inte tag på bollen, Mutumba led av kramp och Dulee spelade mest i sidled. Men så har AIK två ytterbackar. Två outtröttliga ytterbackar. Den ena har under senare delen av säsongen 2009 visat sig ha en exceptionell förmåga att sniffa till sig målchanser. Den andra har en högerfot som trycker vartenda elvametersskott i nät. Tillsammans vände dom matchen på fyra minuter.
Bäst på planen idag var tveklöst Antonio Flavio. Med en bolltouch och ett steg som får AIK-hjärtat att göra volter och AIK-hjärnan att prisa Björn Wesström dominerade han på ett nästan löjligt sätt. Därmed inte sagt att Flavio inte kan bli ännu bättre. Passningsspelet är stundtals slarvigt och den påfrestande egoismen påminner om Wilton Figueiredos glansdagar i svartgult. Likväl kommer Flavio att vara ett av AIK:s starkaste titelvapen i höst.
Men det finns framförallt en bild som har etsat sig fast på min näthinna. Efter AIK:s 3-2-mål, och samtidigt som jag sjöng halsen hes, tittade jag inte på Martin Ingvarsson i väntan på slutsignal. Jag tittade på Mikael Stahre. Han stod alldeles stilla på linjen. Men händerna i kavajfickorna. När slutsignalen går sätter han händerna i luften, kramar om sina närmaste innan han leder laget för att ta emot publikens hyllningar. I våldsamma gester spänner han hela kroppen för att skjuta iväg armen i en segergest. Flera gånger och med en närmast galen blick. Mikael Stahre älskar att vinna. Så mycket att det gör ont. Än har han inte vunnit något. Men man hans AIK har fortsatt chansen två titelchanser.
Tycker att Dulee var bäst på planen. Jobbade stenhårt i 120 och hotade oftast framåt. Flávio dör lite mot slutet och i förlängningen var han nära en kollaps.
När AIK låg under med 2-1 kände jag i kroppen att AIK skulle vända detta.. Och det gjorde dom! Som så många ggr förr. Ett AIK 09 som åker ut i Svenska cupen semin finns bara inte. Visst tvivlade jag lite mot slutet men det skulle jag inte gjort. Mr. 100 % kommer aldrig missa en straff och Nisse är ju snart uppe i ledning i AIKs interna skytteliga om han fortsätter så här
Framåt stolta AIK!
Det BLEV en härlig tillställning i eftermiddag. Till slut!
Stahre formligen exploderade efter matchen. Isidor fick med dessa grymma fist-pumps på AIKiHD och det är helt underbart att se.
Vinnarskallar på plan, vinnarskallar på bänken. Nya AIK forstätter ge oss mirakelmatcher.
@Markus,
Jag såg det, grym video.. Haha.. han är helt tokig!
@Tjalan,
Dulee blir bättre och bättre, men tycker han har en bit kvar till toppform,
@William,
Ja, vad ska man säga? Allt studsar vår väg i år..
Stahre – fyfan vad jag älskar den mannen. När han säger på presskonferensen att det blir roligare med cupfinal på råsunda än på rambergsvallen, hahaha så drygt och så rätt!
Kommentera inlägget