Hela tre matcher avverkades förra veckan, såväl på planen som här på bloggen. Av den anledningen kommer jag i viss mån att lämna matchrelaterad AIK-text därhän i det här inlägget.

Däremot hade jag tänkt inleda med kort matchrelaterad Väsby-text. Väsby, som under nya tränaren Tomas Lagerlöf har inlett Superettan på sämsta sätt. Förlust i premiären mot Vasalund och förlust även i andra matchen mot Åtvidaberg, bägge gångerna på Skytteholm och bägge gånger skrevs siffrorna till 0-2. Att döma av Lukas Syberyjskis matchrapporter på Väsbys hemsida har man haft svårt att skapa riktigt heta målchanser såhär långt i Superettan.

Noterbart från Väsbys match mot Åtvidaberg var att Robert Walker gjorde bägge bortalagets mål. Dennes bror, Kevin Walker, sägs enligt rapporter vara på bättringsvägen, om än han har tappat massor av kilon och fortfarande befinner sig i Örebro. Jag gissar att vi inte ser Walker på planen förrän efter sommaren, vilket känns jäkligt bittert med tanke på hur bra Ortiz har varit i säsongsupptakten. Ortiz/Walker på innermitten kan bli ett giftigt AIK-vapen i höst.

Martin Mutumba har inlett säsongen på ett väldigt spännande sätt och syntes förra veckan i en stor och läsvärd intervju i Sportbladet. Bland annat flörtar han med AIK-publiken i följande citat:

Varje match hoppades och trodde jag att AIK skulle sitta där och titta på mig. Det fanns bara ett mål: att komma tillbaka till AIK. Men jag hade ingen kontakt med dem.

Mutumba som blev brutalt nedsparkad av Kim Odelius i BP-matchen. I mina ögon ett solklart rött kort, men BP:s tränare valde att konsekvent blunda för detta. Är han blind?

AIK-publiken talar ofta och gärna om att vi har Sveriges största publik. Den sviten tror jag ryker och far iväg till Malmö redan i år. SvenskaFans talade om publikrusning mot Malmö. Det kom knappt 17000 personer till Råsunda trots mer media, bättre bevakning och den bästa starten på 12 år. Just nu sitter jag och ser HIFDIF spela inför ett halvtomt Råsunda. Publikutvecklingen i Stockholm oroar.

Under gårdagen debuterade Wilton Figueiredo i himmelsblått. Enligt rapporter en intetsägande debut. För egen del har jag varit ganska likgiltig mot övergången fram till nu. Visst sved det till första gången man såg Wilton i Malmö-tröjan. Skönt att vi slapp se det på Råsunda.

Efter matchen mot Malmö stod Sportbladets för veckans roligaste rubrik; AIK vill värva Mehmeti.

Förra veckan var nästan osunt matchtight, något också Stahre påpekade när han menade att träningarna mest handlar om att återvinna energi. Det hela fortsätter också dagarna vi har framför oss. Örgryte på torsdag, Norrköping i Svenska Cupen på söndag och Helsingborg hemma på onsdag.

Åbro gjorde många AIK-supportrar besvikna när man valde att sponsra Nya Gamla Ullevi i Göteborg. Vad jag förstod innebar avtalet att om man ville exponeras på arenan tillkom dessutom exponering på matchtröjorna för lagen som spelar på arenan – ett slags paketpris (rätta mig om jag har fel). Hörde dock bakom kulisserna att Åbro ska hitta på något för att återvinna förtroende i AIK-led. Men det här visar ju om något att företag, precis som spelare, sätter kommersiella intressen framför klubbsympatier. Varken konstigt eller något att hetsa upp sig över.

Arenafrågan den här veckan: det blir med stor sannolikhet konstgräs på Stockholmsarenan.

AIK är enda svenska fotbollsklubb på börsen. Fria Nyheter meddelar att trenden i England är att klubbar rör sig bort från börsen efter hårda satsningar på senare år. Liksom för AIK har börsnoteringen i de allra flesta fall inneburit ett fiasko för de engelska klubbarna.

Fotbollsvåldet är alltjämt ett populärt ämne i massmedia. Trots att det har varit lugnt på arenorna runt om i Sverige i den allsvenska inledningen skriver man om huliganlagen, förmiddags-/helgderbyn och fotbollsvåld i Småland. Det senaste borde egentligen utmålas som ett utmärkt exempel på att våldet sällan förekommer i anslutning till själva fotbollen, bara i fotbollens tecken (om ens det). När man som jag spenderar vardagen på en arbetsplats där kunskapen om fotboll är ganska låg upptäcker man verkligen vilka förödande konsekvenser mediebevakningen har för bilden av svensk fotboll i allmänhet och Stockholmsfotboll i synnerhet.

Till slut kan jag inte låta bli att lufta några tankar om Gabriel Özkan ytterligare en gång. Under veckan har det varit idel olika bud om hur det egentligen står till med (glas)kroppen. Det har snackats magsjuka, viss osäkerhet för spel, ljumskada med försiktighetsåtgärder respektive ljumskskada med ”borta på obestämd tid” som konsekvens och slutligen ”en liten överbelastning på ljumsken” och en veckas vila. Jag litar inte på någon i den här frågan. Jag litar på att Gabbe är frisk när jag ser honom på planen.