Sju matcher, sex mål och ännu har vi inte sett AIK prestera riktigt bra. Jag hann hem precis till avspark igår och fick se hur det mesta fallerade mot Trelleborg. Nisse Johansson lade ribban lågt när han höll på att skicka in bollen i eget mål med ett bakåtspel redan efter tio sekunder. Därifrån kunde passningsspelet bara bli bättre… Det blev sämre.

Även om förlusten, mot bakgrund av tidigare insatser, i ärlighetens namn var ganska väntad, kan man å andra sidan konstatera att vi snart har spelat en tredjedel av serien. Snart måste det hända. Snart måste vi få se energi. Och attack. Såhär bara timmar efter att AIK bjudit på den allsvenska säsongens sämsta uppvisning i passningsspel känns possession football långt borta. Ändå, paradoxalt nog, väntar vi på att det ska lossna.

Stahre ska inte bedömas efter tabellplacering när årets säsong ska summeras. Men, och det kan inte poängtera nog många gånger, det är av största vikt att vi inte halkar efter toppen i ett tidigt skede. Just nu får vi förlita oss på att resultaten går vår väg och att domaren dömer rätt, snarare än egen förmåga.

Jag hade tre önskningar innan matchen igår. Att vi skulle skapa chanser, att vi skulle få med oss en pinne hem och att vi skulle bli skonade från fler skador.

Optimisten säger att vi klarade två av tre, pessimisten att vi misslyckades med samtliga.

Själv tillhör jag den senare kategorin: Tjerna tvingades lämna återbud innan matchen, chanser fanns visserligen men var snarare resultatet av slumpen än konstruktivt AIK-spel och gällande poäng råder det knappast tvivel.

Matchen avgjordes inom loppet av några sekunder, när pannbandsmannen Drugge tog fart från mittcirkeln, alldeles för enkelt höll undan Ortiz och vände undan för Nisse som krälade i gräset. Avslutet var väl avvägt och långt bortom Örats händer. Deja vú.
Att Ortiz viker ned sig vid en spelomställning och att Nisse missar en enkel brytning i mittförsvaret – mer 2008 än så blir det inte. Två saker att konstatera:

1. Ortiz måste kapa Drugge och ta ett kort i det läget.
2. Nisse ska inte spela mittback. I mittförsvaret ger han upphov till orimligt mycket sveda och värk.

Miran Burgic var tillbaka, missade ett läge han inte får missa, men är en av få som kommer undan med godkänt betyg. Deja vú igen. Men att Miran är klasser bättre än både Thorsten och Saihou råder det inga tvivel om.

En man som har förbrukat sina chanser är Kenny Pavey. Ändå sedan våren och sommaren 2006 har vi väntat på att han ska ”höja sig och hitta tillbaka”. Nu är det dags att inse att det inte existerar en extra växel. Pavey blir inte bättre, heller inte mer än en kämpe. Bra så, men om jag får välja spelar Lundberg till höger mot Häcken.

Häcken, ja. På lördag, ett kokande (eller mer troligt; ganska ljummet) Råsunda. Mentalt är det extremt viktigt att vi vinner den matchen.