Foto: Bildbyrån

Stormatchen mellan AIK och Kalmar blev ett möte mellan det destruktiva och det konstruktiva. I slutändan fanns det inga vinnare.

AIK:s ledningsmål kom redan i den tredje minuten då målsprutan Nils-Eric Johansson nickskarvade in bollen i burgaveln. Kalmarförsvaret hade sett vilsna ut och det verkade som bortaspelarna inte var riktigt hemma i sina positioner med både Rasmus Elm och David Elm utanför startelvan. Det kändes genast helt rätt, som om AIK äntligen hade chansen att krossa en motståndare och skapa lite försprång i toppen.

Men det visade sig fort att det inte skulle bli riktigt så kul. En ganska jämn första halvlek följdes av en andra där Kalmar fullständigt förde spelet. AIK hade problem att skapa något som helst tryck framåt. Som vanligt såg vi alltför svåra bollar mot ensamma toppar, vilket i sin tur ledde till korta och lättavvägda anfallsförsök. Ivan Obolo dominerade i luftspelet, men han huserade långt nere i banan de gånger han fick känna på bollen. Antonio Flavio visade upp ett par riktigt bra löpningar med boll, men han blev helt osynlig i andra halvlek. Martin Mutumba drev framåt, men skapade oftast ingenting alls av värde. Det starkaste intrycket man fick från AIK-håll i den här matchen var från det gapande hålet på mittfältet som skapats av Jorge Ortiz frånvaro.

Kalmar spelade bättre och bättre ju längre matchen led och strax innan kvitteringsmålet hade de regerande mästarna ett strypgrepp på AIK. De ägde mittfältet med ett rappt kortpassningsspel och idel väggspel. AIK:s destruktiva spel framför eget straffområde fungerade mycket bra i över en timme och Kalmar lyckades inte vaska fram några gyllene målchanser. Inte forrän i den 69:e minuten.

Det var en mycket tilltrasslad situation där ett liggande AIK-försvar med nöd och näppe lyckades rensa undan efter att Nils-Eric Johansson spelat lite flipper med egen stolpe. När Hooiveld till slut fick bort bollen kändes det nästan parodiskt hur nära Kalmar hade kommit mål, utan att lyckas kvittera. Men en nästan identisk situation uppstod direkt, och AIK-försvaret befann sig återigen på rygg i gräset. Den här gången lyckades Tobias Eriksson snappa upp bollen och trycka in en mycket välförtjänt kvittering.

Hur rättvist resultatet än var så gjorde kvitteringen mycket ont. Det är alltid tungt att vara laget som släpper in en kvittering. Det är tungt att se en blödande idol bli utbytt för första gången. Det är tungt när laget inte lyckas få till en stark avslutning av matchen. Det är tugnt att inte kunna göra ett ryck i toppen. Men trots det så fanns det faktiskt inte heller några förlorare idag.

En poäng mot en toppkonkurrent är godkänt. Som sämst kommer vi ligga en enstaka poäng efter guldplatsen efter den här omgången. Bojan och Ortiz kommer vara tillbaka till nästa match och därmed kommer balans och kreativitet tillbaks till mittfältet. Om ni vill leta förlorare så är det bara att vänta tills Djurgården spelar på måndag. För på Råsunda skiner solen fortfarande.