Ytterligare en vecka att lägga till handlingarna. Tiden går fort när de soliga månaderna tar vid och nu är det bara fyra matcher kvar innan det långa EM-uppehållet. Fyra riktigt tuffa matcher, varav två derbyn, förmodade tabellettan Elfsborg och Gefle på Strömvallens konstgräs.

Förra veckan lyckades AIK skrapa ihop tre poäng av sex möjliga vilket innebär att laget har fortsatt tätkontakt. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd på Karlberg. Spelet lämnar alltjämt mer att önska och ständigt skadehelvete är mer regel än undantag i AIK. Inför tisdagens möte med Trelleborg saknades två målvakter, två mittbackar, tre mittfältare och två anfallare. Givetvis infann sig Gabriel Özkan i ledet av skadade och på vissa håll viskas det om att den mannens huvud inte är vad det borde.

Matchen slutade med förlust efter AIK:s sämsta insats såhär långt på säsongen. Bank kunde inte minnas när han såg ett så svagt passande AIK senast. Ändå borde man ha fått med sig ett oavgjort resultat vilket avslöjar att heller inte hemmalaget spelade bländande fotboll på Vångavallen. Förlusten gav mediavinkeln ”Skånespöket” vatten på kvarn men jag säger som Stahre:

Vi skiter i var lagen kommer i från. De kan komma uppifrån eller nerifrån, från höger eller vänster.

Redan dagen efter förlusten tyckte skadeguden att AIK inte straffats tillräckligt och såg till att Miran Burgic missar resten av vårsäsongen.

I vanlig ordning var det bara de närmast sörjande som inställde sig på Vångavallen – Trelleborg har aldrig varit ett publiklag. Publiktillströmningen som har präglat Allsvenskan på 2000-talet har andra lag stått för. Men nu kanske det snart är slut på det roliga?

Det har varit tunnsått på spelarporträtt i veckan och i brist på annat får vi lyfta upp Bernt Hulskers succéstart i Tippeligan. För egen del hade jag stora tvivel på Hulskers kapacitet som fotbollsspelare. Men sett till vad han presterat i Norge sedan han lämnade AIK kan man kort konstatera att misslyckandet i Stockholm snarare berodde på att AIK:s sätt att spela inte var kompatibelt med norrmannens.

Åter till det tråkiga. Delårsapporten som släpptes i mitten av förra veckan var ingen munter läsning, om än verkliga indikationer syns först i kommande rapporter. Olof Lundh tar ifrån tårna och får fram ett KRIS. Han gör poänger – AIK kommer att tvingas sälja innan man värvar nytt. Men någon kris vill jag inte kalla det än så länge. Den nya organisationen behöver tid och Annela Yderberg har bara varit VD i några månader.

Förra veckan skulle komma krönas i positivt tecken. Det var upplagt för en trevlig fotbollseftermiddag i vårsolen i lördags. Stahre satte huvudet på spiken och konstaterade nonchalant att vi löser våra offensiva problem genom att göra mål. Banala, nästan provocerande uttalanden gentemot media hör vi fler och fler ur Stahres mun… det gillar jag.

AIK vann matchen mot Häcken och Helsingsborgs Dagblad spann vidare på den geografiska vinkeln. Övriga nyhetsmedier valde att hänga upp sina artiklar på offside-kroken.

För egen del vill jag bara tillägga att Jagne gjorde ett fantastiskt mål, att Obolo spelade fantastisk targetfotboll och att AIK-publiken hade annat för sig en solig vårdag. Den ursprungliga siffran reviderades visserligen från dryga 8000 till dryga 10000, men det botar knappast min oro för publikframtiden. I övrigt var matchen som sådan intetsägande.